Två (eller fler) bekymmer, men hoppet lever!

Två saker har gjort mig ganska upprörd de senaste dagarna, utöver det vidriga folkmord som Islamiska staten är i full färd med att genomföra och orättvisorna i Palestina förstås plus allt annat som hela tiden pågår i världen och som borde åtgärdas..... Men ibland så fastnar tankarna även på annat håll. Man kan ju hålla två tankar i huvudet samtidigt, minst.

Den första handlar om undfallenheten gentemot den rasism vi ser här hemma, här och nu. Människor, i övrigt med hyfsad intelligensnivå och i stort sett välfungerande i det sociala livet, har påfallande svårt för att särskilja mellan respekt för människor och respekt för åsikter. Detta parat med den vettvilliga inställningen att det är OK för rasister att få demonstrations- och manifestationstillstånd på datum som 9 november och 1 maj gör ju att vi är inne på mycket farliga vägar och bygger konfliktytor i onödan. Jag försöker respektera människor som människor, men jag kommer aldrig att respektera åsikter som säger att människor inte är lika mycket värda som andra bara för att de har en annan kultur, en annan hudfärg, en annan religion eller något annat ovidkommande. Sådana åsikter hör inte hemma i en demokrati, och därför är det problematiskt att ha sådana partier i demokratiska val. Men nu är de ju där. Ett stort väljarstöd för dem kan betyda att man på demokratisk väg röstar bort demokratin. Har vi fattat det? Eller sitter vi vid våra skrivbord eller på våra elfenbenstorn och filosoferar över demokratiska rättigheter på ett teoretiskt hårklyveriplan medan världen, den vi ju borde leva i, faller sönder? Ser vi de mörkhyade eleverna i gymnasieskolan som känner sig hotade i skolan när Svenskarnas parti ska ha bokbord där? Ser vi muslimernas fruktansvärda vanmakt inför IS och deras likasinnades härjningar och paniken när de blir sammankopplade med sådana extremister? Nej, jag tror inte att så många gör det. Tyvärr. Det gör mig upprörd. Det är enklare och framförallt bekvämare att fjärma sig och tänka kategoriskt och generaliserande.

SD sitter redan i riksdagen. Svenskarnas parti storsatsar i höstens väl, och vi vet inte hur långt de når. Jag är orolig, men hoppas att fler kopplar samman hjärta och hjärna under de veckor som återstår innan vallokalerna stänger. Jag hoppas att de demokratiska partierna visar enad front mot rasismen och hjälper till i den här bildningskampanjen, för det är faktiskt vad det handlar om. Rasismen är en reell fiende och ett hot mot friheten och den måste bemötas och avslöjas. Jag tänker för min del aldrig låta rasistiska partier definiera vad som är svenskhet och svensk kultur. Tänker du?

Det andra är den avoghet som visas gentemot Feministiskt initiativ, inte minst från vänsterhåll. Är det inte bra att feminismen lyfts upp på agendan av ett parti som i flertalet avseenden delar både politik och ambitioner? Är det inte bättre att samverka än att gräva skyttegravar? "Ut med rasisterna och in med feministerna" borde ju kunna vara ett vänsteruttryck likaväl som ett som Fi har monopol på? Att borgerligheten just nu försöker slå sig in på banan med uttryck som "Feminism utan socialism" eller liknande är i grund och botten en reaktion på att Fi är så aktiva, men den borgerliga feminismen ger sig inte på de grundläggande maktstrukturerna. Det är problemet med den, och därför kan den inte riktigt tas på allvar. När borgerligheten menar att RUT är en feministisk reform, eller en jämställdhetsreform, bara för att det är kvinnor som jobbar med hushållsnära tjänster och nu kan få vit betalning istället för svart genom bidrag till de välbeställda som utnyttjar tjänsterna, då förstår man hur illa det egentligen är. Därför borde Fi, som tar problemet på allvar och som har ambitionen att verkligen medverka till förändring, välkomnas av vänsterkanten. Man spelar ju på samma planhalva! Men istället så förlöjligas man.... Det finns till och med folk som klumpar samman Fi och SD och menar att båda partierna bygger på "hat". Hur tänker man då? Att verka för rättvisa mellan könen, att skapa tid för kärlek och samvaro och att frambära ett alternativ till den heliga och ensidiga kapitaltillväxten som leder till att människan förkrymps medan pengarna förökas, är det att HATA? Nej, men det leder till att patriarkatet hotas... och DET, mina vänner, är FARLIGT...

Ja, jag kan förstå vissa reaktioner. Man tycker att en splittring av feminismen på flera partier, varav ett inte ens är inne i riksdagen ännu, leder till ett svagare utgångsläge. Ja, på sätt och vis är det ju så. Hade Vänsterpartiet kunnat fånga in de röster som Fi samlar så hade det blivit en starkare vänster, men problemet är ju att det inte har hänt tillräckligt mycket på det feministiska området sedan 1994 då feminismen blev officiellt fundament för partiet. Hur står det till med den feministiska medvetenheten när man fortfarande kan säga "feminism har ju inte med kön att göra" och när man kopplar samman feminismen med likabehandling oavsett sexuell läggning eller etnicitet? Det är helt rätt att verka för de sistnämnda två, de är både självklara och naturliga, men varför låter man inte feminismen vara så tydlig att den kan stå för sig själv? Man blandar ju bort korten! Dessutom, Gud, den dåvarande valberedningen och några till vet vad som kan hända när man försöker lägga förslag på könsrollsbrytande representation i nämnder och styrelser på lokalnivå.... Nej, det enklaste är att låta män styra över samhällsplaneringen, den tekniska förvaltningen och den övergripande utvecklingen medan kvinnor kan ta itu med frågor som rör skola, barnomsorg, kultur och social omsorg. Men, hur feministiskt och genussmart är det?? Tja, jag behöver inte lägga orden i mun på någon. Man kan tänka själv, speciellt om man har vetskapen med sig att detta handlar om 2010 och inte 1995, dvs året efter feminismens intåg i partiprogrammet. Det var 16 år senare. Och följdtanken är: Det finns mycket kvar att göra för den som vill plocka ner bollen och spela den. Det är ju precis DET som Fi gör. Vänsterpartiet har jobbat med det i 20 år. Det är dags att visa resultat, och förhoppningsvis kommer de efter valet. En internfeministisk offensiv har ju genomförts, så hoppet lever.

Åtminstone ett tag till. Precis som hoppet om ett allmänt uppvaknande från den svartvita pilsnerfilmen som rasismen bygger sin världsbild på också fortfarande lever. Utan ett levande hopp vore det svårt att leva. Det är därför man måste kunna rymma från ett fängelse... men vilken flyktväg skulle vi ha från ett rasistiskt styrt och därmed icke-demokratiskt samhälle där inga normer får ifrågasättas? Den frågan tål att tänkas på.

Mycket snack och lite verkstad

Ja, jag håller med. Jämställdheten, rättvisan mellan människor oavsett kön, är en av valets allra viktigaste frågor. Det är så galet pinsamt att vi år 2014 inte har nått längre än att vi fortfarande måste arbeta med den frågan, och lika galet pinsamt är det att inte heller de etablerade partier som skriker högst om den lever som man lär.

I lördags invigdes pendeltågstrafiken mellan Kalmar och Emmaboda, och den nya stationen i Örsjö öppnades. Under premiärturen högtidstalade sex höga företrädare för Socialdemokraterna representerande Emmaboda, Nybro, Kalmar och Regionförbundet. Fem män och en kvinna. Men oh ja, jämställdheten jobbar vi med och det går bra. Nästan som på räls, som för SJ och Veolia ungefär.

Runt om i världen hanteras kvinnor som handelsvaror. Här i Sverige börjar vi använda ordet "våldtagbar" och våldtäktsmän döms inte. Istället skuldbeläggs offren. De har klätt sig utmanande, vistats i mörka miljöer, druckit för mycket alkohol och därmed också gjort sig "våldtagbara". Dessutom kan vi läsa om allmänhetens bestörtning över kvinnor som dansar offentligt när dansband uppträder på stadens torg. Ja, det är rent förskräckligt. Inte ska kvinnor dansa till dansband? Jämställdheten kanske har gått för långt ändå? Problemet är ju att trots kvinnors heltäckande slöjor och klädedräkter så våldtas de och förnedras de, ändå. Trots att kvinnor inte brukar alkohol eller dansar offentligt så är de lovligt byte. Så ser världen ut. Ibland sker förtrycket i religionens namn, ibland under någon annan förevändning. Gemensamt är dock att det är män som demonstrerar sin makt över kvinnor. Det kanske man ska ta och tugga i sig och ta konsekvenserna av. Det snackas och ojas en hel massa, men vad GÖRS?

Varannan damernas, som Socialdemokraterna lanserade för länge sedan, är kanske genomförd som reform. Jag antar det, på de flesta ställen och på de flesta kandidatlistor alltså nu när det drar ihop sig till val. Det betyder att nummer ett är en man och nummer två en kvinna. Det är jämställt. Jättejämställt. Men nåde den som utmanar nummer ett. Och vi ska vara säkra på en sak: När det är dags att fördela nämnds- och styrelseuppdrag så är det andra normer som gäller. Då kan till och med Vänsterpartiet, som har varit uttalat feministiskt sedan 1994, placera sex män och en kvinna på beslutande plats i en kommunstyrelse, dessutom utan att ens vara medvetet om fenomenet eller erkänna att det är ett misstag. Men det där med makt, det är ju lite mysigt. För den som har den. Alltså.

Nej, det är lite skämmigt det här, kamrater. Det räcker inte bara med retorik. Det måste vara praktik också. Mycket snack och lite verkstad är aldrig en strategi som ger förändring på allvar, men det kanske inte heller har varit avsikten?

Från Ninjabloggen: Öppet brev till Östrans Janne G

Idag har vi Ninjafeminister reagerat på Östrans ledarsida, se länk här. Vi har gjort det med följande öppna brev:

Feminismen är farlig, och ninjafeminismen är ännu farligare. Det verkar i varje fall Janne G tycka på lördagens ledarsida i Östran. Det måste ju vara anledningen till de förlöjligande och falska resonemangen som han försöker skriva fram som sanningar. Vi avstår från att bemöta dem. Istället citerar vi vår grundinställning. Den är klart och tydligt formulerad och manifest utskriven:

”Vi är ett gäng kvinnor och män i olika åldrar, med olika livserfarenheter, som vill förändra världen till det bättre och lyfta upp jämställdheten. Vi vill göra feminismen begriplig och visa vad det egentligen handlar om. Vi vill konkret visa och förändra de olika villkoren för kvinnor och män och uppmuntra alla att våga ta för sig och inte låta sig nedvärderas.

Det handlar om LIKA ansvar, rättigheter, skyldigheter och makt oavsett kön!!

Vi accepterar inte längre skillnader bara för att vi råkar födas som kvinna eller man!”

Och det är klart att det är utmanande. Provocerande och hotfullt för den som inte ser kvinnor som lika mycket värda som män. Det förstår vi. Verkligen.

Och nej, Janne G, du kommer inte att få en kaststjärna från oss. Vanliga patriarkalt präglade män som inte har förmåga eller vilja att se de strukturella orättvisorna, och än mindre visar vilja att förändra dem till det bättre, går det tretton på dussinet. Våra stjärnor reserverar vi till de exempel där vi ser att det finns en chans till förändring och där det kan finnas möjlighet att skapa reflektion, om än mikroskopiskt liten. När man som du baktalar hela den feministiska rörelsen och dessutom tror att du är en man som ”förtjänar” en stjärna, då är det liksom helt bortkastat. Våra ambitioner går lite längre än till att hamna som trofé vid din sängkant.

Feminismen är i högsta grad både levande och nödvändig. Det kanske du helt enkelt får lära dig att leva med, dock utan hjälp av en stjärna från Ninjafeministerna.

Ninjafeministerna genom

Birgitta Axelsson Edström, Mariann Karlsson, Laura Roch, Christine Holmberg, Vivan Karlsson och Kerstin Ljungberg

"Vem vill vara konstnär om man bara får måla kors?"

I ett av mina tidigare liv, nåja för ungefär 23-24 år sedan efter min fil kand-examen, så arbetspendlade jag från Kalmar till Linköping. Det var ganska slitsamma år, men ändå var det något jag i det läget upplevde som positivt. Det var svårt med barnomsorgen, dottern var liten men genom att pussla så gott det gick och med god hjälp av mor och far så gick det att få ihop arbetstiden så att jag kunde jobba koncentrerat ett par dagar i veckan på universitetet och ibland även hemifrån. Vi behövde ju pengarna... Vad det gav mig utöver värdefull erfaremhet och inblick i forskningsvärlden på allvar var förstås en hel del restid, och den kan man ju utnyttja på olika sätt. Visst, en bokmal som jag läste mycket, men jag träffade också många människor som man kunde byta några ord med, både okända och känningar sedan tidigare.

En gång träffade jag en gammal god kompis från tonårstiden. Han hade det lite trassligt för tillfället och hade fastnat i en del religiösa grubblerier. Han kände sig instängd. Det är inte så svårt att förstå. Många gånger fungerar grupper på det viset, och det gäller grupper av olika slag. Man stänger både in människor och stänger ute andra. En församling, eller i det här fallet en bibelskola, är inget undantag. Den kan också hamna där om den inte är på sin vakt.

Hans stora fråga var: Vem vill vara konstnär om man bara får måla kors? Och ja, det är minsann en fråga som kan vara värd att ställa sig då och då. Den handlar om mångfald och kreativitet, om att respektera var och en som man är och låta de gåvor som olika människor har fått (vi har ju fått olika allihop!) få blomma. Tyvärr blir den här ambitionen så ofta förbytt till en makt- och kontrollapparat. Den som inte är likadan som de andra, som kanske i några stycken faller utanför "ramen" blir illa sedd och i olyckliga fall utstött. Andra försöker, precis som min kompis hade gjort, hålla sig inom ramen men känner sig stympade, begränsade och hindrade att vara sig själva. Till slut går de därifrån frivilligt, eller hur frivilligt det nu är, och efter en sådan process behöver man tveklöst individuellt stöd. Annars kan det gå illa. Känslor av att inte vara tillräckligt bra eller alltför konstig i förhållande till andra människor som man ju ändå delar en gemensam grund med, kan leda till problem på riktigt. En raserad personlighet och en försvunnen gemenskap är svåra saker att hantera på egen hand.

Makt och kontroll är inte alltid medvetna strategier hos en grupp eller en struktur. Det är mänskliga tillkortakommanden som tillsammans leder in i den riktningen, och för att komma ur den här dåliga spiralen så behövs ofta hjälp utifrån även på gruppnivå. Någon behöver se med utomstående friska ögon på klimat och attityder och på det viset hjälpa gruppen att blomstra med de resurser de har, resurser som kanske har varit oönskade i en eller annan mening just för att de inte har kunnat kontrolleras. Det är nog i sanning en resa att gå från kontroll till tillåtande kreativitet, men den är nödvändig, speciellt om vi på allvar tror att varje människa är skapad helt unik och med gåvor som skall komma den här världen till del.

Ja, vem vill vara konstnär om man bara får måla kors? Det är min fråga även idag, över 20 år senare, trots att korset är så fundamentalt och är det stora segertecknet samtidigt som det kan se så olika ut. Det är absolut inte fel att måla kors, men vi människor har ju fått möjlighet att både uttrycka och uppleva så mycket mer dessutom! Låt oss då tillåta varandra att göra det. När Saab bytte från tvåtaktaren till V4-motorn i Saab 96 blev det ett lyft för hela bilmärket. Vi ska väl inte vara sämre och stanna kvar på entaktarstadiet när både livet och vi människor har så mycket mer att ge. Släpp på kontrollen, släpp loss blommorna och njut av ett liv som innehåller regnbågens alla färger! Vi kanske förlorar makten, men vi vinner livet, inte bara vårt eget utan även andras.

En strategi mot bättre vetande

Jag gav kamrat K Q Mohammad en chans att förklara sig, men tyvärr gick det inte bättre denna gång, se slutreplik här på DN Debatt.

Sverige har i stora stycken misslyckats med sitt flyktingmottagande. Den växande främlingsfientligheten, eller hellre det växande stödet för en främlingsfientlig politik företrädd av ett främlingsfientligt parti samt normaliseringen av rasisternas världsbild, är tecken som pekar i den riktningen. Kifah låter sitt resonemang haka på den världsbilden och föreslår en lika oklok som världsfrånvänd strategi: Radera ut nyanserna och skillnaderna oss människor emellan då de kan orsaka splittring. Det är en strategi mot bättre vetande. Istället ska vi låta tusentals blommor blomma! Det är då vi ser mångfaldens rikedom!

Självmålen blir tyvärr bara fler. Straffmålen likaså. Vänstern har numera inte bara motståndarna i partierna högerut att kämpa emot i jakten på ett regimskifte. Den interna kampen, som alltid i viss mån har funnits och som i ett friskt demokratiskt parti också alltid ska finnas samt respekteras, riskerar att denna gång bli en ännu större utmaning.

Uppdatering: Plötsligt inser jag att problemet är ännu större... och det är jag på allvar bekymrad över. Det är när rasismens synsätt börjar gro inom demokratiska partier och grupperingar som det blir farligt på riktigt. Detta har vänstersidan sedan länge påpekat. Nu faller man tyvärr ner i gropen själv. Vart är det här landet och den här regionen på väg?

Start på hösten...

Idag hade vi det första formella mötet på omsorgsförvaltningen efter sommaruppehållet. Det var presidiemöte och som vanligt både trevligt och späckat med ärenden att diskutera. En hel del har hänt under sommaren och mycket kommer att hända även under hösten som kommer. Det är ju inte BARA val i höst, verksamheten måste ju rulla på som vanligt ändå.

Detta blir min sista höst i omsorgsnämnden. Det pratade vi också en del om, vad som händer framöver. Det blir fler förändringar förstås, så blir det ju alltid när mandatperioderna är slut och nya börjar, men här vet vi ju om en del i förväg. En del lägger av och nya kommer till, vissa byter uppdrag och andra gör som jag och hoppar av allt. Det har ju hänt en hel del under perioden när det gäller omsorgen också, och jag förstår det. Det är tunga ärenden och vi har som nämndsledamöter blivit ganska illa behandlade under de gångna åren. Det är strama budgetramar och många utmaningar och för att tala klarspråk: Antalet gånger man har fått någon form av positiv feedback från de egna på det politiska arbetet där är lätt räknade på ett par av ena handens fingrar, trots att det har tagit mycket tid och energi och vi har jobbat så gott vi har kunnat. När jag började i nämnden i januari 2011 så var det ett helt nytt område för mig och ett uppdrag som jag inte kunde säga att jag riktigt brann för. Ändå har detta varit mycket lärorika och utvecklande år, inte minst personligen då jag har kunnat föra debatt otaliga gånger såväl inom majoriteten som med oppositionen. Det senare är ju mer normalt för det politiska livet i och för sig... men nu när LOV skulle införas av en ohelig allians mellan S och de andra borgerliga partierna så blev det ju som det blev. Man måste ju stå upp även om man är relativt ensam, eller kanske är det viktigare just då att faktiskt göra det.

Omsorgsförvaltningen måste jag dock ge en stor kollektiv eloge. Jag har ända sedan jag kom in genom dörrarna där känt mig välkommen och värderad, och även idag när jag klart och tydligt deklarerade att det är uteslutet att jag finns med i omsorgsnämnden nästa mandatperiod så fick jag bevis på att jag i varje fall där och i deras ögon har gjort ett gott jobb. Sådan glädjer mig in i djupet av hjärtat. När i övrigt det mest positiva man kan få höra efter att ha planerat eller producerat något är "ja, det är väl inte mycket att göra åt" så är man lite svältfödd på uppskattande kommentarer, och då slickar man i sig ska ni veta, när de väl kommer. Men visst, det är ju en sorg av något slag att radera ut en så viktig del av identiteten. Jag har ju ändå haft den i tjugo år men nu går det ju inte längre.

Sedan tog jag mig en stund i ensamhet vid vackra Lindö i solskenet, idag utan sällskap av hundratals kanadagäss. Bara jag och min cykel och ett antal förbipasserande människor och hundar. Kalmar kan minsann vara vackert ibland, eller hur?

Vid Lindö 7 augusti 2014

När man sitter så där och filosoferar i ensamhet så kan man komma på lite nya tankar som man inte har tänkt förut. En sådan fick jag idag:

Kontroll är maktens egen lilla snuttefilt, men den trygghet den ger är bedräglig och dessutom kväver den kreativiteten.

Håller ni med? Ta gärna en funderare, så där nu i slutet av sommaren och i början av supervalårets höst....

Frisk syrerik luft kanske kan hjälpa...

Idag var det skönt att vakna. Ute är det 16 grader och under natten har det blåst, regnat och åskat. Det känns nästan som en pånyttfödelse att få andas frisk luft igen. Det var ett tag sedan. Men, man ska ju inte gnälla över lite värme sägs det, och det främsta skälet lär vara att vi annars har så kallt här i Norden. Det gnäller jag dock aldrig över, som vintermänniska och snöälskare, men det finns ju annat som definitivt har andra proportioner.

Det är värre i Palestina och det är värre i Västmanland. Det är jag oerhört medveten om. Att mista familj, barn, hus och hem och ständigt vara utsatt för fara är sådant som man aldrig ens kan tänka sig in i. Ändå är jag tacksam över att få andas frisk luft. Här, i Kalmar. På den plats där jag bor och lever. Att vara tacksam för något man själv får uppleva är inte samma sak som att inte känna empati med andra som har det långt värre eller att missunna andra att uppleva en underbar morgon. Det betyder inte heller att man gör mindre för att avhjälpa världens problem, i den mån man nu kan göra nåt överhuvudtaget. Det måste man ju tro att man kan. Annars kan man ju lika gärna kasta in handduken totalt. Det är jag inte beredd att göra än. Ändå känner jag tacksamhet för den situation jag har. Den har jag inte förtjänat, men den medför också ett ansvar... Och hur tar vi tag i det?

"Har vi rätt att lära oss att döda
för att delta i ett storpolitiskt spel?
Eller kan vi låta bli att allt föröda?
Törs vi tro att militärerna har fel?"

skrev Tomas Hagenfors i "Fred på jorden" för länge sedan. Det är lika aktuellt än, tyvärr. Vågar vi stå emot? Har vi förmågan att tänka två tankar samtidigt, eller måste vi ensidigt ta ställning för den ena parten? Då tar vi samtidigt ställning FÖR konflikten. Vad betyder det att ta ställning FÖR FREDEN istället? Man kan vinna krig med våld, men man vinner inte freden...

"Har vi låtit tron få konsekvenser?
Vänder vi den andra kinden till?
Älskar vi vår nästa över gränser?
Lever vi som Herren Jesus vill?"

är avslutningen på samma sång. Försoning och förlåtelse är vansinnigt svårt. Det är något som jag har diskuterat åtskilliga gånger och i skilda sammanhang under livets gång. Att ta första steget till försoning och inte tänka tillbaka är en ganska övermänsklig uppgift. Ändå är den nödvändig. Att tro att vi vinner fred genom att den andre ska ta första steget är fåfängt. Lika fåfängt är det att tro att sanningskommissioner och "alla papper på bordet så att den skyldiga straffas"-processer skulle leda till varaktig fred. Varaktig fred, oavsett om en konflikt från början hänger på politiska, kulturella eller religiösa skiljelinjer, byggs inte på fullständig rättvisa utifrån en historisk analys som på något sätt skulle klargöra vem som har gjort mest fel. Någon konsensus kring det når man aldrig. Det man når är någon form av kompromiss där så gott som alla är missnöjda och känner sig missförstådda och kränkta, och känslan av orättvisa låter nya konflikter gro. Grunden måste istället vara en vilja, bred, djup och ärlig, att skapa och behålla fred och fredlig samexistens nu och i framtiden. Och JA, det ÄR kanske övermänskligt. Eller så är det inte det. Det är ju vi människor som bestämmer. Ingen annan. Det är vårt uppdrag. Men nu väljer människan att låta kapitalet bestämma istället.

Men här i Kalmar är det frisk luft, och jag har den stora förmånen att få bo här och ta del av luften. Hur jag ska medverka till att världens alla problem blir lösta vet jag inte, men vad jag vet är att vi som har turen att ha blivit födda i länder som så länge har varit förskonade från stora katastrofer, massdöd och stora krig, har ett ansvar för att använda de resurser vi har. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något, och vi som bor här kan göra mer än många andra. Det hänger på viljan, men också på förmågan att tänka två tankar samtidigt och inte fastna i "vems är felet"-frågan hela tiden. Klarar vi det?

Skogen brinner i Västmanland. Fokus måste nu ligga på att släcka och begränsa elden, inte på att ålägga högerregeringen ansvar för att vi saknar tillräckligt med vattenbombande flygplan i Norden. Civilbefolkningen dör i Palestina. Fokus måste läggas på att stoppa våldet, inte på att diskutera religiösa tolkningar av en konflikt som är politisk och inte religiös. Hur svårt kan det vara att prioritera rätt, systrar och bröder? Frisk syrerik luft kanske kan hjälpa! Andra av våra syskon får aldrig andas sådan, än mindre fylla magen med mat och dryck och har aldrig varit i närheten av att uppleva välstånd, demokrati och åsiktsfrihet. Vi har friheten! Vad gör vi med den?

Beklagligt självmål i integrationsdebatten

En oavkortad replik på en artikel i DN 30 juli (repliken som är publicerad på DN Debatt idag kan läsas via länken här.) Den ursprungliga artikeln kan du läsa här.

Kifah Qasem Mohammad försöker på DN Debatt 30 juli beskriva en samhällsutveckling som i hans föreställningsvärld skulle leda till ökad integration. Han har i sin iver och troligen omedvetet gjort sig skyldig till ett kardinalfel: Han har upphöjt de rasistiska krafternas nidbild av en klok, öppen och generös invandringspolitik till målbild. Han har adopterat deras världsbild och därmed låtit rasisterna bestämma hur verkligheten är eller ska se ut. Det ska vi demokrater aldrig tillåta dem att göra.  Den bilden blir tveklöst felaktig.

Vi lyckas så klart inte bättre med att få våra invandrare att känna sig välkomna om vi förnekar våra egna traditioner och vår egen kultur. Hållbara samhällen byggs ju av hållbara människor som är trygga i sin omvärld och i sin identitet. Identiteten ska vi därför inte radera, varken vår eller andras. Den behöver tvärtom stärkas. Den som är trygg i sig själv ser nämligen föga anledning att förtrycka andra.

Det är inte traditioner och kulturarv som är problemet, det är rädslan som vi måste ge oss på. Rädslan för det nya, för det outforskade, för det som vi inte förstår, och för det som leder oss in på vägar där vi aldrig har vandrat. Och då behöver vi alla ha en trygghet i oss själva, i vår egen identitet, i den identitet som vi HAR.

Integration är en komplicerad process med mångahanda inslag. Den kan fungera mycket bättre än den idag gör, och jag vill bara nämna tre aspekter som jag hävdar måste stärkas om vi ska klara kommande utmaningar. Sverige är ett i många avseenden lyckligt lottat land med stora möjligheter, och vi ska göra vad vi kan för att välkomna nya invånare till oss. Det handlar förstås om funktionella institutioner och regelverk, men också om hur vi människor som bor här mår i vår vardag och känner inför kommande utmaningar. Omvärlden skakas av konflikter och svårigheter, och inget tyder på att vi i framtiden kommer att ha färre som knackar på vår dörr.

För det första, en människa som är trygg i sig själv och sin kultur och som har en egen förmåga att tänka och skapa blir inte rädd för det nya som känns främmande. Därför ska vi låta varje människa få utveckla sin skapande och sin analyserande förmåga. Jag kallar det KULTUR. Där har traditionerna sin givna roll, vilka de än är. För det andra, en människa som kan dra egna slutsatser, som kan göra rationella val och som känner sig trygg med det känner sig inte hotad när historien upprepar sig. Därför ska vi låta varje enskild människa få utvecklas intellektuellt. Det handlar alltså om BILDNING. För det tredje, ett hållbart samhälle som byggs för människor och som ska bestå över tid behöver en politik som också håller, en politik som bärs av människor som lever som de lär, som har en stadig ideologisk grund och som förmår att formulera såväl visioner som verksamma åtgärder på vägen dit. Vi behöver en politik som ser bortom ytan. Man bygger inte ett framtida hållbart samhälle genom att lägga betongblock på betongblock. Det gör man genom att tro på människan, genom att ge henne utmaningar och genom att ge henne stolthet och självförtroende för den hon ÄR. Det handlar alltså om att VILJA.

Det är med dessa tre komponenter som vi kan bygga upp en fungerande och respektfull integration där alla kan känna sig välkomna i Sverige. Att utarma och förneka vårt svenska kulturarv och våra traditioner gör oss inte mer öppna för andras, snarare tvärtom. Vad finns det för mening med mångfald om vi ska vara likadana såsom Kifah verkar vilja? Det är ju olikheterna som berikar, inte likheterna! Och vad är det för hemland vi ska älska om det inte finns kvaliteter där som vi känner oss trygga med? Det betyder ju inte att det inte också kan finnas ANDRA kvaliteter som andra värderar. Så ser ju ett rikt och öppet samhälle ut!

Vi känner nog alla igen de rasistiska skräckscenarierna som beskriver ett öppet samhälle utan svensk kultur, utan midsommarsnaps och små grodor och utan både Jesusbarn och Kalle Anka under julhelgen. De bilderna har skapats utifrån en vilja att förlöjliga och skrämma. De saknar motsvarighet i såväl verkliga livet som i demokratiska partiers ambitioner och planer. I och med Kifah Qasem Mohammads inlägg i frågan har de dock fått en gestaltning. Detta sker i ett läge då vänstern i Sverige för första gången sedan 1998 har medvind i valrörelsen och ser ut att kunna nå framgångar i riksdagsvalet. Det är ett strategiskt självmål av gigantiska mått, och det kan visa sig ödesdigert i det kommande valet. Jag känner inte på något sätt igen argumentationen från över 20 års arbete inom Vänsterpartiet, ett parti som alltid under min tid har arbetat tydligt och helhetligt mot rasism och främlingsfientlighet. Jag tvivlar dock inte en sekund på att de rasistiska krafterna kommer att använda sig av inlägget för att misskreditera en seriös vänster som vill bygga klokt och hållbart. Varför ska man lägga upp bollen på straffpunkten och låta motståndaren skjuta den rakt in i mål??

Vem kan på allvar tro att den svenska väljarkåren vill bidra till att den egna identiteten och det egna kulturarvet utraderas? Sverige behöver en ny regim för att bli mer mänskligt än idag. En starkare och bredare vänster är en garant för att detta ska ske. Låt därför inte rasisterna sätta agendan. Agera klokt, genomtänkt, respektfullt och framförallt: Låt inte en ogenomtänkt enfald förstöra en rik och blomstrande mångfald!

Birgitta Axelsson Edström

Fd pol sekr V i Kalmar, 20 år med förtroendeuppdrag för Vänsterpartiet, numera teol stud, oberoende feminist och socialist

Om världsläget, initiativ och egna funderingar

Världen är full av orättvisor och hela tiden sker övergrepp. Vi vet det. Det är krig, det är förtryck, det är kränkningar, det är mord, det är misshandel, det är bomber, det är frihetsberövanden.... Ja, det är liksom ALLT. Och jag och många med mig känner oss otillräckliga, inte bara för att vi inte rent handgripligt kan göra något för att få stopp på övergreppen utan också för att det är oss övermäktigt. Man känner sig ensam och liten. Varenda påminnelse blir en tagg i hjärtat även om konflikten ifråga inte rör oss på något personligt plan, och ännu mer känns det när man blir påmind om sina egna tillkortakommanden och om hur lite man kan göra. Man vill hjälpa till eftersom andra människors lidande i alla stycken är orättfärdigt och känns in i hjärtat, men hittar inte någon fungerande kanal. Vem vet, kanske hjälper de varma tankarna ändå på NÅT vis.

Jag har varit med på mängder av manifestationer genom åren. Jag har varit med och arrangerat dem också. Nu är jag faktiskt ganska trött på sådant. Jag är tacksam för alla dem som vill lägga tid och energi på att anordna, fixa och dona, men jag undrar ibland till vilken nytta arrangemangen till slut blir. Visst, de kan bygga upp en "vi"-känsla och stärka oss i upplevelsen att man inte är ensam i sin kamp, men vart leder de egentligen? Till att konflikten i Palestina får en lösning? Till att Israel överger sin "aldrig byta fred mot land"-regel? Till att Hamas erkänner staten Israels rätt till existens? Ja, jag HOPPAS det! Men jag måste erkänna att jag undrar ibland... och jag undrar ibland om vi inte bygger upp nya konflikthärdar när vi syftar till att göra tvärtom. Eldar vi, genom våra välskrivna korta appeller, på FÖR enhet eller MOT en tänkt fiende? Jag undrar som sagt ibland.

För ett par år sedan var jag med på Jesusmanifestationen i Kalmar. Det var en stor ekumenisk fest på Larmtorget och Stortorget, och det var förstås glädjefyllt men också en stund av allvar och eftertanke. Jag tänkte länge på min medverkan. Också då kände jag en viss tveksamhet. Är det så vi visar Kristus och Guds kärlek? Genom processioner genom stan som får människor att undra vilka de främmande i tåget är? Genom högljudd och extatisk bön och lovsång som väcker frågor om kristna har alla hästar hemma? Ja, det kanske vi gör, och det hoppas jag blir resultatet. Men som sagt, ibland undrar jag om det inte är en människa som lider som vi ska visa, en människa som kan se oss och våra svagheter, våra svek och tvivel och våra tillkortakommanden men som ändå älskar oss så mycket att han ger sitt eget liv för att vi ska få leva. En som förstår hur det är och vem jag är, men som ändå älskar mig över alla gränser. Det kanske är svårt att visa i triumftågen.

Allt arbete för rättvisa och mot våld och förtryck är naturligtvis bra. Vi kompletterar varandra med våra olika ansatser. Precis som på så många andra håll (och som när det gäller skuldfrågan i de flesta konflikter) så är det "både och" som gäller istället för "antingen eller". Man kan inte vara med på allting, inte delta i allt som sker, men man kan välja att göra det som känns rätt för en själv, och vilket ställningstagande man bestämmer sig för kan ingen annan avgöra. Därför är det viktigt att inte döma eller fördöma någon annan. Var och en har sin egen bestämmanderätt kring vad man gör och hur man agerar. Vilka bevekelsegrunder som finns till det ena eller det andra kan ingen annan veta. Det är lite tjusningen med oss människor. Vi är lika på en del sätt, men olika på en mängd andra, och vi kan aldrig känna en annan människa till 100%. Frågan är ens om vi känner oss själva.

Det viktigaste är att vi VILL ha fred och försoning. Det måste vara överordnat allt. Vägarna dit, och vilket bidrag vi vill och kan ge, måste kunna vara många och olika, men varför inte börja med det enkla vardagliga mötet människor emellan och faktiskt ärligt försöka förstå hur andra tänker? Jag tror att det, i de allra flesta fall, är det nödvändiga och mest verkningsfulla steget i rätt riktning. I mötet speglar vi oss och lär oss. Det borde kunna föda ett embryo till något mycket större. Åtminstone tror jag att det är så.

Feminismen behövs, men finns den äkta viljan?

Insändare i Östran 4 aug 2014
Feminismen är på frammarsch sägs det. Feministiskt initiativ lyckades få mandat i EU-parlamentet och opinionsläget inför riksdagsvalet är ljust på den fronten. Det behövs sannerligen fler feminister i riksdagen!

Feminism är ingen trendig grej eller en modefluga som stöds av ett antal rabiata manshatande fruntimmer. Den är en livsnödvändighet för ett mänskligt och hållbart samhälle, och den bollen har inte de etablerade partierna ännu förmått att plocka ner på ett tillfredsställande sätt. De grundläggande strukturerna har inte på allvar utmanats sedan Gudrun Schyman försökte sig på detta självmordsuppdrag under avslutningen av Vänsterpartiets partikongress 2002. Vågorna efter detta vida missuppfattade ”talibantal” har inte lagt sig än, 12 år senare. Så upprörande är det nämligen att säga och stå upp för sanningen i ett Sverige som är patriarkalt präglat sedan hedenhös.

För sanningen är att kön fortfarande bestämmer. Är du man tjänar du mer pengar. Är du kvinna förutsätts du numera i den heliga entreprenörsandan starta företag, men enbart inom områden som känns ”kvinnliga”. Det är därför RUT finns. Att städa och ”ta hand om” är nämligen kvinnor bra på. En kvinna ska akta sig för att vistas ute ensam i mörker av hänsyn till risken att bli våldtagen. Borde inte män istället hindras från att vara ute då eftersom det är män som våldtar? Är du man kan du ”hamna” på en maktposition. Är du kvinna kan du i bästa fall bli nummer två, men det ifrågasätts så ofta eftersom det då är könet som bestämmer att du blir ”näst högst”. Att den huvudsakliga orsaken till att mannen sitter i makttoppen är just att han är man är det ingen som vågar säga. Så fungerar verklig könskvotering. Nämligen.

Och det är därför vi inte gillar kvotering annat än som katalysator och kortvarig övergångslösning. Vi anser att det ska vara erfarenhet, kunskap, i vissa fall utbildningsnivå men till största delen lämplighet, vilja och engagemang som ska vara avgörande för vilket arbete man kan och ska utföra. Idag befinner vi oss långt därifrån. Att vara kvinna är inte en merit, det är ett kön. Att vara man är dock i högsta grad en merit. Det finns otaliga exempel på kvinnor i olika sektorer, såväl politik som närings- och föreningsliv, som på alla objektivt bedömbara områden är överlägsna de män som innehar positionerna. Ändå förmår de inte kämpa sig fram till det inflytande som de borde ha för att deras förmågor skulle komma i funktion. I sådana lägen får man ofta höra: ”Kvinnor måste våga ta plats.” Då säger vi: ”Och män måste någon gång fatta att det är dags att flytta på sig.”

Sedan kommer med jämna mellanrum den geniala lösningen: ”Vi delar på ledarskapet.” I själva verket är detta den allra mest effektiva vägen för att garantera att män fortfarande finns kvar i makttoppen. Med delat ledarskap behöver man nämligen inte förändra några grundläggande strukturer alls, utan man kan fortsätta som tidigare. Jämställdheten har man löst lätt och enkelt genom institutionaliserad kvotering på hög nivå. Men i verkligheten har inget hänt.

Nej, feminismen behövs i ett samhälle som vill kalla sig rättvist och som i andra sammanhang än bara ord ska kunna hålla rättvisefanan högt. Kvinnor är nämligen lika mycket värda som män och båda könen ska behandlas lika. Det är feminismens revolutionerande grundtes, och den måste vi våga praktisera i verkliga livet och inte bara applicera på sommarteater från 1920-talet. Teatern skrattar man nämligen åt, många till och med utan att fatta att det de flesta skrattar mest åt är den galna verklighet som den fortfarande speglar och som de själva ännu deltar i. Verkligheten ska vi dock inte bara skratta åt. Den är så galen att vi måste förändra den, men hur stor är den viljan i maktlagren egentligen?

Birgitta Axelsson Edström, Kerstin Ljungberg, Magdalena Ronnby och Birgitta Theander

Ninjafeminister

Ett brinnande hjärta... kan nog inte dö

Ibland kan jag ställa mig frågan
om pannan min jämt ska va blå
Det är väl den brinnande lågan
som tvingar mig dit jag ska gå

Jag är kanske inte som andra
Jag vill göra rätt och va hel
och tycker väl att man ska vandra
en väg där man bidrar en del

Men någonting har jag dock funnit
om än med en smärtsam metod
att hjärtat som känt att det brunnit
har skaffat en hel massa mod

Det modet vill jag alltid bära
när Gud nu ny färdväg drar ut
För ett vill jag slippa att lära:
Att lusten och livet tar slut.


Så där känns det... Det är ju inte konstigt att man ibland känner visst släktskap med Lill-Marit Bugge: 

Tänk att just jag blev jag
att jag blev jag på en gång.
Det var nog meningen
att just jag
skulle bli jag
ingen annan hade orkat
det är lite slitsamt att vara mig,
men man vänjer sig.

LEV!

Hjärtat skall gro av drömmar

annars är hjärtat armt.
Liv, ge oss regn som strömmar.
Liv, ge oss sol och varmt.

De två första raderna av den här dikten av Bo Bergman citerades i dagens Barometern. Lyrik får mig ofta att tänka ett steg, eller flera, längre än vanligt, och det hände även denna dag. Vad vore hjärtat, och livet, utan drömmarna?

Vilka drömmar har vi? Vilka drömmar har jag? Drömmarna är inte något som drar livet bort från verkligheten utan tvärtom. De är något som gör livet värt att leva och som faktiskt kan påverka en verklighet som vi annars kanske i stora stycken känner oss obekväma med eller hjälplösa inför.

Så, låter du dina drömmar leva eller definierar du bort dem? Vad leder dig då framåt, om det är framåt du vill gå? Kanske är det andras drömmar, formulerade mätbara mål eller din känsla av otillräcklighet? Låt dig inte luras. Var tacksam för din egen fantasi, för din egen vilja och för din egen brinnande själ. Det är de resurser och den kompass du har fått och som hjälper dig att klara av livets utmaningar.

LEV!