Idag blev det tungt. En av mina prästfavoriter har gått bort plötsligt och oväntat, åtminstone för min del. Äkta medmänsklighet, ett hjärta på rätta stället och ett genuint intresse för den lilla människans villkor kännetecknade hans prästgärning, liksom en rejäl dos med humor och tankspriddhet. Det jag själv minns mest är en gång då jag skulle spela på en utegudstjänst i Krusenstiernska trägården en sommarkväll kl 18 och när klockan närmade sig 17 var det fortfarande som om himlen var öppen. Regnet skvalade ner och utsikterna att genomföra en "Singing in the rain"-andakt med elektriska instrument var allt annat än molnfria. Eftersom jag inte heller hade en aning om vilken musik som skulle bli aktuell kändes det väl än mer osäkert. Då ringde telefonen.
"Hej, man kan ju alltid undra om det är möjligt att genomföra en gudstjänst i detta gudsförgätna väder men även regnet har väl vår Herre skapat och det är väl nån mening med det också" sa en röst (på ett ungefär som jag minns det nu ca 15 år senare) som jag absolut inte kände igen. Sen, efter några meningar till kom det: "Det är Bengt som talar alltså". "Aha, det är prästen" tänkte jag. "Bättre sent än aldrig.." . Sedan genomförde vi andakten i världens minsta och världens mest fuktiga tvättstuga och sjöng psalmer i tretakt. Det var varmt i ordets alla bemärkelser, till stora delar oförberett men ändå en fin stund. Varm och spontan, det kanske är en passande beskrivning överhuvudtaget. Vi sjöng bland annat psalm 339 i Svenska psalmboken (1986 års upplaga) med text av Anders Frostensson. Varje gång jag sjunger eller spelar den så tänker jag på den där kvällen i tvättstugan.
Vila i frid Bengt. Tack för vad du gjorde och för att du på så många sätt kunde vara ett föredöme, som den genuina människa du var. Du är saknad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar