Vårvädret eskalerar. Bara ben i sandaler, korta shorts och bomullskjolar syns på gatorna. Brr... Inte bara solen har högsäsong. Jag antar att UVI-medicineringen snart går på högvarv också. Jag hoppas att ägarna till de bara benen tycker att det är värt en antibiotikakur och arton toalettbesök i timmen. Jag tycker det inte. Än så länge har jag både skor och strumpor på.
Igår var det sammanträdesdags för Kultur- och fritidsnämnden. Det är snålt på pengafronten. Det finns roligare beslut att fatta än neddragningar. Jag hoppas att det vänder snart. Oppositionen har julafton förstås. Det är inte så ofta jag blir riktigt upprörd på sammanträden, men igår blev det en aning för mycket av självgodhet från motståndarsidan. Sånt vinner ingen på.
För övrigt finns det ju större problem här i världen. Just nu diskuteras barn som far illa, aktualiserat av ett TV-reportage om "Louise" som levde i misär med sin pappa och utsattes för ständiga övergrepp utan att de sociala myndigheterna reagerade som de borde. Idag läste jag om en liten fyraåring som blev instängd i kylskåpet till hon blev medvetslös, och också där var förövaren pappan. Det finns inte ord för hur dåligt man mår av att höra att sådant sker. Det värsta är väl ändå att det finns många många liknande fall som aldrig blir kända. Vart är världen på väg? Och viktigare, VAD KAN VI GÖRA? För vi måste kunna göra NÅT. Ett barn som far illa är ett för mycket. Borde det inte vara något vi kunde vara överens om?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar