Aldrig de lätta vägarna

"Du väljer ju aldrig de lätta vägarna" sa en fd partikamrat till mig sommaren 2005. Han hade rätt, på sätt och vis. Livet handlar inte bara om att välja utan om att hantera de kallelser man får. För min del så kan jag säga att det väldigt sällan har känts rätt att välja det enkla och det okomplicerade. Det är som om min väg SKA vara krokig, gå över stora hinder och vara kantad med törnen. Kampen har varit och är fortfarande mitt livs melodi. Hur skulle det annars vara möjligt att jobba som musiker och körledare med en grav medfödd hörselnedsättning? Eller att få omgivningen att förstå att ett äktenskap mellan två politiska motpoler kan vara det bästa som finns? Eller att välja att gå ifrån en flerårig utmobbningsprocess genom att helt enkelt säga upp sig utan att ha försörjningen ordnad? Det har varit, och är, en kamp varje dag, men jag var tvungen att ta den. Att hamna i ett läge där man ska backa upp rena oegentligheter för att rädda andras skinn (som dessutom inte förtjänar det) är inte ett alternativ för min del. Tyvärr är det alltför många som agerar exakt så. Det är sorgligt.

Nu har jag dock, efter lång vånda, många frågor och otaliga vakna vargtimmar i samtal med Gud, kapitulerat inför kallelsen att verka inom kyrkan. Efter över tre terminer som musiker och främst tjänstgörande i en församling där motståndet mot kvinnliga präster i högsta grad är både synligt och levande så är det kanske märkligt att kallelsen har blivit än starkare med tiden, men så är det. I mitt fall är det kanske logiskt. Jag "väljer ju aldrig de lätta vägarna" som Johnny sa, men kanske är det mer rätt att säga att de lätta vägarna inte väljer mig.

Jag vet inte vart den här vägen leder, men faktum är att det för en gångs skull känns helhjärtat rätt. Det har tagit en himla tid. Det där med kallelse är också ett ganska stort och anspråksfullt uttryck. Vad är egentligen kallelse för oss som inte får ett budskap ur brinnande buskar eller talande stilla susningar? Jag är definitivt inte ung längre men vissa av oss mognar som bekant långsamt, och insikten har vuxit. Jag kastar mig alltså ut och hoppas att kyrkan vill ha mig. Kanske kan jag till slut, vid hög ålder men ändå fortfarande nyfiken på livet, hitta ett uppdrag där jobbiga, komplicerade, ifrågasättande, kämpande, experimenterande, tänkande, helhjärtade och lovsjungande jag kan få göra åtminstone lite nytta!