En liten bit i taget

En havererad bil (inte min men dotterns) och en kraschad dator senare sitter jag här vid datorn och saknar pappa så att det gör ont. Planeringen inför begravningen är tung men börjar arta sig. Jag har letat upp bilder till agendan och hoppas och tror att Fonus gör ett lika gott arbete som med mammas begravning. Det känns makabert. För ungefär två månader sedan gjorde jag och pappa tillsammans det jag nu gör än en gång. Enda trösten i den här mardrömmen är att mamma och pappa är tillsammans igen. De behövde inte vara ifrån varandra så länge. Pappa kommer att begravas på deras bröllopsdag. Mitt i allt så är det ändå en vacker tanke.

Min fantastiska familj och mina vänner har med förböner och omtanke långt bortom det möjligas gräns burit mig igenom allt sedan den 20 mars då vi fick åka med pappa upp till sjukhusets akutmottagning. Aldrig fanns det då ens en tanke om att han den 23 mars på eftermiddagen skulle ta sitt sista andetag. Min pappa som befann sig mitt i livet! Min underbart snälla pappa som alltid har varit stödet i tillvaron! Min pappa som jag så självklart i alla situationer har kunnat vända mig till! Det är tomt nu. När jag var liten brukade jag gå till hallen när han tog på sig skorna, ta på mig mina skor samtidigt och på frågan "Vart ska du?" svara "Följa med" och självsäkert veta att jag fick. Det fanns alltid plats för mig. Jag kommer inte att höra hans fyra ringningar på ytterdörren eka genom hela lägenheten fler gånger och få se hans glada leende när jag öppnade. Jag kommer inte att få prata med honom igen och fråga om allehanda praktiska och tekniska problem som han med en ängels tålamod alltid kunde leverera svar och lösningar på. Min pappa är borta, men han har lämnat ljusa, varma och glada minnen som jag vårdar ömt. Snart kanske jag kan vara tacksam för dem. Än känner jag mest sorg och saknad och en ilska över att pappa rycktes bort i sådana oerhörda plågor. Jag inväntar sjukvårdens svar på vad som egentligen hände. Jag hoppas att jag får svar. Jag hoppas också att Gud kan ge mig styrka trots att jag i sanningens namn undrar varför i all världen Gud lät detta ske.

Med djup sorg följer effekter. Mammas bortgång var väntad och var därmed inte så traumatisk. Vi visste ju att stunden närmade sig. Det här är något helt annat. Jag håller på att gå i bitar. Ibland undrar jag om jag har blivit konstig i huvudet. Jag kan jobba i kyrkan med de förrättningar jag är uppsatt på, men jag vet inte efteråt hur många psalmverser jag har spelat. Jag kan gå förbi folk som högljutt diskuterar det orättvisa i att landstinget har rökfri miljö vid sjukhusets entréer och bli topp tunnor rasande. Jag kan glömma vad jag nyss har sagt och till vem. Jag kan finna mig själv gå och dra en förmiddag här hemma utan att egentligen uträtta någonting alls. Det här är inte jag. Jag inser att jag befinner mig i en chockfas, och jag hoppas att den övergår i något annat så småningom. Någonstans så vet jag att den gör det, men frågan är när och om jag behöver någon hjälp för att nå dit utöver de insomningstabletter som jag just nu måste använda.

Nåväl, det är "ett ögonblick i sänder" som gäller. Jag inser det. Precis så som pappa alltid sa när det var många saker som behövde göras: "För varje sak man klarar av är det lite mindre kvar att göra." Jag måste praktisera detta nu. En liten bit i taget. Det får vara så. Och fram till dess kommer jag att vara dålig på att uttrycka min stora tacksamhet till er alla som stödjer, ber och håller mig uppe. Jag hoppas kunna orka att tacka er sedan när kraften är tillbaka.

Tack pappa!

Tack älskade pappa för allt du har gett oss. Jag saknar dig så att jag håller på att gå sönder. Att få sluta sitt liv med ihållande plågor ska ingen behöva uppleva, allra minst du. Jag försöker intala mig att du sov bort ifrån smärtan innan du flyttade hem till Gud. Jag försöker, men tvivlet gnager. Jag önskade dig något annat än att få gå bort nu, på det sättet.

Tack pappa. Vad ska jag göra utan dig? Vem ska jag nu få råd av när det gäller alla praktiska frågor? Vem ställer upp på mig som du alltid gjort?

Men jag ska klara det. Det har du lärt mig. Det är det bästa sätt som jag kan hedra dig på.

Pappa, jag älskar dig. Alltid.

"Tänk när släkt och vänner, alla mötas där

på den andra stranden, skiljas aldrig mer..."

Grymt

Att se min älskade pappa plågas av de mest helvetiska smärtor är det värsta jag hittills har varit med om i livet. Det gör så ont, och jag är så ledsen.

Det finns ingen rättvisa i det här livet. Nu vet jag det på allvar. Jag hade gärna avstått från den insikten.

Be för oss. Gud hör bön, och ska vi klara detta behöver vi Hans styrka.

Skärp er!

Nu har jag tröttnat på tjafset. Vad håller man på med i Kalmar i Herrens år 2016?

Alltså, jag tänker på den sk politiken som är satt att förverkliga den sk demokratin som i sin tur ska vara ett medel för alla att påverka vad som händer i vår kommun. Det är inte mycket som stämmer i den annars ganska logiska kedjan, och så har i och för sig varit fallet under ganska lång tid, men vid vissa tillfällen så blir kvoten fylld av dumheter och så pyser det över. Som nu.

Jag har träffat på ett antal chefer i mitt liv. En del har varit bra, andra har varit dåliga och en del har varit rena rama katastrofer. En som tillhör den senaste sorten drev tesen att en politikers första plikt var att ta makten, och den andra var att behålla den. Denna totalt i demokratiskt avseende tondöva inställning tog jag väl mest på skämt och med en nypa salt, men jag tror ändå att han menade vad han sa. I hans värld så var det nog konsekvent, gammal militär som han var, och med den insikten kunde jag ju ganska lätt sortera in hela chefen inklusive hans uttalanden i facket "halvtokig" och vara lycklig att jag inte stod i beroendeställning till honom (han var inte min arbetsledare, tack och lov). Nu är det värre. Nu har den här antidemokratiska tesen blivit upphöjd till ideal i vår kommun. Politikern tar makten och gör sedan allt för att behålla den, helst bortom pensionsåldern. Målet för den politiska aktiviteten är att vinna nästa val, inte att skapa förutsättningar för en hållbar och mänsklig samvaro. Det ÄR bekymmersamt.

Det är helt OK att fullständigt strunta i allt vad politik och ideologi heter. Många gör ju det, inte minst den femtedel av väljarkåren som ser SD som ett seriöst parti som man kan rösta på. Jag tycker att det är problematiskt, men det är faktiskt inte möjligt att tvinga folk att tänka och använda hjärnan om de inte vill, speciellt inte om de vuxit upp i ett sammanhang där man har lärt sig att bara satsa på sig själv och skita i grannen och i ett samhälle där politiken är totalt ointressant både till form och innehåll. Där befinner sig ju många idag, och inte sjutton har vår värld ändrat riktning. Åtminstone har inte Kalmars styrande gjort det. Kalmar är genom deras agerande och icke-agerande på väg att backa in i framtiden med arslet först för att uttrycka sig tydligt. Hjärnan kommer nämligen sist, om den ens är med.

Problemet är ju att inte heller politiken bryr sig om politik längre! Fokus ligger på att behålla lugnet, att spara pengar på enklast möjliga sätt (dvs att skydda sitt eget först) och på att kasta illaluktande dynga på motståndare. Nivån är så pinsamt låg att man nästan rodnar. Den totala oförmågan att diskutera sakfrågor och samtidigt åtminstone försöka visa respekt för olika åsikter är frapperande. Jag var en del av eländet i åtskilliga år, men jag gick ju därifrån när jag insåg att det hela gick ut på att göra tvärt emot vad man borde, när viktiga sakfrågor inte skulle diskuteras utan avgöras bortom insynsmöjligheter och när ideologi uppfattades som en hindrande fotboja istället för en kompass. Politik hade blivit taktik, och så är det fortfarande. Frågan är om det inte är ännu värre. Man får, som sagt, låta bli att engagera sig i politik, men man kan ju naturligtvis inte göra det om det är just via politiken som man har skaffat sig makten! Det faller ju på sin egen orimlighet, förutsatt att man har någon form av moralisk ryggrad. Det har ju i och för sig inte alla det heller, oavsett samhällsposition och partibok.

Jag tror ni känner igen den begagnade taktiken. Vi ser den dagligen i olika forum:

• Blir du angripen på grund av en försämring som du har drivit igenom? Hänvisa till att andra kommuner har hanterat frågan på annat sätt och misslyckats. Visa med jämförelsetal att Kalmar minsann är bättre. Var dock noga med urvalet. Låt bli att tala om att det finns 268 kommuner som har lyckats ännu bättre än Kalmar, främst beroende på att de har beslutat med både hjärta och hjärna inkopplade.
• Blir du angripen på grund av en principfråga? Leta upp något hos din motståndares parti att diskutera istället. Principdiskussioner är nämligen jobbiga att ta om man själv inte har några principer. Det finns säkert någon partimedlem hos din motståndare som har sagt något dumt någon gång eller någon som har missat att göra en protokollsanteckning i ett protokoll som i och för sig inte heller finns eftersom du tycker att det är jobbigt med skrivna beslut som kan granskas. Det är bara att leta lite i dyngan så dyker det upp något att haka upp debatten på. Gör allt för att undvika sakfrågan!
• Blir du angripen för att inte lyssna och inte heller respektera demokratins spelregler? Tillsätt en arbetsgrupp för att stärka demokratin och strunta sedan i resultatet. Din enda ambition är ju att tysta debatten, och det lyckas man ofta med genom att hänvisa till ett annat forum och till att "arbete pågår redan". Engagera gärna de som angriper dig i gruppen så har de något att göra medan du själv driver igenom det som de ville ifrågasätta från första början, och när din så sinnrikt tillsatta grupp har arbetat färdigt så är även deltagarna i den just färdiga.

Ja, detta ser vi dagligen. Istället för denna oaptitliga gröt av bortförklaringar, smusslanden och taktiseranden kunde vi se till att lösa problem och bygga hållbart. Man kunde sluta upp med att lägga energi på att försöka förklaringar till varför att kvinnor missgynnas (lönerna är för låga, våldet mot kvinnor är vidrigt, förtrycket drabbar alla etc etc), att kulturen lever på svältgränsen (när fattar folk att kulturen berikar livet istället för att kosta resurser?), att samhällsresurser fördelas orättvist (hittar man rättvisa nånstans är det dags att köpa en trisslott på Konsum) och att långsiktigheten sätts på undantag medan quick fixes premieras. Tänk om samma energi kunde läggas på att hitta lösningar på missförhållandena istället! Men i Kalmar är det precis som vanligt: Det gaur ente.

Det är fullkomligt ointressant att matas med framgångsrapporter om hur bra det går för Kalmar när man inte tar itu med de viktiga frågorna. Alla dessa löplopp är säkert jättebra reklam för Kalmar samt för hälsotillståndet för alla som deltar och som skulle vilja delta (och inte minst för den som solar sig i glansen), men jag har svårt att bli exalterad över detta när man medvetet försämrar arbetsmiljö för personal och livskvalitet för omsorgstagare, när kvinnors sjukfrånvaro ökar, när människor inte får plats att verka i vårt samhälle som de resurser de är utan hänvisas till inaktivitet och när kulturarvsfrågor behandlas som något katten har släpat in. Visst sjutton borde man kunna arrangera löplopp och SAMTIDIGT sköta de viktiga samhällsfrågorna på ett anständigt sätt utan att mobba motståndare? Det är ju därför man sitter där man sitter som förtroendevald politiker!

Har man fått röster för att förverkliga en politik med ideologisk anknytning så är det helt enkelt det man ska göra. Hur svårt kan det vara? Jag har lust att citera en god vän från ett helt annat sammanhang: SKÄRP ER!

Vart vägen än bär...

Idag har jag arbetat med kul saker hela dagen. Under morgondagen ska vi ta emot 21 grupper av barn från grannskolans tredje och fjärde klass för en påskvandring i kyrkan. Lokalerna måste göras i ordning för dessa hedrande besök, och de scener som ska utspelas måste förberedas. Själv ska jag befinna mig vid elden utanför Kajafas hus medan Jesus förhörs av stora rådet, och jag ska identifiera Petrus som en av lärjungarna. Tack och lov har jag lyckats engagera en medaktör, den bäste jag kan hitta dessutom :) Det blir en rolig dag i morgon, förutsatt att postern med huset sitter kvar på väggen och att vi lyckas få eld i spisen!

Jag kan ändå inte riktigt skaka av mig drömmen från i morse, nämligen ett återupplevande av vad som hände mig i verkligheten för ganska exakt tre år sedan när den lokala partiföreningsstyrelsen med ordföranden i spetsen en kväll körde ut mig från min arbetsplats. De skulle nämligen ha möte utan att jag som politisk sekreterare var informerad, och vad som stod på dagordningen kan jag ju bara spekulera om. Så kan utfrysning och mobbning gå till på en arbetsplats som drivs av översittarvärderingar på tvärs mot den egna ideologin. Det är så skönt att tiden går och såren läker! Men ett uppvaknande som i morse placerar en sordin över dagens upplevelser, hur trevliga de än är med musikerkollegium till en början där en kommande barnafödsel aviserades och praktiskt arbete med gudstjänstplanering, orgelövning och dramaförberedelser som avslutning. Jag hann med ett besök hemma hos pappa också. DET känns gott. Det har blivit ensamt sedan mamma lämnade jordelivet i januari. 58 års gemenskap sätter sina spår, och jag som bara har varit med de senaste 51 åren kan bara hjälpa till med den saknaden i marginell mening.

Men drömmen från i morse ligger kvar och gnager... Ändå är jag tacksam för den utveckling jag har fått genomgå under tre år. Många värderingar har jag fått ompröva, och i många avseenden har jag hittat vägar som för mig närmare mitt eget hem. Jag har förstått att trygghet är att ständigt vara på väg snarare än att sitta still, och jag vet att "hemma" är där Sonen är, inte bara ett ställe där man vilar sitt huvud och sin kropp på natten. Det är en insikt som bär, vartän vägen än bär i övrigt.

Livet går inte i repris

Ni som känner mig vet att jag drömmer. Jag drömmer mycket, ofta och jag minns dröminnehållet. Det är både kul och mindre kul, men ibland är det faktiskt lärorikt också.

Häromnatten drömde jag om det där med att förvalta sin tid. Jag blev på ett mycket tydligt sätt påmind om vad livet ska vara. Det ska INTE vara fyllt av ansträngningar att uppfylla någon annans önskan om det goda livet. Det ska vara fyllt av det som är viktigt för den som lever livet, inte för någon annan. Naturligtvis måste man klara livhanken, få ihop till bostad och mat, men det är ju basala behov som alla har (och som långt ifrån alla kan fylla, det är jag mycket medveten om) och som man på något sätt försöker klara av. Men därutöver? Är det så att man, när man en gång ska dö, ser tillbaka på livet och tänker: Jag fixade fast jobb hela livet, åkte utomlands på semester åtminstone en gång vartannat år, köpte märkeskläder för att se fin ut men jag hade inte tid att göra det jag tycker är viktigt, roligt, utvecklande och inspirerande? Hemska tanke...

Och så vaknade jag och undrade vilka värderingar jag har fört vidare till mitt barn och till andra som betyder något för mig. Har jag sagt "Gör det du värderar" eller har jag sagt "Gör något som ger ett tryggt liv"? Jag hoppas på det första. Livet ska man nämligen vara rädd om. Det går inte i repris. Lev inte så räddhågset att du aldrig får leva. Ingen tackar dig för det, allra minst du själv.

I am sorry...

Detta är Franz. På riktigt. 

Tyvärr blev han överkörd på Öland en sommar.
För länge sedan, innan jag fick träffa honom.

Och jag hoppades just ikväll på en människa. En Human.

Men det är ju bara en tävling och en lek.

Lycka till, trots en låt som faktiskt är kass...

Hur svårt kan det vara?

Det finns de som säger att det inte finns något alternativ. När polisen inte ser till att stävja våld, hot och trakasserier mot kvinnor så måste kvinnor beväpna sig med pepparspray eller helt enkelt inte gå ut. Till och med polisen har hakat på. Vi har både sett och hört det. Östersund är det senaste exemplet.

Men det finns ett alternativ. Det är väldigt simpelt:
Män ska låta bli att slå, hota, trakassera, kränka och våldta. Det gäller alla, och det gäller nu.

Hur svårt kan det vara om man är en tänkande hyfsat intelligent mänsklig varelse?

Internationella kvinnodagen 2016

Debattartikel i Barometern 8 mars 2016:

Kan vi nå rättvisa och fred i vår tid? Orättvisorna är stora och konflikterna eskalerar. Den globala ojämlikheten, klimatförändringarna, nationalismen och militariseringen hänger ihop med varandra. Tillsammans kan vi, i solidaritet och gemenskap över gränser och med olika bakgrunder och erfarenheter, göra skillnad i rättvis, hållbar och fredlig riktning. Men det är inte de orden och den strävan som är vår världs ledstjärnor. Istället ska vi tro att ständigt ökande konsumtion, tillväxt, militär styrka och den starkes förtryck av den svaga är nödvändiga för samhällets överlevnad.

Vi förleds att tro att det inte finns något annat än materiell grund för lycka, en materiell grund som visar sig bestå i en totalt obalanserad fördelning av jordens resurser. En procent av jordens befolkning äger nu mer än resten av världen tillsammans. Så skapas konflikter. Konkurrensen och tävlandet om att vara den som äger mest leder oss inte framåt utan istället till ett samhälle utan framtid. Vi vill stå emot. Vi vill ha en hållbar framtid för våra barn och för den vackra värld vi har att förvalta. Vi vill peka på alternativa vägar i motsats till den hårda kapitalismen och utsugningen, men vi måste bli fler som vågar och vill. Vi måste bli fler som ifrågasätter det rimliga i att lägga 5 miljoner kr i timmen på vårt militära försvar men inte ha råd att ta hand om de människor som flyr hit undan krig och förtryck och som har förlorat både familj, vänner och hem. Vi vet att det också nu, som i alla konflikter i en patriarkal värld, är barn och kvinnor som drabbas hårdast. Vi kan inte med bibehållen mänsklighet stänga dem ute från en framtid. Vi vet också att det inte är med hårdare tag, stängda gränskontroller och protektionism vi skapar en trygg framtid. Trygghet skapas ju istället av trygga och tillitsfulla människor som känner sig uppskattade och välkomna i samhällsgemenskapen. DET är tillväxt i hållbar mening!

Idag är det internationella kvinnodagen. Låt oss i denna konfliktfyllda och kalla tid, när vi ser hur nationalismen ställer redan svaga grupper mot varandra, kämpa tillsammans. Kloka kvinnor har i alla tider gått före och utmanat rådande orättvisor just för att de trott på att förändring är möjlig. Låt oss gå vid deras sida.

Birgitta Axelsson Edström och Frida Berlin

Talespersoner för Feministiskt initiativ Kalmar län

Spräng din egen gräns och gläns!

Billy Elliot på Malmöoperan var verkligen en upplevelse! En mörk tid med en mörk regim i Storbritannien skildras med fokus på solidaritet, enhet, kampvilja och mod. Tydligt var också hur konsten, kreativiteten och lusten att skapa det vackra och uttrycka det innersta, det som orden inte räcker till för, kräver livsluft. Lille Billy som, i början motvilligt men sedan bara mer och mer, inser att det där med att dansa är hans grej får till slut hjälp. Det är inte bara det strejkande och misslyckade kollektivet som ger honom pengar till auditionsresan till Balettakademien, utan även de så föraktade strejkbrytarna som svek sin egen sak kunde svika tillfället att stödja en liten pojkes chans till ett annat liv än gruvarbetarens slit. Det var en vacker föreställning med fantastiska prestationer av konstnärer och teknik, en se- och hörbar lektion i nutidshistoria och en påminnelse för oss i publiken om vad som händer när människor hanteras som djur. Margaret Thatchers mardrömslika styre beskrevs i avslöjande färger: "Den som inte tyckte som hon ville förstöra demokratin." Som poeten Stig Sjödin uttryckt det: "Människor tycker illa om dressyr, också arbetare."

Budskapet till oss, både till oss som applåderade entusiastiskt över allt som berättades och visades och till dem som hade lite svårt med den uppenbara driften med högerpolitiken och bara rördes av prestationerna som sågs på scenen, var ändå: "Spräng din egen gräns och gläns!" Det är den uppmaningen jag tar med mig. Även om det går knackigt då och då så sluta inte försöka utveckla och utvecklas! Potentialen är långt större än vi tror!

Även om stödet för Donald Trump pekar på motsatsen... Men kom ihåg var du läste det först: Hillary Clinton kommer att bli republikanernas kandidat i det amerikanska presidentvalet. Spräng din egen gräns och gläns!

Uttalande från Feministiskt initiativ Kalmar län

Uttalande antaget av Feministiskt initiativ Kalmar län vid årsmötet den 29 februari 2016 (publicerat i Östra Småland 4 mars 2016):

Idag befinner sig 60 miljoner människor på flykt undan krig och förföljelse. En miljon av dem har tagit sig till EU med fara för sitt eget liv. Vägen hit kantades av död och svåra umbäranden inte minst för ett stort antal kvinnor och barn. Inom EU och i medlemsstaternas ledarskikt diskuteras dock mer hur man ska hindra fler flyktingar från att komma hit än hur vi tillsammans kan skapa en mänskligare tillvaro för oss alla. Det är mardrömslikt.

Flyktingar ska inte hindras från att komma till EU. EU-ledarnas fokus på att stänga gränserna och bekämpa människosmugglare har skapat en massgrav i Medelhavet och tar livet av människor längs den livsfarliga flyktvägen till Europa. Sverige och Danmark har med sin flyktingpolitik satt igång en utveckling där det har blivit fullt legitimt för EU:s medlemsländer att stänga sina nationella gränser för flyktingar. Denna politiska utveckling går tvärs emot Genèvekonventionen och sätter asylrätten ur spel. Den största delen av människorna på flykt tas idag emot av utvecklingsländer som Libanon och Pakistan. Därför är det i allra högsta grad provocerande att världens rikaste länder vill svara med att stänga sina gränser och därmed skapa en av modern tids största humanitära kriser.

Feministiskt initiativ kommer aktivt att motarbeta denna politiska utveckling. I Europaparlamentet pågår ett arbete med en resolution om EU:s migrationspolitik. Vi arbetar för att den resolutionen ska fokusera på att skapa säkra och lagliga vägar för flyktingar att ta sig till EU. Feministiskt initiativ vill att de flyktingar som kommer till EU själva ska få välja var de ska leva sina liv. Den rätten är mänsklig och ska vara allmän.

Vi ser att samhällsklimatet i Europa har hårdnat. Sverige och Kalmar län är inte skyddade från den utvecklingen. Rasismen och hatbrotten ökar. Hur Sverige och EU väljer att hantera flyktingar har inte bara betydelse för enskilda individer. Det handlar om vilket samhälle vi vill leva i. Om vi inte upprätthåller synen på människors lika värde och rättigheter påverkar det vårt samhälle i grunden. Mänskliga rättigheter förpliktigar att agera för att skydda de mest utsatta, och det gäller såväl lokalt och nationellt som internationellt. Feministiskt initiativ välkomnar alla de insatser som syftar till att inkludera nya människor i Sverige och i Kalmar. Här ska alla känna sig välkomna och värdefulla. Allt annat är nämligen oanständigt.

Feministiskt initiativ

Kalmar län

Pinsamt

Jag har varit aktiv politiker under lång tid. I över 20 år har jag jobbat för Vänsterpartiets politik, och i exakt 20 år innehade jag förtroendeuppdrag för samma parti. Jag har också jobbat som tjänsteman i politiskt styrda sammanhang. Alla, inklusive chefer, tjänstemän och förtroendevalda, har åsikter om politik och om politiker. Det är både mänskligt och tillåtet, men man måste ha omdöme nog att förstå när det är direkt olämpligt att uttrycka dem offentligt.

Förvaltningschefer och motsvarande bör inte vara partipolitiskt engagerade. Det är en princip som borde vara en regel, och för det mesta är det nog så även om det i små kommuner kan vara svårt att hålla isär intressena. Jag tycker inte heller att det är lämpligt att man som förvaltningschef i en kommun är förtroendevald i en annan. Vi vet ju också att det inte är ovanligt att det finns högt uppsatta chefer med klara S- eller M-sympatier. De stora partierna skapar sig egna vägar. Man skulle kunna kalla det korruption om man skulle vara lagd åt det hållet.

Min erfarenhet av förvaltningschefer är att de brukar besitta god kompetens inom sitt område. De har också en god portion professionalitet. Visserligen är det relativt vanligt att chefer har ett ganska stort ego (en ledare har ju ofta det) men detta ego hålls på plats av en ansenlig dos gott omdöme. Detta tillsammans skapar just den där professionaliteten som gör att chefen har förmåga att leda verksamheten och sina medarbetare.

Men, det finns, som i alla sammanhang, undantag. I dagens Östra Småland läser vi om en twittrande chef som än en gång trampar i fel tunna totalt i onödan. Att det händer igen är visserligen ungefär lika överraskande som att det finns flera frågetecken runt 1500-meterslöparen Abeba Aregawi, men i alla fall. Någon gång kanske politiken, om den vågar och vill ta sitt ansvar, borde reagera och markera. Jag kan bara i mitt stilla sinne undra över hur det hade sett ut om det var M eller S som hade stått i skottgluggen för den aktuelle topptjänstemannens rent pinsamma och korkade men inte ett dugg underhållande sarkasmer. Jo, lite underhållande är det ju, men knappast på det sättet som han själv har avsett. Inte ens jag, som blev drabbad av mobbning och utfrysning från det parti som jag verkligen gav allt i fråga om tid, energi, kraft och engagemang under 20 års tid, skulle drömma om att uttrycka mig på det där sättet offentligt. Den aktuelle chefen avgick från sitt parti på eget initiativ eftersom han fick ett toppjobb. Är det partiets fel? Har partiapparaten möjligen inte sörjt hans avhopp tillräckligt mycket?

Så här blir det när egot är långt större än omdömet. Det kan vi helt enkelt konstatera utan att spekulera i varför förhållandet dem emellan ser ut så. Det är dock allvarligt. En hög tjänsteman, i det här fallet den högste, i en politiskt styrd verksamhet kan inte förolämpa sina uppdragsgivare (även om han, liksom jag och alla andra, naturligtvis har åsikter om det mesta här i världen och det aktuella partiet både är litet och sitter i opposition). Vi talar en hel del om tillit i dagens samhälle. Är det inte hög tid att just den frågan ställs även i det här fallet? Det är väl tilliten och förtroendet som utgör grunden för både den höga lönen och det stora ansvaret att leda en samhällsnyttig verksamhet som till stora delar påverkar en ansenlig mängd ungdomars framtida liv?

Omdöme

Tillit

Förtroende

Det är viktiga ord. För en chef är de viktigare än att ha ett stort ego. Om man inte fattar det så kan det sammanfattas med ett ord.

Pinsamt

Det räcker.
***
Uppdatering: Jag tror inte något händer, inte den här gången heller. Mina tidigare erfarenheter har nämligen färgat mina förväntningar på det ledningspolitiska modet, men jag är inte sämre än att jag kan ändra mig, förutsatt att det visar sig att det finns anledning.

Den kämpande tron

På grund av några schematekniska missöden så har den här sportlovsveckan blivit en aning kaotisk. Jag överlever, men kaos råder för tillfället i den vikarierande kantorns liv. Precis som om DET skulle vara en nyhet förresten...?

Nåväl, igår spelade jag på veckomässan i Birgittakyrkan. Det var en fin stund. Temat för betraktelsen var det som gäller för andra söndagen i fastan: Den kämpande tron. Vad är att tro? Tro kan betyda väldigt mycket, eller hur? Ordet kan brukas i en lång rad sammanhang. Pröva själv!

• Jag tror att våren är på väg. 
• Jag tror att jag vet. 
• Jag tror på mirakel. 
• Jag tror att jag blir frisk. 
• Jag tror att det blir bra. 
• Jag tror på dig och mig, tillsammans.
• Jag tror att det är precis så här vi ska göra.
• Jag tror...

Att tro handlar också om att vara så förvissad om att något är så sant, rätt och verkligt att det i slutänden inte spelar någon roll hur det går med allt annat. Man står fast vid sin tro i alla fall. Det är en stark tro och en kämpande tro i motvind. En stark tro har nog, tror jag i varje fall, kämpat mycket.

Plötsligt, där jag satt i ringen vid altaret i det vackra kyrkorummet och kämpade för att uppfatta alla orden i det akustiska virrvarret, så stod det klart för mig att jag ändå gjorde rätt i höstas när jag avsade mig ordförandeskapet i vår bostadsrättsförening. Det var en sorg. Det var en kamp. Det var många frågor på en gång, men jag landade i att det inte var möjligt att fortsätta. Vi hade ju, liksom många andra som förfogar över lokaler och bostäder, blivit uppmanade att delta i en inventering i syfte att se hur möjligheten såg ut att bereda tak över huvudet åt flyktingar som kom hit hals över huvud utan materiella resurser men med livet i behåll. Min ingång var att vi självklart skulle delta i inventeringen. Styrelsens starka majoritet meddelade ett tydligt nej.

Jag har hamnat i ett tråkigt läge sedan dess. Det är inte riktigt roligt att delta i styrelsens arbete. Det är en ganska otrevlig stämning där sedan dess, en stämning som naturligtvis inte blev bättre av att vi blev utsatta för inbrott i januari vilket har resulterat i byte av samtliga lås i hela föreningen. De två händelserna har förstås inget samband mellan varandra, men resultatet av dem går i samma riktning: Vi går och tittar snett på varandra. Det är ledsamt.

Men ändå. Jag tycker att det är rätt, rimligt och moraliskt att göra det man kan för att hjälpa den som behöver hjälp, och jag tycker att det är orimligt att göra skillnad på person. Har man gemensamma tillgångar så ska de brukas gemensamt och med ledstjärnan "tillsammans kan vi göra gott". Det får inte bara handla om att göra gott för mig och mina egna närmaste eller att se till att det hus jag själv bor i får faciliteter. Det måste gå utöver sådana gränser.

Den kämpande tron kan kosta på, men i längden är den värd en hel del uppoffringar. En del mister livet, så det gäller att byta perspektiv ibland och se i vilken division ens egna uppoffringar spelar. Jag kan stå ut med skitprat. Jag har stått ut med sådant förr. Kanske leder det till att vi hittar en annan bostad så småningom. Kanske leder det till att vi stannar kvar. Kanske kan det bli en föryngring och förändring i styrelsen helt utan att jag behöver vara med och peta i den. Det viktigaste är ändå: Man måste hålla fast vid det som är sant, rätt och verkligt. Om vi inte gör det, vad händer då?

Tro kan förflytta berg, men vi behöver hjälp och stöd för att orka stå fasta. Vi behöver hjälp av varandra och av Gud själv. Vi är många. Låt oss stå fasta tillsammans!

Gör oss uthålliga i hoppet, hängivna i kärleken och fasta i tron. I Jesu namn. Amen.

VI börjar NU!

Jag satt med en god vän över en kopp kaffe och funderade över läget i vår del av världen. Vi kände i stort sett samma sak: Det är tungt nu. Det är inte nog med att rasismen breder ut sig, att mer eller mindre oskyldiga syndabockar utses på löpande band, att skoningslösa mediadrev går över lik och att respekten för medmänniskan går förlorad. Vi har också ett politiskt läge där det verkar vara viktigare att uppnå makt genom att svära sig fri från ansvar än att skapa en bättre värld. Just nu är det på tapeten att prata om odugliga och livsfarliga luftstrupar av plast. Hur står det till med den politiska viljan? Är den också numera av plast istället för av blod, svett och tårar? Det går utför med vårt samhälle, och det är inte invandrarnas fel. Det är den bristande bildningens och den överflödande egoismens fel. Det är tungt nu, och inte blir det mindre tungt av att se en framtid där terrorbalansen i världen skulle kunna få herrarna Trump och Putin i var sin ände av repet.


Vi, som var och en på sitt håll och på sitt sätt, försöker ägna oss åt att sprida glädje och skapa tillsammans med andra behöver mental coachning för att orka med. Det känns nästan makabert. Hur länge orkar man sprida optimism om pessimismen fyller ens inre? Hur länge orkar man vara altruist när misantropen invaderar själslivet? Det känns ensamt.


Men där tror jag att vi tänker fel. Vi är inte ensamma. Vi är många som känner likadant. Vi kan alla göra läget lite bättre, men det skulle kännas långt bättre, och vara långt mer effektivt, om vi kunde arbeta tillsammans. Vi är inte ensamma, men vi måste vilja se varandra. Vi måste våga tala med varandra. Vi måste våga synas, och vi måste våga höras. Med tystnaden kommer vi nämligen inte långt. I tystnaden och passiviteten frodas ju ogräset istället för de vackra blommorna.


Det är hög tid för ett folkligt uppror mot ondskan, dumheten, egoismen och okunskapen! Är du med? Ingen kan göra allt, men alla kan göra något och tillsammans kan vi göra en hel del. Dina idéer är viktiga, mina idéer också. Vi måste säga NEJ tillsammans och vi måste själva skapa de alternativ som vi kan säga JA till. Vi börjar NU!


Annars blir det ännu tyngre, och kanske blir det helt enkelt för sent.

Alla Hjärtans samarbete?

Nej, orken räcker inte till allt man skulle behöva eller vilja göra. Mammas bortgång och allt som följer med den har ätit upp en hel del energi, precis som sig bör. Resultatet har blivit en viss nedgång i det sociala livet, färre skrivna ord både här och där och lite kortare stubin när det gäller tålamod. Om förkylningen som övergick i bihåleinflammation och hosta och den nyvaknade tennisarmbågen på något sätt också är påverkade eller rentav effekter av ett sorgearbete vet jag inte, men sådant drar ju också ner allmäntillståndet ganska avsevärt. Jag är trött, men jag lever.

Idag hade jag förmånen att få spela i Två Systrars kapell på familjehögmässan. Även om det känns en aning tidigt att låta orgeln inleda gudstjänsten redan kl 09.30 så blir det ändå ett kraftgivande tillfälle att få dela ord, musik, bröd och vin med syskonen. Idag fick jag dessutom träffa kloka och långväga vänner som jag inte sett på länge in Real Life. Härligt! Att sedan få en god kärleksmums vid kyrkkaffet, få dela några ord med pappa och ha en improviserad stämövning blir ju ytterligare plus denna gråmulna Alla Hjärtans Dag som i övrigt hann förgyllas redan vid frukostbordet av goe liberalen och hans kärleksfulla hjärta.

Dagens pålysningar innehöll flera guldkorn, men det bästa för en hopplöst morgontrött sömntuta som mig var nyheten att gudstjänsttiden från påskhelgen ändras till kl 10. Halleluja med puka och cymbal!!! ;)

Jag hoppas kunna återkomma i aktivitetsgrad inom kort på alla mina vanliga arenor, men först måste jag klara av de måsten som finns i almanackan. Vi har mycket att fixa om vi ska kunna ha en mänsklig tillvaro här i världen, och jag vill göra min del. Så här i fastetider ges tillfälle till att verkligen stanna upp och se efter vad som ska prioriteras. Alla behöver inte göra samma saker, och alla behöver inte gå på 110% jämt, men hjärtat måste vi ha med oss. Tillsammans kan vi ändå göra en hel del om vi tar Jesu ord på allvar: "Följ mig!" Ska vi samarbeta i följandet?  :)

Superhjälte Diggi Loo

Ja, det VAR bättre förr, närmare bestämt 1984. För att vi inte ska bli alldeles för sorgsna över hur dagens Melodifestival låter så har vi som är anställda idag framfört följande lilla omarbetade nostalgitripp på Två Systrars församlings Superhjältefest. Visst minns du melodin, framförd då det begav sig av de tre par dansande guldskor? Luta dig tillbaka, och minns.... och  ladda upp dina superhjältekrafter!

Blixtar och dunder 
Gudomliga under 
Plötsligt en dag har det hänt 
Tack vare Gud 
Du är en lyckofigur 

 En dag Gud gav dig 
(Hans kärlek är evig) 
Den helige ande 
(Att alltid vara med dig) 
Det är faktiskt bättre än vingar 
Åh, vilken underbar dag! 

 Diggi loo diggi ley 
Alla önskar väl sej 
Att få va en del i Andens gäng? 
Att sväva fram över gatan 
En superhjälte från Gud? 
Diggi loo diggi ley 
Har du tänkt på en grej? 
Att det funkar för varenda tjej? 
Precis som för varenda kille? 
En superhjälte från Gud! 

Gud har visioner 
För millioner 
Gyllene planer för dej 
Och även för mej 
Vi vet, vi tror på Hans ord 

Säg mig ett hinder 
(Gud hjälper oss över) 
Hans vingar på skorna 
(Är allt vad vi behöver) 
Då kan vi bli det han önskar 
I hans gudomliga plan 

Diggi loo... 

Är detta blott en dröm? 
Nej, men vi kan medge 
Det är mysterium fyllt med massa glädje 
Vi får del av hans krafter 
Åh-åh-åh-åh (här kommer den obligatoriska tonartshöjningen...)
Åh-åh-åh-åh 

Diggi loo diggi ley 
Har ni tänkt på en grej 
Att det funkar för varenda tjej 
Precis som för varenda kille 
En superhjälte från Gud 
Varenda tjej, varenda kille 
En superhjälte från Gud!

Musik: Torgny Söderberg
Originaltext: Britt Lindeborg
(ja, ja, viss omarbetning av mig)

Det VAR bättre förr. Det blev ju seger till och med därnere i Luxembourg... Men Gud är evig liksom hans kärlek. Den är ALLTID lika bra, precis som de krafter Han ger oss. Glöm aldrig det!

Why start a fire? Why not?

Det har inte blivit mycket skrivet sedan mamma gick bort. Det gäller allt, inte bara här på bloggen. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att koncentrera sig på författande. Det märks inte minst på ett av mina jobb, den halvan som består av att skriva, analysera, formulera och kreera. Den andra halvan, som består av musik är lättare att hantera i det här läget. Även om det är tungt, så är det ändå möjligt. Enligt Bibeln ska man tacka Gud i livets alla förhållanden. Det har jag försökt med, genom att spela och att sjunga. Det har funkat hyfsat, bland annat tack vare en fantastisk kyrkokör som igår förgyllde högmässan på ett alldeles särskilt sätt. "Walk in the light" behöver vi påminna oss om alldeles speciellt i dessa dagar. Tack och lov har jag ett förstående sammanhang omkring mig både i kyrkan och på HRF!

Idag har jag varit på plats i Stockholm för ett gruppmöte på HRF med Seniorgänget, och givet förutsättningarna gick det riktigt bra. Man är inte så katig en dag när man har förlorat sin mamma i närtid, när man är genomförkyld och har luftrör/lungor som skriker av smärta och man inte har sovit sedan kl 02.24. Då är man rätt låg om man räknar ingångsvärdet, trots luftfärden hit. Det känns liksom i varenda cell. Just nu sitter jag ändå på Bromma efter ett heldagsmöte och väntar på att lyfta hemåt. Sällan har det känts så vansinnigt skönt att nalkas gamla Kalmar, trots dagens (i och för sig mycket väntade) besked därhemma om att östra Småland kommer att få leva i höghastighetstågskugga i framtiden. Vem med öppna ögon och öron trodde nåt annat?

Ändå, sedan jag vaknade så ohemult tidigt i morse, så är det en fras som har ekat i mitt inre: "Why start a fire? Why not?" Längtan efter lite action gör sig alltså påmind. Det finns så mycket som skulle behöva förändras, och jag vet ju med mig att om inte jag själv vågar ta steget att tända elden så kan jag inte sitta tyst och vara sur för att inte någon annan gör det. Det passar mig helt enkelt att vara tyst! Vi har ju ett uppdrag, du och jag!

Upp till kamp, även om det tar emot! Människor lider, förlorar sin framtid och stängs in innanför murar som visserligen skyddar men också spärrar in och stänger ute. Fullständigt horribla scener utspelas i verkligheten, och vi kan inte bara sitta stilla och vara tysta. Tystnaden har aldrig varit ett verksamt redskap i kampen för en mänskligare framtid.

Why start a fire? Frågans uppenbara svar är: Why not? Det är ju därför, för att ta hand om din broder och din syster, som du är här.

Tack

Varmt tack till alla som visat mig och oss omsorg och kärlek sedan i fredags kväll då mamma fick somna in. Ett speciellt och varmt tack vill jag rikta till personalen på Jungmansgården avdelningen Fregatten. Ni var fantastiska under mammas sista dagar, både mot henne och mot oss som hade miljoner frågor. Tack för värme och kärlek!

Det är tungt nu, men vi fick ta ett så fint avsked av mamma i lördags. Hon såg så fridfull och nöjd ut där hon låg i sina fina kläder och smycken med en liten vit blomma i händerna. Hon såg ut precis som om hon tog en liten middagsvila och snart skulle slå upp ögonen, brista ut i sitt vanliga breda leende och säga ett glatt "Hej!" som så många gånger förr. Det var tydligt att hon till slut hade fått lämna sina bördor och blivit fri.

Livet varar inte för evigt här på jorden och det vet vi, men saknaden är svår. Samtidigt är tacksamheten stor. Vi fick ha mamma hos oss länge, och hennes omsorger (de flödade verkligen över) bär vi med oss. Jag är så tacksam för att Gud gav mig en mamma med så mycket kärlek. Nu ska hon få vila i frid i en himmel utan plågor.

Tack för rosorna vid vägen

Tack för törnet ibland dem 

Tack för resta himlastegen 

Tack för evigt tryggat hem 

Tack för kors och tack för plåga 

Tack för himmelsk salighet 

Tack för stridens klara låga 

Tack för allt i evighet! 

(Sv ps 261:4)

Att kasta skit är lättkränktas favoritsysselsättning

Ja, nu ska de där feministerna ställa upp för sina medsystrar. Dessutom är det feminismens fel att hederliga svenska män har slutat att hålla upp dörren för kvinnor. Ja, feminismen HAR nog gått för långt, eller inte gått alls... Suck.

Jag blir så obeskrivligt less på diskussionerna nu med anledning av Kalmar, Köln och Stockholm. Först, det är inte bara på dessa tre ställen som kvinnor har blivit och blir trakasserade av män. Det sker runt om i hela världen och det sker dagligen. Vi VET faktiskt det.

Men just nu sker det BARA på tre platser, och det allra viktigaste är att peka på att det är UTLÄNDSKA män som är förövare och INHEMSKA kvinnor som är offer. Eller vet vi verkligen det? Ärligt talat? Att det sedan är fullständigt självklart att förövare ska lagföras och att kvinnor ska kunna gå ut både dag, kväll och natt utan att bli hotade och trakasserade, det ska jag egentligen inte ens behöva säga i ett upplyst samhälle.

Men, varje gång vi behöver resonera om strukturella missförhållanden så uppstår nämligen två reaktioner som hindrar oss att se klart och lite längre. Den första är att slå fast att JAG inte har gjort nåt. Den andra är att kasta skit på någon annan, och då ska det vara på någon som inte tillhör samma grupp som jag. Gör hen det, så blundar man för det och lyfter fram en annan aspekt som skiljer oss åt. Det är nämligen viktigt att själv inte förknippas med något som uppfattas som felaktigt. Det är ju jobbigt.

Alltså, det går inte att diskutera könsmaktordningen i världen just nu (och det är förresten svårt hela tiden). Då känner alltför många män sig utpekade nämligen. För att undvika det så pekar man på etnicitet istället. Det måste nog vara där skon klämmer. Att förtryck, beskärande av frihet, hot och våld just riktat mot kvinnor utövas i alla samhällen hör liksom inte hit då.

Vad vi måste lära oss är att lyfta blicken och kunna se de strukturer och normer som påverkar oss, vårt handlande och hela samhällssystemet. Vi ser gärna oss själva som världens centrum, men det är faktiskt inte en fruktbar bild att vare sig konstruera eller förstå ett samhällsbygge utifrån. Det är ju bara JAG som ser MIG SJÄLV som centrum. Grannen ser ju SIG själv, och vi ska väl ändå samarbeta och respektera varandra? Men just nu är det viktigare att ha offerkoftan på sig än att göra något konstruktivt. För att tala klarspråk, kanske ovanligt tydligt: Det är på makroplanet omöjligt att se någon annan sanning än att män förtrycker kvinnor. Det är dock inte samma sak som att alla män förtrycker och att alla kvinnor är förtryckta. Är det svårt att förstå det? Måste man bli så kränkt av en sådant konstaterande bara för att man tillhör gruppen män att man måste hitta ett annat samband och en anledning att kasta skit på andra?

Jag skulle också kunna sätta på mig offerkofta, men jag trivs inte alls i den. Jag skulle dock kunna välja den som ytterplagg varje dag om jag ville. Anledningarna är nämligen många. Jag

• är kvinna 
• har en funktionsnedsättning
• är blond
• har en kristen tro
• är feminist
• har fyllt 50
• har varit vänster större delen av mitt liv
• är vegetarian av medicinska skäl
• har nyligen blivit utsatt för brott
• brukar säga vad jag tycker
• håller på Kalmar AIK och Åtvidabergs FF i fotboll (båda degraderas förra säsongen)
• håller på Luleå i hockey
• tycker att Cristiano Ronaldo bör vinna herrarnas Guldboll varje år

En av dessa punkter brukar räcka för att man ska kunna känna sig kränkt åtminstone en gång om dagen. Jag har blivit utsatt för både det ena och andra från såväl feminister och "rättroende" såväl män som kvinnor genom åren, men någon offerkofta vägrar jag att ta på mig. Den skulle inte göra många lyckliga, och allra minst skulle jag själv må bättre. Jag blir inte kränkt så lätt. Det är lättare att kräva respekt och samtidigt respektera tillbaka (även om någon är LHC-supporter).

Så, låt oss för en gångs skull resonera någorlunda kvalificerat och intelligent. Låt inte vår egen lättkränkthet hindra oss från att arbeta för ett bättre samhälle där både kvinnor och män kan respekteras fullt ut. Låt inte vår egen reptilhjärnedrift att kasta skit på andra rasera möjligheten till ett samhälle med människor som lever tillsammans i fred. Låt oss lära oss att se att strukturer och normer på makronivån och inte bara se vår egen lilla mikrovärld.

Det viktiga är att vi människor får ett självständigt, självklart och okränkbart värde. Det är långt viktigare än att jag får låta min frustration gå ut över någon annan. Då slutar skiten nämligen aldrig vina genom luften.

Make love, not war!

Ja, sånt kan man också hitta i brevlådan... Igår låg det där, ett lite sladdrigt kuvert med handskriven adress på (en reaktion på en debattartikel som återges här på bloggen). OK, jag var inte på bästa humör i förväg. Jag hade spelat på två begravningar (det är för övrigt mycket meningsfulla uppgifter som jag värderar mycket högt!) och sedan åkt iväg till arbetsrummet för att reda ut min tidsrapportering för föregående månad. På det tredje försöket gick det. Tror jag. Jag brukar inte ha problem med administrativa system, men det här prövar mitt tålamod till bristningsgränsen. För er som är initierade: Inte en enda sur röd gubbe visade sig på hela formuläret och ÄNDÅ så förvägrades jag att signera! Va??? Men till slut, utan att jag vet varför, så fanns rutan där ändå. Ja ja, det hade säkert gått bättre om jag hade ätit mer än två minimala bananer sedan frukost. Jag vet ju det. Också.

Men så kommer man då hem till detta. Jag vet faktiskt inte vad den här anonyme avsändaren trodde att min reaktion skulle bli. Skulle jag darra av skräck? Skulle jag börja gråta? Skulle jag direkt ställa mig vid fönstret för att se om någon stod och spionerade på mig? Skulle jag börja gnälla om att det är så synd om mig för att man inte får tycka och uttrycka vad man vill i det här landet längre? Nej just det, jag är ju inte SD-sympatisör. Då hamnar man liksom inte där. Eller tror hen att jag ska bli tyst nu? Att ett illa skrivet meddelande på en lapp från ett billigt anteckningsblock skulle få mig att ge upp en demokratisk rättighet och dessutom rasera min vilja att förbättra det samhälle vi lever i? Nej du gubbe lille, så blir det inte, även om du slösade bort portot på mig och lät ditt ynkliga lilla gny gå mellan Kalmartrakten och Alvesta tur och retur innan du vågade framföra din åsikt.

Men visst är det tragiskt ändå. Som en av mina vänner konstaterade: Av handstilen att döma en man född på 30- eller 40-talet och inget att ligga vaken för. Så klart är det så, och dumhet har alltid funnits. Jag känner mig varken utvald eller särskilt utsatt. Jag tycker mest att det är tragiskt.

Och tänk vad det där frimärket, det kuvertet och den papperslappen hade kunnat betyda om det hade använts till att sprida kärlek mellan människor istället. Nu blev det bara en liten fredagsknorr, om än av det lite mindre trevliga slaget.

Make love, not war!