(Artikel i Kyrkans Tidning, publicerad på webben 6 april 2026)
Vi är många som ställer oss undrande till det som framkommer i Sverigeso Radio P4, om biskoparnas inställning till att viga prästkandidater till tjänst i Svenska kyrkan som är ovilliga att till äktenskap viga samman par oavsett kön. Vi har biskopsmötets eniga yttrande från 2022 i minnet: ”Allas vår gemensamma målbild ifråga om vigsel är att alla präster med glädje och av fri vilja viger par av olika kön liksom par av samma kön.” Det tilläggs också att denna målbild ska vara vägledande i arbetet med antagning av prästkandidater.
Idag, när nio av tretton tillfrågade biskopar inte ser det faktum att en blivande präst vägrar viga samman par av samma kön som ett självklart hinder för prästvigning, så är det berättigat att fråga om yttrandet från 2022 inte längre gäller. Så illa kan det väl ändå inte vara? Eller vad är det som har hänt?
Vi vet väl alla hur frågan om prästvigda kvinnor har hanterats. Det har nu gått sextiosex år sedan de första kvinnorna blev präster i Svenska kyrkan. Sedan dess har vi haft två separerade syner på prästämbetet levande sida vid sida. Än idag möts kvinnor av ett högst reellt motstånd runt om i landet. Vi har prästvigda män som inte tjänstgör tillsammans med kolleger i prästämbetet som är kvinnor och inte heller tar emot nattvardsgåvorna av en kvinna.
Det lär även finnas en rangordning av kolleger där de som blivit vigda av en biskop som är kvinna inte räknas som ”riktigt prästvigd”. Detta är ett resultat av ett vägval som har tillåtit två olika syner samtidigt i vår kyrka. Vi ska inte heller glömma att vi också ha vänner i vår kyrka som är präster och varken identifierar sig som man eller kvinna. Vi behöver alltså se utanför den binära uppdelningen av kön.
Nu befinner vi oss åter vid ett vägval, sjutton år efter beslutet om vigsel av samkönade par. Om vi ska fortsätta att acceptera två motstående och varandra uteslutande äktenskapssyner så kommer tveklöst människor att fara illa igen. Denna gång handlar det inte bara om anställda präster utan om alla som är en del av våra församlingar och som inte ser sig själva som en del av heteronormen. Och dessutom, hur många av oss vill vara med i en kyrka som sätter gränser för hur vi var och en identifierar oss? Identitet och läggning är inget som någon av oss väljer utan det är något vi fått av vår Skapare.
Kyrkan måste vara tydlig i sitt evangelium och i sitt kärleksbudskap. Nåden gäller alla utan urskillning. Vi har inte råd att göra samma misstag en gång till. Det finns säkert de som menar att vi måste kunna ha olika uppfattningar, och det är i och för sig sant, men det går inte an att viga nya präster som i sin gärning kommer att gå emot biskopsmötets yttrande från 2022.
Ska det bli en förändring i riktning mot en inkluderande kyrka där alla oavsett identitet ska kunna känna sig hemma så måste biskoparna våga sätta sin målbild i fokus när antagning och vigning av prästkandidater ska göras. Att inte göra det är att vara inkonsekvent och kanske också ett sätt att försöka undvika konflikter. Det är ett icke-val som varken gagnar kyrkans framtid eller dess trovärdighet.
Vi säger som Mikael Wiehe om den enda vägens politik: ”Om det här ska kallas framåt, då ska jag ingenstans.” Åtminstone backar vi hellre till 2022 då målbilden kändes hoppfull och beslutsam.
Karin Janfalk och Birgitta Axelsson Edström, gruppledare och vice gruppledare i kyrkomötet för Öppen kyrka – en kyrka för alla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar