Så var det Eurovisionsschlagern förstås... Som vanligt bänkade vi oss framför TVn beväpnade med pizzabitar för att följa dramat då Sverige återigen skulle vinna tävlingen som så många andra år. Och av detta blev det inget alls. Nada. Nollan vid det svenska bidraget lyste länge, länge. Och själv röstade jag på Ryssland.
Tja, vad ska man säga? Det som bedöms vara bäst här hemma i Sverige är inte bäst i Europa. Det är nog dags att helt enkelt acceptera det och sluta gnälla över kompisröstning. Sånt har vi i Norden hållt på med i alla år, så vi ska inte gnälla alls över att andra gör detsamma. Förresten stämmer det inte. Resultatlistan hade inte varit nämnvärt annorlunda om man bara hade räknat de "gamla" melodifestivalländernas röster. Jag är dessutom ganska glad över att länder som för bara några år sedan låg i bittra krig med varann idag kan ge varann höga poäng i den här tävlingen. Det visar att det finns en framtid och ett hopp i alla fall!
Charlotte Perrelli sjunger gudomligt, låten Hero är riktigt bra och framträdandet var proffsigt. Ändå räckte det inte. De gjorde sitt allra bästa, och det räckte till plats nr 18 i tävlingen som ju går ut på att man ska få så många röster som möjligt i alla Europas deltagande länder. So what?
Vi är inte lika populära som vi tror. Vi är inte alltid bäst. Vi var bäst 1974, 1984, 1991 och 1999, och det var himla roligt. Men det gör kanske ont när självbilden inte längre stämmer med verkligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar