Tack Fredriksskans!

Idag har jag varit på Fredriksskans och sett allsvensk fotboll för sista gången, för den här gången i alla fall. Det var en match som kanske inte uppvisade den bästa fotboll jag har sett i livet, men det var i varje fall kul att vara med och från ståplats sektion M se Kalmar FF ta emot Häcken. Det modesta biljettpriset (10 kr plus lika mycket i exp-avgift) avskräckte i varje fall inte, och äntligen kunde då nästan 7000 åskådare vara på plats trots kvällen som blev kallare och kallare i takt med att mörkret sänkte sig. Det blev dessutom en spark både i och av Häcken när domaren blåste slutsignal och resultatet visade ett mål för KFF och tre för Häcken.

Att uppleva fotboll från ståplats är något helt annat än att sitta under tak. Ja ja, det är ett nostalgiskt sätt att tänka, men det tillåter jag mig faktiskt att ägna mig åt just denna kväll. Man ser sämre, men man upplever mer. Korvköerna blir mer levande när de ringlar sig fram mitt framför näsan, och på tal om näsan så fick den en överdos av såväl korvångor som munkdoft :-)Snacket på ståplats är av en annan karaktär än det på huvudläktaren till exempel, där jag visserligen bara har suttit ett par gånger, eller på norra läktaren där kommunens kultur- och fritidsförvaltning förut hade biljetter från Kalmar FF. Denna sista säsong var det bara stadshuset som fick åtnjuta gratisbiljetter, men de behöver dem kanske bättre ;-)

Hur som helst, med ett bländande fyrverkeri, med ett tal av KFF-ordföranden där han (vilket jag positivt överraskad noterade speciellt) tackade de kommunala vaktmästarna för deras arbete under de gångna säsongerna (det var välbehövligt!) och med en liten fackelmanifestation tog den allsvenska eran för Fredriksskans slut. Nu ska Guldfågeln Arena pröva sina vingar. Jag önskar den ett ärligt och uppriktigt Lycka till, och jag hoppas att de nästan 7000 åskådarna från idag följer med till kvarteret Bilen nästa år samt att de tar med sig några kamrater till. Det finns nämligen långt fler platser att fylla där om Guldfågeln Arena tillsammans med Kalmar FF ska flyga stolt och lätt över fotbolls-Sverige och fotbolls-Europa i framtiden.

Nalledagen

Idag är det Nalledagen. Det här är min allra första nalle. Han har, som ni ser, haft ett hårt liv.



Egentligen är han inte min från början. Han kom till min storasyster först, men jag övertog honom i väldigt unga år. När jag fick honom hade han fortfarande päls överallt och två öron. Det finns bildbevis på det, men jag minns det inte. För mig har han alltid sett ut precis så här. Han är för evigt ung i mina ögon, men nu märker jag att han har blivit lite sprödare än förr. Det låter liksom lite när man tar i honom, ett lätt krasande ljud som ger mig uppfattningen att det är något torrt som brister nånstans i hans lilla sargade kropp. Därför får han sitta still numera, på byrån i sovrummet. Jag har inte hjärta att ha honom i sängen längre. Risken är stor att jag skulle ligga sönder honom.


Jag lekte inte med dockor när jag var liten, förutom Barbie då förstås. Babydockor var aldrig min grej, även om jag hade en som hette Maria Therese efter Robbans sång. Det var ändå inte hon som låg i dockvagnen när jag och kompisarna skulle ut och dra vagnar. Det var min nalle. Han hade röd klänning på sig och vit mössa, och det klädde honom riktigt bra. Han klagade i varje fall inte.


Han har varit med om en hel del alltså. Han har varit med när jag har varit glad, men lika ofta när jag har varit ledsen och arg, men aldrig att jag har låtit ilskan gå ut över honom. Han stod ju alltid på min sida. Och det gör han än. Han sitter närmast mig, varje natt, och ser till att jag har det gott. Det känns bra.


Min nalle är det sötaste som finns i hela världen på nallefronten. Kom inte och säg nåt annat. Han är helt enkelt bäst, utan öron, utan päls och med tejp istället för plåster på armarna. Man behöver inte vara vacker i allas ögon för att vara bäst i världen. Så det så.

Om elevpeng till fristående skolor

Idag när jag kom till jobbet möttes jag i trappan av några springande unga gossar. Åtminstone en av dem är MUF-medlem. Innanför dörren på vår partiexpedition låg det en rätt ansenlig hög med flygblad som uppmanade till kamp för fristående gymnasieskolor. Avsändare var elevrådet vid en namngiven skola. MUF-aren mötte jag upplysningsvis på en av Gymnasieförbundets offentligt drivna skolor i våras, dvs på en helt annan skola.

I dagens tidning fanns reaktioner på Gymnasieförbundets medelstilldelning till de fristående skolorna. I kommentarerna pekades Socialdemokraterna ut som skyldiga till försämringen. Fakta är dock följande: Bestämmelserna som Gymnasieförbundet följer rakt av är antagna på nationell nivå. Där bestämmer den borgerliga alliansen. Gymnasieförbundet styrs fortfarande av en borgerlig majoritet. Alltså är det den borgerliga alliansen som bär det främsta ansvaret för besluten om elevpengarna till de fristående skolorna. Beslut om medelstilldelning togs vid ännu ett förvirrat möte i december förra året. Beslutsunderlagen följde enligt uppgift de nationella riktlinjerna och beslut var "absolut tvunget" att fattas före årets slut. Vad sjutton gör man då som ersättare i styrelsen och plötsligt, pga dålig närvaro bland de ordinarie ledamöterna, befinner sig i beslutsfattande ställning? Ja, med facit i hand borde jag förstås ha avstått från att delta i besluten, men jag saknade vid sittande bord alternativ. Måste beslut fattas, så måste de ju. Det enklaste i det här fallet var att hålla sig till de nationella riktlinjerna, vilket vi också gjorde.

Alltså, gillar jag detta? Nej, det gör jag inte. Jag anser att en schablon på 3% för administrativa kostnader är alldeles för lite. Det räcker naturligtvis inte. Jämfört med våra egna skolor är det en löjligt låg nivå. Det som stör mig är att det drabbar elever som har skattebetalande föräldrar precis som alla andra, och att vi i Kalmar till stor del är förskonade från stora multinationella utbildningsföretag som lyfter ut pengar från verksamheten och till aktieutdelning på helt andra håll. Ändå sänks alltså ersättningen. Dessutom stör det mig lika mycket att en borgerlig allians, som på de allra flesta sätt sjunger de fristående skolornas lov och framhåller vikten av privata alternativ, så effektivt drar bort möjligheten för dem att verka. Det är ju precis det man gör när man säger att de ska klara sig på 3 % i administration. Jag kallar det för att både tala med kluven tunga och att vara svikare.

Men, för klargörandets skull: Jag, liksom Vänsterpartiet i övrigt, är principiellt emot privata alternativ på välfärdsområdet. Riskerna är stora för en urholkning av det demokratiska inflytandet och för att vi får ett samhälle där vi sätter vinstintressen framför människors rätt till god utbildning, vård och omsorg. Välfärden ska drivas och finansieras gemensamt och där ska vi garantera insyn, kvalitet och delaktighet. Däremot kan jag inte blunda för verkligheten. Vi har det system vi idag har, och det finns alternativ i Kalmar som inte alls behöver betyda att eleverna mister vare sig kvalitet eller demokrati. Och i det här systemet finns det elever som har rätt till utbildning NU, oavsett vilken skolform de har valt.

Ska skolor gå under, ska det inte bero på att vi behandlar dem orättvist. Ska de gå under ska det bero på att de prioriterar privat vinst framför elevernas bästa. Så enkelt måste det vara.

Och så sist: Jag tycker att man ska framföra sina klagomål till dem som bär ansvaret. Den här gången är det främst den borgerliga alliansen, från början till slut. Ni som pratar om Sovjet, kalla det i så fall borgerliga Sovjetfasoner för tydlighetens skull, för det är precis så det är.

Saknade valrörelsen visioner?

Valrörelsen har fått kritik. Jag håller till stor del med om innehållet i kritiken. I media speglades inte mycket av visioner och ideologi, utan bevakningen handlade mer om helt andra saker. Vi pratade mer om skattetryck än om vilket samhälle och vilken framtid vi ville ha. Vi hamnade i en valrörelse som lika gärna kunde ha bedrivits på Tradera. Ropen ”Auktion pågår! Kom och köp! Kom och bjud över!” hördes när vi istället borde framfört seriösa förslag om hur vi kan bygga ett Sverige och ett Kalmar som ger ett gott liv för människor. Så långt är kritiken riktig.

Men, artiklar med visionärt innehåll skrevs men publicerades inte. De fick nämligen inte plats på debattsidorna eftersom de ”inte tillförde något nytt”. Vi saknar inte ideologi och visioner. Sanningen är att åtminstone vi försökte, men vår taktik vägde ganska lätt i jämförelse med plånbokspolitik och spadtagsstrategi. Det var ju till sådant som såväl det redaktionella utrymmet som debattutrymmet gick.

Varför jobbade jag då inför valet 2010? Jo, jag blev betryckt när jag hörde den ensamma sjuka som glömde överbliven middagsmat i burkar på köksbänken över natten undra om det går att äta kycklingen om man bara hettar upp den tillräckligt mycket. ”Det går liksom inte att slänga mat när man saknar inkomst”. Det var lika ovärdigt att höra att om man enbart har arbetsförmåga till 25% så har man inte rätt att ha en kolonilott ”för den kan du väl inte orka med då?”. Den akademiskt utbildade mannen som måste försörja sig genom korta vikariat på restauranger av olika slag bara för att han kommer från ett utomeuropeiskt land fick mig att skämmas över Sveriges tillstånd. När gamla människor på äldreboendena inte får komma ut i friska luften pga personal- och tidsbrist när vi har hur hög arbetslöshet som helst så reagerade jag med ryggmärgen. Jag insåg att vi är på väg åt totalt fel håll. Det slösas med människor, och människor är ju det värdefullaste vi har! Och därför ville jag vara med och ändra på det!

Jag har nämligen en vision. Den är ett land som värderar sina människor just som människor. Ett land där alla barn är lika mycket värda, och där man är helt överens om att alla barn ska få en utbildning som får var och en att blomstra som den resurs man är, för sig själv och för andra. I ett sådant land spelar hudfärg, hårfärg, skostorlek eller kön ingen som helst roll. Det är ett samhälle där man som människa har rätt, rättighet och möjlighet att försörja sig själv, och där man, när man inte längre klarar det på egen hand, har ett fungerande skyddsnät som ser till att man får det man behöver ändå. Det är ett samhälle där ångesten inför en ensam morgondag utan uppdrag, mat och sysselsättning byts ut mot en självkänsla som grundar sig på det okränkbara människovärdet. Det är ett samhälle där vi förenas av ett gemensamt ansvarstagande för oss själva och för varandra och där orden ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” omsätts i praktisk handling. Det är ett land där det är inne att satsa på människor.

Man säger kanske att detta är en utopi. Ja, visioner är ju ofta utopier. Låt oss då för en gångs skull få formulera våra utopier. De kanske kan förklara våra ideologiska vägval även när det gäller plånboken och spaden. Kom bara inte och säg att vi saknar visioner när vi i själva verket blir förhindrade och förlöjligade när vi försöker framföra dem. Jag tror nämligen att en bättre framtid är möjlig, men det förutsätter att våra visioner och vår ideologiska kompass både syns och tillåts att styra framför kortsiktighet och ytligt PR-tänkande. Det är ju människors liv det handlar om, inte om smart marknadsföring.

Spännande budgetdebatt att vänta!

Den borgerliga oppositionen med Björn Brändewall (FP) i spetsen lämnade vid det senaste sammanträdet i kultur- och fritidsnämnden besked om en intressant del i det kommande borgerliga budgetalternativet för Kalmar kommun. Eftersom man anser att en satsning på att sänka deltagaravgifterna på Monokrom, en blomstrande och mycket uppskattad del av kultur- och fritidsnämndens verksamhet riktad till ungdomar och deras scenkonst, innebär en ”minuspost för kommunen” så vill man utjämna olikheterna i deltagaravgifter mellan Monokrom och Kulturskolan genom att istället HÖJA avgifterna på Kulturskolan.

Det är svårt för mig att se satsningar på barns och ungdomars kulturutövning som minusposter. För mig är de istället viktiga delar av välfärden och något vi måste ta ett samhälleligt ansvar för. Det är välbehövliga resurser som ger mångfalt tillbaka i form av kreativa och nyfikna människor med ett rikt liv och en stor palett av uttrycksmedel och språk. Om man ser kommunal verksamhet inom kultur- och fritidsområdena som en minuspost, så kan man förstås också ställa sig frågan om förskolan, skolan och omsorgen är att betrakta som minus- eller plusposter? Svaret beror förstås på hur man värderar välfärd, hur man ser på samhällelig ekonomi och vilken välfärd man tycker att människor är värda.

Borgerligheten vill alltså arbeta bort köerna till Kulturskolan genom att tvinga familjer med sämre ekonomi att tacka nej till kulturskoleundervisning för sina barn. Det blir i sanning en spännande debatt i Kalmars fullmäktigeförsamling i december då fyra eniga borgerliga partier ska förklara att med en borgerlig politik kommer Kulturskolans elever och deras föräldrar att få betala dubbelt så höga avgifter mot vad man gör med ett rödgrönt styre i kommunen. Frågan är om inte minusposten blir större för borgerligheten själv än vad de tycker att den blir i kommunens budget.

Tack kamrater!

Idag är jag stolt över mina partikamrater! Jag har varit över till Öland med min lilla bil och lämnat en hel last kläder till de romska barnen på Möllstorps camping. Den här gången hade jag själv inget att lämna (det är lite för länge sedan jag hade barn hemma) men mina kamrater har lämnat ifrån sig mängder med kläder. Sådant kallar jag klassiskt och hedervärt solidaritetsarbete i praktisk handling. Det minsta man kan göra då är ju att erbjuda sig att köra över med bilen. Det är ju ändå nåt jag KUNDE göra. Jag har ju trots allt en bil att förfoga över, även om den är liten :-) Förarbetet gjorde kamrat Susanne, och kläderna stod övriga kamrater för.

Jag slogs dock av en insikt när jag samlade ihop kläderna: Den som har vill ha mer. Den som inte har och som vet vad det betyder att dela med sig, den delar med sig. Vi har kamrater som delar med sig och av dem har vi mycket att lära. Jag avslutar därför med ett par tänkvärda ord av Stig Dagerman. TACK KAMRATER!

Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.

GRATTIS IFK KALMAR!

Ett stort GRATTIS till IFK Kalmar som slutade på en mycket hedervärd tredjeplats i Söderettan, med flest gjorda mål i hela tabellen! Segern i skytteligan för Mamy Ndiaye och Amanda Fredrikssons femteplats talar sitt tydliga språk. Tack för att ni sätter Kalmar på kartan med högkvalitativ och målrik fotboll i landets näst högsta serie och lycka till kommande säsong!

Äldreomsorg byggd på bättre vetande, ja tack!

Våren 2008 infördes eget val inom hemtjänsten i Linköpings kommun. Ökad konkurrens och valfrihet var målet och kommunen ville uppmuntra fler småföretag och kvinnliga entreprenörer. Reformen är utvärderad, och resultaten är tydliga. Politikernas förhoppningar har inte infriats. Nyetablerade företag har tillsammans fått 0,2 promille av hela marknaden. Det motsvarar totalt 250 hemtjänsttimmar. 94% har valt det stora kommunala bolaget eller de multinationella storföretagen Carema eller Attendo. Politikernas ambitioner om en marknad för småföretag gick om intet men väljarna har fått en ökad valfrihet, en valfrihet som en stor majoritet (två tredjedelar) av dem dock väljer att inte utnyttja. Nästan 70% av brukarna blir därför placerade hos ett av de stora utförarbolagen.

Omsorgstagarna är emellertid idag nöjda med den hemtjänst de får. Allra mest nöjda är brukarna med de små privata företagen och med det stora kommunala bolaget. Minst nöjd är man med de stora privata. Utvärderingen pekar dock på ett annat intressant förhållande: Brukarna var MER nöjda INNAN reformen genomfördes än EFTER.

Summa summarum: Reformen har flyttat jobb från gemensamt ägd verksamhet till privatägda storföretag. Skattemedel lämnar den offentliga insynen och delas ut i privata fickor. Brukarna är mindre nöjda och småföretagen är de stora förlorarna. Detta är erfarenheter som Kalmar kommun bör beakta när LOV (lagen om valfrihetssystem) diskuteras och borgerliga debattörer tar till brösttonerna i sin iver att utmåla oss som utvecklingsfientliga.

Jag har en bekant i norra Norrland. Hans mor är långt över 90 år och sa härom månaden följande till sin son: ”När jag blir så gammal att jag inte klarar mig hemma, då vill jag att det finns nånstans dit jag får komma och där jag vet att jag får den hjälp jag behöver. Kom inte dragande med reklambroschyrer, se bara till att jag får det bra.” Jag förstår henne. Det är hennes rättighet att få känna den tryggheten. Tryggheten ska inte vara villkorad med ett fritt val inom ett område där det är så gott som omöjligt att välja på ett kvalificerat sätt. När man blir gammal, det blir vi alla om inget oförutsett inträffar, har man rätt att vara trygg.

Äldreomsorgen är en rättighet och inte en vara på marknaden. Tar vi äldres behov på allvar och anser att alla har samma värde ser vi till att ha en generell omsorg med hög kvalitet som erbjuds alla som behöver den. Då krävs schyssta arbetsvillkor, resurser som räcker till att tillgodose mänskliga behov och en uppvärdering av omvårdnadsarbetet. Det kommer att kosta en del, men vi har en moralisk skyldighet att jobba i den här riktningen. En sådan gemensam omsorg ska naturligtvis kännetecknas av hög grad av inflytande för den enskilda brukaren. Valfrihet för mig i det här fallet är mer en fråga om att påverka VAD jag får hjälp med och av VEM, och mindre att välja vilket företag som betalar lönen till den som hjälper mig. Den sista frågan är ju, om man tänker efter, rätt ointressant i sammanhanget, eller hur? Det tycker ju även brukarna i Linköpings kommun. De vet, efter egen erfarenhet.

Tillit (som stavas som Gud)

Så tog jag det hisnande språnget

på tusentals ljusårs djup

och föll genom svindlande rymder

mot den tillit som stavas som Gud

mot den tillit vi stavar Gud.

Först mötte jag ångest och kaos

i oändlighetens stup

men sen kom den ljuvliga glädjen

i den tillit som stavas som Gud

i den tillit vi stavar Gud.

Jag mötte min djupaste rädsla

fick svindel och kände mig yr

Sen föddes den vildaste sången

den till livet som mitt äventyr

den till livet, mitt äventyr.

Livet är en gudagåva

som vi mänskor fått

en resa och ett äventyr

om än på ont och gott

Nu är jag redo att älska igen,

jag är redo för kärleken.

(Ännu en sångtext av en av mina favoriter: prästen Ingmar Johansson)

Istället för presskonferens...

Eftersom jag är förhindrad att ha en presskonferens i morgon på förvaltningen med deltagande tjänstemän (förvaltningschefen är tyvärr inte på plats heller) kommer här några kommentarer kring dagens ärenden och beslut.

Idag har vi hanterat budgetförutsättningarna. Då årets budgetprocess blir oerhört koncentrerad till ett par månader (kf tar beslut i december och det centrala budgetarbetet har endast introducerats i majoritetsgruppen) blir det en ”bråttomhantering” av nämndernas önskemål och behov. Jag är glad att vi har kunnat komma till detta första delbeslut i oktober. Det betyder att våra önskemål angående kultur- och fritidsområdet kommer i relativt god tid till stadshuset för beredning.

Nämnden fattade beslut enligt förvaltningens förslag med tillägget att äska om ytterligare 200 000 kr i driftsbudget för fritidsgårdarna (allmän resursförstärkning) utöver de 500 000 kr som finns i förslaget och som riktar sig till jämställdhetsåtgärder. Oppositionen hade fem yrkanden som samtliga röstades ned. Då oppositionen enbart hade fyra ledamöter på plats (en ordinarie och tre ersättare) var det svårt för dem att få gehör för förslag som inte rimmar med den rödgröna majoritetens vilja. Jag kan dock kommentera några av förslagen:

• Oppositionen anser inte att arrangemangen Världens Musik och Festningen (delar av Kalmar Stadsfest) behöver ytterligare 300 000 kr för att klara kvaliteten från och med 2011. Istället yrkade man på 100 000 kr mindre. Vi kan konstatera att oppositionen inte värderar ett levande kulturarrangemang lika högt som vi i majoriteten. Utan hög kvalitet på Världens Musik och Festningen riskerar Stadsfesten att bli betydligt fattigare och sakna en kvalitets- och mångfaldsdimension. Med nuvarande ekonomiska ramar blir arbetssituationen och arbetsuppgiften orimlig för den personal som planerar och genomför arbetet. Vi vill att ungdomarna ska ha en dag med hög kvalitet samt att människor ska få möta annan musik än RixFM-festival. Inget ont om stadsfesten i övrigt, men vill vi ha bredd, kvalitet och mångfald krävs resurser. 300 000 kr kan ge oss den möjligheten.
• Oppositionen vill sakta ner takten i utvecklingen av ett kulturcentrum på Tullslätten. Det blir konsekvensen av oppositionens yrkande i det fall att en nybyggnation inte kommer till stånd enl den utredning som nu föreligger.
• Vi har beslutat om att ansöka om medel för att Monokroms deltagaravgifter ska ligga på samma nivå som Kulturskolans. Motiven finns väl beskrivna i nämndens sammanträdeshandlingar, men inte sjutton hjälpte det. Oppositionen avser att istället höja Kulturskolans avgifter, dvs dubblera dem. Det leder till utestängning av deltagare och elever som av ekonomiska skäl inte kan delta i undervisningen. När man, som Björn Brändewall (FP) ser Monokrom som ”en minuspost i kommunens ekonomi” så är det nog lätt att lägga sådana förslag. Vi i majoriteten inser däremot att en levande kommun behöver kreativa ungdomar och avser därför att stödja kulturverksamhet som riktar sig till barn och unga och vill inte ha onödiga hinder i form av höga avgifter. Det ska självklart inte vara så att det är barn vars föräldrar har dåligt med pengar som tvingas välja bort kulturutövning. Men som sagt, där är vi helt oense.
• Oppositionen vill öronmärka delar av ett ökat anslag till biblioteket. Vi i majoriteten anser att det är bibliotekets sak att hantera ökade anslag (vilket biblioteket behöver) och att vi inte ska gå in och detaljstyra eller sätta gränser för hur medlen fördelas. Vi har full tilltro till att de professionella på biblioteket under bibliotekschefens ledning kan utforma sin detaljbudget på ett rimligt och riktigt sätt utan tvångströja från oss som är lekmän. Det är så som vi under en lång rad av år har hanterat vår interna budgetprocess och så avser vi att fortsätta. Klåfingrig högerpolitik har vi nog av.

Sammantaget begär nämnden utökade driftsanslag med 16 miljoner år 2011, 42,3 miljoner år 2012 samt 27,5 miljoner 2013. Jag vill, utan att förminska andra satsningars betydelse, särskilt nämna satsningen på Idrottens Hus som en utvecklingsfaktor för kommunen i sin helhet. Där finns stora möjligheter för vårt föreningsliv att tillsammans stärka varandra, att öka kompetensen inom idrott och hälsa och att engagera fler barn och unga inom idrotten. Även idrottsturismen stärks genom denna satsning. Även utökade medel till föreningslivet på 1,5 miljon från och med 2011 är en satsning som gynnar det ideella och oerhört viktiga arbetet. Självklart finns satsningar på Racketcenter och utbyggda omklädningsrum på Gröndal för IFK Kalmar med i budgetpaketet. På investeringssidan finns önskemål om 7,7 miljoner för 2011, 12 miljoner 2012 och 55 miljoner 2013 och innefattar nytt klubbhus för Kalmar Södra, ombyggnation av Fredriksskans, ny sporthall i centrala Kalmar, ny idrottsplats i Ljungbyholm samt redan nämnda Idrottens Hus.

Nu återstår bara att vänta och hoppas att kommunfullmäktige i december resonerar klokt och beviljar oss medel till alla dessa satsningar. Ska vi ha en levande kommun måste även kulturen och fritiden vara med på banan :-)

Ett glädjens dygn

Ett glädjens dygn pågår i Chile. Gruvarbetarna kommer äntligen upp i friska luften. Vilken härlig känsla av befrielse det måste vara! Presidenten strålar ikapp med solen, och jag förstår honom. Samtidigt måste den här olyckan leda till att man tar arbetarskyddet på allvar och inte har möjlighet att åsidosätta säkerheten för kapitalistisk vinnings skull. Det var ju undermåliga undersökningar som gjorde att raset skedde.

Hur som helst, idag är en glädjens dag och naturligtvis samlas folk för att ta åt sig äran för räddningen: http://www.kyrkanstidning.se/nyheter/kyrkor_konkurrerar_om_aran_i_chile_0_15131.news.aspx Man kan sannerligen undra hur Gud ställer sig i frågan. Vem har han lyssnat på? Vilket lag är han supporter till?

För att säga som man skulle säga i USA: Heaven knows ;-)

Tji fick en reflekterande människa

Ibland kan man som enskild tänkande och reflekterande människa bli lite förbluffad över hur man använder gemensamma medel. Det är kommunens ansvar att se till medborgarnas bästa, som jag ser det i alla fall. Det är sedan partiernas ansvar att tillsätta förtroendevalda som rimmar med valresultaten. Det är inget konstigt med det. Så fungerar en representativ demokrati.

Nu anställs två nya politiska sekreterare i Kalmar kommun året ut. Politisk sekreterare är en befattning som finns för att stödja fullmäktigegruppernas arbete och man har resurser till detta i förhållande till antalet mandat i fullmäktige. Under resten av året kommer två partier att ha mer resurser än de enligt den parti- och blocköverskridande överenskommelsen har rätt till. Detta sker på grund av att det ska bytas folk på kommunalrådstaburetterna.

Det här är fel, uppåt väggarna fel, oavsett vilket parti som driver igenom det. Att utbilda och förbereda representanter är varje enskilt partis angelägenhet och det ska inte belasta kommunens budget med extrakostnader. Det leder fullständigt fel. Jag hoppades att det goda omdömet skulle stoppa den här lösningen, men tji fick jag. Och kanske får jag betala för att jag står för min åsikt, men det skiter jag faktiskt högtidligen i. Att vara rakryggad och stå för mitt ord är viktigare för mig än att vara populär. Självrespekt är ganska mycket värt, även i politiken.

Den ljusnande framtid

Det finns naturligtvis mycket man kan säga just idag, och jag avstår, nästan.

Men så här tycker jag, helt apropå ingenting:

• Jag tycker att man ska tala sanning, både i media och annars. Ärlighet varar längst.
• Jag ställer inte upp på vuxenmobbing, vare sig internt eller gentemot motståndare.
• Jag gillar när man är konsekvent. Resurser ska fördelas rättvist.
• Jag skulle vilja göra en serös komparativ utredning gällande föreställningar om begreppet "samarbete" i olika grupperingar.

För övrigt är framtiden ljus och fri :-), med vissa undantag förstås.

Bär mig genom natten

Jag är trött på fromma mänskor,

alltför självupptagen tro

Vissa fraser rimmar illa

för en värld i slitna skor.

Ge mig sanningen om livet,

lika naken som min hud.

Jag är törstig, ge mig vatten,

kom och gör mig kär i Gud.

Jag behöver inga samfund,

ingen prålig liturgi,

inga flera trötta psalmer,

ingen livlös teologi.

Kom och bär mig genom natten

är det enda jag begär.

Jag är törstig, ge mig vatten

Kom och gör mig riktigt,

gör mig riktigt kär.

(Olle Carlsson och Ingmar Johansson)

Kyrkan ska naturligtvis inte vara politiskt korrekt!

Riksdagsledamöterna från SD med partiledaren Jimmie Åkesson i spetsen tog i förra veckan bladet från munnen på allvar. De, som under hela valrörelsen har anklagat vad de kallar den politiska korrektheten (PK), kräver att svenska kyrkan ska ändra i evangeliet för att det ska passa in i SDs politiska agenda. Och inte nog med det, när de inser vilket klavertramp de gjorde när de lät sina välputsade skodon marschera ut ur kyrkan på tisdagen, så ber de kungen om ursäkt precis som om det var kungen de markerade emot.

Nej SD, kyrkan är betydligt mer än julafton, ”Den blomstertid nu kommer” och svenska traditioner. Svenska kyrkan bygger på evangelisk grund, och den innebär att alla människor är lika mycket värda och att kärleken är den starkaste kraften vi människor har. Där finns också övertygelsen om att vara världens salt och ta ansvar för vår samtid och vår framtid. Kyrkan ska visa på kärlekens väg, den enda hållbara vägen, även om det är obekvämt att välja den. SD tycker däremot att kyrkan ska anpassa sitt budskap efter det parlamentariska läget. Den ska alltså enligt SD vara ”politiskt korrekt”. Mindre än 6% av svenska väljare ska enligt SD vara nog för att förändra bibelns innehåll. Biskop Eva Brunne vägrade, med all rätt, att agera så, och det hedrar henne och kyrkan. Det var just DEN politiska inkorrektheten som SD protesterade mot.

Jimmie Åkesson och hans hejdukar har alltså än en gång visat sitt rätta ansikte. Yttrandefrihet enligt SD är att SD-företrädare får säga vad de vill utan att bli emotsagda. När andra säger något som inte passar i SD-fållan är det ohyfsat och kränkande. Det är således skillnad på folk och fä i SDs demokratisyn. Det är tydligt att jämlikhet i SDs mening är precis detsamma som grisen Napoleon i Orwells ”Djurfarmen” menade då han sa ”Alla är jämlika, men en del är mer jämlika än andra”. Den synen har inget gemensamt med Svenska kyrkans lära, tack och lov.

Barn och andra djur???

Jag läste den här annonsen i en av dagens tidningar. Jag säger som en av mina vänner i den politiska sandlådan, eller ska man säga kattlådan?, i Kalmar : "Hur tänker du då?"

Meddela Nybro vad du tycker :-)

I Oskarshamn börjar man tydligen namnge kustremsor. En speciell kaj får namnet Kaj Nilsson,


I Nybro, grannkommunen i ost, måste man ju följa exemplet. Enligt obekräftade uppgifter ska det finnas planer på ett promenadstråk längs Bolanders bäck. Frågan är om stråket ska heta Kaj Raving eller Stig Davidsson. Meddela Nybro kommun vilket du föredrar.

Bra gjort!

Jag hörde till dem som förra året valde att stå utanför hyllningskören för Barack Obama när han fick Nobels fredspris förra året. Det valet begriper jag fortfarande inte. Man ska väl inte få Nobelsfredspris bara på grundval av tomma gester och vackra ord? Men i år har man gjort läxan och utsett en värdig pristagare: litteraturvetaren och människorättsaktivisten Liu Xiaobo. Han är kinesisk dissident och avtjänar just nu ett elvaårigt fängelsetstraff för omstörtande verksamhet. Han får priset för sin långa kamp för grundläggande mänskliga rättigheter i Kina. Nu lär det finnas oro för att lugnet i världen rubbas.

Vilket lugn? Vilket lugn känner man när man inte har mänskliga rättigheter? Ska man lämna diktaturer som kränker sina medborgare och beskär deras frihet i lugn och ro? Nej, det är naturligtvis huvudlöst. Jag tycker det är modigt av Nobelinstitutet att på det här sättet belöna decenniers kamp mot våld, diktatur och förtryck. Att Kina anser att han är kriminell visar bara ytterligare på att det här är ett steg i rätt riktning.

Bra gjort! Fredspriset har i år en värdig mottagare.

Tiderna skiftar liksom konventionerna

I morse när vi åkte iväg till stan (ja, jag kör bil idag beroende på att jag ska skjutsa bonusdottern till bussen under lunchen, annars hade jag cyklat) passerade vi en kvinna på trottoaren. Hon hade lång svart kappa, svarta skor och slöja över håret. Plötsligt insåg jag en sak: så där såg tanterna ut i den bohusländska skärgården när min pappa växte upp. Jag har sett bilder från den tiden, och jag minns också en del fragment från mina första år därute. Några härliga sommarveckor tillbringade vi alltid därute hos farmor och farfar, med farmors ständiga omsorger och farfars lakritsteaterkonfekt och i doften av silltunnor och tång. Absolut nostalgivarning! Så himla gott luktade det minsann inte... och lakrits har jag aldrig kunnat äta.

Men min huvudpoäng idag rör inte hur sommardoften var eller vilket godis som fanns i skålen i TV-rummet. Den rör hur våra kulturella uttryck skiftar över tid och hur vi värderar dem. Idag är fotsid svart kappa och sjal över huvudet något främmande, då var det vardagsklädsel hos den absolut inhemska fiskarbefolkningen. Och inte nog med det, de helsvarta fotsida sorgdräkterna som täckte ansiktet, skulle hänga på i månader i tider av sorg. Det sade konventionen. Idag ska liknande plagg förbjudas enligt en del.

Är det inte i själva verket så att vi diskuterar helt fel saker? Jo, jag tycker nog det. Det är precis samma sak som att vilja göra något åt kvaliteten i skolan och istället slå fast förbud mot kepsar och mobiltelefoner. Visst skjuter man, och visst visar man att man gör nåt, men man gör ingenting åt de verkliga orsakerna. Den diskussionen är nämligen alldeles för komplicerad, och man får inte så lätt de där retoriska och populistiska poängen.

Men, nu är det ju inte poängen som räknas utan resultaten. Det är dags att visa viljan till förbättring. Ska vi kunna leva tillsammans utan att hänga upp oss på vad vi klär på oss? Vill vi det så är det dags att sluta diskutera detaljer som minikjolar, slöjor, tatueringar, höga klackar, svarta vantar, hårfärg och skinnjackor. Vi ska erkänna varandra som fullvärdiga människor, och för att kunna göra det måste vi erkänna oss själva först. Det är nämligen där felet ligger. Trygga människor är inte rädda. Trygga människor vågar inte bara umgås med såna som är lika utan även att närma sig det som känns främmande. Man är inte ond för att man har lång kjol, illgrönt hår, trasiga strumpbyxor eller slöja på huvudet. Man har bara valt, av ett eller annat skäl, att klä sig på ett visst sätt. Och jag kan naturligtvis välja att tycka att det är snyggt eller fult. Det hör liksom inte hit vad jag tycker. Tyckandet är ju fritt i en demokrati.

Och, som sagt, för 60 år sedan var en hel del av det som idag känns främmande fullt naturligt till och med här i Sverige. Det tål att tänka på.

Lägenhetsbilder

Här publicerar jag nu främst för mina föräldrar ett par bilder från dotterns nya lägenhet. Efter ett tag tar jag bort dem förstås, men för att dämpa nyfikenheten så kommer här ett litet urval. Jag hoppas alla lägger märke till det oerhört vackra hantverket med att montera ihop alla möblerna ;-) Jag får INTE lägga ut bilder på dottern själv, men hur hon ser ut vet ni väl?

Så här bor hon i varje fall! Fint va?

Liten upplysning?

För att undanröja alla frågor angående det lilla klippet från den här bloggen i dagens Barometern:
Vi FICK information kring de omskrivna händelserna på Stagneliusskolan på gymnasieförbundets styrelsemöte i torsdags. Min uppfattning är att vi hade fått det ÄVEN om jag inte hade anmält ärendet som en övrig fråga, och det känns bra.

För övrigt känns det lite ovant att hitta sina texter på debattsidan, om än i citatform. Efter valrörelsens ofrivilliga karantän tar det nog lite tid att vänja sig ;-)

Också arbetare...

Stig Sjödins (f 1917) poesi har en hel del att säga om arbetarbegreppet. Även om nedanstående dikt är från 1971 är den i högsta grad aktuell för en analys kring den retorik som används av det sk nya arbetarpartiet.
Läs och lär! Och skämmes!

Angående människovärdet
Egentligen är det en mycket stor upptäckt
att arbetarna har nerver.
Såtillvida har arbetspsykologerna
nått påtagliga resultat.
Men annars förhåller det sig så
att psykologer och medicinmän
sitter på upphöjda stolar
när de penetrerar orsakerna till störningar
i det väloljade maskineriet.
Arbetarna förblir objekt,
iakttagna uppifrån i lupp.
De har kollektiva magsår.
De blir kuggar med gemensamma grader på.

På ett sätt var det hederligare förr
- detta sagt utan skymten av nostalgiskt darr -
när man inte maskerade vinstintresset
med en diffus psyko-teknologi.
Inte kan psykologerna restaurera människovärdet
där det aldrig funnits något.

Brukar man människor som ting
berövar man dem namnet människa.
Terapierna når aldrig ner till problemets
grundvatten:
människor tycker illa om dressyr.
Också arbetare.