Goda gula minnen

Idag har jag varit hemma hos mina föräldrar en god stund på eftermiddagen, hemma i huset där jag bodde mina första 21 år, det gula tegelhuset som pappa hela tiden håller på och förbättrar, renoverar, bygger ut, bygger om och vårdar. Det är inte mycket som ser ut som när jag växte upp, men det är ändå fortfarande "hemma". Och när man kommer dit så blir man barn igen, åtminstone i mammas ögon. Det är väl så det ska vara. Min dotter blir heller aldrig vuxen. He he ;-)

I slutet på veckan var jag i Borgholm på konferens och sammanträde med Kalmarsunds Gymnasieförbund. Borgholm på höstkanten, det är ödsligare än ödsligast. Det var mörkt, disigt, tyst och tomt. Ändå påmindes jag om den där sommardagen då jag och pappa åkte till just Borgholm och köpte min första bil. Jag hade tjatat ett bra tag, det kan jag erkänna. Det blev en varmgul VW Polo av 1975 års modell den kvällen. Den kostade 4500 kronor och såldes privat av en kille i Borgholms södra delar. Pengarna hämtade vi i Minutenapparaten på Storgatan. Pappa fick ta ut pengarna i två omgångar, för så stora belopp kunde man inte ta ut på en enda gång på den tiden.

Mamma trodde inte sina ögon när vi kom hem med två bilar framemot kvällskvisten. Hon undrade om Polon var treväxlad. Mammas och pappas Saab 99 var av 1974 års modell. Att den var fyrväxlad var det ingen som ifrågasatte. Jag för min del kommer aldrig att glömma turen från Borgholm då jag körde min första bil för första gången. Registreringsnumret minns jag fortfarande. HDX 569. Att bagageluckan var fullständigt genomrostad och att den bara hade 40 hk var fullständigt ointressant. Hästkrafterna räckte till mina behov, och bagageluckan bytte vi mot en annan likadan lucka (men grön och tillknycklad) som pappa hittade krockskadad utanför en lackeringsfirma. Med Plastic padding, svart och gul sprayfärg blev den som ny :-) och bilen blev i övrigt smyckad med fastklistrade nallar på sidorna, svarta fartränder och svartmålade fälgar. Så småningom förärades den det passande namnet "Gullet".

Gullet hade många fördelar, men hon saknade klocka och bilstereo. Alltså hade jag en lös och batteridriven kassettbandspelare placerad på passagerarsätet. Den hade jag alltid där på full volym, och när jag parkerade så lade jag den i bagageutrymmet pga stöldrisken. Det var inte sällan det var just den här låten som pumpades ut i kupén: Wired for sound-Cliff Richard Bandet hade jag spelat in från syrrans skiva :-) När jag hör den minns jag känslan av frihet och den där speciella lukten av plast som vi aldrig lyckades vädra ur :-) Dessutom, texten är kul:
"I met a girl and she told me she loved me
I said: You love me, then love means you must like what I like:
My music is dynamite
She said: I´m not a girl you put on at an stand-by
I am a girl who demands that her love is amplified
Switching to overdrive...."

Se där. Jag var nog Ninjafeminist redan då och vägrade att låta nån sätta sig på mig ;-) (att det ändå tyvärr har hänt och fortfarande händer då och då får nog förklaras av min mänskliga ofullkomlighet...)

Hur som helst, Gullet behöll jag i två år. Jag körde 500 mil och fick 6500 kronor när hon gick ur min ägo. Värdet hade alltså vuxit med närmare 50%. Inte illa, va? Bandspelaren behöll jag, men den äppelformade röda digitalklockan som satt fastklistrad på instrumentbrädan följde med i köpet liksom den nya växelspaksknoppen och rattmuffen. Samt nallarna och klistermärket "I love" som jag hade satt fast framför Polomärket på bagageluckan.

Man glömmer inte sin allra första bil, och inte sitt barndomshem heller. Jag har bara ljusa och gula minnen av bådadera.

Respektera det fria valet!

Jag och en partikamrat reagerade häromdagen:

Folkpartiets Björn Brändewall delar just nu ut information om det fria skolvalet i bostadsområden där han tycker att föräldrar och elever inte aktivt väljer grundskola. Huvuddelen av eleverna i Kalmar går nämligen i den närmast belägna och kommunalt drivna skolan. Vi känner igen tillvägagångssättet. För ungefär 10 år sedan hände nästan samma sak när elever som redan hade valt offentligt driven gymnasieskola fick speciell information om en fristående skola. Då var det en borgerlig politiker i gymnasieförbundets dåvarande styrelse som såg till att en fristående skola fick tillgång till elevernas kontaktuppgifter.  Båda aktionerna visar på bristande respekt.

Är det inte dags att även Folkpartiet visar respekt för elevers och föräldrar val av skola? Elever och föräldrar är i sin fulla rätt att välja själva, och bör man inte utgå från att de väljer klokt och utifrån sina egna preferenser och behov? Björn Brändewall anser dock att det faktum att så många väljer närliggande och kommunala skolor är ett tecken på att man inte har fått information om valmöjligheter. Vi drar inga sådana slutsatser. Vi anser att föräldrar och elever ska respekteras, liksom deras val av skola.  Bara för att andra inte tycker som man själv anser att de borde så kan man inte utgå från att något är fel. Det handlar om grundläggande respekt och inget annat.


Birgitta Axelsson Edström, ledamot av styrelsen för Kalmarsunds gymnasieförbund
Leila ben Larbi, ledamot av Barn- och ungdomsnämnden
Vänsterpartiet Kalmar

Tankar efter Gadaffis död

Libyens diktator är död. Varje människa som tror på demokrati och frihet inser att han var en diktator som med järnhand låg bakom orättfärdigt vidrigt förtryck av ett helt land. Jag har likväl mycket svårt att jubla över hans frånfälle. Jag hade mycket hellre önskat att han skulle ställas inför rätta, bli granskad på ett rättsligt oklanderligt sätt och sedan få en dom som skulle vara välmotiverad utifrån hans brott mot folkrätten. Istället blev han dödad i någon form av strid, och jag kan inte heller döma de människor som agerade. Jag var ju inte där och vet inte hur det gick till, men har förståelse för att åratal av diktatur fostrar fram hat hos befolkningen. Det kan leda till både det ena och det andra, som ett uttryck för desperation.

Nej, jag sörjer honom inte, men jag sörjer en förlorad chans att visa på förtryckarregimers vidrighet. Och jag kan heller inte förneka att jag varje gång en människa dör, oavsett hur många liv som finns på samvetet hos den döde, känner en viss sorg över ett slocknat liv. Det är väl en svaghet jag har.

Nu uttalar visst statsminister Reinfeldt att "vi" ska bygga upp Libyen. Jag hoppas det är feluppfattat. "VI" ska inte bygga upp Libyen, vi ska sätta Libyens folks vilja, för en gångs skull och äntligen, i allra främsta rummet och ge stöd så att de kan bygga upp landet på det sätt de önskar. Stöd ska "VI" ge, inte direktiv.

Jag hoppas att vi slipper martyrskapet denna gång. Det är alltid en risk när någon dör på det här sättet. Glorian växer, även om den inte finns. Gadaffi är död, men han dog inte för sitt folk utan för att han satte sig själv och sina behov konsekvent framför andras rättigheter och lycka. Nu finns det en framtid för Libyen. Jag hoppas västvärlden ger Libyen chansen att bygga den framtiden och håller sina fingrar borta. Ett förtryck ska inte bytas ut mot ett annat. Libyen måste få vara fritt. Äntligen.

Klokt citat

“If you are neutral in situations of injustice, you have chosen the side of the oppressor. If an elephant has its foot on the tail of a mouse and you say that you are neutral, the mouse will not appreciate your neutrality.”

Detta är visdomsord av Desmond Tutu, sydafrikansk biskop, kanske av olika skäl speciellt aktuella idag. Idag skulle nämligen en blind kvinna, över 90 år och gravt dement, utvisas från Sverige men hon har fått respit i två veckor i väntan på en ny läkarundersökning (som skulle kunna visa vad?). Är det hela rimligt? Är det mänskligt?

Även på närmare håll sker processer som både syns och hörs, men alltför få vågar reagera för den svagare parten som redan är förtryckt. Ser du någon orättvisa, i din närmiljö eller i större sammanhang? Reagerar DU? Eller tillhör du den tigande massan som låter offren lida på egen hand?

Det är mänskligt att fela, javisst, men att gång på gång vägra ta ställning är att fega ur. Det finns alltid nåt man faktiskt kan göra. Man kan organisera sig, skicka mail, bombardera med brev, starta eller åtminstone gå med i protestaktioner på Facebook, ringa, visa sitt intresse, tala om att man finns och kan både se, höra och stödja med mera med mera.... Annars är man, som Astrid Lindgren lät en av bröderna Lejonhjärta säga, "en liten lort". Och det vill man väl inte vara?

Vilsna funderingar...

Feminismen har tappat mark:

• Osynliggörande är ett faktum varje dag.
• Påförande av skuld och skam likaså.
• Undanhållande av information är snarare regel än undantag.
• Dubbelbestraffning måste man lära sig leva med.
• Förlöjligande är nåt man får ta om man överhuvudtaget ska bli sedd.

Är det konstigt att man oftare och oftare hamnar i bryderier kring huruvida det är nåt värt att engagera sig för en bättre framtid, för mer rättvisa och för mer solidaritet? Är det överhuvudtaget någon som tycker att det är nåt värt att jobba tillsammans för att nå ett mål eller är det bara "jag" som gäller numera?

Varför är det så himla svårt att fokusera på det viktiga arbete vi har att utföra? Kan det vara viktigare att trampa ner kamrater och vara populär i storebrors ögon än att trampa ner högerns politik? Nej, så illa är det naturligtvis inte.

Fast det finns tillfällen då man helt enkelt bara undrar..... Och jag känner mig därför lite vilsen.

Problem och problem

Vi har haft besök här hemma i veckan som gick. Alltså, det var inte direkt ett välkommet besök. En snyltgäst var det. En objuden snyltgäst. Med svans.

Sedan i onsdags kväll finns han inte mer. Han dog. Klapp! så dog han. Direkt.

Alltså, jag har fobi för såna. När vi förstod att det fanns en sådan här inne (en söndertufsad hushållsrulle under diskbänken var det slutliga beviset) så bröt jag samman. Hur i all världen kan man vara paniskt livrädd för ett sånt litet liv? Men det är jag. Jag skrek och tjöt om vartannat och vågade inte vara ensam hemma ens. Goe liberalen stannade hemma på morgonen tills jag var klar och jag stannade borta på jobbet tills jag visste att han var hemma.

På kvällen hade vår snälle vicevärd trots nyopererad höft sett till att två fällor med jordnötssmör hade placerats under vår diskbänk, och någon timme senare kom ljudet. Klapp. Gästen var död. Problemet var ur världen, tillsammans med en av våra stekspadar som goe liberalen använde till att plocka upp den med. Urk.

Nyss skulle jag ta lite ost och kex. Här i stan har man äntligen köpt in underbar norsk Port Salut, en ost som man tidigare fick åka till Västervik eller Linköping för att få tag i. En liten bit av den på ett digestivekex, det är söndagskvällslyx! Och osten fanns ju kvar. Det kunde man inte säga om kexen som låg i facket under ugnen, med fri ingång från baksidan av spisen. De var liksom lite naggade, precis som knäckebrödspaketet och påsen med skorporna. Och papperssmulorna täckte hela bakplåten som paketen låg på. Tur man har diskmaskin, dammsugare och en underbar make som tar sig an städandet samt möjlighet att köpa nya knäckebröd och digestivekex.

Ja, visst har vi dödat en liten liten skogsmus, men han levde livets glada dagar under slutet av sitt liv, kanske som belöning för att han hade, utan säkerhetslina, klättrat upp för fasaden upp till tredje våningen där vår balkongdörr stod öppen. Han gick i fällan, vilket är lätt hänt när man i motsats till människan är liten, har liten hjärna och fungerar enligt stimulus-respons-teorin ("Där ligger mat-Den tar jag"- typen). Han dog i varje fall mätt.

Natten mellan onsdag och torsdag, ett par timmar efter vårt musdråp, brann Berga Centrum. Det är skillnad på problem och problem här i världen. En del löser man med en fälla. Andra är en aning mer komplicerade.

Söndagskväll

Det har varit en skön helg. Goa dottern har varit hemma sedan i fredags kväll och vi har hunnit umgås riktigt mycket ända fram till nu ikväll vid 19-tiden då hon satte sig på tåget ner mot Skåne igen. Vi har varit nästan helt lediga, för en gångs skull. Enda schemalagda aktiviteten var kyrkan i morse, och det var ju ett rent nöje.

Jag är glad för min församling. Idag hade vi barndop. Lilla Hanna välkomnades in i Guds familj. Kyrkan var fylld av glada människor i alla åldrar och även om gudstjänsten nästan tog två timmar så blev det aldrig långtråkigt. Det var första gången jag såg en präst hålla predikan med en läsplatta i händerna. Kyrkan håller på att digitaliseras på flera plan! Som avslutning spelade jag ett lite annorlunda orgelstycke, en lite popigare körlåt från 90-talet som nog inte är så vanlig att framföra på kyrkorgel, men det gick bra. Jag fick till och med applåder efteråt :-)

Nu är man ju inte i kyrkan på söndagen för att få applåder (även om jag blev väldigt glad för just dem!), utan för att lämna av bördor, tacka Gud, träffa sina församlingssyskon och hämta kraft inför kommande dagar. Det behövdes för min del just idag. Jag ser inte direkt fram emot morgondagen kan jag erkänna, men "gör er inga bekymmer" står det ju i Bibeln. Det klarar inte jag riktigt. Jag erkänner att jag oroar mig, men med tillgång till en kraftkälla som församlingen som man kan ösa kraft ur så känns det nog en aning lättare att möta vardagens utmaningar, även om jag ärligt talat helst skulle vilja slippa en del av dem.

Men än är det söndag, en mörk och lugn söndagskväll då man kan kura skymning i en varm och hemtrevlig lägenhet. Jag har det bra och jag hoppas jag kan sova gott sen. Det kommer jag sannerligen att behöva. Hoppas att även ni andra får en skön nattsömn :-)

Nitlott eller inte?

Ibland, men det är bara ibland, kan man tycka att det är lite nitlott att inte blivit född till man. En man kan nämligen i allmänhet göra fel, vända blad och gå vidare precis som om ingenting hade hänt. Detsamma gäller  absolut inte med automatik för en kvinna. En kvinnas misstag sitter klistrade vid hennes profil med epoxylim resten av livet.

Å andra sidan, vi kvinnor kan ju lära oss av misstagen medan vi går vidare. Det är ju en fördel som inte bör underskattas.

Sorglig utveckling som man beklagar

Det är med bestörtning vi konstaterar att stora delar av Berga Centrum har härjats av brand under den gångna natten.  Brandlukten och röken gör sig fortfarande påmind över området. En redan hårt prövad stadsdel har drabbats än en gång. Vi beklagar detta mycket djupt.

Samtidigt kan vi inte säga att utvecklingen är okänd. Det känns som ett resultat av en långsam nedbrytningsprocess. Vi har under en ganska lång tid nåtts av larmrapporter från området. Tyvärr har dessa rapporter inte i tillräckligt hög grad bemötts med verksamma åtgärder. Vad eller vilka som ligger bakom just nattens dåd kan vi inte med säkerhet uttala oss om, och det är viktigt att inte dra förhastade slutsatser. Allt tyder dock på att vi har ett bostadsområde och ett affärscentrum som inte mår särskilt bra. Det måste vi ta hänsyn till, även om det just idag känns som om vi är sent ute. Vi måste välja att agera utifrån erfarenhetsbaserad klokskap.

Vänsterpartiets hållning har varit, är och kommer även fortsättningsvis att vara att åtgärder som är verksamma måste bygga på delaktighet från de boende och de verksamma i området. Det krävs samarbete, naturligtvis från kommunens sida, men också från företag, organisationer och andra aktörer som befinner sig i Berga eller som har nära anknytning dit. Kyrkan spelar stor roll, föreningslivet likaså och vi måste tillsammans, med ömsesidig respekt, kunna komma fram till handling för att återupprätta Berga som en stadsdel där var och en kan känna sig trygg.

Berga är, liksom var och en av våra andra kommundelar, en viktig del av Kalmar. Våra välfärdsbokslut visar att vi måste lägga en hel del ansträngningar på att återupprätta just Berga som en trygg och utvecklande boende- och verksamhetsmiljö. Kalmar kommun måste, liksom andra, vara beredd att bidra till det arbetet. Vi välkomnar den öppna attityd som har visats angående anordnandet av det öppna diskussionsmöte som planeras i området inom den närmaste tiden.

Vi tror inte på enkla lösningar. Vi vinner inte på att utfästa belöningar eller att proklamera hårdare tag. Vi måste vara klokare än så och våga se vari problemen egentligen ligger och hur de på allvar kan arbetas bort. Viktiga pusselbitar är samverkan och öppenhet samt en ärlig vilja att lyssna.

Skitfrågor luktar illa

Nu blåser det. Ordentligt. S-ledaren har fått förmåner han inte skulle ha haft. C-ledaren har gjort nåt liknande. Även på de lokala planen finns det affärer som bör synas i sömmarna för att man ska kunna garantera att allt har gått rätt till. Runt om i landet avgår politiska höjdare när det blir känt att de har fått fördelar och tillskansat sig det ena eller det andra på fördolda och olämpliga sätt. Det luktar inte riktigt fräscht om den här soppan, inte alls. Det luktar, för att vara riktigt ärlig, riktigt illa. ALLA former av korruption ska motarbetas. Därom måste vi vara överens, faktiskt över partigränserna. Demokratin tar skada av affärer som dessa. Föraktet för folkstyret riskerar att nå oanade höjder, men vad är egentligen alternativet???

Nej, det finns inget bättre alternativ. Demokratin är överlägsen, men just nu kommer sakfrågorna i skymundan. De viktiga frågorna får inte det utrymme de skulle ha. Vi i Vänsterpartiet har ett speciellt ansvar för att peka på att ett bättre samhälle är möjligt. Vi har mängder av utförsäkrade människor, sjuka människor som anses vara friska, arbetslösa som anses inte vilja jobba och de ska med den rådande politiken straffas med fattigdom. Barnfattigdomen breder ut sig. Rasismen börjar bli rumsren. Energiomställningen går för långsamt och miljön tar mer skada än den skulle behöva. Våra äldre och omsorgsbehövande förväntas få mer hjälp av sina anhöriga och allt mindre av kommuner och landsting som måste spara på välfärden. Skolan ska sortera unga människor i A- och B-lag och "låta var och en gå till hans rätta fålla" redan i 15-årsåldern då dörrarna stängs till högskolevärlden redan i och med gymnasievalet. Människor lider i krisdrabbade områden medan västvärlden vänder dem ryggen. Demokratikämpar jobbar i motvind. Vår jord skriker efter hjälp. Den borgerliga regeringen för en orättfärdig politik på en lång rad områden. Det är ORÄTTVIST!

Och vad gör vi? Jo, vi känner oss tvingade att lägga vår energi på skitfrågor:
• "Ska den eller den sitta kvar på sin post?"
• "Kan man lita på den eller den?"
• "Varför är våra högavlönade politiker så oärliga?" etc etc

Ja, jag tycker det är FEL FEL FEL att sko sig på skattebetalares bekostnad. Jag tycker det är FEL FEL FEL att ta emot bidrag och gåvor som man inte har rätt till. Jag tycker det är FEL FEL FEL att inte följa de demokratiska spelreglerna. Allt detta ska bekämpas. Det är trist att det ens ska behöva påpekas. Det borde vara inpräntat i vars och ens ryggrad, åtminstone för dem som har samhälleliga förtroendeuppdrag, men tydligen är det inte så. Det borde räcka med ett sådant konstaterande och sedan vidta de åtgärder som följer därav. Punkt.

Vår verkliga energi måste istället gå till att bygga upp en fungerande värld. Vi ska jobba fram ett människovärdigt samhälle, där var och en kan finna trygghet och kunna utvecklas som den unika varelse man är och där kapitalet sätts i människans tjänst istället för tvärtom. Vi har ett uppdrag att utföra, och det är att styra landet, landsting och kommuner, eller åtminstone påverka så mycket som möjligt efter de möjligheter vi har. Det får vi aldrig glömma. Det måste vara vårt självklara fokus. De hinder som gör det uppdraget omöjligt, det jag kallar skitfrågor och som luktar illa, måste arbetas bort, och det snabbt. Det MÅSTE gå. Annars får vi aldrig en förändring till en bättre värld.

Spridda reflektioner efter KoLa-dagarna

Jag har nu tillbringat två dagar på Vänsterpartiets inspirationsdagar för kommun- och landstingsföreträdare. Det var två riktigt lyckade dagar tycker jag. Tyvärr gick mitt tåg hem så tidigt att jag missade stora delar av kandidatutfrågningen vilken var konferensens sista punkt. Det var lite rumphugget, men jag har nog ändå min uppfattning ganska klar i den frågan. Det är fyra mycket kompetenta kamrater som ställer sig till förfogande för posten som partiledare. Processen är öppen. Vi hanterar valet som ett moget och demokratiskt parti, och jag är stolt :-) Vi har sett flera andra valprocesser i andra partier som i grunden skiljer sig från vårt arbetssätt. Öppenhet är minsann inte allas signum.

I eftermiddags föreläste Gertrud Åström. Har du inte lyssnat på henne, gör det! Vilken fullständigt lysande förmåga hon har att peka på det självklara, på det huvudlösa och på det egentligen fullständigt osannolika i de strukturella orättvisorna som finns mellan män och kvinnor. Efter att ha lyssnat på henne är man en än mer övertygad Ninjafeminist än man var tidigare, och man är om möjligt än mer övertygad om att vi Ninjafeminister har ett viktigt uppdrag att utföra. Patriarkatet ska inte flina eller småskratta, det ska darra! Kvinnor ska inte behöva vänta på att få sina självklara rättigheter längre. Det är dags nu. Det har varit dags länge, men den feministiska kampen har tappat styrka på senare tid.

Före lunch var jag med på ett seminarium om kvinnors villkor i politiken. Även det pekade i samma riktning. Även om vi är det enda feministiska partiet är vi inte bra nog när det gäller att ge kvinnor och män samma möjligheter i det politiska livet. Kvinnor osynliggörs och utsätts för härskartekniker även i vårt parti, och det är inte acceptabelt. Kamrater! Det är dags nu! Generationsväxling måste ske, och den gäller även att vi måste komma bort från den gamla gubbklubbens privilegierade ställning och istället ha en rättvis representation. Först då blir vi trovärdiga i det feministiska arbetet! Man kan inte säga att man är feminist och sedan agera tvärtom, eller hur??

Nu tar vardagen vid igen. I morgon är det vanlig måndag, med möten både på dagen och på kvällen, men först ska jag ta mig en liten sovmorgon. Det tänker jag unna mig. Rullar tåget in på Kalmar C enligt tidtabell så kan jag stiga av i ”staun” kl 21.28 efter dryga sex timmar på rälsen. Det medför att jag är en fara för min omgivning om jag tvingas in till jobbet kl 0830 på måndag, och det vill man väl inte riskera, speciellt inte efter att jag har fått en massa feministisk påfyllning en hel helg? Då kan det ju bli revolution ju...

Sjutton vet om jag inte skulle anta utmaningen förresten. Det kan vara värt det ;-)

Mopeden eller tåget???

Att åka tåg i detta avlånga land är ett äventyr, det är en sanning. Ikväll befinner jag mig på resa mellan Kalmar och Västerås. Alla tåg Kalmar-Alvesta är inställda just denna helg, mellan kl 22.40 igår torsdag till kl 04.00 på måndag. Alltså är man hänvisad till att åka med Kustpilen via Hultsfred och Linköping om man ska ta sig norrut och inte vill skumpa på en ersättningsbuss mellan Kalmar och Alvesta som tar 2 timmar och 20 minuter istället för tågets ordinarie 1 timme och 10 minuter och dessutom åka FÖRE ordinarie avgångstid. Undantaget är i morgon lördag. Då går det inte att åka vid 07.07 utan efter kl 08. Det blir en försening på över tre timmar. Då kommer jag alldeles för sent till Västerås där jag ska vara med på Vänsterpartiets Kola-dagar. Således blev det redan från början en förändring i planerna. Avresa fredag istället för lördag vilket betyder en extra natt på hotell i Västerås. Till saken hör att det är vår femåriga bröllopsdag idag. Det känns lite visset att åka iväg just på den dagen, men det överlever vi. Livet har 364 andra dagar som året som man kan njuta av tillsammans.

Kustpilen är behaglig att åka med, men det går sakta. De 23 milen tar över tre timmar med dieseltåget men komforten kan man inte klaga på. Det är vackra omgivningar också, och dem kan man njuta av så länge det är ljust ute. Det var det idag ungefär 2/3 av resan. Förseningen var ett antal minuter, precis så många att jag inte hann springa till Pressbyrån och handla lite fika till resten av resan från Linköping. Enligt informationen på Kustpilen skulle tåget mot Västerås avgå från spår 3. Jag sprang dit. Där stod det inget om nåt tåg till Västerås.

Konstigt, Jag tog väskorna igen och sprang upp till väntsalen. Där stod det på skärmen ovanför den stängda biljettförsäljningen att mitt tåg till Västerås var INSTÄLLT. Det var allt. INSTÄLLT. Vid en snabb koll kunde jag konstatera att det var det sista tåget för dagen. Jag såg framför mig en natt på ett av Linköpings lågprishotell medan ett hotellrum i Västerås skulle stå oanvänt och bara kosta pengar. Nåväl, jag stod ju inne i väntsalen och det var förutsättningen för att jag skulle höra rösten i den raspiga högtalaren säga att ”resenärer som skulle åka med tåget till Katrineholm, Sala och Västerås hänvisas till X2000 mot Norrköping som nu kommer in på spår 2”. Sålunda sprang jag genom trappsystemet igen för att kasta mig in på tåget som höll på att rulla in. Personalen på detta tåg hade ingen aaaaning om de frågor jag och de andra som också skulle vidare genom Sörmland ställde. Skulle vi åka med det här tåget om man skulle till Katrineholm? Finns det anslutning i Norrköping? Får vi åka med våra biljetter? Hur som helst, vi steg på. Det blev ståplats i bistron, en bistro som inte hade en enda smörgås eller matbit som inte innehöll döda djur i någon form. Det var ingen dröm för en vid det här laget ganska hungrig och lite frågande vegetarian, men tåget tog oss till Norrköping och där stod det anslutande tåget mot Västerås och väntade, dock med sådan knapp tidsmarginal att det inte gick att springa till Pressbyrån där heller. Det får bli en nattmacka på hotellet. Hoppas de har ost på såna och inte bara bitar av bakdelen på en gris.

Nå nå, jag har några frågor till SJ:

• Varför sprider ni inte informationen om förändringarna i tågtrafiken till de anställda som kan tänkas få frågorna, dvs de som jobbar på de berörda tågen?
• Varför kan ni inte ha skriftlig information på de skärmar där avgångar och ankomster står? Ordet INSTÄLLT räcker liksom inte när man står vid en obemannad och stängd försäljningsdisk och de enda som är i synlig tjänst är folket som jobbar i Pressbyrån eller på järnvägsrestaurangen. Hade man inte varit inomhus hade all information gått en förbi. Tänker ni överhuvudtaget på människor med funktionshinder i form av nedsatt hörsel?
• Hur hade ni tänkt att en person som har problem att ta sig fram, kanske hänvisad till kryckor eller rollator, skulle hinna springa till ett ersättningståg som avgick FÖRE den avgångstid som var angiven för det rätta tåget?
• Hur kan det komma sig att man kan köpa biljett i biljettautomaten till ett tåg som är inställt? Det hände en grabb i Linköping. Han köpte biljett till Katrineholm med avgångstid 20.04 när det på skärmen stod INSTÄLLT. Är det inte lite märkligt? I denna datoriserade värld ska väl samkörning vara möjligt, eller hur?
• Måste man i fortsättningen komma 45 minuter före avgång för att vara säker på att hinna med ersättningsbuss eller ersättningståg? Det är snudd på värre än flyget...

Ja, det finns många frågor. Snart är jag dock framme i Västerås. Det är ungefär 1 timme och 20 minuter dit. Då ska jag fixa fram en macka och fira att jag har klarat av dagens äventyr. Nästa gång är det medhavd matsäck som gäller, liggunderlag och sovsäck samt ett rejält gott humör. Eller som en medresenär som ska av i Eskilstuna sa: Nästa gång tar jag mopeden. Den går ju i alla fall.

Dags att säga ifrån så det hörs!

Efterfrågan på vit tryffel med ett kilopris långt över 300 000 kronor har aldrig varit större i Sverige. Skattelättnaderna för höginkomsttagare är makalösa. S-ledaren Håkan Juholt har fått minst 90 000 kronor för mycket av riksdagen för hjälp till hyran. Politikerpensioner med generösa villkor sträcker sig över decennier för folk i arbetsför ålder. Det finns verksamma politiker som struntar i de demokratiska spelreglerna men slipper ta ansvaret. Samtidigt finns det människor i samhället som har blivit sjuka pga hög arbetsbelastning och som tvingas leva på nästan ingenting när de hamnar utanför trygghetssystemen. Andra blir sjuka av helt andra anledningar men får sämre och sämre villkor. Vissa förlorar jobbet pga ett förfluget ord på Facebook. Tystnaden breder ut sig på arbetsplatserna och anställda vågar inte säga sin mening. Fackens roll blir mindre och mindre. Arbetslösa i alla åldrar förnedras och förlorar tron på samhällets skyddsnät och hoppet om att någonsin få ett arbete och en plats där man betyder nåt för någon annan. Var fjärde kvinna upplever sexuella trakasserier. Våldet mot kvinnor breder ut sig. Det är inte konstigt att motsättningarna växer i Sverige.

Allt kan vi inte råda över som ett litet parti. I själva verket kan vi göra väldigt lite, men det vi kan göra är att visa på hur vi vill ha det istället. Det gör vi genom våra förslag i parlamentariska församlingar, genom praktiskt politiskt arbete och genom att visa hög moral och god etik i våra egna handlingar. Vi kommer fortfarande att få vår släng av sleven men har vi ett rent samvete och agerar efter den etiska kompass vi har, där svagas behov av rättviseskäl alltid sätts framför starkas, så kommer vi att kunna bidra till en förändring. Det är jag övertygad om.

Det finns så mycket att förändra och förbättra. Orättvisorna får inte bestå för alltid och absolut inte växa. Något är allvarligt fel när man till och med använder demokratiska processer och förtroendeposter för att sko sig själv. Vi i Vänsterpartiet är det parti som på allvar kan visa på ett alternativ som är grundläggande annorlunda. Jag hoppas att vi, på alla nivåer, är vuxna uppgiften att säga ifrån så det hörs även utanför de stängda rummen.

Vinstuttagen hotar barns rätt till likvärdig utbildning

Jag fick lite mothugg från Axel Werin, ung moderat som nyligen flyttade från Kalmar apropå en debattartikel jag skrev för ett tag sedan om bland annat allmänhetens inställning till skolan i Sverige. Inspirationen fick jag från en undersökning som Lärarnas Riksförbund presenterade den 6 september på Skolans Dag. Han tyckte att min kritik av vinstuttagen från fristående skolor bara var ideologiskt färgat gnäll. Han fick svar i Barometern igår:

Axel Werin (M) gillar inte att 80 procent av boende i större svenska kommuner är negativa till vinstuttag i fristående skolor. Lärarnas Riksförbund har låtit intervjua 10 500 personer i 21 större kommuner, och det var den studien jag refererade till. Werins stora problem är att människor inte tycker som Werin anser att de borde. Men folk både tycker som de vill i en demokrati och uttrycker det minsann också.

Argumenten för att begränsa vinsterna är goda. De hotar alla barns rätt till en likvärdig utbildning. Segregationen mellan skolor och elever ökar och resultaten försämras.

Vänsterpartiet vill satsa mer resurser på skolan. Vi behöver anställa fler lärare och förstärka förebyggande insatser inom elevhälsoarbetet. Vi vill dock säkerställa att resurserna stannar i klassrummen. Vi vill stoppa läckaget av skattepengar till redan vinststinna företag. Detta utesluter inte att vi fortfarande har skolor som drivs av andra. Vi anser dock att en klok riksdag bör besluta om vilka icke-vinstdrivande driftsformer som är lämpliga för fristående skolor.

Werin tror att det bara är vänsterpartister som anser att skattemedel som är avsedda för utbildning ska gå till just utbildning. Hoppas att Werin har rätt, så moderat han är. Det skulle i så fall göra att Vänsterpartiet i kommande val skulle få 80 procent av rösterna, något som överträffar till och med våra allra mest optimistiska visioner om en stark vänsterkraft i svensk politik.

Birgitta Axelsson Edström (V) ledamot i styrelsen för Kalmarsunds gymnasieförbund

Kandidatbesök i Kalmar!

Igår hade vi en av Vänsterpartiets fyra partiledarkandidater på besök hos oss i Kalmar. Det var Hans Linde som (nej inte direkt hade vägarna förbi för det har man sällan här i världens ände för att tala tågspråk....) var här en heldag för att träffa vänsterpartister och andra. Vi hann med mycket roliga skolbesök i två klasser på Jenny Nyströmsskolan med levande diskussioner och pigga frågor från minst lika pigga elever samt ett mycket intressant studiebesök på Kalmar Science Park innan det var dags att ha ett offentligt möte på Bergaviksbiblioteket. Jag vill på detta sätt tacka alla inblandade riktigt varmt som gjorde dagen så givande!

Hans talade om hur det kom sig att han, som uppvuxen på en grisgård i Skåne, kom att engagera sig mot rasismen och därmed gå med i Ung Vänster som gymnasieelev. Det är viktigt att unga människor organiserar sig och slåss för det man tycker är rätt och riktigt. En stor del av diskussionerna igår med våra gymnasieelever berörde hur vi kan arbeta för rättvisa villkor mellan killar och tjejer. Det är tydligt att ett feministiskt uppvaknande finns bland de riktigt unga. Då gäller det att vi tar tillvara på det! Vi har också en mycket medveten ung generation som förstår att människors värde inte hänger samman med vare sig kön, ålder, ursprung, sexuell läggning, plånbokstjocklek eller boendmiljö eller något annat. Det enda som människovärdet hänger samman med är att vi är just människor allihop. Det är viktigt att komma ihåg.

Ikväll bär det för min del av till Västerås för två dagar med kommun- och landstingspolitiker från hela landet. Pga banarbeten på sträckan Kalmar-Alvesta med inställda tåg från igår kväll till måndag morgon blir det avresa via Linköping redan en dag för tidigt. Nåja, man ska inte klaga. Det blir en helg när man får tillfälle att fylla på förråden med vänsterideologiskt gods med bäring på det kommunalpolitiska arbetet. Jag hoppas att vi ses där!

Klokskap om vänskap

"Om man vill ha en vän måste man själv vara en"

 Jag tror att citatet ovan kommer från Nalle Puhs värld. Klokskap som den här brukar komma därifrån. Jag sitter just nu på kommunstyrelsens sammanträde och konstaterar att det är långt mellan de krav man ställer på andra och de man ställer på sig själv. Vi ska senare behandla en motion från Folkpartiet om tillgänglighet för alla. Där skrivs att det för liberaler är självklart att alla människor garanteras tillgång till kommunal service på lika villkor. När det gäller att ge alla möjlighet att delta i diskussion och debatt på kommunstyrelsen är det dock inte lika självklart. Det där med att använda befintliga mikrofoner, vilket skulle öka tillgängligheten och delaktigheten avsevärt för vissa av oss (dock valda på samma sätt som alla andra, med samma rättigheter och samma ansvar), finns det tydligen ett mycket lågt intresse för, både från Folkpartiets sida och från andra. Men det är klart, det är alltid lättare att gnälla och ställa krav på andra än att förändra sitt eget beteende. Man får väl ändå se det som ett friskhetstecken att jag fortfarande orkar bli besviken.

Digital satsning, ja tack....

Kalmarsunds gymnasieförbund hade styrelsemöte idag. Vi var på Stagneliusskolan och gjorde samtidigt ett litet studiebesök. För en gammal staggnist som jag är det alltid ett rent nöje att trampa i de gamla korridorerna och minnas den tiden då det begav sig.... Mycket är dock förändrat. Numera finns det elevskåp samt toaletter både här och där i de trivsamma ljusa korridorerna. På min tid hade vi orange, mörkblå och mossgröna korridorer där vi drog fram med våra tunga väskor med alla böcker i hela tiden (inte konstigt att man fick ryggproblem senare i livet) och fick springa ner i källaren varje gång man behövde gå på toa (inte konstigt man fick UVI heller….). Som sagt, en hel del har blivit bättre. Allt var inte bättre förr. Vi håller också på att jobba med förnyade arbetssätt. Den digitala utvecklingen måste man hänga på. Det duger inte längre med Texas TI-25 eller TI-30 (eller grafritande miniräknare vilka var mattenördarnas favoriter), nu ska varje elev ha en egen dator. Det kostar på, men det är nödvändigt om skolan ska kunna förbereda eleverna, även de som saknar egna ekonomiska resurser att köpa privata datorer för, inför framtidens yrkesliv. Förbundets satsning på digital kompetens är således angelägen. Satsningen är tänkt att finansieras av utökade medlemsbidrag från kommunerna, fullt utbyggt till en kostnad på över 15 miljoner årligen. Får vi de efterfrågade extraresurserna? Svaret har vi inte idag. Även kommunerna har begränsade resurser, och det är inte rimligt att vi från förbundets sida bara passivt inväntar svar. Vi har istället uppdraget att inom våra ekonomiska ramar hitta finansiering till en satsning som vi kan genomföra. Vi måste naturligtvis säkerställa att vi även i fortsättningen kan attrahera elever med våra skolor och utbildningar. Det är vårt ansvar. Jag vill därför att vi kör med både hängslen och livrem i den här frågan. Vi klarar inte hela satsningen så som vi skulle vilja utan tillskott på resurser, men tänk om vi inte får några tillskott? Hoppet är det sista som lämnar en, men man måste samtidigt planera även för det oönskade. Hur gör vi då? Vi måste hänga med på IKT-tåget. Vi ska inte bli kvarlämnade på stationen medan eleverna åker med andra tåg till andra skolor. Att koka soppa på spik är en krånglig historia, liksom att trolla med knäna, men likväl kan vi hamna i ett läge där vi måste göra så. Det tycker jag att vi måste vara medvetna om och planera för. Vi lever inte i den bästa av världar där man får alla önskemål uppfyllda, men visst sjutton hoppas man på det i alla fall, i första hand?

Tänkvärd text till den som känner sig värdelös men inte är det (och till oss andra)

Du vet väl om att du är värdefull
(Ingemar Olsson)

Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du

Det finns alltför många som vill tala om
Att du bör vara si och så
Gud Fader själv, han accepterar dej ändå
Och det kan du lita på

Du passar in i själva skapelsen
Det finns en uppgift just för dej
Men du är fri att göra vad du vill med den
Säga ja eller nej

Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du

© little beat music

Vad ska man bli när man blir stor?

Tänk att man vid min aktningsvärda ålder fortfarande inte är riktigt klar med vad man vill bli när man blir stor! Eller är det kanske ett friskhetstecken som tyder på utvecklingsvilja? Världen, både i det stora och i det lilla, är full av orättvisor som behöver arbetas bort och fler blir det, men frågan är hur man gör det allra bäst. Det finns många alternativ, många arenor och många arbetssätt för att göra nytta, och man behöver inte välja en enda väg. Jag har alltid hållit på med tusen saker samtidigt, så varför inte fortsätta med det?

Det är ändå viktigt att man mår bra och trivs med det man gör. OK, allt kan inte vara perfekt (såna krav kan man inte ställa när man inte är perfekt själv!) men i huvudsak måste man acceptera förhållandena och, i ärlighetens namn, jag gör nog inte riktigt det just nu. Det är lite för många stängda dörrar, lite för mycket smussel, lite för omfattande tystnad och absolut för mycket Jantelag numera, och det känns inte bra. Frågan är om man orkar göra något åt det om dom flesta andra inte tycker att det är något som måste åtgärdas, och om dom som tycker som jag, att något måste göras, ändå inte är beredda att göra något. Det blir, som man nog kan inse, en aning ensamt då. Det hjälper liksom inte att ha rätt om man är ensam, eller hur? Majoriteten, som tycker tvärtom, är ju ändå väldigt mycket starkare, och det är något som man i ett demokratiskt samhälle måste acceptera. Tack och lov för demokratin som ändå tillåter åsikts- och yttrandefrihet! Och tack och lov för att vi har allmänna val i det här landet åtminstone vart fjärde år!

Så jag fortsätter att fundera. Vad ska jag bli när jag blir stor? En sak vet jag i alla fall: Jag ska inte bli lika stor som dom som är så stora att dom inte behöver bry sig om dom som är små. Det är åtminstone en sak som är säker.

Nu kavlar vi upp ärmarna och jobbar tillsammans för skolans bästa!

Lärarnas Riksförbund har publicerat den intressanta rapporten "Underkänt! – svenska folkets åsikter om skolan". Många människor i Sverige, uppemot hälften av de tillfrågade, anser inte att våra skolor håller en likvärdig standard. Det är ett problem. Nästan lika många, fyra av tio, anser sig inte kunna ta ställning i frågan. De flesta i Sverige år 2011 vågar alltså inte lita på att skolan sköter sitt uppdrag. Det är ÄNNU mer problematiskt. Det visar att vi efter åratal av svartmålning av en i huvudsak välfungerande skola med goda pedagoger har lyckats rasera förtroendet för den. Det kan vi till stora delar tacka Folkpartiets Jan Björklund för.

Ett annat mycket stort problem, som hänger ihop med det föregående, är att de fristående skolorna har obegränsade möjligheter att ta ut vinster och placera dem på annat håll. Så många som åtta av tio tillfrågade anser att vinsterna måste begränsas och att resurserna åter ska investeras i skolverksamheten så att de kommer eleverna till del. Detta är ett krav som vi i Vänsterpartiet har drivit länge. Nu vet vi att en övervägande del av samtliga partiers sympatisörer tycker precis som vi. Däremot jobbar de andra partierna i en helt annan riktning.

Att förtroendet för de offentliga skolorna krymper medan fristående skolor kan växa blir en orimlig paradox i sammanhanget. Det är ju på det här sättet vi utarmar skolorna ännu mer. Skolresurser, medel som skulle gå till barns och ungdomars utbildning, skickas iväg till ägares privata plånböcker. Snacka om att göra tvärtemot vad folk tycker är rätt och rimligt!

Att föredra statlig styrning av skolan framför kommunal är också en linje som Vänsterpartiet har drivit. Det anser de allra flesta tillfrågade, liksom LR, är en riktig väg att gå. Problemet är dock att det inte nödvändigtvis ger MER resurser att fördela till skolan. Skolan ska kompensera för olika förutsättningar, och där måste den lokala nivån kunna påverka. Vi kan alltså inte bara dra klockan tillbaka, vi måste hitta lösningar på problem som finns nu och i framtiden. Sådana lösningar hittar vi inte i Jan Björklunds 1960-talsskola.

LR har rätt i sina slutsatser på flera punkter. Jag håller dock inte med om den allra sista, nämligen den om krav på garanterad undervisningstid per ämne samt en fast timplan. Vår övertygelse är att skolan måste ge varje elev möjlighet att utvecklas så långt som möjligt. Det betyder att Kalle kanske behöver åtta timmar för att förstå räta linjens ekvation medan Ida behöver tre. Samtidigt kan Ida behöva tio timmar för att lära sig fotosyntesen medan Kalle fattar galoppen på fyra. Den flexibiliteten måste vi ha i skolan om vi ska sätta elevernas utveckling allra främst. Det gör vi förstås också när vi använder oss av engagerade och välutbildade lärare i skolan som trivs med sina jobb och som känner sig uppskattade för de uppgifter de utför.

Tack LR för en informativ undersökning! Nu kavlar vi upp ärmarna och jobbar vidare, tillsammans. Vi i Vänsterpartiet tänker dra vårt strå till stacken för att tillsammans med er och andra yrkesverksamma i skolan samt med elever och föräldrar bygga upp såväl förtroendet för och kvaliteten i den svenska skolan. Vi har mycket att göra, men vi har stora möjligheter att lyckas! Det gäller dock att vi ser framåt och inte bara bakåt. Det är ju för morgondagen som skolan ska utbilda, inte för gårdagen.