Sista helgen i mars... Tiden bara flyger iväg. Om bara några veckor är det 1 maj! Fast jag gillar ju inte våren egentligen. Jag föredrar helt klart höst och vinter. Men man får ju anpassa sig. Kontrasterna är värdefulla. Jag undrar hur man skulle klara ett klimat med bara en årstid. Inget vidare antar jag.
Igår skulle goe liberalen och jag handla russin. Vi åkte iväg till City Gross. För min del var det premiär. Du milde, vilket överflöd av varor! Vem ska köpa allt det där? Ja ja, vi gjorde så gott vi kunde. Fyra välfyllda kassar med diverse nödigheter och onödigheter. Tre flaskor som vi trodde var smaksatt mineralvatten visade sig vara sötningsmedelsläsk. Om vi kan läsa på etiketten? Jo, men där stod faktiskt mineralvatten utan socker. Gott var det inte, och himla onödigt var det. Nånstans i kassarna fanns faktist russin när vi kom hem. Vi kom i alla fall ihåg det. Skönt.
På kvällen var lamporna släckta här hemma mellan 20 och 21. En mörk timme för klimatet och miljön. Det går att jobba på datorn i skenet av stearinljus! Fråga goa dottern som satt och jobbade med sitt projektarbete under stark tidspress. Den som säger att gymnasieskolan är för slapp borde ta sig en titt på hur treorna har det på Stagneliusskolans samhällsprogram! Inte en dag ledigt under hela påsklovet har de små liven haft.
Idag var vi i Birgittakyrkan och firade högmässa tillsammans med Ingemar Johansson och ett urval av hans sånger. En ren njutning för öra, själ och ande. Men en sak kan jag inte riktigt ta till mig när jag är där. Varför måste det vara så himla mycket liturgi och choser? Den Gud som finns hos oss i vår vardag behöver väl inte allt det där för att vara närvarande i kyrkan? Å andra sidan, en viss vördnad och en viss andakt ska det också finnas. Jag förstår det. Jag blir bara lite trött på att man alltid måste köra i dikena, antingen på den ena eller på den andra sidan. Antagligen kan jag lära mig nåt av det. Jag ska försöka.
Eftermiddagen och kvällen har varit fylld av tvätt, strykning, matlagning och en lång promenad. Goe liberalen har suttit på radion och pratat kvalhockey och allsvensk premiär. Jag gick runt här ute i Djurängen där vi bor. En massa minnen väcktes till liv. Jag gick igenom den lilla skogsdungen där jag och morfar brukade plocka liljekonvaljer, vitsippor och smörblommor när jag var liten. Det finns gula blommor i backarna nu också! Mormor och morfar flyttade hit 1967 när lägenheten på Kungsgatan i Gamla Stan blev alltför omodern att klara sig i. På köpet fick de ett dagbarn (mig) som inte ville vara hos någon annan än "moffa". Det är fina minnen som man kan gotta sig i. Samtidigt slogs jag av skillnaden mellan att bo här och att bo i nya Smedby där jag och dottern bodde i 15 år. Här är det tyst på dagarna, lekplatserna står öde och under denna långa promenad såg jag bara tre barn som lekte med en fotboll. På Löten, där vi bodde, var det alltid liv och rörelse. Röda sparkbilar, trehjulingar, bmx-cyklar, spadar, hinkar och ständigt barn i omlopp... För ett barn var det en perfekt miljö. Dottern var ett år när vi flyttade dit och skulle precis sluta grundskolan som låg ett tiotal meter bort när vi flyttade till Funkabo till den lilla hyrestrean som blev för liten redan efter några månader då goe liberalen flyttade in. Visst är det mysigt med oplanerade händelser i livet?
Hur som helst, mångkulturella Smedby lärde oss så otroligt mycket! Tolerans, acceptans och insikten att allt som känns främmande inte behöver vara skrämmande. Jag är glad för de 15 åren. Nu, när vi inte längre har några aktiviteter i Smedby, är jag glad att vi bor här i Djurängen på bekvämt cykelavstånd från skola och jobb i en fyrarummare där vi får plats alla tre/fyra/fem som bor här ibland. Man har olika behov under olika perioder i livet, och jag är glad och tacksam att jag har kunnat välja bostad efter behov. Det är minsann inte alla förunnat.
Så ja, jag har dåligt samvete. För det också. Varför kan det inte vara rättvist här i världen? Å andra sidan, det finns hur mycket som helst att göra för att få det mer rättvist. I morgon är en ny dag, ett nytt fullmäktigesammanträde och nya möjligheter. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Man får hoppas att det blir åt rätt håll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar