Igår var jag på besök på ett av kommunens demensboenden och träffade personal och enhetschef. Det står klart och tydligt att vår kommunala äldreomsorg behöver resurser för att upprätthålla kvalitet på verksamheten. Det är nyttigt att få höra personalen uttrycka oro inför framtiden och med egna ögon se vilket engagemang som finns bland våra anställda. Vi kan stirra oss blinda på mätningar och jämförelser och ändå inte fatta vad det handlar om, nämligen om att ta hand om och ge våra äldre en skälig levnadsnivå när de inte längre klarar av att hantera livet på egen hand. Det är en verksamhet som aldrig kan ge plus i kassan mätt i företagsekonomiska termer (om man inte vansköter den förstås och skickar ut resurserna som vinster och låter de gamla betala genom att förvägra dem den omsorg de behöver) men som i sanning utgör en central välfärdsfaktor och som visar vilket hjärta ett samhälle har. Är det ett rött, pulserande, empatiskt och varmt hjärta eller är det ett iskallt blått?
Omsorgen i Kalmar ska, efter ett beslut i fullmäktige där alla partier var av samma mening, spara 10 mkr 2012. Det beror på att Kalmar i en mätning avvek från standardkostnaden med 93 mkr. Vår omsorg är för dyr, eller med andra ord, den har för mycket resurser att röra sig med. Samtidigt som vi ska spara in 10 mkr ska vi införa önskad sysselsättningsgrad för de anställda, en vällovlig och behövlig satsning för att personalen, som består av främst kvinnor, ska kunna arbeta mer och kunna försörja sig på ett löneläge som är på tok för lågt i förhållande till arbetsuppgifternas art och krav. Problemet är att den sistnämnda satsningen inte får kosta några extra resurser. Det får i sin tur till resultat att arbetsförhållandena riskerar att försämras. Andelen sk kryssturer ökar och kontinuiteten för de boende riskerar att bli sämre. Det är bekymmersamt. specellt bekymmersamt är det när det handlar om dementa brukare, människor som behöver omvårdnad av personal som känner till dem och deras historia eftersom de inte längre har möjlighet att meddela den själv.
Det här är en ekvation som ser ut att vara olöslig. Visst, med god uppfinningsrikedom och vilja hos medverkande personal kan man säkert hitta lösningar som kan fungera, men det gäller att se med båda ögonen och använda både hjärta och hjärna så att det inte blir alldeles fel. Man måste som anställd kunna leva på sin lön, men måste också få känna att man har en rimlig chans att göra ett bra jobb och därigenom gör livet bättre för brukarna. Det får inte vara så att man tvingas välja det ena eller det andra. Jag kommer aldrig att acceptera en utveckling som leder till ökade sjuktal pga känslor av otillräcklighet i arbetet. Det är ju människor vi har att hantera, inte legobitar.
Det grundläggande problemet är att äldreomsorgen inte får de resurser som den behöver. Under denna högerblå tid i svensk politik, då även tidigare rödgröna partier börjar blåna alltmer, skickas hellre skattepengar ut till privata bolag än till den kommunala sektorn. Väljarna har tyvärr i två val i rad prioriterat egna jobbskatteavdrag framför värdigt liv för de äldre. Då får vi den här situationen. De extra pengar som vi som arbetar får i vår egen plånbok har tidigare hamnat i gemensam verksamhet i form av skola, vård och omsorg. Det är ganska enkelt att förstå att det är så sammanhanget ser ut, men oj så svårt det är att inse att vi väljare via demokratiska val har gett legitimitet till en sådan utveckling. Nåja, jag kan väl erkänna att jag röstade rött och på ett helt annat alternativ. Ändå förväntas jag, som del av någon form av styrande majoritet i Kalmar kommun, ställa upp på besparingar i mångmiljonklassen. Vi får väl se hur den nöten ska kunna knäckas.
Hur som helst, det handlar nu från personalens sida om uppgivenhet, om otillfredsställelse och om ilska över att inte få den uppbackning man behöver. Jag har inga svårigheter att förstå frustrationen över sparkraven när man samtidigt matas med exempel efter exempel på att astronomiska bonusar betalas ut i andra sektorer på arbetsmarknaden eller att arvoden och ersättningar kan hanteras både slarvigt och bedrägligt både inom privat och offentlig verksamhet. Jag för min del tycker också att den här soppan stinker. Så här kan vi inte ha det. Vi kan inte låta äldre med sänkt levnadsnivå betala fantasivinster till redan rika.
Vi i Vänsterpartiet har som enda parti varit EMOT vinstintressen inom välfärden och FÖR en utvecklad gemensam verksamhet. Vi vill öka inflytandet för personal, brukare och anhöriga och minska kapitalintressets dominans. Vi använder resurserna så att de räcker till en rimlig personaltäthet, till rimliga löner och till kompetensutveckling. I Vänsterpartiets Sverige ska man inte vara rädd för att bli gammal. I vårt Sverige finns ett varmt hjärta som slår för den som behöver stöd men som samtidigt kräver mer av den som klarar sig själv och har möjlighet att bidra med mer än den som lever nära existensminimum. Vi VET att det finns stöd för en sådan politik, men ändå röstar folk blått.
Sover man eller? Det är dags att vakna nu, kamrater! Vill vi se fler ensamma inlåsta dementa som irrar omkring på avdelningarna och stör varann på nätterna, fler äldre kvinnor som inte får behandling för UVI eftersom det inte lönar sig eller fler plågsamma liggsår som skulle ha kunnat undvikas? Det här GÅR att förändra, men man förändrar inte om samhället fortsätter i samma hjulspår även framöver och om högern invaderar både retoriken och politiken hos de rödgröna samarbetspartierna. Det gäller att fokusera på rätt saker, och i det här fallet är det att lägga krutet på att lösa välfärdens problem och formulera en väg framåt. Tänk att det här ska vara så himla svårt att begripa utanför Vänsterpartiets (just nu ganska lilla) krets.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar