Vilja och våga...

Kalmar kommun har beslutat att lägga ut sin personliga assistans på privata utförare. Det beslutet är gammalt. Det har tagit lång tid att komma fram till vilken utförare som ska ta över, men nu är även den frågan löst. Det var företaget Humana som vann upphandlingen. Med en inte oansenlig summa i extramedel så tar man över med siktet på att via sämre anställningsvillkor för assistenterna spara in i runda slängar sju miljoner åt Kalmar kommun. Brukarnas behov av assistans av hög kvalitet är underordnat.

Bara ett parti har opponerat sig, det i den politiska majoriteten sittande Vänsterpartiet som ännu en gång visar sin förmåga att samtidigt kunna ha kakan och äta upp den. Man skriker högljutt över det skamliga i att skeppa ut kommunala medel till den privata sektorn samt över det olämpliga i att försämra redan hårt prövade personliga assistenters arbetsmiljö och trygghet. Jag kan faktiskt ge dem rätt. Det är ett riktigt dåligt beslut. Riktigt pissuselt.

Men lika illa stinker det faktum att V gång på gång leker opposition och majoritet samtidigt. Någon gång borde bägaren vara full, men den verkar vara lika rymlig som det politiska samvetet. Det hände inget när man blev överkörd vad gällde LOV i äldreomsorgen. Den gången var jag själv med och vet hur valserna gick. Det skulle skrikas, men för allt i världen fick inte platserna vid maktens köttgrytor spelas bort. Likadant är det denna gång, i ännu en av de riktiga ideologiskt laddade hjärtefrågorna. Snart kommer man att vara med och fördela de insparade sju miljonerna till annan verksamhet som om inget har hänt.

Ideologi är nämligen en sak. Kombinationen makt, positioner och husses knävärme är en annan, och den är mycket viktigare. Den är värd ett antal trampanden mitt i ansiktet och sväljandet av allsköns smörja som S och C tillsammans kokar ihop. Den som tror att en röst på V skulle innebära någon skillnad blir tyvärr grundlurad så länge partiet inte tar sin egen politik på allvar och agerar efter en stadig ideologisk kompass. Gnäll i lokala media hjälper ju inte speciellt långt.

Politik är att vilja och att våga. Det är två V-ord som inte V i Kalmar har lyft in i sitt politiska program, och det är väldigt trist.

En kursändring!

Sista helgen i februari kommer Feministiskt initiativ att fastställa sin riksdagslista för valet 2018. Valberedningens förslag kan läsas här. Tycker inte ni precis som jag att det är hög tid för en kursändring i svensk politik?

2018 är året när det händer. För en ny tid, med kärleken som politisk drivkraft och med pengarna i människans tjänst istället för tvärtom, röstar vi på Feministiskt initiativ i riksdagsvalet!

Så mycket nåd, så mycket kärlek

Kanske kommer det här inlägget att förvåna någon. Den risken tar jag. Det måste ändå skrivas. Jag är trött på läget och trött på den oförsonlighet som bara växer sig större och större.

Igår var vi på begravning. En kär vän, en inspiratör och en härlig musikpartner har lämnat jordelivet. Det var en tung dag. Utan Leif är världen så mycket gråare. Vi var inte överens om allt, men mellan oss fanns en stor respekt och mycket glädje. Han sa mot slutet (han visste att han skulle dö) ”Så mycket nåd, så mycket kärlek”. Jag tänker på de orden idag. Hur mycket nåd, hur mycket kärlek finns det i världen?

Nej, man ska vara perfekt och aldrig göra fel. Annars blir domen hård. Ropen skallar och lynchningen påbörjas. Det säkraste i det läget är ju att inte göra något alls, eller hur? Det sista man ska göra är att erkänna att man har gjort fel, vidta åtgärder för att det inte ska hända igen samt be om ursäkt. Då har man i dagsläget skrivit under sin egen dödsdom. Alltså: Gör ingenting, för allt i världen! Och har du ändå gjort något som inte blev perfekt, håll käften om det!

Jag tänker på två av mina vänner. Ingen av dem är naturligtvis perfekt, men de är människor som vill bidra till ett mer rättvist samhälle. Båda två har blivit dömda av de perfekta, de självgoda felfinnarna med pekpinnarna som inbillar sig att hämnd är en god drivkraft för förändring. Jag lider med mina vänner. De är inte perfekta, men de är människor med hjärtat på rätta stället och de medger att de gjort fel. De är män, båda två, och det som de utsätts för i svaveldoftande svallvågor i fegt skydd av #metoo är allt annat än proportionerligt, rättvist och rättssäkert. Det är folkdomstolar som agerar utan ett uns av vilja till ansvar. Det luktar hämnd och blodtörst lång väg.

Hämnd och blodtörst är inget som jag tycker förknippas med medmänsklighet, solidaritet, värme och kärlek. Det förknippas inte med feminism heller, utom i feminismmotståndarnas världsbild och det är de snabba med att säga. ”Galna, hysteriska fruntimmer som hatar män och som helst vill utrota allihop” blir vi ju kallade för i parti och minut. Det är idiotiskt, ostrategiskt och korkat att ge dem chansen att få rätt. Jag tänker inte göra det i varje fall. En rättssäker behandling ska känneteckna vårt kommande samhälle och vi ska inte förfalla till det som råder nu, nämligen att man pga kön behandlas olika.

Och en sak till: Vad betyder en ursäkt? Hur ska man tolka och hantera ordet ”förlåt”? Betyder det något överhuvudtaget? När någon uppenbart har överskridit vad som är godtagbart, har kränkt någon i något avseende, har skadat någon och sedan ber om ursäkt, hur gör man då? Tja, det verkar finnas många olika strategier. Till de sämre hör att krypa in i sin håla och vägra att kommunicera, att säga att en ursäkt inte betyder något alls och gosa in sig i offerkoftan. Till de bättre hör att faktiskt ta en diskussion och lyssna. Det kan ju hända att den andre har kommit på bättre tankar och har lärt sig något på kuppen. Kanske kan man rentav lära sig något själv också? I alla händelser är kommunikation det enda sättet att komma vidare och framåt. Får man en ursäkt så har motparten ändå kommit så långt att hen inser att det finns en anledning att rannsaka det egna beteendet. Det är ett erkännande och ett första steg till en förbättring.

Men just nu råder alltså regeln att inte erkänna något alls och för allt i världen inte be om ursäkt för det. Det gillar inte jag. Det gör mig ledsen, inte bara för Lasses och Lindströms skull, utan också för framtidens. ”Så mycket nåd, så mycket kärlek”.... Det känns som en bättre framtid än den som styrs av folkdomstolen.

Tre sanningar

Ett par sanningar behöver jag få ur mig för att få lite mer sinnesro än jag just nu har. Mycket händer just nu och jag hoppas att det leder till förändring i rätt riktning. Tyvärr så tyder inte allt på att så blir fallet.

För det första: Två fel blir inte ett rätt. Förtryck baserat på kön kan inte motverkas med hämnd, dvs att skapa ett nytt förtryck baserat på kön. Det är så långt från seriös feminism man kan komma.

För det andra: Rättssäkerhet har aldrig varit och kommer aldrig att bli ett patriarkalt fenomen. Mängder av exempel, allt från häxprocesser till hanteringen av moderna våldtäktsfall för att bara nämna några, visar på att den patriarkala strukturen inte stödjer rättvisa och rättssäkerhet. Alltså är det inte just denna princip som skra tummas på. Den ska istället förstärkas.

För det tredje: Revolutionärens fokus ska aldrig vara att fastna i beskrivningar av missförhållanden i det samhälle man revolterar mot. Istället ska fokus ligga på att bygga den nya ordningen så att den blir hållbar och rättfärdig.

Jag tror att vi måste hålla dessa tre i huvudet samtidigt som vi förändrar de strukturer som förtrycker och de tölpaktiga handlingsmönster som har fått möjlighet att breda ut sig ohämmat århundrade efter århundrade, årtusende efter årtusende. Den förändringen behövs sannerligen!

Julhäl(S)ning

God Jul ska önskas alla hus

Mitt på torget brinner fyra ljus

Allt ska filmas ifrån höjden

För att maximera fröjden

Röda mattan rullas fram

Tomten fixas till med kam

Granen glittrar på som fond

När det saknas marknadsstånd

Drönare sänds ut med fart

Hinner allt i tid bli klart?

Allting gick som smort till slut

Fram tills julen raskas ut

Då har flyget vaknat upp

Detta var en riktig kupp!

Häpna hör man Tomtens svar:

Finns Kalmar Flygplats ännu kvar?

 

 

Stjärnan från Betlehem leder ej bort, men hem

Idag kommer de fram, de österländska stjärntydarna som hade observerat en ny stjärna. Stjärnan ledde dem rätt, fram till barnet i moder Marias famn. Det var mänsklighetens frälsare som låg där, liten, hjälplös och ynklig i världens ögon. Hur trolig var den här händelsen, sedd ifrån dåtidens perspektiv då makt och herravälde manifesterades genom förtryck och synliggjordes med pompa och ståt?

Inte trolig alls, inbillar jag mig. Jag tänker att det enklaste var att avfärda den här sagan. Det var klart att det inte stämde. Messias som skulle komma skulle ju se annorlunda ut. Inte skulle han födas som bebis av en ung mor ute bland djuren, ha ett diskutabelt ursprung samt ogifta föräldrar och komma från Galileen av alla ställen? Det måste ha krockat med hela världsbilden. Ändå, ungefär trettio år senare så var historien komplett. Detta lilla spädbarn i ett illaluktande stall, liggandes bland djurfodret, fullbordade sitt verk för att vi skulle få leva. Det satte allt på ända, igen. Den här gången möttes han inte bara av undringar utan av rädsla och hat. Korsfäst! löd ropen. Och han offrades.

Gud lär oss något om våra trånga perspektiv och våra tolkningsramar. Det finns alltid något utanför dem. Det finns alltid en större rikedom, en större vishet och en större kärlek än vi kan se och uppfatta. Dessutom så ser vi inte samma saker allihop. Vem är någon av oss att diskvalificera andras perspektiv? Bara för att jag har rätt så behöver det inte betyda att du har fel. Vi betraktar helt enkelt ett förhållande från olika håll.

Det här tänker jag på ofta, hur många frågor vi har som det finns så många olika svar på. Det är inte fel och inte farligt att ställa dem och att diskutera dem. Det som kan leda fel är när vi inte vågar ställa dem och inte vågar utmana oss själva genom att ta in att det kan finnas andra svar än dem vi vill ha.

Där lär historien om stjärntydarna något viktigt: De följde stjärnan till något nytt och okänt. Gud använde österländska vetenskapsmän för att peka på vikten av att söka svar och att ta våra frågor på allvar. Varför? För att det är farligt att ställa nya frågor som bryter mot det gamla? För att vi inte ska ta in nya perspektiv? Nej, knappast. Men kanske för att det är precis så vi ska göra för att evangeliet ska nå till alla.

Evangeliet och kristendomen har använts för andra syften genom historien. Det har, inte utan framgång, brukats för att legitimera slaveri och antisemitism liksom för att bibehålla de härskandes makt över undersåtarna. När Marx kallade religionen ett folkens opium så hade han inte fel. Det är svårt att försvara sådant idag, tack och lov. Vi har kommit längre, men helt framme är vi inte.

Må vi göra som österns män: Komma fram till barnet och se att evangeliet håller. Må vi följa stjärnan som inte leder bort utan hem! Må vi våga sätta våra egna föreställningar under luppen i Guds ljus! Må vi bana väg för Guds kärlek till världen!

Kalmars egen Stasiagent i fabulerartagen

Vi fick ett litet nota bene av en av lokaljournalisterna. Kalmars egen Stasiagent hade sin vana trogen bloggat om vad som händer och sker i staden. Han hade idag stått på Stortorget och observerat torghandeln, och då även sett att jag och goe maken hade gått förbi. Vi hade, vilket han naturligtvis inte kunde veta, precis varit inne i Domkyrkan och var på väg in mot centrum. När vi inte handlade av torghandlarna och inte heller gick åt det hållet så tolkade han det som att vi inte gillar mångkultur.

Låt oss klargöra ett par saker:

• Vi har inget emot mångkultur.
• Vi handlar inte på torget om vi inget behöver därifrån. Annars handlar vi gärna där.
• I den mån vi tittade ut över torget med någon form av annan grimas i ansiktena än idel leenden så berodde det på att vi såg att Stasi himself var på plats. Man kan ju naturligtvis undra varför.
• Bloggaren ifråga får hantera sina bruna åsikter på egen hand, men han får låta bli att projicera dem på andra.

Så där. Nu var det sagt, eller rättare sagt, skrivet.
***
Uppdatering 6 januari: Ikväll var det trettondagskonsert i Domkyrkan. Felparkeringarna stod som spön i backen runt kyrkan, men av Kalmars egen P-nisse syntes inte ens en skugga efter den nitiska insatsen igår då han var ute på spaning. Orsaken är väl självklar: Det handlade denna kväll inte om invandrare som behövde parkera bilen utan om etniska svenskar. Det är nämligen skillnad på folk och folk för en del.

Gott nytt år!

Ring in den tid då andarne befrias

ur själviskhetens sammansnörda band.

Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;

ring honom in, den bidade Messias!

(Alfred Tennyson)

Kärleken, det enda som håller

Jesusbarnet ligger i krubban, dotter med sambo anlände tryggt från Skåne igår kväll, änglarna och tomtarna har hittat sina platser igen efter att ha tillbringat åtskilliga månader i källarförrådet. Nu är det bara granen som ska in från garaget och sedan kläs också innan det kan bli jul i det Axelsson-Edströmska hemmet. Plus att maten ska lagas förstås till ett julbord som i år får inte mindre än tre sittningar... och här ligger jag och inte kan sova trots att jag borde göra precis det.

Miljoner tankar far genom huvudet, på hur Jesus blev hyllad vid intåget i Jerusalem av den stora folkmassa som ropade efter räddning för att sedan av samma skanderande folkmassa drivas till döden. Då var det Korsfäst! och inte de jublande Hosiannaropen som ljöd genom gatorna. Det kan gå snabbt att förvandlas från en hyllad Messias till en oönskad börda när man uppfyller människors behov på ett annat sätt än de förväntar sig. Än idag händer detta, om och om igen, och folkets dom blir skoningslös vare sig det finns grund eller inte. Rättssäkerhet är inte ledstjärnan för processer som går ut på att mobba ut.

Men Guds frälsnngsplan står fast liksom löftena som gavs för så länge sedan. I krubban ligger Jesusbarnet i sin enkelhet och bär på mänsklighetens räddning. Det är stort, och det är fortfarande revolutionerande. Det är inte med härar, vapen, synlig makt eller överlägsen rikedom som Gud segrar. Det är med kärlek, och det har vi ännu inte förstått vidden av. Kärleken är större än allt oc( är den enda kraften som håller när allt annat vacklar.

Men, det är klart, när Korsfäst-ropen skallar, när krav på avgångar och uteslutningar står som spön i backen, då är det inte kärlek som man tänker på i första taget trots att det är vad man borde göra. Om man vill ha bort ett slags förtryck så bör man väl inte byta ut det mot ett annat som är likadant, bara lite tvärtom? Har man vunnit något då, utöver en kortsiktig seger? Ett obildat folk kan göra en revolt, men det kan inte skapa revolution som omfattande och långsiktig effekt. Det sa en av mina fd partikamrater för länge sedan, och det är helt rätt. Vill vi ha förändring på djupet som håller, då är det organisering och bildning som gäller samt ett värderingsarbete inriktat på att ändra normerna son styr oss, och sådant tar både tid och kraft. Det har man inte tid med när det ropas efter blod...

Men nu är det jul. Vi ska bjuda in friden, och jag hoppas att det kan lugna sig även i de mest blodtörstiga stugorna också. Man kan vinna kriget, men det betyder inte att man vinner freden, och den insikten kan vara svår att göra till sin. Ändå är det exakt det vi måste göra, förutom att vi också i det stora överflöd som många av oss lever i då och då kanske bör reflektera över att det lika gärna kunde varit vi på drevs på flykt utan mat och utan tak över huvudet. Perspektivskifte är nyttigt.

En God och Välsignad Jul önskas er alla!

#metoo med rätt fokus

Jag är den första att skriva under på att #metoo behövs. Årtusenden av patriarkala normer har förtryckt mänskligheten länge nog. Det är hög tid att ändra på det. Hur svårt kan det vara att införliva den enkla sanningen att kvinnor och män har samma värde i vår samhällsstruktur och transformera den till praktisk handling? Det borde inte vara svårt alls, förutsatt att vilja till förändring och fokusering finns. Den finns hos mig, men hur är det hos resten? 

Det är framtiden vi kan förändra. Det är en annan sanning. Det är därför våra ansträngningar ska ligga på att riva ner förtryckande strukturer mer än att jaga gärningsmän i förfluten tid. Framtiden är helt enkelt för viktig. Våra barn och barnbarn förtjänar en bättre framtid än vår nutid och dåtid.

Grupp efter grupp, sammanhang efter sammanhang, miljö efter miljö har lyft på förhänget och visat på vilka övergrepp som har frodats både i det fördolda och helt öppet. Ingen kan komma undan. Vi har kränkningarna bland oss var vi än finns. Så fungerar nämligen strukturer och normer. De påverkar oss och våra handlingar. Vi behöver egentligen inte mer upplysning på det området. Vi vet vad vi behöver veta. Ganska illaluktande fakta ligger redan på bordet till allmän beskådan. Genom omgivningens aktiva tystnad har trakasserierna kunnat fortgå.

Men, nu gäller det just detta: Att fokusera på framtiden. Hur ska vi säkerställa att den blir bättre? Genom att skapa frisk morgonluft eller genom att vädra efter gammalt blod? För mig är svaret enkelt. Det uppdrag vi har är att skapa en bättre morgondag. Våra barn och barnbarn ska inte slippa kränkningar och trakasserier för att potentiella gärningsmän är rädda för att avslöjas. De ska slippa för att de potentiella gärningsmännen helt enkelt har insett att man inte behandlar andra illa. Det skulle vara en genuin förändring som håller över tid, till skillnad från en förändring på ytan som gör att beteendet fortsätter i de dolda rummen, fjärran från dagsljus. Så länge man inte blir avslöjad så funkar det ju i så fall. DET vore vidrigt.

Oavsett om arbetet vi har framför oss är stort eller svårt, så går det inte att välja bort. Så enkelt är det. Så låt oss fokusera på framtiden istället för att vädra blod. Visa att det finns en alternativ väg som är klok, hållbar och långsiktig. Hur svårt kan det vara???

 

Tredje söndagen i advent

Idag har jag varit i Vasakyrkan, kyrkan och församlingen som under så stor del av mitt liv varit mitt andliga hem. Det var första gången på två och ett halvt år som jag var med på en gudstjänst där, men idag så passade det bra att gå dit igen. Församlingsföreståndaren skulle avtackas fick jag veta ganska överraskande igår kväll och därmed var det dags för hans sista predikan som anställd.

Visst kände jag igen mig, och ändå inte. Visst kunde jag känna mig hemma, men ändå inte. Och visst är det precis så det ska vara. Församlingen har utvecklats, och det har jag också. Utvecklingen har nog inte gått åt samma håll, och varför skulle den gjort det?

Jag blev speciellt påmind om begreppet bibeltrogen undervisning och kan väldigt lätt inse att det finns en mängd betydelser av det begreppet. Det kan fyllas med innehåll av olika slag som skulle kunna tolkas som varandras motsatser. Det tycker jag är viktigt att komma ihåg. Perspektiven är många och man måste inte byta, men respekten för att det finns andra än det jag själv har måste finnas där. Den enkla, men så svåra, grunden är nämligen att Gud är större och vi ser dunkelt som i en spegel. Vad är det som säger att min spegel fångar mer, tydligare och klarare än din?

Så går vi vidare denna tredje söndagen i advent som enligt det svenska kyrkoåret har rubriken Bana väg för Herren. Ett sätt att bana väg är att inte slå Bibeln i huvudet på någon annan, utan vänta på att Gud ska visa sig på det sätt Gud vill. Det får bli uppmaningen till mig själv denna dag.

Dag för dag...

Dag för dag, en liten stund i taget 

alltid trygg trots allting runt omkring

Jag får vila i min Faders händer 

som hans barn så är jag inte rädd

För han älskar mig och är mig nära 

varje dag i glädje och i sorg

Han ger kraft till alla arbetsdagar 

och ger även tid till lugn och ro

Han har sagt att han ska vara med mig 

hjälpa mig att klara av mitt liv

Varje dag så får jag gå till honom 

med min oro som han tar emot 

Jag är värdefull i Herrens ögon 

Han vill skydda mig ifrån allt ont

Jag får del av kraften från min herre 

och hans löften får jag lita på

Text av Tomas Hagenfors, insp av Lina Sandell

Varmt tack och på återseende!

Insändare publicerad i Östra Småland den 12 december 2017
Vi i Vox Communis vill tacka alla åhörare som bidrog till att vår julkonsert lördagen den 9 december inbringade så mycket som 19335 kronor till Clownlabbets verksamhet. Ett extra stort tack till våra sjungande gästartister Mia Salomonsson, Johan Gustafsson och Rolf Johansson, till Patric Johnson som lånade ut körgradänger till oss och till den välkomnande personalen på Teatervallen som gjorde allt för att vår konsert i den vackra lokalen skulle bli så trevlig, varm och mättande som möjligt för både åhörare och medverkande.

Vi hoppas att våra sjukhusclowner Mikael ”Mike” Lovestedt och Martin ”Kabom” Ibohm på Clownlabbet kan fortsätta att sprida glädje och värme till barn och vuxna som plågas av sjukdom. Ni är guld värda! En riktigt God Jul önskar vi alla som på olika sätt såg till att vår konsert gav så mycket mer än bara en eftermiddags julstämning. På återseende under 2018!

Vox Communis genom Birgitta Axelsson Edström, körledare

Julkonsert 2017

Tack alla som bidrog till gårdagens julkonsert! Teatervallen var fylld till sista plats och vi hade en jättehärlig eftermiddag tillsammans i julglädjens tecken. Endorfinerna flödade i värmen! Tack hela Vox Communis för att ni finns och för all värme och glädje som ni sänder ut!

Foto: Emmy Axelsson och Charlie Nordström

Jag vill tacka precis allihop, men nämner särskilt

• Personalen på Teatervallen med Mattias Renhorn i spetsen som gav hela konserten en guldkant i form av smarrigt fika, god soppa och strålande bemötande när vi i jättekören formligen vällde in
• Anita Jönsson med make Mats som hämtade gradänger så att vi kunde se och synas och alla som hjälpte till att bära så klart (de var riktigt tunga!) samt till David Lönneborg som förmedlade kontakten med Patric Johnson på Öland som lånade ut dem. Att betala 3500 kr för att låna kommunalt ägda gradänger var liksom inte ett alternativ...
• Våra decemberbarn på musikersidan Christer Svensson och Åke Eklund som alltid kompar med hjärtans lust🎵
• Eftermiddagens särskilda gästartister Mia Salomonsson (inte ett öga var torrt under Koppången 💝), Johan Gustafsson (fortsätt sprida ljus och värme!) och Rolf Johansson (rysningarna under O Helga Natt kändes under huden)
• Våra egna strålande sångsolister Helena Juneberg, Claes Brodin, Tore Andreasson och Agnes Strömberg samt make Pierre (eller om det var Renen Rudolf...)
• Vår egen julkonsertplaneringskommitté bestående av Ingrid Göransson (med make Svante som också bidrog med körgradänger), Annmarie Mullady Ahlgren, Eva Andersson Härdstedt, Agneta Stenkula, Ylva Carlsson och Lars Ahlgren som skött allt praktiskt tryggt och säkert
• Clownlabbet i form av Mike Lovestedt och Martin Kabom Ibohm som verkligen bidrog till att förstora de glada skratten

Har jag glömt någon? Förlåt i så fall. Det är verkligen inte meningen. Jag tackar ALLA som var där och som hjälpte till i någon form.

Kvällens överskott, förutom all glädje som jag har hört att flera åhörare vittnade om att de fick med sig och som jag vet att vi som medverkade också fick, gick till Clownlabbets verksamhet. När allt blev sammanräknat och utgifterna betalade så landade det på hela 19 335 kronor. Det kommer att ge ännu mer glädje på sjukhusen framöver. TACK ALLA!

PS. Vi sjöng White Christmas igår. Idag kom så årets första riktiga snöväder medan vi var på julmarknaden på Skälby. Det är ju det jag säger: Med musik och sångarglädje kan vi påverka världen till det bättre!

Första söndagen i advent 2017

Första adventsljuset är tänt och i fönstren hänger hoppets stjärna. Efter en vecka som blev så oväntat fylld av bekymmer så kommer räddningen: Jesus rider in i Jerusalem på ett åsnesto. till ett väntande folk som längtar efter räddning och frihet från slaveri och förtryck. Man ropar "Hosianna i höjden! Välsignad är Davids son som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden!" Hosianna är ett rop på hjälp från människor i nöd. Kom med hjälp! Rädda oss! Och som vi blir räddade!

Idag var jag för första gången någonsin i Kalmar domkyrka på högmässa första söndagen i advent. Det var en fin upplevelse, med en nästan fullsatt kyrka, vacker musik, mäktiga orgeltoner och härliga ord. Tack alla som bidrog! Ändå så satte det sig en liten undran i bröstet: Hur långt är det inte mellan det förtryckta folkets Hosianna-rop och vår starka Hosianna hyllning, som man brukar beskriva som "likt stora vattens dån"? Hur långt är det inte mellan Kalmar domkyrka med dagens julmarknad runt knuten och den dammiga grusvägen i Jerusalem som täcktes med kläder och tygstycken? Hur långt är det inte mellan våra miljöanpassade bilar och ett litet åsneföl?

Det är långt. Ändå har vi allt det andra så nära, förtrycket och nöden. Tre kvart efter högmässans slut manifesterades det för återupprättande av LSS för de människor hos oss som inte klarar ett mänskligt liv utan assistans. Där hördes också ropen Hosianna! Vid gathörnen satt tiggare med romskt ursprung på plastsäckar med tomma pappersmuggar framför sig. Därifrån hördes också Hosianna. Från barnen i nöd som skulle få dagens kollekt hörs också ropet Hosianna, hela tiden, medan vi tittar i plånbokens myntfack och undrar om det finns några slantar där som man kan lägga i kollekthåven så att det åtminstone ser ut som om vi ger något. Jag ertappade mig själv idag, och var tvungen att besinna mig. Jag gav något annat denna gång. Hosianna-ropet grep tag i hjärtat.

Årets plåt med Brittas lekiskakor är bakade. Några julklappar är inköpta. Några mattor är tvättade och mitt i dessa kombinerade julmys- och stressaktiviteter så gnager något i bröstet. Är det så här vi bereder väg för räddaren? Vilken räddning vill vi ha? Är det den vi får? Och hur ska jag hantera frågorna? Gömma undan dem och glömma dem kan jag inte. Visst ska vi ha plats för vackra mässkläder, välputsade nattvardskärl i silver, Dotter Sion och Messias och Johannespassionen och gamla och nya oratorier från när och fjärran, men hör vi ropet på hjälp?

Advent är väntans tid. Räddningen är redan här, himmelriket har kommit och vi jublar med vårt Hosianna. Det är gott! Men hur gör vi med de Hosianna-rop som idag VERKLIGEN är rop på hjälp? Vad väntar vi på?

Vi får be över det, och låta våra liv bereda vägen för Herren så att bergen sjunker och djupen står upp. Vägen ska göras rak och dörrarna öppnas på vid gavel så att Gud kan komma in i våra liv. Vårt välfärdssamhälle behöver påminnas om det.

Davids son, hjälp oss! Välsignad är du som kommer i Herrens namn!

Olika värdering i grunden

Insändare publicerad i Östra Småland 27 november 2017

Lennart Johansson (23 november) upprepar att GFA är en fin arena för fotboll. Han har naturligtvis inte fel i det, men när han fortsätter att försvara kommunens bristande ambition att verkligen kommunicera bästa möjliga draghjälp med IFK Kalmar så blir det fel i alla fall.

Alla förstår att alla inte kan få exakt vad de vill ha i alla lägen, men det är alltid bättre med öppen och ömsesidig dialog än att presentera ensidigt producerade lösningar som den andra parten måste acceptera för att inte hamna i ett hopplöst läge. Dialog kostar väldigt lite i relation till vad utebliven dialog kan generera i form av förluster på en rad områden, inte minst i termer av förtroende.

IFK Kalmar är en idrottsförening på elitnivå och bör naturligtvis från kommunalt håll behandlas som en sådan. Det vore en klok strategi i motsats till det agerande som Johansson så envist försvarar, ett agerande som ger en bitter eftersmak av att mäns och kvinnors idrottsutövande i grunden värderas olika.

Birgitta Axelsson Edström

Talesperson för Feministiskt initiativ Kalmar län

Skoj med nya sammanhang

Jag sitter nu på tåget för att vara med på mitt första kyrkomöte i Uppsala. Det ska bli spännande. Tänk att det fortfarande, vid denna höga ålder, är möjligt att få uppleva nya saker och nya miljöer! Det är liksom aldrig för sent.

Men ibland så kan nog "bäst före"-datum passeras. Man ska inte bita sig fast i sammanhang tills man i stort sett blir utkastad därifrån. Det är en lärdom som många politiker inte riktigt tar in. Att sitta på samma position tills man växer fast på stolen är en svaghet. Tre perioder borde vara max. Redan det är länge tycker jag. Jag var med i Kalmars Barn- och ungdomsnämnd i tolv år. Sedan stod frågorna mig upp i halsen och jag började bli betraktad som tillhörande inventarierna. Det är ingen angenäm känsla.

För en knapp vecka sedan var det stiftsfullmäktige i Växjö. Det avgående avtackades och det tillträdande välkomnades. Det var trevligt, även om det fanns avgående ledamöter som ville passa på tillfället att en sista gång förpesta atmosfären genom att vara så otrevlig som det bara var möjligt. Att han dessutom beskriver denna dag på sin egen blogg i efterhand som att han levererade sanningar medan vi andra var sedvanligt dumma i samtliga skallar är varken överraskande eller trevligt men likväl tyvärr sant. Jag gav mig upp i talarstolen under ledamöternas frågestund och påpekade att det inte var en allmän debatt utan ett tillfälle till just fråga, svar och kort genmäle och formulerade sedan en fråga till stiftsstyrelsens ordförande för att klargöra läget. I bloggen ifråga blev jag som vanligt kallad "stiftsbolsjevik" (ett epitet författaren har myntat själv och är så förtjust i att han använder det så fort han får tillfälle trots att det är djupt lögnaktigt) och beskriven som en ÖKA-kvinna som inte hade fattat att frågestunden inte var allmän debatt. Suck. Kanske har "bäst före"-datum passerats när man inte längre förmår att höra vad andra säger utan bara är förälskad i sina egna tankar. Att han dessutom avrundade med att ge SD visst stöd för ett politiskt förslag som gick ut på att avsluta arbetet med HBTQ och en inkluderande kyrka till förmån för stöd till socialt utsatta svenskar är bara sorgligt. Visserligen blev förslaget nedröstat utan votering "hur sympatiskt det än är" som vår avgående FK-ledamot uttryckte det. Det är tråkigt att en person med så lysande karisma och så många goda sidor utvecklats till en bitterhetsmaskin. Det hade kunnat bli så mycket bättre. Kyrie eleison.

Men nu blickar vi framåt. Det ska bli skoj!

Vanligt hyfs, inte populism

Insändare publicerad i Östra Småland 22 november 2017

Lennart Johansson behöver inte ta i ända från tårna (Östra Smålands insändarsida 21 november). De likheter mellan mig och Jimmie Åkesson som han beskriver finns bara i en fantasivärld som vi andra varken ser eller lever i. Min ambition är att skapa goda förutsättningar för IFK Kalmar att spela inte bara en utan flera säsonger i damallsvenskan. Tänk vad det skulle kunna betyda för Kalmar som idrotts- och evenemangsstad!

Jag efterlyser därför ett äkta samtal mellan Kalmar kommun och vår nyblivna allsvenska fotbollsförening. Vad vore mer naturligt från kommunens sida än att sätta sig ner med föreningen och efterhöra vad kommunen kan göra för att nästa säsong i fotbollens finrum ska bli så lyckosam som det bara är möjligt? Istället har kommunen i media uttalat att det inte blir tal om några investeringar i syfte att säkra klubbens hemmaplan Gröndal för matchverksamhet. Jag förstår naturligtvis varför. Det finns inte hur stort investeringsutrymme som helst. En kvarts miljard för arenaköp är ju stora pengar för de allra flesta, men är det en investering som ger IFK Kalmar det föreningen nu behöver i form av draghjälp? Och är de nivåer som arenahyran till Kalmar FF hamnar på verkligen realistiska?

Att tala med berörda för att hitta lösningar som är godtagbara för alla inblandade är inte populism. Det är vanligt hyfs. Det behöver man inte vara feminist för att inse, men det kanske hjälper.

Birgitta Axelsson Edström

Talesperson för Feministiskt initiativ Kalmar län

Missa inte årets julkonsert!

Damidrott på herrarnas villkor

Insändarreplik publicerad i Östra Småland 20 november 2017

Lennart Johansson (inte identisk med IFK Kalmar-eldsjälen med samma namn som vi här ovan ser tala i telefon efter korvförsäljningen på den avgörande segermatchen förra söndagen) är förmodligen i sitt svar tydligare än han avser att vara, och tyvärr är han nog att betrakta som representativ för kommunens S-styrda majoritet. Budskapet är att damerna gärna får syssla med fotboll på elitnivå, men det ska ske på herrarnas villkor. Vill inte IFK Kalmar spela sina hemmamatcher borta på GFA, och dessutom betala rejält för det till Kalmar FF, så ska de inte spela i damallsvenskan. Vem det är som bestämmer framstår med all tydlighet och vad IFK Kalmar vill är ointressant. Som vanligt förutsätts att kvinnor fogar sig.

Det här är i och för sig ingen nyhet. Vi har hört det så många gånger förr. Intresset för att kommunicera med berörd elitsatsande förening ter sig i det närmaste obefintligt. Det är nämligen skillnad på herrar och damer.

När Kalmar FF inte klarade av att driva sin egen arena gick kommunen in med en kvarts miljard och kallade det för nollsummespel. När IFK Kalmar går upp i damallsvenskan kostar det på för mycket att ens kommunicera med föreningen. Istället ställs man inför faktum: Det kommer inte att satsas på Gröndal.

Självklart ska IFK Kalmar erbjudas att spela på GFA, men frågan är om det är vad föreningen, laget och supportrarna önskar och vilka villkor som i så fall ska gälla. Det kan ju vara så att det där med att spela hemmamatcher borta på GFA och betala rejält för det inte är varje fotbollsspelares våta dröm.

Det behövs, som sagt, en feministisk röst i Kalmar kommun.

Birgitta Axelsson Edström, talesperson för Feministiskt initiativ Kalmar län