onsdag, juli 11, 2018

Det vackraste jag vet...

Tänk att just jag skulle få världens allra sötaste och mest perfekta lilla flicka till barnbarn! En liten, liten fantastisk tjej med mycket gyllenbrunt hår, mörka blå ögon och egen vilja fick jag träffa i söndags och sedan umgås med i tre dagar. Hon bor i Malmö, så det är en bit bort från mormor. Det är alltså bäst att man tar chansen att träffas ordentligt när det blir av, och även om vänster axel värker så gick det att hålla henne i famnen bara jag kuddade upp mig ordentligt på vänster sida. Alla kungens hästar hade inte kunnat hindra mig!

Jag hade lovat att sy lakan till det nya lilla livet. Nu kom ju axelskadan i vägen för den aktiviteten. Nu är det ju så att vi var två på besök, så vid symaskinen satte sig goe maken Pierre och såg till att lakanen ändå blev klara. Det var första gången sedan skolans textilslöjdlektioner som han hanterade en sådan maskin, och det gick strålande! Nu finns fyra nya vita underlakan plus ett påslakan och ett örngott i grodmönstrat bäckeböljatyg för lilla gullungen att sova gott på och under. Tack Pierre!

Jag önskar min lilla dotterdotter allt gott världen rymmer och himlen därtill, trygghet, livsaptit, bus och nyfikenhet i sinnet och en stark förvissning om att hon är gränslöst älskad, och på lite kortare sikt en något svalare sommar. Det är nämligen riktigt hett däruppe under takåsen i Kirseberg där hon bor och så mycket värme kan bli jobbigt i längden för ett spädbarn som ännu bara är två veckor gammalt. Enligt uppgift regnade det lite grann igår när vi hade åkt, men det förslår ju inte långt. Man känner ju hur man längtar efter en paus från det tropiska klimatet som har bosatt sig här, eller hur?

Vi behöver förresten också regn här i trakten av Kalmar. Det märkte vi inte minst idag när vi skulle köpa nya blommor till balkonglådorna efter de penséer som har blommat oavbrutet sedan i våras och nu började resa till de sälla jaktmarkerna blad för blad. I handelsträdgårdens växthus rådde vätskebrist och värmeslag om vartannat, och det är heller inget annat att vänta efter den här mastodontversionen av sol, värme och extremtorka. Vi hittade ändå en fin blandning av nya blommor, visserligen med några fler sorter än vanligt men det blev vackert i alla fall och betydligt mer levande än de penséer som vi nu kunde slänga med gott samvete. Med frisk jord och bevattning, och lite regn då och då om man nu får lämna en önskelista över sådant man inte kan påverka själv, så kommer det åter att bli två prunkande lådor i rosa och gult som vi kan glädjas åt resten av sommaren. Det är jag övertygad om.

Och lika övertygad är jag om att lilla I har det bra med sina föräldrar. Visserligen var det tråkigt att lämna dem igår, men det var ändå med lätt hjärta. Mormor behöver inte vara där och kolla att det funkar. Jag vet att det gör det. Något har jag lyckats med i livet (mot alla odds), och det är att fostra en redig dotter som har lyckats välja en lika redig pappa till sitt barn. Det känns gott ända in i hjärtat!

Nu fortsätter rehabträningen för min del på hemmaplan. Nästa gång jag träffar lilla I så väger hon med all säkerhet mer än nuvarande 2,9 kilo, och jag ska orka bära och lyfta henne då också. Det är bara att bestämma sig och köra på för allt smör i Småland! Det allra vackraste jag vet måste jag kunna ha så nära hjärtat som det bara är möjligt 💖

Inga kommentarer: