torsdag, januari 22, 2015

Reflektioner efter gårdagens Uppdrag Granskning

Plötsligt händer det, men inte ofta. Igår tittade jag på Uppdrag Granskning, mest för att det var en ledig kväll och jag inte ens hade stryktvätt att sysselsätta mig med (den producerades inte förrän i morse men är nu struken) plus att kurslitteraturen inte har behagat komma ännu. Igår handlade programmet om en i högsta grad aktiv antisemitism i Malmö.

Det var en obehaglig insikt. Naturligtvis ska man kunna leva, bo, arbeta och vistas i Sverige utan att riskera att bli förföljd för sin tro. Vi har ju religionsfrihet enligt lag! Men så funkar det inte. Med kippa och davidsstjärna på sig blir man måltavla för både det ena och det andra. Reportaget pekade dock väldigt lite på vad det kan bero på och hur man kan motverka det. Självklart finns det en sammanblandning mellan staten Israel och judar i diasporan. Judar i Malmö får klä skott för vad staten Israel gör, vilket är fullständigt huvudlöst. För det första så visar väl detta på vikten av att hålla isär stat och religion. Religionen ska inte blandas in i statsbildningar på det sätt som skett i Israel. IS är ju ytterligare ett exempel på att det blir helgalet när man försöker. Det drabbar fel människor, plus att det orsakar en lång rad andra problem också. För det andra så finns det ett bildningsbehov här hemma. När man sätter likhetstecken mellan en stats agerande och folk som inte ens bor där BARA för att de tillhör samma religion som praktiseras i Israel (officiellt ortodox judendom) så visar det på bristande bildning. Det visar också på annat förstås, exempelvis en långt gången frustration som inte förmår ta sig andra uttryck än att slå på judar i största allmänhet. Det är fullständigt oacceptabelt vilken orsaken till detta än är. Det är nolltolerans som ska gäller, men där är vi absolut inte i dagsläget. Inte ens polisen fattar ju hur utbrett det är, och när inte polisen fattar trots att anmälningarna kommer in i mängder, hur ska man kunna begära att andra instanser ska fatta mer? Nej, det är tystnadens kultur som råder. "Om vi inte pratar om det så kanske det inte finns, eller åtminstone bara lite."

Det är en smärtsam insikt att vårt samhälle fungerar så och den bör stämma till eftertanke. Hur fungerar vi? Hur agerar vi, du och jag, när vi ser och hör uppenbara orättvisor drabba andra? Gör vi skillnad på person? Gör vi skillnad på ursprung? Gör vi skillnad på religion? Eller? Om inte du och jag ser till att agera rättfärdigt så kan vi knappast räkna med att andra ska göra det heller.

Sedan så kom då den lilla avslutande programsnutten när två politiker från Malmös ledning (majoritet och opposition) skulle få ge sin syn på problemen. Det var direkt smärtsamt att se. Det är ganska ointressant vilka partier de båda tillhörde, ty deras beteende skulle kunna uppvisas av vilka partier som helst och är tyvärr representativt för så många politiska samtal och debatter att det går tretton på dussinet, minst. Istället för att samfällt konstatera att det finns ett problem och att gemensamt försöka se effektiva vägar framåt så hamnade de direkt i varsin skyttegrav i den svenska partipolitikens sandlåda och ägnade sig åt att skjuta över skulden på varandra, fram och tillbaka. Det är inte konstigt att det existerar ett visst mått av politikerförakt när det är detta som visas upp, gång på gång. Att ha ett politiskt förtroendeuppdrag är ju att vara villig att jobba FÖR något bättre än det vi idag har genom att utöva statskonst på väljarnas uppdrag. Är man mer intresserad av att kasta skit på andra så finns andra sysselsättningar som är mycket lämpligare. Varför inte satsa på det istället då?

Nej, här har vi ett samhälleligt problem. Människor kan inte vara trygga i sin vardag. Det måste lösas, och sådana lösningar hittar man gemensamt. Det kan inte hänga på en mandatfördelning som gäller i fyra år. Jag tycker att det var bedrövligt att se Uppdrag Gransknings avslutning igår kväll. Minst sagt. Nästa gång ska man ta upp islamofobin. Jag kommer inte att kunna se det programmet när det sänds, men kanske lyckas jag få till en tid senare. Jag är nyfiken på vilka skillnader och likheter vi ser med gårdagens program, men jag hoppas i hjärtat att vi denna gång får se politiker som kan se skogen för träden. Det behövs, som motvikt och för framtiden. Problem ska lösas, inte växa sig ännu större på grund av partipolitisk härdsmälta och tunnelseende.

Inga kommentarer: