Ibland när man får lite tid över kan man börja fundera över olika sakers tillstånd. Det finns riktigt stora problem som pockar på lösningar. Det handlar om världssvälten, klimathotet, oljekatastrofen och vår egen välfärd som är hotad om vi inte byter regering till hösten. Det vet jag redan, och det är oerhört viktiga frågor som är aktuella hela tiden. Det som min hjärna, och hjärta också för den delen, just nu har fastnat för är människors engagemang och hur det har förändrats över tid, jag själv inte undantagen, och varför. Det handlar i själva verket om demokratin och dess framtid.
På sjuttiotalet, då jag blev någorlunda medveten och som jag räknar som mitt första egentliga samhälleliga årtionde, kom Jesusfolket till stan. Tillsammans med andra samhällsrörelser, mer eller mindre radikala och mer eller mindre accepterade, utgjorde de delar av en ungdomsrevolt mot det konventionella och det etablerade. De drevs av en övertygelse att det de ville var rätt och riktigt och de hade en längtan att låta andra få ta del av den frälsning de själva hade fått uppleva. På många sätt var de inte särskilt rumsrena. De var ju kristna hippies och ”sjutton vet om de inte tog droger också, liksom alla andra hippies på den tiden”. Det sved nog lite i själen på de kyrkokristna som fanns i sina missionshus och bönelokaler och praktiserade den sanna kristna tron med psalmer, väckelsesånger och mer eller mindre utvecklad liturgi. Nåväl, Jesusfolket brann och så småningom kom deras bidrag till de etablerade kyrkorna och samfunden att bli tydliga. Frihet och hängivenhet på nya sätt var kanske inte så farligt när det kom till kritan. Lite smittad kunde man ju alltid bli, och så slöts den nya traditionen in i de gamla strukturerna och lever faktiskt ännu. Kyrkan utvecklas, tack och lov.
Själv blev jag kristen i slutet på sjuttiotalet. För oss ungdomar var det självklart att vara ute på gator och torg och sjunga, spela, ha gatuteater och anordna kristna filmfestivaler och storkampanjer. Tältmötena avlöste varandra somartid, inte för att det var speciellt mysigt att ha möten i stora fuktiga tält med dåligt ljus och ljud utan för att med tälten kunde man flytta ut verksamheten från kyrkorna dit vanligt folk kanske aldrig vågade sig till ställen där man var mitt bland folk. Tältmötena var friska inslag, även om de också till slut fastnade i sin egen form och blev utestängande till sin karaktär. Måhända klarade vi inte av att behålla den familjära och enkla stämningen när sommaren var över, tältkampanjen slut och man skulle in i vanliga rutiner igen. Jag vet inte, men tältmötena har nästan helt dött, och jag tror att det är få människor som saknar dem på allvar.
Hur som helst, vi drevs av en vilja att berätta om vad vi varit med om och hade ambitionen att så många som möjligt skulle komma i kontakt med Jesus, inte på ett pressande sätt utan för att vi var övertygade om att det vore det bästa för dem. Vi ville dela med oss av den gåvan vi hade fått. Och det vill jag, i sanningens namn, fortfarande.
Samtidigt med våra ansträngningar fanns det politiska grupper som syntes på gator och torg och med gemensamma medel och krafter uträttade en hel massa fotarbete och opinionsarbete. Det handlade om antikrigsgrupper, fredsgrupper, antikärnkraftsgrupper, miljögrupper och en massa vänstergrupper av olika slag. De drevs på samma sätt som vi av en hängivenhet för sin saks bästa. Visst var vi eniga i många frågor, t ex den om att jordens ätbara kaka borde delas på ett mer rättvist sätt. Alla har rätt att äta sig mätta, och jorden är egentligen allas. Därför borde ingen lida nöd, och den som har jord att bruka har den egentligen bara till låns. Det är fortfarande helt sant. Jorden känner inga rika, den känner bara fattiga som den föder. Och där är vi, och var vi, helt överens i sak, åtminstone jag och vänstergrupperna. Att sedan många av mina kamrater från den tiden har gått till höger får vara en gåta som jag kanske aldrig kan förstå.
Numera har vi inga tältmöten. Jag är inte med och spelar gatuteater. Jag har till och med svårt att masa mig iväg till kyrkan på söndagarna. Jag saknar mycket av det engagemang som jag en gång kände, och jag undrar naturligtvis över varför det har blivit så. Det är inte så att jag är mindre engagerad, men jag har bytt arena. Det är inte kyrkan som gäller längre, utan mer politiken, men båda arenorna lider delvis av samma problem. Problemet stavas BRISTANDE FÖRSTÅELSE FÖR DET GEMENSAMMA.
Hur skapas det gemensamma? Skapas det från ovan? Nej, och det är där en stor knut ligger. Om det är så att man vill stödja en god sak i vår tid så vill man ha en himla massa tillbaka för att man gör det. Man går med i en lokal förening för att få rabatter i ortens byggvaruhus. Man går med i en handikapprörelse för att få billigare hjälpmedel. Det är naturligtvis inte fel i sig, men anledningen till att de här föreningarna finns är ju för att de arbetar för att samhället ska bli bättre i någon riktning, inte för att man själv som medlem ska få förmåner. Är det rimligt att medlemsavgifter går till något annat än föreningens huvudsyfte? Nej, det tycker inte jag. Samma sak kan sägas om politiken och våra gemensamma skattemedel. Idag röstar man på det parti som ger en mest i den egna plånboken, inte på det parti som vill använda de gemensamma resurserna till att fylla gemensamma behov och menar att det är rätt att vi tillsammans ska fylla behoven med våra gemensamma resurser. Jag blir livrädd när tankarna på att ”satsa på sig själv” tillåts infiltrera vårt föreningsliv och vårt samhälle på det sätt som vi idag ser. Hade vi haft det synsättet tidigare hade vi varken haft välfärd, välstånd eller föreningsliv, och inga Folkets Hus och bygdegårdar heller att ha revyer, fester och möten i heller. Vem skulle ha byggt dem, och vem skulle ha betalat? Så enkelt är det. ”Sköt dig själv och skit i andra”-attityden bygger inga välfärdssamhällen.
Under mina år i kyrkan har vi aldrig diskuterat det där med arbetsinsatser och belöningar. Kollekten samlas in i samband med möten av olika slag, föreningsavgiften betalar man och så jobbar man lite med det man kan. Alla kan göra något, men ingen kan göra allt, och allt som görs är värdefullt. Mina noter som kantor och körledare har jag naturligtvis skaffat själv, liksom de instrument jag behöver för att kunna spela (förutom kyrkorgeln och flygeln förstås). Vem skulle annars ha betalat? I gengäld måste jag erkänna att mina insatser i kyrkans kök är ytterst blygsamma. Jag har aldrig bakat kakor till kyrkkaffet och jag har aldrig vad jag minns bryggt kaffe heller. Det finns andra som gör det så mycket bättre, och då gör jag det jag känner att jag klarar av, men börjar man arvodera uppgifterna blir det helt fel och det ideella arbetet försvinner. I politiken är det likadant. Varför skulle jag inte bidra med det jag kan när vi ska ha aktiviteter? Varför ska jag ta ut ersättning för minsta pryl när jag gör det för att jag vill bidra till en positiv utveckling? För mig är det fullständigt självklart att inte partikassan ska gå till fikabröd när den kan gå till opinionsarbete. Fikat som jag äter kan jag betala själv. Den gemensamma kassan, i den mån den överhuvudtaget existerar i ett litet parti, ska gå till gemensamma politiska behov, precis som skattepengarna ska gå till gemensamma samhälleliga behov.
Jag tycker inte om när vi börjar köpslå om det gemensamma. Anledningen till att jag är engagerad politiskt och kyrkligt är för att jag tror på det goda arbetet och det som arbetet syftar till, inte för att jag själv tjänar på det (även om jag just nu faktiskt har en anställning som gör att jag får betalt för politiskt arbete eftersom jag inte samtidigt kan ha ett annat vanligt jobb att försörja mig på). Det är inget fel att vara privat eller att bygga upp ett gott liv för sig själv, men det ska inte göras på bekostnad av andra och det ska inte göras så att det gemensamma tar skada. I sådana fall skadas demokratin på sikt. Det är min sammansmältning av Jesusfolket och min politiska ideologi, och den står jag för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar