Utan bredd ingen spets - Om folkbildningens betydelse

Ett civiliserat samhälle som vill hålla kulturen levande ser till att det finns vägar som gör att så många som möjligt kan utveckla sin förmåga och berika livet för oss alla. Det samhället avvecklas nu till förmån för ett där enbart några få ska få chansen att vidareutvecklas. Det är en återgång till ett Sverige före folkrörelsernas tid och långt före demokratins införande. Detta är den agenda som den sittande Tidöregeringen antagit.

Vi har hört om regeringens satsning på musik för barn och ungdomar som ska ge barn med ”verklig talang” tillgång till spetsundervisning. Målet är att göra det möjligt för ännu ett svenskt musikunder. Strategin är i grunden feltänkt. Det regeringen banar väg för är inte en pedagogisk satsning utan en strukturell avveckling av lokalt musikliv. Det svenska musikundret har nämligen vuxit ur replokaler, bandkultur och kollektiva miljöer och inte genom gallring i låg ålder. Det är ett faktum som Tidöregeringen vägrar att ta till sig. Regeringens resonemang utgår istället nästan uteslutande från spets– och yrkesutbildning, satsningar som kan vara nog så viktiga men de kan aldrig ersätta replokaler, studiecirklar och öppna miljöer där människor frivilligt musicerar tillsammans. Där finns bredd, genrer och uttryck som (ännu) inte ryms inom det formella utbildningssystemet liksom självorganiserat musicerande. Det är en verksamhet som ger möjligheter och skapar människor som tror på sig själva och som därmed vågar stå upp för både sig själva och andra.

Regeringen vill inte stödja sådan verksamhet. Det är nämligen en sanning att människor blir mer lättstyrda om de varken kan eller får tänka och agera fritt. Att folkbildningen har krympt i omfattning är inte ett val som studieförbunden har gjort eller ens en effekt av pandemin vilket ibland framförs, utan en ren konsekvens av brist på ekonomiskt stöd från det offentliga. Det är ett medvetet val från politisk nivå och det borde man från de styrandes sida kunna stå för. Istället medverkar man till spridning av rena lögner om studieförbunden och utmålar dem som aktörer som inte bidrar till samhället utan främst anordnar meningslös sysselsättning för pensionärer.

Sanningen är att studieförbundens deltagare finns i alla åldrar med särskilt stark representation bland unga i musik- och replokalsverksamhet, vuxna med kort utbildning samt civilsamhällets ideella ledare. En knapp tredjedel, alltså långt ifrån en majoritet, är över 65 år och för många av dem är studiecirkeln den enda återstående sociala mötesplatsen. Att attrahera äldre deltagare är inte ett misslyckande utan något som bidrar till livskvalitet och bättre hälsa. Förresten, varför skulle rätten till folkbildning försvinna när man fyllt 65 år?

Regeringens politik kommer inte att ge oss ett nytt svenskt musikunder. Den river tvärtom ner folkbildningens infrastruktur vilket ger långsiktiga och allvarliga effekter för vårt samhälles utveckling. Om vi skulle leka med tanken att samma resonemang skulle appliceras på fotboll så skulle föreningslivets barn- och ungdomsfotboll avvecklas medan fotbollsakademierna skulle byggas ut. Vem med förståndet i behåll skulle ens för ett ögonblick tro att vi då skulle få fram ett landslag eller ens barn som gillar att röra på sig? Utan bredd får vi ingen spets vare sig inom musik och kultur eller idrott och utan folkbildning får vi inget civiliserat samhälle med hållbara människor.

Av allt att döma är det sistnämnda något som Tidöregeringen och dess stödparti inte vill ha.

Birgitta Axelsson Edström, envis folkbildare

(Debattartikel publicerad i Barometern 10 februari 2026)