Jag drömmer både mycket och detaljerat. Det där med drömtydning vore nåt för mig. Eller så vore det inte det. Jag får fundera på saken.
Häromnatten drömde jag om att någon driftig entreprenör skulle bygga en jättelik berg- och dal-bana med inslag av vattenrutschkana i hamnen, mittemot Baronens baksida. I själva verket var den redan uppförd, åtminstone skalet av den. Jag som älskar dylika åkattraktioner var förstås barnsligt förtjust över utvecklingen. Inte bara jag applåderade, hela det kommunpolitiska etablissemanget klappade händerna och prisade tillväxten. Efter en stund började jag dock tänka efter. Vilka skulle åka i den där banan egentligen? Och skulle det bli så många åkturer att själva investeringen skulle gå runt (ha, ha, det var dubbelbottnat, det märker jag nu)? Frågorna hopade sig. Skulle hela Kalmar tvingas åka även om det fanns de som inte ville? Jag har ju erfarenhet av människor i min närhet som aldrig, inte ens för allt smör i Småland, skulle sätta sig i en sån gondol och flyga iväg. Ja, var det hela så odelat positivt egentligen?
Sen dök en sak till upp. Tänk om entreprenören inte menade allvar? Tänk om det inte blev nåt alls utöver det där skalet som stod i hamnen? Mina tankar utvecklade sig i en ganska otrevlig riktning. Kineserna, Mr Luo och FanerDun å ena sidan, WTC å den andra. Inget av projekten är ännu förverkligade. Problem har dykt upp på vägen. Blir det inget där heller? I drömmen fick Kalmar plötsligt en helt annan stämpel än den framgångsinriktade, tillväxande och nyskapande etikett som vi Kalmarbor själva tror oss ha. Kalmar blev symbolen för den lättlurade kommunen, kommunen som säljer sin själ till den som har pengar utan att kolla upp vad som händer sen. Det var ingen kul insikt.
Huvaligen. Det är tur att det bara var en dröm. Eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar