Sista dagen på arbetsveckan.... Det känns rätt skönt. Tempot är uppskruvat extra mycket ett valår och man känner sig nästan skyldig när man har tid att sitta på kontorsstolen och läsa sina mail i relativ lugn och ro på fredagseftermiddagen...
Nu börjar fotbolls-VM. Jag har mina favoriter som vanligt, totalt utan en aning om varför, men det är Portugal som har mitt fotbollshjärta trots uteblivna mästerskapsframgångar. Cristiano Ronaldo kommer alltid att vara en planens virtuos i mina ögon, det hjälper inte vad andra än säger, och förmodligen räcker inte Portugals vinnarambitioner ända fram i VM heller. Det räknar jag kallt med, men jag hejar på dem ändå, för favoritfotbollslag, det byter man ju bara INTE.
Vi lever i studentavslutningarnas tid. Här utanför på gatan har det idag skrålats så att rutorna i 1600-talshuset har skakat. Jag önskar de unga lycka till förstås, men minns mina egna känslor av tomhet och sorg dagen efter avslutningen. Glädjen över att ha klarat gymnasiet var på något sätt väldigt dubbel och inrymde även en stor dos osäkerhet och hemlöshet. Detsamma hände dottern häromåret. Å andra sidan, det är känslor som går över. Man får nya sociala sammanhang och det räcker med ett par månader för att inse att man har vuxit ur sin egen gymnasieskola. Framtiden är dock ett oskrivet och osäkert kort för många, speciellt just nu med en ungdomsarbetslöshet som skjuter i höjden. Vilket liv väntar efter "studentens lyckliga dag"?
Vi jobbar på att det ska bli ett gott liv. Vi jobbar på en rödgrön valseger den 19 september. Det förbättrar chansen för ungdomarna att få en fröjdefull ungdomsvår även efter att tonerna av "Den blomstertid nu kommer" har klingat ut vid gymnasiets sista avslutning. Vi jobbar på det, som sagt, TILLSAMMANS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar