torsdag, juli 05, 2018

Stillhet och förtröstan - om rehabiliteringens vedermödor


Jag fortsätter min rehabilitering. Det känns allt annat än meningsfullt när man inte märker någon direkt förbättring och nätterna fortsätter att innehålla en massa vaken tid att grubbla på. Ett träningsprogram ska gås igenom tre gånger om dagen, löjliga övningar i alla andra perspektiv än mitt just nu och jag har börjat förakta mig själv för min bristande förmåga. Att försöka lyfta händerna upp till ansiktet tar fullständigt andan ur en, och det ska göras tio gånger. Att vifta med armbågarna ut från kroppen lika många gånger är ett skämt. OK, det kanske går tre centimeter, på sin höjd. Ändå måste jag fortsätta, tre gånger om dagen.  Bassängträningen är tyvärr stängd för sommaren. Det positiva är att jag slipper smärtan i att kränga av och på mig baddräkten i vått tillstånd. Det negativa är att jag går miste om en effektiv träningsform. Det blev rätt svart ett tag, det erkänns.

Igår skulle jag då på återbesök på ortopedkliniken och hos fysioterapeuten Carina som har fått mig på sin lott. Hon, liksom hennes kollega Annika, är en fantastisk tillgång i rehabprocessen. Kunniga, lyssnande, förstående och entusiasmerande när det inte finns mycket av den varan att hitta hos mig. Igår skulle jag få känna hur det kan vara att träna i ortopedens gymlokal. Förväntningarna var väl, ärligt talat, i mikroskopisk storlek.

Jag hade fel! Tack gode Gud för att jag har fel så ofta, inte bara när det gäller herrlandslagets resultat i det pågående världsmästerskapet! Ett ganska digert program fick jag gå igenom, och inte en enda övning gjorde direkt ont! Nu ska jag gå dit åtminstone två gånger i veckan och göra mitt bästa. Dessutom så tyckte Carina att jag hade ökat min rörlighet sedan sist, tvärtemot vad jag känner. Det sistnämnda var ju ren glädje att få höra! Samtidigt så fick jag höra att jag visst kommer att bli bra igen, men det kommer att krävas träning och tid samt avslappning och vila. Ja, vad som krävs visste jag ju egentligen.

Profeten Jesaja uttrycker samma sak. Genom stillhet och förtröstan blir man stark. Vare sig stillhet eller förtröstan är starka grenar i min kompetensportfölj. Jag är en otålig själ i en skabbig kropp, och kunde jag köra all rehabträning nonstop tolv timmar om dagen så vore det absolut det alternativ jag skulle välja. Stillheten attraherar inte, och det hänger främst ihop med att jag då känner mig overksam. Förtröstan, ja det är något jag är långt bättre på att ingjuta i andra än att praktisera själv.

Ändå är det just där jag måste landa. Genom stillhet och förtröstan... Sedan kommer styrkan. Det är svårt, men efter en axelcuffsutur så finns inget alternativ. Det är den nakna och obarmhärtiga sanningen som kanske en dag kan bli till en livsvisdom även för mig.

Inga kommentarer: