Bokstavsproblem?

De senaste dagarna har jag haft en släng av FMT. Det är inget kul att få FMT. Det är vid sådana tillfällen man önskar att tillstånd ITA kunde inträda och befria en från eländet. Jag har försökt att bruka all kreativitet jag har för att skynda på ITA, men har inte kommit på någon riktigt verksam strategi. Men, skam den som ger sig! AIP? SMP? SMADP borde kunna fungera, men problemet är att det tar sån tid och dessutom kan det vara väldigt svårt att få till det. Jag har ju varit med förr när försöken har stupat. En del ser ju inte skogen för alla träden, och då är SMADP frustrerande och otroligt tidsödande.

Hur som helst, FMT mår man inte bra av. Inte alls. Man mår inte ens bra av BLT. Hoppas att det inte blir permanent.

Rullande tummar?

Janne Björklund, han majoren ni vet som är utbildningsminister, skriver följande:

Det är hög tid att vi gör oss av med den socialdemokratiska jantelagen i skolpolitiken. Precis som elever med svårigheter ska ha all rätt att få det stöd och den hjälp de behöver, måste även duktiga elever ha rätt att utvecklas i sitt eget tempo. De ska inte behöva sitta och rulla tummarna för att vänta in sina kamrater.

Jag bara undrar: När var han ute i verkligheten sist? I hur många skolor sitter elever och rullar tummarna för att de väntar på andra? Ja, på min tid i skolan hände det, det medger jag, men IDAG?

Nej, käre utbildningsminister, ta dig en tur ut i verkligheten. Kolla upp möjligheterna för elever att idag få högsta betyg i alla kurser. Sitt inte bara inne och formulera gårdagens lösningar på gårdagens problem. Sätt dig i en gymnasieklass som går sin sista termin och leta efter de rullande tummarna. Du lär få leta!

Schlagertankar

Så var det Eurovisionsschlagern förstås... Som vanligt bänkade vi oss framför TVn beväpnade med pizzabitar för att följa dramat då Sverige återigen skulle vinna tävlingen som så många andra år. Och av detta blev det inget alls. Nada. Nollan vid det svenska bidraget lyste länge, länge. Och själv röstade jag på Ryssland.

Tja, vad ska man säga? Det som bedöms vara bäst här hemma i Sverige är inte bäst i Europa. Det är nog dags att helt enkelt acceptera det och sluta gnälla över kompisröstning. Sånt har vi i Norden hållt på med i alla år, så vi ska inte gnälla alls över att andra gör detsamma. Förresten stämmer det inte. Resultatlistan hade inte varit nämnvärt annorlunda om man bara hade räknat de "gamla" melodifestivalländernas röster. Jag är dessutom ganska glad över att länder som för bara några år sedan låg i bittra krig med varann idag kan ge varann höga poäng i den här tävlingen. Det visar att det finns en framtid och ett hopp i alla fall!

Charlotte Perrelli sjunger gudomligt, låten Hero är riktigt bra och framträdandet var proffsigt. Ändå räckte det inte. De gjorde sitt allra bästa, och det räckte till plats nr 18 i tävlingen som ju går ut på att man ska få så många röster som möjligt i alla Europas deltagande länder. So what?

Vi är inte lika populära som vi tror. Vi är inte alltid bäst. Vi var bäst 1974, 1984, 1991 och 1999, och det var himla roligt. Men det gör kanske ont när självbilden inte längre stämmer med verkligheten.

Tankar från fullmäktige

• Centern och Folkpartiet har gjort gemensam sak i Kalmars egen schlagerfestival. Utklädda till högerspöken har de övat in låten "P-plats Hallelujah" och sjunger den så fort parkeringsfrågan diskuteras.
• Om Folkpartiet i Kalmar nu tycker att det är så viktigt med utbildning till alla anställda i HBT-frågor (vilket jag också tycker förstås), varför deltog inte deras ungdomsförbund vid manifestationen på IDAHO (International Day Against HOmophobia) den 17 maj? Ung Vänster var det enda ungdomsförbundet som ställde upp tillsammans med RFSL. Att skriva motioner om vad kommunen ska göra är en sak, att själv agera är tydligen en annan.
• Om ni visste vad jag blir trött på Barbapapa ibland! ;-) Igår var en sådan kväll.
• Självklart är Kalmar kommuns förtroendemannaregister offentligt! Det ligger ju på nätet och finns där för att man ska kunna hitta de förtroendevalda. Det är ju ren information för omvärlden och är därmed offentligt. Naturligtvis! Men när man hävdar att porträttbilderna fritt ska få användas i helt andra sammanhang, då är man fel ute. Självklart måste man då, förutom att respektera fotografens upphovsrätt, ha ett medgivande från den person som finns på bilden. Bara för att man medverkar med foto på Kalmar kommuns hemsida har man väl inte sagt att det är OK att bilden finns på diverse andra sajter runt om på nätet? Nej, det handlar om vanligt förnuft samt om upphovsrätt och PUL. Men det är klart, alla fattar ju inte det. Tråkigt nog.
• Man är nog lite udda som lägger nästan över fem timmar på möten en måndagskväll efter att ha jobbat hela dagen, det kanske man måste inse. Vilka nya politiker lockar vi genom dessa omoderna arbetsformer? Den frågan kan vi verkligen behöva ställa oss då och då.

Var Du där?

”Jag behövde en nästa, var du där?

Jag var hungrig och törstig, var du där?

Jag var frusen och naken, var du där?

Varken tro eller ras eller namn sätter gränser, var du där?”

står det i den Svenska psalmboken, psalm nr 97. De frågorna kan vi fundera på ett tag.

Västvärlden inklusive Sverige har ett stort ansvar för att människor blir flyktingar. Den direkta orsaken till att nio av tio fördrivna människor tvingas fly är politiskt förtryck och väpnade konflikter. Konflikterna utkämpas till övervägande del med vapen som tillverkats i de rika industriländerna. Vapenhandeln har gett stora vinster till vapenindustrin samtidigt som dess vapen orsakar död, förstörelse och massflykt.

I allra högsta grad gäller det också Sverige. Vi ska nog inte skryta i det här sammanhanget. Amnesty med flera säger att Sverige aldrig tidigare exporterat krigsmaterial till så många länder som nu och till så många länder där svåra brott mot mänskliga rättigheter begås. Eftersom Sverige genom vapenexporten bidrar till att skapa orsakerna till flyktingströmmar och mänskligt lidande, är den mest brådskande förändringen och den mest effektiva åtgärden att stoppa vapenexporten till länder där grova kränkningar av mänskliga rättigheter äger rum.

Men det räcker ju inte här och nu. Och den frågan hanterar vi inte inom kommunpolitikens ram utan på riksplanet och i andra sammanhang. Vi har mer bråttom än så. Människor flyr ju, hela tiden. Och de kommer till oss i Kalmar och till andra svenska kommuner. Och här handlar det om barn och ungdomar som inte har stöd av en familj.

Därför är det så viktigt att vi tar emot dem och att vi gör det så bra som möjligt. Det kan vi göra genom att säga JA till ännu en överenskommelse med Migrationsverket. Vi är dessa människors ”nästa”. Vi ska ”vara där” och kunna svara JA på frågorna som Anders Frostensson ställer i sången som jag citerade ovan. Självklart. Allt annat vore ovärdigt en ansvarskännande kommun som känner empati, som har respekt för människovärdet och som ser människor som resurser och inte som problem. Allt annat vore ovärdigt den svenska generösa öppenheten.

Och det beslutet fattade vi vid gårdagens kommunfullmäktige i Kalmar. Det är jag glad för.

Skämta aprillo i maj?

Nya lilla bilen hämtad! En liten miljöklassad fransk pärla från Tjeckien med betoning på liten ska nu hjälpa mig och mitt dåliga samvete när jag måste åka bil istället för att cykla. Den gula Cordoban lämnade jag hos bilhandlaren, inte utan viss sorg i hjärtat och en ganska stor dos separationsångest, men jag tror att den får det bättre hos nästa ägare. Jag hoppas det i alla fall. Tack och farväl!

Örat är nästan OK nu! Efter en förmiddags väntan på öronmottagningen och ett par minuters läkarbesök så fungerar jag nästan som vanligt. Jag får bara inte glömma att hämta ut mina gula droppar på apoteket. Jag har inga laster i form av tobak, alkohol eller andra droger, men gula örondroppar kan jag inte leva utan!

Förresten, det kanske var meningen att detta skulle sammanfalla. Från gul bil till gula örondroppar. "Tro inte att du slipper det gula!" Jag tror minsann att den lille spanjoren med mig skämta aprillo! ;-)

Det hänger på örat...

Idag jobbar jag hemifrån. Det är inget jag har valt själv. Idag är det nämligen första dagen för vår prao-elev, och självklart skulle jag som handledare vara med honom första dagen. Nu blev det inte så. Det sprack på grund av örat. En envis hörselgångsinflammation sabbade nattsömnen och idag måste jag vila både kropp och öra. Usch och blä. Det är himla trist att sitta hemma och vara hänvisad till bara dator och sms. Det hindrar dock inte telefonen från att ringa, frustrerande nog. Kanske kan jag ringa upp dem som söker mig om några timmar, förutsatt att sprängvärken ger med sig. Innan dess är det liksom ingen idé.

Men det finns ju alltid saker att göra ändå. Allt det där som annars inte blir skrivet kan man ju roa sig med att formulera. Eller så kan man ge sig i kast med allt det där som man annars inte hade läst. Eller så kan man iritera sig över att SydSam inte verkar ha fattat att jag har anmält förhinder till deras årsmöte i Lund på torsdag eftersom jag fortfarande står på sändlistan som deltagare när jag fick dagordning och seminarieprogram i förmiddags med snigelposten. Fast den irritationen har lagt sig nu ;-)

Ryssland vann hockey-VM! Kul! Men jag tänker inte tacka för de svenska domarinsatserna... Snacka om glädjefnatt efter Kovalchuks segermål i sudden igår kväll! Tiden går fort nu för tiden. Tänk att det var 15 år sedan Ryssland blev världsmästare sist. Jag lever nog fortfarande i tron att Ryssland/Sovjet dominerar hockeyrinkarna världen över. Den ryska hockeybaletten som följdes av hockeylåten (ryska/sovjetiska nationalhymnen) minns man från 70-talet då mamma alltid hade radio eller TV på när det var storturneringar på gång, och det präglar mig ännu. Ibland är man hopplöst konservativ, hur radikal man än är ;-)

Svenska fotbollsförbundet prövar nya grepp för Svenska cupen. Tja, alla har ju rätt att misslyckas, och en del idéer kanske måste prövas, men den här cuphelgen på Strömvallen blev ju ingen direkt höjdare. Det som var roligt var att KFF vann sin match. Desto tristare var publiksiffrorna. Varför återgår man inte till den gamla policyn som lät laget i lägst serie spela hemma? Det ger ju möjliga publikintäkter åtminstone till ETT av lagen. Som det är nu blir det spel för tomma läktare, och hur kul är det?

I morgon får jag hämta den nya lilla bilen. Jag hoppas att örat ger med sig tills dess!

Kortisar

Några kortisar från veckan som har gått:

• Vasakyrkan, där jag spelar ibland, måste investera i ett nytt piano. Den gamla flygeln är efter lång och trogen tjänst, och ganska mycket misshandel, ett fall för instrumenthimlen. Nu står där ett Petroff-piano till låns, en stor svart historia med underbar klang. Dock ser det mörkt ut på pianofronten. Ryktena säger att man vill satsa på en digital historia. Sorgligt. Ska man inte kunna ta en enda ton därinne utan att strömmen är på? Allvarligt talat, ett digitalpiano och ett akustiskt piano befinner sig inte ens i samma ljudvärld. Sorry. Digitalpiano in, Birgitta ut. Så är det.
• Kultur- och fritidsnämnden kunde inte enas kring kultur- och idrottspristagare i torsdags. Diskussionen fortsätter. Priserna delas ut på Stadsfesten i augusti, så i princip kan vi vänta tills dess innan vi bestämmer oss. Spännande! Vi har en lång rad mycket dugliga kandidater i dagsläget, och det är glädjande. Mindre glädjande är att noll personer är kvinnor. Suck. Det är tur att nämnden har förslagsrätt. Vi får se var vi landar!
• Årets första studenter gick ut från Ingelstorpsskolan i fredags. Uppklädda, ömsom glada, ömsom gråtande, satt de på första bänkraderna i gymnastiksalen och firade sin examen. Jag har förmånen att få åka ut dit och spela på avslutningarna, och det är alltid lika roligt. Den här gången var det extra roligt eftersom de sjöng "Den blomstertid" av hjärtans lust som jag aldrig har hört den förr. Lycka till i livet, studenterna!
• Jag har köpt en ny bil. Den hämtas på tisdag, så än har jag den lille gule spanjoren i familjen. En sak har jag lärt mig under veckans bilhandlarkontakter, och det är: En försäljare som får mig att bli både sur och ledsen och samtidigt får mig att skämmas tänker jag aldrig köpa en bil av, hur söt bilen än är. Nu blev det alltså ingen röd två år gammal Toyota. Det blev en precis likadan, fast ett helt annat märke och en helt annan färg. Dessutom är den sprillans ny, och det jag betalar i mellanskillnad är samma summa som jag hade fått ge för Toyotan. Jag har nog inte helt fel när jag tror att jag gjorde rätt som lämnade Toyotan åt sitt öde! Om det är en miljöbil? Självklart! Om jag tycker att den är söt? Lika självklart!
• Tre Kronors insatser i ishockey-VM kan det sägas mycket om, men bronsmatchen mot Finland i går kväll var ingen rolig historia. Nu glömmer vi den och håller på Europa i dagens final. Heja Ryssland!
• Jag läste i gårdagens tidning att det anordnas Vildsvinsmöte i Torsås på tisdag kväll. Hur ska man få dem att komma dit? ;-)

IDAHO 17 maj i Kalmar

Jag är stolt idag. Inte över mig själv utan över våra Ung Vänster-ungdomar. Igår var det nämligen IDAHO, International day against homophobia. RFSL hade bjudit in alla politiska ungdomsförbund att delta i en manifestation ute på Kvarnholmen för allas lika värde och allas rätt att få vara som man är. Under viss polisbevakning hölls så manifestationen alldeles utanför stadsmuren igår kl 14.

Gissa hur många ungdomsförbund som var med? Just det. Ett enda. Som sagt, snacka går ju, men när det gäller att ställa upp och att visa sitt stöd, då håller man sig undan. Det är inte bara Ung Vänster som stödjer IDAHO-tankarna, det vet jag mycket väl, men det var bara Ung Vänster som gjorde nåt åt det. De inte bara snackar, de gör nåt också, och det ska de ha all heder av tycker jag. De lät RFSL ha scenen, hade inga röda fanor utan ställde upp med folk och tal. Snyggt, modigt, vuxet och demokratiskt korrekt gjort.

Jag är stolt över våra ungdomar. Andra partier borde vara mer oroliga. Vem ska ta över där när gubbväldets representanter har gjort sitt? Var finns engagemanget? Eller är det "sköt-dig-själv-och-skit-i andra"-mentaliteten som råder mellan moderpartier och ungdomsförbund? Då lever vår demokrati farligt mina vänner. Mycket farligt.

Invigning av Kalmar konstmuseum

Det här var mitt tal vid Konstmuseets invigning i lördags:

"Den blomstertid nu kommer..."

I den här härliga försommaren är det lätt att få tillbaka känslorna som man hade när det var dags för skolavslutning. Det är grönt överallt och luften riktigt dallrar av förväntan inför den långa härliga lediga sommaren. När man tänker tillbaka så är man övertygad om att det alltid var strålande sol när man hade skolavslutning. Om man ska vara riktigt ärlig så var det väl inte så, men sett i backspegeln ter sig allt så mycket mer idylliskt än det var när man faktiskt var där. Och kanske är det en välgärning att vi människor är konstruerade på det viset.

Jag tillhör den generation av elever som inte firade skolavslutningen i kyrkan. Inte en enda avslutning har jag haft där. Istället var vi i Bergaviksskolans matsal och i Novaskolans gymnastiksal. Senare var det Stagneliusskolans vackra aula som gällde. Det har inte på något sätt hindrat mig från att gå till kyrkan i helt andra sammanhang. Jag går dit för att fira gudstjänst och träffa goda vänner. Och trots att vi inte var i kyrkan på avslutningarna så blev det ganska hyggliga samhällsmedborgare av oss elever i alla fall.

Men känslan på avslutningen, den minns man. Samlingen utanför klassrummet. Uppställningen på led när vi skulle tåga till den vardagliga men ändå så annorlunda lokalen just den här dagen. För den här dagen hände det något annat. Högtiden. Förväntan. Festen. Sångerna som man sjöng på scenen där man ansträngde sig till sitt yttersta. Och senare år, behovet av avslappning och vila. Den punkt som markerade övergången från det vardagliga slitet i skolan till en period som man själv förfogade över. Och kanske främst, den hägrande friheten.

Vad har då detta med vårt nya konstmuseum att göra? Jo, ganska mycket. Konst är frihet. Konst är kreativitet. Konst skapar förväntan. Konst utvecklar. Konst kan hjälpa oss att hantera vardagen på ett mer kreativt sätt. Och det är på det sättet jag önskar att konstmuseets verksamhet ska berika vår kommun. Konsten ska inte vara så högtidlig att vi vanliga dödliga inte känner oss välkomna till den. Den ska heller inte vara så alldaglig att den inte får oss att reflektera och utvecklas. Den ska få oss att känna, att uppröras, att glädjas, att delta, att ha åsikter, att inte tycka om och att ifrågasätta. Den ska, kort sagt, få oss att leva!

Och vad man än tycker om det här konstmuseet, för jag vet att meningarna är delade och diskussionen kommer att pågå mycket länge i den frågan, så är det innehållet som är det viktiga, precis som innehållet och innebörden i våra skolavslutningar är långt viktigare än lokalen vi firade dem i. Känslan av att det som händer inne i konstmuseet, och i anslutning till det i den här vackra parken, berör oss som människor och lär oss något om varandra, om oss själva, om den samtid som vi lever i och om det samhälle vi är med och skapar, hoppas jag ska bli allt starkare när vi nu har ett nytt hus på en ny publik plats med nya möjligheter. Låt oss tillsammans ta vara på de möjligheterna!

Och nu, ett stort tack vill jag, å Kultur- och Fritidsnämndens vägnar, rikta till alla som har varit med och jobbat med det här projektet. Jag nämner ingen enskild, för då glömmer jag någon och det vill jag inte. Det här nya museet kommer att bidra till vår utveckling, och jag hoppas att verksamheten når ut till många som tidigare kanske inte kände sig riktigt hemma här. Kulturen är nämligen till för alla, utan undantag. Kanske kan fri entré vara en väg att gå för att nå fler? Jag vill dock rikta ett speciellt tack till arkitekterna Bolle Tham och Martin Videgård Hansson för att Er idé har fått så många känslor att svalla här i stan. Att uppröra är också en del av konstens uppgift, och där har Ni lyckats. Er kreativitet har väckt oss! Stort, varmt och ärligt tack!

Som sagt, för att återknyta till det där med skolavslutning: ”Ni ska inte tro det blir sommar ifall inte nån sätter fart…” Detsamma gäller kulturen och utvecklingen. Det händer inget om inte någon sätter fart. Denna någon är du och jag. Nu gäller det. Grattis Kalmar konstförening och alla människor i Kalmar och i vår närhet! Nu har vi möjligheten att sätta fart. Låt oss göra det, tillsammans!

Vart tar tiden vägen?

"Vart tog vägen vägen? Är vi ute på en åker och åker?" brukade vi säga när jag gick på högstadiet. Nej, nu är det inte vägen som är problemet. Nu är det tiden. Vart tar den vägen? Pingsthelgen nalkas. Hänryckningens tid är här. Men vem har tid med den?

I veckan hade vi Lasse Ohly på besök här i länet. Det var trevligt på alla sätt. Men man undrar ju hur karln håller ihop med alla dessa resor kors och tvärs och ändå lyckas vara så klartänkt och tydlig i alla sammanhang. Hade det varit jag hade jag plötsligt stått där inför en elevskara på en gymnasieskola i Flen och frågat dem hur de tycker det är att bo i Skåne. Eller i Härjedalen.

Hur som helst, ett partiledarbesök ger en alltid lite mer energi och inspiration. Nu gäller det att jobba på för ett regimskifte i nästa val!

Och i morgon, i strålande försommarsol, invigs Kalmars nya svarta konstmuseum. Det är en omtvistad skapelse som det finns lika många åsikter om som det finns invånare i kommunen, men nu står den där mitt i Stadsparken och nu ska den brukas på allra bästa sätt. Jag hoppas att konsten nu kommer fler till del och att den bidrar till utvecklingen såväl på mikro- som på makroplanet. Men, ska det hända nåt så är det förstås som vanligt: Det måste finnas någon som sätter fart och denna någon är du eller jag.

Men först ska jag försöka hitta lite egen tid under helgen, efter morgondagens invigningstal och fram till pingstdagens spelning i kyrkan och kanske senare under pingstdagens eftermiddag. Annars orkar jag inte sätta någon fart alls.

Solglimtar

Nu har det varit tyst alldeles för länge, jag är väldigt medveten om det. Jag har helt enkelt inte haft tid att sitta still vid datorn de senaste veckorna. Har det inte varit det ena så har det varit det andra. Några riktiga solglimtar har jag dock fått uppleva sedan sist:

• Lördagen den 26 april sjöng Vox Communis på Giraffen. I ett samarrangemang med Röda Korset, som samlade in pengar till behövande, sjöng vi in våren och glädjen utanför Maxis och Coops kassor. Jag är stolt över kören! De är jätteduktiga och framförallt är de så himla glada!
• Fullmäktigemötet i måndags avlöpte i traditionell stil. Om det var en av solglimtarna de senaste veckorna kan man ju alltid diskutera, men det är över i alla fall. Alltid något.
• Tisdagens körövning hade jag i största hemlighet förlagt till Larmtorget. Likaväl som att stå inomhus och öva tänkte jag att vi kunde sjunga Vintern rasat, Glad såsom fågeln, Vårvindar friska etc utomhus. Det var ju dagen före Valborgsmässoafton, så det stämde ju bra. De stackars körsångarna fick ge sig av till scenen på Larmtorget, men kul var det! Ett speciellt tack till Tomas som lyckades lista ut hur vi skulle lösa strömtillförseln till min keyboard. Det är bra med "trial and error"-mentalitet! Det borde fler lära sig av.
• Valborgsmässoafton firades på Skälby, traditionellt så det förslår, men det var mysigt. Vädret var hyfsat också, men man var helt klart mer än hälsosamt kylig om händerna när man kom hem. Festmaten för kvällen bestod av snabbpasta med champinjoner inköpt på Willys i Nybro samt för goe liberalens del Bullens pilsnerkorv. Själv tog jag basilikapuckar. Snabbt. Gott. Billigt. Men framförallt oerhört enkelt och attraktivt när man inte orkar tänka och planera.
• Första maj i Mönsterås högtidighölls bland goa partivänner under parollen "TILLSAMMANS". Det var allra första gången jag fick förtroendet att tala på första maj, och det var lite speciellt. Kanske lägger jag ut en kortversion av talet här på bloggen när jag får tid. De röda fanornas dag, arbetarrörelsens dag, de röda och varma hjärtanens dag. Det är något visst med första maj. Som vänsterpartist är jag mån om att hålla den röda fanan högt och inte förfalla till kändisjippon och enmans-shower. Som sagt. Riktiga folkrörelser gör det tillsammans. Men lite lite saknade jag tågandet och musikkåren...
• Vi besökte släkten i Åtvidaberg över helgen. Värme, goa människor, sång och musik, men ett litet stänk av vemod smyger sig in också. Det är inte alltid lätt att bli gammal.

Nu är det ny arbetsvecka i full fart. Vi kämpar på, trots ett oerhört segt kommunstyrelsemöte i förmiddags. Längre fram i veckan väntar fint partibesök! Det blir ännu en solglimt som bidrar till det fina vårvädret (eller är det sommaren som redan passerar?).

Vad är ett spjällhus?

Är det någon som vet vad ett spjällhus är? Det visste inte jag heller förrän i måndags. Utan ett fungerande spjällhus fungerar inte bilen heller. Det blir liksom stopp varje gång man släpper gaspedalen, och det är ju ingen speciellt bra situation eller hur? Hur som helst, ett spjällhus kostar 6000 spänn om man ska ha ett nytt, men det sätter man inte in i en 10 år gammal bil. Jag kom undan med ett begagnat för 1500 plus arbetskostnad 1300 plus moms. Tack bilverkstan! Ja, ni ska ju också leva. Vad gjorde man utan er?

Men nu börjar jag tröttna på att inte veta vad som händer med den lilla tioåringen nästa gång den rullar ut på vägarna. Det börjar bli hög tid att införskaffa en ny. Den här gången ska det bli en miljöbil i alla fall, en liten söt miljöbil. Miljöbil förresten. Finns det såna? Det handlar väl i ärlighetens namn om en bil som skadar miljön så lite som möjligt, för någon miljövänlig bil finns ju inte. För min del är nog vilken bil som helst miljöbil eftersom den mest används till att fylla upp garaget. Hur det än är med den saken så känns det i alla fall bättre att veta att bilen man kör inte förstör miljön onödigt mycket när man väl använder den. Och små bilar har så oerhört mycket mer charm än stora!

Förresten vet jag att det finns de som tycker att det är främst jag och inte bilen jag har som förstör miljön. Sånt får man väl ta om man sticker ut hakan lite. Alltid är det nån som retar sig på en. Det kan man väl bjuda på i sina generösa stunder. Lite skönt är det ju att tänka på att under den tiden jag får en massa skit på mig så är det någon annan som slipper. Och det är ju alltid en tröst.

Kultur på olika sätt

Kulturskolorna i Nybro och Kalmar har i två helger gett föreställningen A Chorus Line på Folkan i Nybro. Vi hade förmånen att se den i fredags. Vilka duktiga ungdomar vi har! Och tänk så roligt det är när man kan samarbeta så att man blr riktigt många på scenen och kan göra större uppsättningar än vanligt. Sånt vill man se mer av!

Jag blev inte mindre imponerad av Södra Ölands musikteater som har satt upp Teaterbåten både i Mörbylånga och här i Kalmar. Igår var det sista föreställningen. Det hela var oerhört proffsigt. Jag hoppas verkligen att Mörbylånga kommun uppskattar den här verksamheten! Goe liberalen och jag missade de sista minuterna av vad vi trodde var den mållösa matchen mellan KFF och Hammarby när vi i flygande fläng kastade oss på cyklarna mellan Fredriksskans och Kalmar Teater, men det var det värt. Det blev tre timmars förstklassig underhållning. Ingelstens mål, som kom i 93:e minuten, fick vi se på TV när vi kom hem. Det fungerar det också, men teater däremot ska upplevas på plats.

I dagens lokaltidningar ser vi förvaltningschefer i Nybro rycka ut till politikernas försvar mot de anställda. Jag trodde inte mina ögon! Det är en märklig kultur som råder där i väster. Självklart ska man som anställd kunna säga vad man tycker, även om det är obekvämt för den politiska ledningen. Självklart måste man kunna ställa högre krav på kommunstyrelsens ordförande än på en enskild anställd när det gäller kvaliteten på uttalanden i media. Självklart ska man som politiker kunna ta en diskussion med engagerade medarbetare. Är det inte såna medarbetare man vill ha? Det här är pinsamt, både för förvaltningschefer och politiker. En skärpning vore på sin plats. Jag har ställt frågan förut, och den tål att upprepas: När man tittar närmare på arbetsformerna mellan chefstjänstemän och folkvalda i vår kära grannkommun, vem är det egentligen som jobbar på vems uppdrag?

Marknadshyror på g

Högerregeringen fortsätter att montera ner den svenska välfärden. Nu är det hyrornas tur. Idag presenterades en nya statlig utredning. Den behandlar allmännyttans villkor. Precis som vi varnade för i valrörelsen går vi nu mot ett införande av rena marknadshyror.

Allmännyttan, som alltid har haft ett speciellt uppdrag att agera bostadspolitiskt och säkerställa att alla får tillgång till ett goda bostäder till rimliga priser, ska nu överge denna ambition. Nåja, man har väl inte alltid lyckats hittills heller, men ambitionen har i varje fall funnits. Eller SKA finnas. Nu ska det bli stopp på det. Istället för hänsyn till sociala mål ska man sätta vinstintresset främst. Ingen lär bli förvånad över effekterna av den här utvecklingen. Ökad segregation och dyrare boende. Suck.

Men som vanligt ska man kanske vara glad över tydligheten i alla fall. Det hjälper ju inte den som drabbas av 50-procentiga hyresökningar eller mer, men det kan ge hopp om en annan politik efter nästa val. För den som har det knalt i plånboken är det dock en klen tröst som man ser långt bort vid horisonten. För det är långt till 2010.

Internationell musik i Kalmar: Njut!!!

Igår var jag på en av kommunens grundskolor, Vasaskolan, och lyssnade på en symfoniorkester från Vidarskolan i Köpenhamn. Det var ett 80-tal ungdomar som var ute på turné och bjöd oss på orkesterverk av Bach och Dvorak men också eurytmi, talkörer och körsång. Det var en mäktig upplevelse som var ovanlig på många sätt. Jag tror att de ungdomar som fick förmånen att delta (de var alltför få!) tyckte detsamma.

Under den här veckan gästas Kalmar dessutom av en grupp från Kaliningrad som framför rysk folkmusik i bl a kyrkor och skolor. Har jag bara möjlighet att komma ifrån så ska jag se till att uppleva dem i morgon då de finns på min gamla högstadieskola. De sprider massor av inspiration!

Som om detta inte vore nog så hade vi tidigare ikväll besök av gäster från Savonlinna/Nyslott, Kalmars vänort i Finland. Det var Konstgymnasiets kör, folkmusikgruppen Takamus, Nyslotts Musikinstituts orkester och Polar Big Band. Vilken kväll det blev! Så otroligt duktiga de var!

Kalmar sjuder just nu av internationell musik. Man kan tro att Kalmars kulturbägare blir överfull den här veckan, men så fungerar det ju inte. Så kan det aldrig bli. Blir en bägare full så flödar den ju över, och då blir det ännu fler som kan ta del av innehållet. Kultur kan man aldrig få för mycket av, inte musik heller. Det är kulturen och musiken som utvecklar oss som människor, och det är därför det är livsviktigt för oss att få uppleva och delta i kulturaktiviteter.

Det är också viktigt att vi själva får skapa. Själv har jag arbetat med körsång och kyrkomusik i snart 30 år och jag tycker att det är bland det roligaste som finns att skapa musik tillsammans. Men för att kunna skapa behöver man inspireras av andra. Det är inte alltid så lätt att vara kreativ och skapa något inne på sin egen kammare eller i sin egen kyrka. Man måste öppna dörren, se, höra och uppleva vad andra kan för att sedan våga spränga sina egna gränser. Det är här våra internationella kontakter och utbyten blir så ovärderliga. De visar ytterligare en sida av vad vi som människor kan åstadkomma.

Musiken är gränslös. Med musiken kan vi kommunicera, oavsett modersmål och andra olikheter. Vi kan förstå det patriotiska i Sibelius Finlandia, som vi fick höra i Birgittakyrkan idag, trots att vi i Sverige inte har upplevt samma hot från en främmande nation som Finland gjorde vid 1800-talets slut. Vi blir delaktiga i en upplevelse som vi inte själva har upplevt (möjligen med undantag av de gånger då Tre Kronor möter de finska lejonen i VM-hockey för då är det ju kris i folkhemmet!). Med musikens hjälp kan vi förenas, förstå varandra, förmedla känslor och uppfattningar. Allt det där berikar livet. Och det var just det, en upplevelse som gjorde livet rikare, som vi fick vara med om i Birgittakyrkan under denna frusna aprilkväll. Ett stort tack till alla medverkande från Savonlinna/Nyslott, till Birgittakyrkan som upplät sin lokal och till Utvecklingsenheten i Kalmar kommun som stod för värdskapet!

Och till alla er (ni var alltför många!) som inte var där: Ni gick verkligen miste om nåt!

Som den gamle poeten sa...

Men strunt är strunt och snus är snus,

om ock i gyllne dosor.

Men rosor i ett sprucket krus

är ändå alltid rosor.

Gammal poesi kan vara mer aktuell än man tror. Inte kunde Gustaf Fröding veta vad som skulle hända här i början av 2000-talet? Ändå lyckades han formulera några rader som i allra högsta grad är användbara för oss i nutid. Visst är det imponerande?

Blandad dag

Idag finns det åtminstone tre orsaker att vara arg. ARRRRRRGGGGHHHH!!!!

• Jag har precis lyssnat på Sveriges utbildningsminister, major Björklund. Det var hyperförenklade resonemang och billig retorik, precis som väntat. Å andra sidan, jag SKA inte tycka som han. Det vore ju ännu värre ;-)
• En tidigare vänsterpartist i norra länet har blivit vald till ordförande för en ny sd-förening däruppe. Han hävdar att det inte är så stor skillnad mellan våra partier.... Jo, lille vän, det är en oerhört stor skillnad. Har du inte fattat det har du nog inte greppat nånting alls i den politiska världen.
• Läktarbeteendet på Råsunda igår lämnade mycket i övrigt att önska. Först hävdar man att klackarna kan bete sig korrekt och att man vill bevara läktarkulturen, sen bevisar man för alla att det måste till betydligt strängare regler för att vi ska kunna fortsätta anordna fotbollsmatcher. Skäms på er! Ni förstör för alla andra som tycker att det är roligt med fotboll! Och förresten tycker jag att AIK skulle förlora poängen från igår... Laget har ett ansvar för sin klacks beteende.

Men KFF vann igår. Det var glädjande. Solen skiner. Det är faktiskt ganska skönt. Och ikväll har vi sångövning med Vox Communis. Det ser jag fram emot!

Så, livet är inte så tokigt i alla fall. :-)

Helg och vardag med idrott

Det blev en helg fylld av aktiviteter. Lördagen gick åt till att bese Laganda cup i sporthallen där goe liberalen och de andra i den blå alliansen krigade mot landstingspersonalen. Hur det gick? Nja, inte så jättebra. Det blev förlust i samtliga matcher. Politikerlaget ska ändå ha en eloge för att de ställde upp tycker jag! Nästa år hoppas jag att kamraterna på den röda sidan ansluter. Det skadar inte att släppa lite på prestigen emellanåt.

I hällande regn bevittnade vi sedan div 3-premiären på Fredriksskans där Kalmar AIK snöpligt förlorade mot Gransholm. KAIK fick gå mållösa från planen trots att de faktiskt gjorde mål i slutminuterna, men ett bortdömt mål, oavsett om det var rätt eller inte, räknas ju inte. Kämpa på KAIK! Ni har ännu tid på er att formera de nya styrkorna!

Gårdagen avslutades med en långpromenad. Jag passade på att gå igenom Norra kyrkogården i det vackra och sköna vädret och tog en tur förbi mina morföräldrars grav. Jag hade inga glada besked att lämna till min morfar som ju var AIK-are in i själen, men jag tror han förstår att det går upp och ner i idrottens värld. Det gäller ju även för hans älskade Klubben där han spelade under sina bästa år. Där kan man snacka om personligt helhjärtat engagemang! Ett exempel: En gång tvingades han att spela med blodförgiftning i kroppen, just för att det var en viktig match. Utanför planen stod ambulansen och väntade för omgående transport till sjukhuset efter slutsignalen. Hur det gick? Jo, AIK vann och morfar dog inte. Som tur var.

Ikväll håller vi tummarna för KFF mot GAIS.

Ett ljus

Gårdagens besked om att man hade hittat tioåriga Engla bekräftade det vi alla befarade. Hon finns inte längre. Orden räcker inte till för att beskriva det man känner inför så fruktansvärda gärningar. Jag tänder ett ljus för Engla och hennes närmaste. Mer kan jag ju inte göra.