Ge blod!

Jag vill slå ett slag för blodgivning. Här kan man läsa att Kalmar ligger i botten när det gäller att ge blod. Det är lite skämmigt tycker jag :-( Det handlar om att göra det lilla man kan för att underlätta för andra som kan behöva blod för att överleva diverse sjukdomar eller återhämta sig efter en stor blodförlust. Det är solidaritet i praktiken.

Men, ger jag blod själv? Nej, det gör jag inte. Jag kan berätta varför. Jag har nämligen försökt. Jag vet att jag är svårstucken (rent fysiskt). Mina kärl gillar inte att få en nål i sig, men med lite tålamod så ger de med sig, så jag gjorde ett försök uppe på blodcentralen. Där kan man ligga i en skön stol och småprata med personal och andra blodgivare medan blodet rinner ner i påsar. Småtrevligt faktiskt. Om blodet rinner, vill säga. Det gjorde det inte. Alla andra fyllde sina påsar och byttes av, men jag låg där hur länge som helst medan apparaturen pep och varnade. Förmodligen trodde den att jag hade dött. Det kom nämligen inget blod. Jag tror det blev ungefär en deciliter sammanlagt, från stick i båda armarna och på världsrekordtiden ca en timme. I normalfallet lämnar man 4,5 deciliter på tio minuter. Det kan nämnas som en jämförelse alltså.

Jag fick lämna blodcentralen utan att kunna titulera mig blodgivare. Jag undrar om de använde den där skvätten till nåt överhuvudtaget. Kanske kunde den användas i nåt i testväg? Jag vet inte. Vad jag vet är dock att jag är ytterligt tacksam till de människor som delar med sig av blod som kan användas för att hjälpa andra. Kanske är det någon i din eller min närhet som en dag har någon annan att tacka för ett längre liv? Som blodgivare får man dessutom en viss hälsokontroll på köpet. Det kan också vara mycket värt!

Som sagt, är du inte redan blodgivare, är mellan 18 och 60 år och väger över 50 kg, överväg möjligheten att lämna blod! Läs mer här. Det behövs! DU behövs! Alla är inte lika fåniga som jag som inte KAN....

Ideologin ger riktningen, inte populismen

Vi känner stor oro inför framtiden och för demokratins utveckling. Möjligheten till organiserat samarbete partier emellan diskuteras numera betydligt oftare än de grundläggande ideologierna och de mål vi har med vår politik. Ideologin är viktigare än vi tror. Det är våra grundläggande värderingar som avgör hur vi tänker och hur vi agerar. Det finns avgörande skillnader mellan oss på den röda sidan och partierna på den blå sidan.

Vänsterpartiet är ett socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund. Som en del av arbetarrörelsen och kvinnorörelsen är vårt mål att förverkliga ett samhälle grundat på demokrati, jämlikhet och solidaritet. Vi arbetar för ett samhälle befriat från förtryck, ett rättvist och ekologiskt hållbart samhälle där kvinnor och män bygger sin egen framtid i frihet och samverkan.Våra socialistiska och feministiska idétraditioner bygger på övertygelsen om alla människors lika värde. Det är idétraditioner som hyllar förnuft och kritiskt tänkande och utgår från en tilltro till alla människors skapande förmåga. De ser kvinnor och män som självständiga, tänkande individer, kapabla att skapa sig själva som människor i samverkan med andra.

Mot detta står en borgerlighet, med moderaterna som främsta företrädare, som har en helt annan agenda. Patentlösningen på alla samhällsproblem heter på borgerlig nysvenska skattesänkningar. Regeringens skattesänkningar har ökat ojämlikheten mellan låg- och höginkomsttagare. De rikaste i landet har fått mest. De har också fått bidrag till att få städhjälp, gräsklippning och hjälp till läxläsning med barnen, trots att de har råd att betala för sådana tjänster själva. Det är högavlönade män i storstäderna som har tjänat på regeringens skattesänkningar medan kvinnor, äldre och ungdomar har fått betala med sämre välfärd, uteblivna löneökningar och arbetslöshet.

Problemet är alltså att borgerligheten står för en politik som leder åt motsatt håll jämfört med den politik som vi röda partier företräder.  Ändå pratas det vitt och brett om vikten av ”samarbete” och diverse konstellationer och samarbetsprojekt skapas för att förena rött och blått.

Vi tror att den utvecklingen leder åt fel håll. Politiska partier ska stå för sin politik, det är för den man har fått väljarnas förtroende. Politiken och ideologin ska leda vårt arbete i kommuner och landsting, inte ”fingret i luften”-populism eller strävan efter att vara neutral och älskad av alla. Tydliga politiska partier, med självförtroende och självkänsla, kan stå för sin politik och hitta samarbete i enskilda frågor, men organiserat samarbete med partier som inte delar vårt mål om ett rättvist samhälle befriat från förtryck är helt omöjligt.

Birgitta Axelsson Edström, Kalmar

Magnus Stavbom, Gamleby

Mariann Karlsson, Nybro

Vänsterpartister i Kalmar län

Dags för förändring i både ord och handling!

Traditioner och konventioner styr mycket i vårt samhälle. Vi har en könsuppdelad arbetsmarknad, en arbetsfördelning i familjerna och på fritiden som speglar samma gamla uppdelning i manligt och kvinnligt och samma förhållanden påverkar våra unga vid val inför gymnasieskola och yrkesliv. Egentligen har det inte hänt speciellt mycket alls. Kvinnor vårdar människorna och män hanterar makten och maskinerna. Det ena är till stora delar oavlönat arbete, det andra får man självklart betalt för.


Alla ser det här, men alltför få reagerar och vill förändra. Man hör, främst från borgerligt håll, att vi måste värna ”valfriheten”. Det är viktigt att ”individen är fri att välja” och så försvarar man alltså rådande förhållanden. Man är alltså ganska nöjd med att kvinnors möjligheter är begränsade.


I praktiken ser det nog ut så i de flesta övriga sammanhang också, även om man inte är lika tydligt förändringsfientlig som den borgerliga politiken är. Exklusiva manliga nätverk har makten, och kvinnliga perspektiv ”glöms bort”. Männen styr, kvinnor ska vara glada för att de överhuvudtaget har rösträtt och pekar man på orättvisorna är man antingen gnällig eller otacksam. Att hänvisa till skrivningar i politiska program eller policies om ”varannan damernas” eller ”jämställdhet” blir mest pinsamt när man ser hur praktiken egentligen ser ut. Orden hjälper inte om de inte omsätts i handling.


Kvinnor har självklart samma och lika rätt till det offentliga rummet och till ekonomisk, social och fysisk jämlikhet såväl i hemmet, på arbetsplatsen som i offentligheten. Vill vi utveckla vårt samhälle och göra det fritt från stenåldersmentalitet och medeltidsvärderingar så gäller det att göra det såväl i ord som i handling. Makten måste självklart användas till att skapa rättvisa. Det sker inte idag, för då skulle vi redan ha varit där vid det här laget.


Vill vi så kan vi. Det är hög tid nu att släppa gamla traditioner och bygga upp något nytt. Valfrihet, individuella val och framtidstro JA TACK, genustvångströjor NEJ TACK. Och det är Vänsterpartiet som går i första ledet för det förändringsarbetet på den partipolitiska arenan. Trist nog är det ganska tomt bakom oss.


Birgitta Axelsson Edström, Vänsterpartiet Kalmar

Ett samhällsproblem har vi alla del i

Jag gillar inte generaliseringar. Jag fullständigt AVSKYR när jag blir bemött av andra med ord som "typiskt kommunister", "typiskt vänsterfeminister", "typiskt sagobokskristna" eller "typiskt flumvänster". Hur mycket man än jobbar på att förklara, motivera, illustrera och exemplifiera varför man tycker och gör si eller så så finns det människor som stänger av hjärnan. Man blir bara en "typ", och då är men helt enkelt bara en sån "typ" som den kategoriserande själv avgör. Det spelar ingen roll vad man gör, man är redan dömd. Sånt gör mig så trött. Och det händer tyvärr ofta.

Men ibland kan förmågan att se mönster och dra slutsatser ha sina poänger. Jag tänker på misshandlande män som förgriper sig mot kvinnor. Idag möttes vi av ännu ett exempel med dödlig utgång, se här. Vi MÅSTE våga se det som ett samhällsproblem att kvinnor är hotade, att de är mest hotade av män som de har en relation till och att hemmet, som skulle vara den allra tryggaste platsen, tvärtom är den farligaste miljön. Ändå beskrivs varje misshandel, varje mord och varje övergrepp som enstaka, enskilda händelser. Vi beskriver varje dåd som ett individuellt problem. Vi verkar vägra insikten att det är ett SYSTEMATISKT  FÖRTRYCK som ligger bakom, att det är ett samhällsproblem att 16 kvinnor misshandlas till döds i Sverige varje år av sina män. Så fort man nämner detta så är det nån "förståsigpåare" som måste påpeka att kvinnor minsann kan de också och att det alltid finns en orsak till att det smäller.

Jag blir så himla arg! VARFÖR ska man acceptera att kvinnor blir slagna? Hur mycket motstånd är det då rimligt att en man ska stå ut med innan han har rätt att slå till? Är inte det en fråga som är fullt rimlig att ställa för den som tycker att den slagna har en del i skulden? För mig är hela situationen orimlig. Det går ALDRIG att försvara att en man misshandlar och dödar en kvinna.

MEN, naturligtvis ska vi inte generalisera som mina politiska motståndare gör. Vi ska inte säga att alla män är kvinnomisshandlare, känslomässigt stympade mördare och våldtäktsmän. Så är det ju inte, naturligtvis. MEN, att män slår kvinnor ÄR ett samhällsproblem som berör kvinnor och män och beskär vår frihet. Vi måste våga se det för att kunna agera mot det.

Stanna inte vid att konstatera "Ett mord har begåtts". Se mönstret. Inse att det istället handlar om "Ännu ett hustrumord utfört av en man som är fostrad i ett samhälle som tycker att det är OK att slå kvinnor". Då blir det allvarligare och samtidigt mer utmanande, för då har vi alla en del i orsaken till dådet. Alltså: VAD GÖR DU FÖR ATT DET INTE SKA SKE IGEN OCH IGEN OCH IGEN OCH IGEN??? OCH VAD GÖR JAG???

Sant. rätt och ärligt?

Är det något jag ogillar så är det sladder, skvaller, illasinnat förtal och uppblåsthet. Kanske är Kalmar en för liten stad för att sådant inte ska gro i högsta välmåga, eller så har vi helt enkelt en kultur som understödjer och gödslar eländet. En annan orsak kan vara att det faktiskt finns människor som just anser att detta är livets mening och att de har fått ett närmast gudomligt uppdrag att sprida allsköns skit vidare. En titt i våra lokala dagstidningar dessa dagar, och kanske speciellt idag, skapar ett närmast fysiskt illamående. Frågan är om koncentrationen av sådana är högre här än på andra håll. Det vet jag faktiskt inte.

Men det jag vet är att jag ogillar det skarpt, och jag försöker så mycket jag kan att inte spela med i sådant spel. Jag hoppas att jag lyckas. Det är i varje fall min uppriktiga och ärliga ambition. Istället vill jag vara konstruktiv, hitta lösningar och bidra med det jag kan tillsammans med andra som också sätter annat än makt och berömmelse i högsätet. I min enfaldiga lilla värld, där jag utgår från att det man känner är sant och riktigt också skall återspeglas i vad man gör, är det på något sätt själva meningen med att engagera sig i nutida och framtida utveckling.

Men det kanske varken är smart eller strategiskt utan bara sant, rätt och ärligt.

• 
  

Ett år efter

Idag är det den 22 juli 2012. För exakt ett år sedan, den 22 juli 2011 befann vi oss på Östersjön på kryssning och skulle fira sista kvällen med gänget. Medan vi gjorde oss i ordning för kvällens festligheter kollade vi TVn i hytten för att se om det hänt något i världen. Mardrömsbeskeden från Norge nådde oss. Idag kommer allt detta tillbaka. Jag minns mina känslor, alla frågorna, rädslan, all oro och den stora fasan. Hur i all världen kunde detta vara möjligt? Då visste vi inte vem och varför. Spekulationerna var igång. en del "visste" redan vad det handlade om. De hade grundligt fel.

Dagen efter satt vi alla samlade och väntade på att gå av båten i Frihamnen i Stockholm. Medan vi väntade följde vi dramat via TV-skärmarna i den stora teatersalen. Då var det redan klart att gärningsmannen var en vit norrman som av grumliga ideologiska skäl hade avsikten att ställa till så stor skada som möjligt bland människor som stod för demokrati, tolerans och öppenhet. Rysningarna minns jag, tydligt. Ändå kändes det overkligt. Kanske ska man vara tacksam för det.

Idag vet vi mer. Det hände. Det var verklighet. Breivik lyckades släcka unga liv och bomba delar av demokratins byggnader i Oslo, men han lyckades inte släcka arbetet mot rasism och mot främlingsfientlighet. Det fick ny kraft av allt detta fruktansvärda. Samtidigt har vi under det gångna året fått bevittna nya dåd och nya uttalanden som visar på att kampen behövs, både här på hemmaplan och utanför Nordens gränser. Kampen för rättvisa FÅR inte avstanna. Det handlar om mänsklighetens överlevnad, om det som gör oss till människor och inte till känslolösa robotar. Det handlar om etik och moral, om att inte vara "en liten lort".

Mina tankar går idag till de drabbade och till alla oss andra som har ett ansvar för att se till att medmänsklighet, öppenhet, demokrati och kärlek får råda i världen istället för motsatserna. Det är VÅRT uppdrag, vi som har möjligheten. Vågar vi anta det?

Pinsamt, eller hur?

Jag läste en rolig insändare här. Eller rolig och rolig, snarare ganska pinsam..... På samma tema kan jag tipsa andra om följande insändaridéer:

Ett nuvarande landstingsråd är högt utbildad akademiker. Kan inte någon skriva att det minsann är helt klarlagt att han kan läsa, förstå och ta till sig texter?

Ett fd landstingsråd hade en lång tidigare karriär på Televerket. Varför skrev inte någon att han minsann både visste hur man använde en telefon, att han faktiskt gjorde det flera gånger i veckan och att han därmed värderade kommunikation högt? Kanske är det inte för sent?

Ett av kommunens oppositionsråd bor på landet. Kan inte någon skriva att han har rätt perspektiv på allt som har med samhällsutveckling att göra eftersom han vet precis hur man har det när man inte bor i stan?

Eller tycker ni helt enkelt som jag, nämligen att man inte ska glömma att använda hjärnan i politiken??? Och att det kan vara nyttigt att vi tänker som Nalle Puh ibland:
När man är en björn med en mycket liten hjärna och tänker ut saker, upptäcker man att en idé som verkade vara riktigt idéaktig inne i hjärnan, är annorlunda när den kommer ut i det fria och andra människor ser på den.

Nattjobb???

Det fanns en tid när jag inte drömde på nätterna, men nu har mina drömmar kommit tillbaka i full styrka. Jag tror att det är ett tecken på att jag mår bättre. Jag har alltid drömt mycket och dataljerat och jag har också den stora förmånen att för det mesta minnas en hel del när jag väl vaknar på morgonen. Jag har förstått att det inte är alla förunnat.

Den gångna natten har rymt en himla massa olika episoder. En av dem handlade om en fest som pågick i två hela dagar och där våra gäster, vilka jag av integritetsskäl inte nämner vid namn, hade en enda stor sak att diskutera men valde att inte göra det eftersom det hela var för känsligt. Istället hittade vi dem asberusade i olika delar av lägenheten. Tolkning, någon??? ;-)

En annan episod handlade om att jag hade fått ansvaret för att flagga här på gården, men jag lyckades inte lösa det där med att fästa flagglinan tillräckligt snyggt. När åskådarna hånade mig för den trassliga knuten blev jag arg och lämnade alltihop, flaggan rasade ner och jag gick in och diskade istället. Framgångsrik strategi, städmani eller hån av fosterlandssymbol??? OBS: Det HAR inte hänt alltså! ;-)

I en fjärde dröm fick jag sänkt betyg i engelska på grund av ett uruselt skriftligt läxförhör. Jag hade typ 380 poäng av 500, och allt beroende på att jag hade övat med ett Luciatåg istället för att läsa läxor. Vad betyder det? Jag kan inte fråga min engelsklärare heller, för han finns inte mer..... men i drömmen satt han och rättade mitt prov och förklarade pedagogiskt att han hade förhandlat med överläraren så att jag fick behålla mina svenskabetyg om han sänkte engelskan. Skumt va?

Den femte drömmen berättar jag inte. Det är en känslig intern partiangelägenhet ;-) Den sjätte var däremot ganska kul. Goe maken och jag skulle anordna en nyårsfest. På nyårsaftonens morgon hade vi dock fortfarande inte gjort några förberedelser och hur menyn skulle se ut visste vi inte heller. Då kläckte jag idén om ett knytkalas med pajbuffé, dvs alla gäster skulle ta med sig en paj och så stod vi för sallad, bröd och dricka. Inte helt fel, eller hur? Nåja, en av våra frukostgäster, i övrigt en god vän och helnykterist från min församling, satt med ett glas vitt vin framför sig vid filtallriken (bara DET är liksom helt otroligt!) och utbrast "NÄ, PAJ SMAKAR JU INGENTING!!!!" Nästa kommentar från henne var ännu bättre: "Ska ni ha paj så tänker jag minsann dricka min egenkryddade sprit till!" :-D

Nåja, hjärnan jobbar effektivt nattetid, det kan ni skriva upp. Hur friskt det hela är lär väl de vise kunna filosofera kring. Jag nöjer mig med att konstatera att jag mår bra. Det räcker långt! Och dessutom gillar jag paj, men definitivt inte sprit oavsett om den är egenkryddad eller inte ;-)

Feminismen, återigen....

Jag citerar ur Vänsterpartiets feministiska plattform under rubriken FEMINISM:

Att vara feminist är att erkänna att det finns en könsmaktordning och att vilja avskaffa den. Patriarkatet är ingen biprodukt av kapitalismen utan en självständigt verkande maktfaktor som återfinns i alla slags samhällen genom historien. För Vänsterpartiet innebär den insikten att vi också erkänner att det finns ett gemensamt kvinnointresse över klassgränserna.

Klassamhället och patriarkatet är skilda maktstrukturer med olika materiell grund. Därför måste de analyseras var för sig. Den traditionella klassanalysen hjälper oss inte att förstå kvinnoförtrycket. Vår politik måste bygga på insikten att frågor om kön och klass inte kan överordnas eller underordnas varandra. Politiken får inte vara könsblind, lika lite som den kan vara klassblind.

Kampen för kvinnors rättigheter har gett viktiga resultat. Därför är graden av kvinnoförtryck olika i olika delar av ett samhälle, liksom i olika delar av världen. Feminismen är redskapet för den särskilda kvinnokamp som måste föras för att bryta patriarkatets makt. Denna kamp förs inom

politik och arbetsliv, men också i privatlivet.

Det framgår alltså med all tydlighet att feminismens mål i Vänsterpartiets tappning är att Krossa patriarkatet. Tack och lov! Jag har annars lite svårt för den där "lagomfeminismen" som kan uppstå och som är lite så där "lagomaccepterad"..... Ni vet, det där om att kvinnor och män, utan att man överhuvudtaget tänker på hur det ska gå till, ska vara lika mycket värda och ha rätt till heltid och lika lön för lika arbete. Det är inget direkt FEL på sådana ansträngningar, men de är i själva verket bara medel och problematiserar inte grunden för samhällets orättvisor. De rår inte på problemets verkliga kärna, nämligen maktstrukturen PATRIARKATET.

Och det är den maktstrukturen som vi måste lära oss mer om, att förstå hur den verkar och utforma strategier på hur den kan såväl motverkas som krossas. Det handlar naturligtvis inte om att krossa män. Det tror jag att de allra flesta kan inse om de bara vill, men det är klart, visst kan det göra ont att inse att man tillhör den privilegierade halvan av mänskligheten utan att man har valt det själv. Det jag då vill säga till alla män som känner sig påhoppade av oss feminister är: Låt inte oss betala för era skuldkänslor! Jobba för ett rättvist samhälle istället och var med och krossa patriarkatet ni också! Det är samma patriarkat som håller er fångna i gamla stereotyper som stänger vägarna för oss kvinnor!

Det ska sjutton till att vara kvinna

Livet är spännande minsann. Det händer saker hela tiden, men nu har jag semester och det betyder ganska mycket stiltje här på bloggen. Jag försöker i varje fall.... ;-) men man tar ju inte semester från sina känslor och sitt engagemang.

Ta exemplet Annika Lantz. En begåvad och kaxig kvinna som tar för sig. Vad blir resultatet? Jo, hon blir utmobbad och utfrusen. Det har gått så långt att hon väljer att lämna sitt eget radioprogram, och det är inte första gången hon är utsatt. Läs mer här. Hur ofta händer inte detta??? Kvinnor tvingas på det ena eller andra sättet att ge upp medan män klättrar vidare, skyddade av sina manliga, "naturliga" och patriarkala nätverk. Man mår illa. Jag mår SPECIELLT illa när jag läser detta samtidigt som jag knaprar i mig min halvårslånga ranson av antidepressiv medicin.

Det ska sjutton till att vara engagerad, ha idéer och vara kvinna. Man måste vara stark som en oxe och kunna arbeta som en häst, och när man lyckas så används det emot en. Det är en rutten situation våra unga kvinnor möts av när de är på väg ut i livet, men vi måste alla hjälpas åt att förändra eländet. De patriarkala värderingarna som genomsyrar vårt samhälle ska synliggöras och elimineras. Inte förrän vi har nått fram till verklig rättvisa kan vi vara nöjda.

Eller hur?

Midsommardag

"Du lindar av olvon en midsommarkrans och lägger den om ditt hår...."

Det här är vår familjs traditionella midsommarbukett, av röda nejlikor och blåklint.Tillsammans blir just de två blomsorterna jättefina, eller hur? På det mänskliga planet funkar det också jättebra, men ideologiskt blir det lite problem då och då.... ;-) Men vet ni, bland den viktigaste kompetensen man ska utveckla här i livet är skicklighet i att skilja på sak och person. Tänk så mycket mer man kan uppleva då, så många fler människor man kan lära känna och så mycket mer om andras värderingar, perspektiv och tankemönster man kan lära sig att förstå :-)


Nu är det alltså midsommarhelg. Här i Kalmar har det varit minst sagt blandat väder, men det är ju en sann bild av den svenska sommaren så man får helt enkelt ta det, eller hur? Lite tråkigt var det nog ändå för Kalmar Folkdanslag som på Revsudden för 40:e året anordnade firande på midsommardagen. Och regnet hällde ner.... men midsommarstången var himla söt som ni ser och kaffet var gott även med regnvatten i :-)

Igår hade vi midsommarlunch med familj och vänner och på kvällen grillkväll med både familj och ännu fler vänner och grannar. Samtidigt firade vi goe maken som fyllde år dagen före. Gott, mysigt, trevligt och trots regnet varmt och gemytligt. Någon kubbmatch blev det dock inte i regnet, så den premiären får vänta. Tipspomenaden fick vi göra sittandes inne, men det gick ju bra det med. En av frågorna vållade mycket huvudbry:


En tegelsten väger 2 kg plus hälften av sin egen vikt. Vad väger tegelstenen?
1: 2,5 kg
X: 3 kg
2: 4 kg


Klura på den!!! Den är inte helt självklar ;-)

Omsorg kräver att hjärtat är med

Idag har vi haft möte i omsorgsnämnden. Som vanligt var det trevlig stämning och idag kunde vi konstatera att ekonomin faktiskt ser ljus ut. Trots att vi har fått tio miljoner mindre att röra oss med så visar prognoserna på plus (knappa tre miljoner). Dessutom måste vi ta en icke planerad engångskostnad på driften på 3,5 mkr, så läget är egentligen ännu bättre om man bara tar hänsyn till "ordinarie drift". När nästa ramminskning kommer, vilket den gör redan 2013, så måste vi dock ta nya beslut om åtgärder. Mycket kan hända ännu (vi har halva året kvar), och jag är INTE beredd att vare sig köra slut på personalen eller försämra för våra brukare. Varje neddragning måste föregås av noggrann analys, och jag är mycket glad över att vi har folk på förvaltningen som hjälper oss med detta. Annars vore det totalt omöjligt.

Men problemet är ju egentligen att omsorgsarbetet inte värderas som det borde. Det är typiskt kvinnligt och därmed spelar man i den lägre divisionen (så himla orättvist!!!).Självklart borde vi kunna göra ännu mer än vi idag gör, men vi har inte resurser. Det krävs ett starkare Vänsterparti i riksdagen om vi ska vinna gehör för sådana tankar som kan ge kompensation till kommunerna via statsbidrag för ökade behov och högre ambitioner. Välfärden är vårt område, de andra partierna lämnar WO i den matchen. Det är förbaskat trist!

Å andra sidan är det ganska förutsägbart i ett politiskt klimat som blir alltmer blått och där skillnaderna mellan S och M blir mindre och mindre. Vi saknar spännvidd i de viktiga debatterna om värderingar, ideologi och välfärd. Vi såg en manifestation av problemet i vår kf-debatt om budget 2013 i måndags. Det var inte bara fredlig samexistens mellan höger och S, det var till och med ömsesidig vapenvila. Det bådar inte gott för utvecklingen. Jag som tror att konflikten är utvecklingens bränsle är oroad inför framtiden. Stagnation är inget eftersträvansvärt tillstånd.... och med stagnation blir det inte MER välfärd och inte BÄTTRE omsorg.

Hur som helst, jag lyckades i alla fall få hela nämnden med mig på ett beslut som kan göra tillvaron lättare för en kvinna på ett av våra särskilda boenden och som har ansökt om ledsagning för att kunna få komma iväg från boendet mer än hon kan idag. Hon föreslogs få detta en gång fyra timmar i månaden inom ramen för boendet. Jag föreslog det dubbla, och även om det inte heller är riktigt bra så är det i varje fall dubbelt så mycket och hon kan komma iväg varannan vecka, och jag fick hela nämnden med mig på det. Det var hjärtat som sa ifrån, och man måste lyssna på det också, eller hur? Annars är man nog bara en liten hjärtlös lort.....

Vi behöver ett kulturlyft!

Kommunen ska

• öka resurserna till fritidsgårdarna för att garantera ungdomars tillgång till icke-kommersiella och drogfria alternativ på fritiden.
  
• stimulera och stödja ideell verksamhet. Det är en grundbult i vårt samhälle och en garanti för demokratin.
  
• se föreningslivet som en nödvändig och viktig del i ett välfärdsamhälle. Vi ska erbjuda olika sorters lokaler, t ex idrottsanläggningar av hög kvalitet och till rimlig hyra. Vi vill bygga en ny sporthall i centrala Kalmar, gärna i Falkenbergsområdet.
  
• ta ansvar för att människor i alla åldrar ska kunna utveckla sin kreativitet och bygga ett rikt och hållbart liv genom kulturverksamhet. Ett stort och viktigt steg är att etablera ett barn- och ungdomskulturhus i centrala Kalmar där Kulturskolan och Monokrom kommer att finnas. Där ska det också finnas ”bara vara”-ytor där ungdomar ska kunna umgås och utvecklas utifrån sina egna önskemål.

Det här vill vi i Vänsterpartiet. Vi är inte i mål med dagens S-V-budget, men vi är en bit på väg. Vårt kommunala handlingsprogram visar vägen.


Däremot står oppositionen på andra sidan. Att SD har en helt annan kultursyn vet vi ju. Där pratas bara om historiskt levande stad och så står det något osammanhängande  i deras budgetalternativ om kulturarv. Att kultur och fritid så självklart är kreativitet och framtidstro, det är kanske farligt. Släpper man kulturen fri kan det ju leda till mångfald, och det vill ju inte alla i fullmäktige ha. För min del håller jag envist fast vid att mångfald ALLTID är bättre än enfald.


Men det finns också annat som vi är oense om med andra partier. Det handlar om fritidsgårdarna till exempel. C fortsätter att tjata om timledarreformen. Tror dom att man skapar en reform bara av att upprepa ordet varje gång fritidsgårdarna ska diskuteras? Det ÄR ingen reform, det är en anpassning till rådande regelverk. Timanställningarna var oegentliga anställningar. Kan inte centern en gång för alla erkänna det? Och nu vill C och dessutom KD att vi ska tillbaka till outbildat folk i fritidsgårdsverksamheten. Genom frivilliga ska nämligen öppettiderna förlängas. Fritidsgårdsverksamhet är mångfasetterad ungdomsverksamhet med kvalitetskrav, inte bara på öppettider utan på kontinuitet och förtroende. Det behövs MER utbildat folk där, inte mindre. Sedan kan jag hålla med C om att fritidsgårdar ska finnas i närheten av där våra unga bor, men det bygger på att vi kan hålla igång en verksamhet med hög kvalitet. Det gör vi med utbildat och kunnigt folk.


Vi är oense om en sak till: KD vill till exempel skjuta upp hela kulturhusbygget i tid, och FP vill att det ska byggas i Oxhagen. Inget av dessa partier verkar förstå hur viktig den här satsningen är för barn och ungdomar. Det är en långvarig långbänk som vi snart ser slutet på, och då finns det INGEN anledning att vare sig stanna upp eller börja om från början. Kulturcentrum ska ligga i centrum, det är en viktig signal till våra ungdomar om hur vi värderar dem. De ska inte vara osynliga på Baronens vind eller i källaren på Folkets Park.


Folkpartiets syn på kultur är också värd att kommentera: ”Fler invånare med mer kvar i plånboken leder till ökad kreativitet och tolerans”. Hur tänker man då? Att rika människor har mer pengar, det vet jag, men inte sjutton är de mer kreativa? Om man nu inte anser att det är mer kreativt att alla kör samma bilmärke och köper likadana Armanikostymer än att bygga sin egen cykel av upphittade reservdelar och sy om mammas klänningar till nya byxor till barnen?


Nej, kultur och kreativitet ska stödjas på annat sätt än med tjocka privata plånböcker och barns och ungdomars fritid ska kunna fyllas med alternativ som är icke-affärsdrivande men erbjuda möjlighet till utveckling. Det står emot högeroppositionens visionslöshet och snålhet.

Skola i dagens olika budgetförslag

Kommunen ska

• driva modern och forsknings- och erfarenhetsbaserad verksamhet i de kommunala för-, grund- och gymnasieskolorna. Eleven/barnet ska alltid vara i centrum.
• servera god, näringsriktig och närproducerad kost i alla förskolor och skolor.
• säkerställa alla barns och elevers rätt till god utbildning genom att förstärka den offentliga, öppna och icke-vinstdrivande kommunala skolans möjlighet till verksamhetsutveckling och profilering. Det pedagogiska kunnandet hos personalen ska värderas och tillvaratas.
• ge demokratiskolning inom förskolans och skolans ram genom att i praktiken ge barn, elever och föräldrar möjlighet till verkligt inflytande över verksamheten.
  
  
  Det där är ett utdrag ur Vänsterpartiets kommunprogram. Jag säger inte att S-V-majoritetens budgetförslag budgeten uppfyller allt detta, men det är en bit på väg i varje fall.
  
  
  Mot detta står oppositionsförslagen. Moderaterna vill att kommunen ska marknadsföra fristående skolor. Det är ungefär samma sak som att hävda att det är ICA Maxis sak att göra reklam för Konsum Kvasten.

KD vill erbjuda matlagningskurser för föräldrar i Södermöre. Man undrar varför.... och man undrar vad Centern gillar det. De brukar vilja stödja det lokala näringslivet. Visst finns det pizzerior i Södermöre? ;-)

C menar att skolan ska ses som en sorts fabrik och antingen ska vara inriktad på anställning eller på att starta egna företag. Man undrar över hur Centern har det med historiekunnandet. Varför har vi egentligen skolplikt i Sverige? Dessutom ondgör man sig över den egna regeringens ovilja att jämna ut skatteintäkter på ett rättvist sätt vilket drabbar Kalmar kommun och specifikt våra förskolor. Vem har STÖRRE möjligheter att påverka detta än de som har partikamrater i regeringen?

Folkpartiet konstaterar att lärares lönenivå är för låg men anslår inte en krona till åtgärder. Barnen ska stimuleras till självständiga beslut i sin vardag. Hur rimmar det med den betygshets som just Folkpartiet vill se där elever bedöms mot på förhand uppsatta mål? Hur i all världen ska man våga opponera sig då?

SD vill att skolan ska ”lära ut den verkliga innebörden av demokrati och alla människors lika värde”. När man läser resten av budgetförslaget förstår man att vad SD avser med verklig innebörd är något som vi andra, föga överraskande, inte stämmer in i. Dessutom kan man konstatera att även kunskaper i engelska verkar vara onödiga i SDs framtid. Det var väl också föga överraskande för ett parti som tycker att omvärlden är ond.

Hos flera partier nämns just lovskolan. Det är inte fel med lovskola, men vi ska inte glömma att det för det stora flertalet elever är viktigare att nio läsår håller hög kvalitet än några få lov-veckor. De elever som bara behöver hjälp att ställa sig på tå i ett fåtal ämnen kan säkert få till det, men de elever som ligger utslagna på eller till och med under golvet behöver helt andra åtgärder. Där hjälper ingen lovskola. Där krävs mer personal, långvariga åtgärdsplaner och tidig signalgivning. Det räcker betydligt längre. Tänk om vi kunde sjunga elevernas, lärarnas, demokratins och det kritiska tänkandets lov istället för lovskolans. Den lovsången skulle jag gilla!

Eller???

"En vänlig grönskas rika dräkt har smyckat dal och ängar...." avslutade dagens gudstjänst i Vasakyrkan. Idag blåser det dessutom ganska ordentligt så raden "nu smeker vindens ljumma fläkt de fagra örtesängar" hade också sin relevans. Söndagsskolan hade sin avslutning och nu väntar sommaren. Många ser fram emot sol, bad och utelekar. Hoppas det blir möjlighet till mycket sådant för alla barnen!

Själv går jag fortfarande med en lite gnagande olustkänsla över feminismens framtid. Det är lätt att fastna där när man matas mer än vanligt med de kroppsliga kvinnoidealen i tidningar och på reklamaffischer. Hur många av oss klarar av att leva upp till det där? Att vara modellsnygg samtidigt som man tar hand om familjen OCH gör lyckad karriär? Vi har fastnat, inte bara i Sverige i stort utan även på andra plan. Visst gör den borgerliga politiken sitt till för att dra utvecklingen tillbaka, med bristande resurser till offentlig sektor och förlitande på att frivilliga krafter ska ta över och att kvinnors lott ska vara att arbeta deltid, ta hand om barnen, städa hemmet och "vårda frisk man i hemmet", men vi andra har också en läxa att göra. Vi måste helt enkelt peka på orättvisorna och lyfta upp det faktum att patriarkatet regerar, starkt och mäktigt, och att det är moraliskt förkastligt. Vad väntar vi på? Att någon annan ska göra det?

Något som blir tydligare och tydligare är att vi många gånger har fel perspektiv. Det har vi haft länge. Vi tittar på kvinnor och tänker "hur ska vi få in kvinnorna i maktrummen?". Sanningen är ju att vi redan har nått dit i formell mening. Vi kvoterar. Vi har "varannan damernas" och vi har lika rösträtt. Kön är en diskrimineringsgrund. Formellt har vi alltså till stora delar nått målet, men absolut inte reellt. Kvinnor har mindre att säga till om när de väl sitter i styrelserna. De får plats nr 2 när nomineringslistor varvas. Kvinnor värderas olika jämfört med män. Kvinnor måste vara kompetenta. När det gäller män diskuteras inte kompetens. Hittar man inte en riktig femetta till kvinna går det bra med en halvdålig man. Det låter inte klokt, men om vi tänker efter så inser vi att det faktiskt ser ut så på väldigt många håll.

Det leder oss till det rätta perspektivet, nämligen "hur kan det komma sig att den som har makten så självklart har den?", och det är då det börjar svida till. Det är när vi rör oss bort från "kvinnor som offer"-perspektivet som männens position blir så tydlig, och det är nog smärtsamt för många. Det är nämligen då mannens maktställning måste ifrågasättas. Då duger det inte med härskartekniker, att höja rösten, att bli arg och ryta som en furie, för då måste man istället reflektera över varför det är så naturligt att den som har makten också ska ha makten. Och det är jobbigt att börja ifrågasätta sig själv, men det är ett måste om vi ska komma nånvart med rättvisearbetet. Man måste sluta att lägga missförhållandena så långt som möjligt bort från sig själv, och istället börja jobba med det faktum att man själv och de egna tankesätten är en del av problemet.


För visst måste vi vara förebilder här? Det kan väl inte vara så att vi på vänsterkanten fortfarande låter en detalj som vilket könsorgan vi har fått bestämma om vi får tillträde till maktkonstellationerna och de viktiga diskussionerna? Det kan väl inte vara så att en klick människor på ett naturligt sätt får makt medan andra inte får det? Det kan väl inte vara så att vårt ideal är detsamma som det som efter ett tag rådde i Orwells Animal Farm, nämligen "All animals are equal, but some animals are more equal than others".


Eller?

Blandade känslor

Jag håller på att förbereda en rad ärenden som måste fixas. Det handlar bland annat om budgetfullmäktige på måndag och en partikurs till helgen. Det som såg ut att innebära så mycket ledig tid till förberedelser blev inte så när almanackan och tiden springer i sprintfart, men jag ska nog reda ut det. Idag har jag dessutom problem med öronen så jag stannar hemma större delen av dagen, kurerar mig med otäcka gula droppar och läser/plockar med papper/letar efter material under tiden. Det känns mest effektivt just idag. Och så kanske jag är ganska fit for fight när kvällen kommer med sångövning med bästa Vox Communis :-)

Men, livet har även sina mörka delar. Det är svårt att vara genomglad när människor som står en nära har det omänskligt tufft.... Mina tankar vill inte riktigt fokusera, men jag försöker med skiftande framgång. Det är med blandade känslor man sitter och letar i de olika budgetförslagen för att hitta något viktigt att debattera kring. Allt blir liksom futtigt och så har jag psalm 309 ljudande i bakgrunden i mitt medvetande:

Nu vilar ett hjärta,
i ljuset och friden
de frågor som tystnat 
har fått sina svar, 
och nödens och ångestens tid är förliden 
för själen, som lyser i Herrens förvar.
(Sv Ps 309:1 skriven av Bo Setterlind)

Det kanske ändå är så man måste tänka för att klara sig igenom. Tack för de vackra, kloka och sanna orden Bo Setterlind. Livet går vidare, trots allt.

I livets villervalla

I livets villervalla
vi gå på skilda håll.
Vi mötas och vi spela
vår roll


Vi dölja våra tankar,
vi dölja våra sår
och vårt hjärta som bankar
och slår


Vi haka våra skyltar
var morgon på vår grind
och prata om väder
och vind


I livets villervalla
så nära vi gå -
men så fjärran från varandra
ändå.

(Nils Ferlin)

Ja, livet är inte alltid som det ser ut, och vad vet vi egentligen om vår nästa och hans/hennes situation, tankar och överväganden?
 
Men man kunde ju hoppas att vi skulle kunna och våga leva närmare och inte så långt ifrån. Vi är ju bara människor, och vi behöver varann.

Det kom ett brev....

Jag fick ett brev idag. Det var poststämplat i Göteborg och adresserat till "Birgitta Axelsson-Hedström, Vänsterpartiet Kalmar". Inget mer, men det kom ju rätt trots att även adressen saknades och namnet var fel. Signaturen "En 73-årig klart tänkande kvinna" hade en hel del att tala om för mig och en del frågor. Kontentan av alltihop kan väl kort beskrivas med orden "Allt är utlänningarnas fel".

Denna 73-åriga kvinna har tydligen hört mig i radions P1 tala om respekten gentemot kyrkan när det gäller skolavslutningarna och fått allt om bakfoten. Skulle jag med ett enda antetag någonsin ha hävdat att ungdomar och barn INTE är välkomna till kyrkan? Hon påstår vidare att jag inte vet vad yttrandefrihet är och att "utlänningarna, som kommer hit med psykiska problem, TBC och HIV ska följa våra lagar". Jag kan tycka att det är viktigt att även vi följer dem...

Jag vill helst inte ta i sådant dravel ens med tång. Att hävda att "allt måste stoppas vid gränsen" är så inhumant och så fjärran från såväl kristen som humanistisk etik att man mår illa till och med av att läsa det. Hur kan vi ha hamnat här, i det stolta landet Sverige som har varit förskonat från krig och elände sedan urminnes tider och där vi har slagit vakt om empati, solidaritet och medmänsklighet? Ett välmående Sverige som i många fall har setts som ett demokratiskt föredöme?

Ja, en sak vet jag, och det är att brev som detta bara gör mig än mer övertygad om att vi måste arbeta med våra grundläggande värderingar. Att människovärdet måste försvaras. Att vi har ansvar för varandra. Att vi behöver en samhällsbärande politik som eliminerar orättvisor istället för att skapa nya och där avunden kan krympa istället för att växa. Att gränserna mellan människor måste överbryggas. Att behovet av samling och vidsyn i de stora frågorna blir större för varje dag som går. Att vår demokrati inte finns naturligt utan måste försvaras och utvecklas. Att vi måste, likt Dag Hammarskiöld, inse att "Alla är mina bröder". Att vi måste kunna hämta styrka av varandra och ibland se att alla frågor och meningsskiljaktigheter inte i alla tider är lika stora och viktiga. Att vi bara är människor, och att alla vi små är viktiga för ett samhälle där vi alla får plats.

Kampen går vidare, nu ännu starkare, MOT främlingsfientligheten, mot rädslan för det nya och okända i kultur och sedvänjor och FÖR medmänsklighet, öppenhet och lika värde. Det är mitt svar till den 73-åriga kvinnan. Hade hon velat kunde hon ha fått det personligen. Nu blir det istället offentligt.

LEVE DEMOKRATIN! LEVE MEDMÄNSKLIGHETEN! LEVE KÄRLEKEN!

Utan dessa tre beståndsdelar har vi helt enkelt inget samhälle värt att försvara. Det gäller även Sverige.

Kyrkan är självständig och öppen för alla, även i skolavslutningstider!

Idag fick jag förmånen att vara med i radion. Det var P1 Morgon som gjorde ett inslag på den eviga frågan: Ska skolavslutningar firas i kyrkan? Jag fick tillsammans med en riksdagsledamot från KD diskutera för och emot dagens ordning. För mig är frågan ganska enkel: Det är inte möjligt att ha en konfessionsfri ceremoni i ett kyrkorum, och skolans verksamhet ska vara just konfessionsfri. Inget annat är rimligt. KD-killen kunde inte förstå den ståndpunkten utan verkade anse att traditionen är viktigare än allt annat.

Det tycker nu inte jag. Jag bär dessutom själv ingen tradition i den här frågan. Jag har alltid firat skolavslutningar i antingen matsal, gymnastikhall eler aula. För mig finns det ingen naturlig koppling mellan kyrka och skola, vare sig när det gäller lokaler eller verksamhet. Kanske är jag ovanlig, men för mig är det så självklart.

Den här frågan handlar om respekt för kyrkans och för skolans olika uppdrag. Det är kränkande att en rektor ska gå in och diktera vad en präst får göra och säga vid en tillställning som dessutom sker på prästens arbetsplats. Lika fel blir det om kyrkan ska bestämma vad eleverna ska göra. Vi måste nog inse att år 2012 funkar det inte att ge en religion företräde i civila borgerliga sammanhang dit eleverna dessutom är tvingade att gå pga skolplikten.

Dessutom tycker jag att kyrkan kan göra något bra av det här. Varför inte utforma en "Välkommen till sommaren"-stund i kyrkans egen regi? Det finns mängder av saker att tacka Gud för i just sommartid (för de flesta är ju inte som jag utan gillar sommar, sol och värme), och kyrkans portar är öppna för alla. Då kan var och en gå dit och sjunga sommarpsalmer utan pekpinnar från skollag och rektor och utan att möta en präst som har påtvingad munkavle på sig. Då kan alla bli glada och nöjda, och kyrkan får vara en plats där man är glad precis som det ska vara :-)
P1-morgon 8 juni

Bön för beslutsfattare

Vi lever i en värld som inte ser ut som den borde. 
Där syskonkärlek borde råda råder hat.

Där respekt borde råda råder respektlöshet. 
Där generös välvilja borde råda råder strävan efter egen vinning.

Där gemensamt arbete borde råda råder prestigefyllt revirbyggande.

Tack för att Du har skapat oss alla, med de olika synsätt och perspektiv som vi har.

Tack för att mångfalden speglar Dig.

Tack för de möjligheter vi har att förverkliga ett bättre samhälle som har plats för var och en och där kvinnor och män värderas lika.

Tack för att finns med oss och verkar även genom de demokratiska processerna.

Gud, tack för det förtroende vi har fått. 
Ge oss vishet att axla det. 
Ge oss mod att gå emot strömmen där så krävs och ge oss viljan att lösa problem istället för att skapa nya. 
Tack för att Du finns med oss i arbetet, tack för den demokrati vi har och hjälp oss att inte tappa målet ur sikte.

Bilderna är från dagens ekumeniska Jesusmanifestation på Larmtorget i Kalmar där en stor skara människor delade förböner med varandra. Bengt Johansson med band ledde lovsången.