Var Du där?

”Jag behövde en nästa, var du där?

Jag var hungrig och törstig, var du där?

Jag var frusen och naken, var du där?

Varken tro eller ras eller namn sätter gränser, var du där?”

står det i den Svenska psalmboken, psalm nr 97. De frågorna kan vi fundera på ett tag.

Västvärlden inklusive Sverige har ett stort ansvar för att människor blir flyktingar. Den direkta orsaken till att nio av tio fördrivna människor tvingas fly är politiskt förtryck och väpnade konflikter. Konflikterna utkämpas till övervägande del med vapen som tillverkats i de rika industriländerna. Vapenhandeln har gett stora vinster till vapenindustrin samtidigt som dess vapen orsakar död, förstörelse och massflykt.

I allra högsta grad gäller det också Sverige. Vi ska nog inte skryta i det här sammanhanget. Amnesty med flera säger att Sverige aldrig tidigare exporterat krigsmaterial till så många länder som nu och till så många länder där svåra brott mot mänskliga rättigheter begås. Eftersom Sverige genom vapenexporten bidrar till att skapa orsakerna till flyktingströmmar och mänskligt lidande, är den mest brådskande förändringen och den mest effektiva åtgärden att stoppa vapenexporten till länder där grova kränkningar av mänskliga rättigheter äger rum.

Men det räcker ju inte här och nu. Och den frågan hanterar vi inte inom kommunpolitikens ram utan på riksplanet och i andra sammanhang. Vi har mer bråttom än så. Människor flyr ju, hela tiden. Och de kommer till oss i Kalmar och till andra svenska kommuner. Och här handlar det om barn och ungdomar som inte har stöd av en familj.

Därför är det så viktigt att vi tar emot dem och att vi gör det så bra som möjligt. Det kan vi göra genom att säga JA till ännu en överenskommelse med Migrationsverket. Vi är dessa människors ”nästa”. Vi ska ”vara där” och kunna svara JA på frågorna som Anders Frostensson ställer i sången som jag citerade ovan. Självklart. Allt annat vore ovärdigt en ansvarskännande kommun som känner empati, som har respekt för människovärdet och som ser människor som resurser och inte som problem. Allt annat vore ovärdigt den svenska generösa öppenheten.

Och det beslutet fattade vi vid gårdagens kommunfullmäktige i Kalmar. Det är jag glad för.