När dagen fylls av fågelsång och äng och hagar blommar
När markens hela rikedom förkunnar Nordens sommar
Då spelar Skaparen och vi är toner i hans symfoni
Av ljud och ljus och färger
Den psalmen (Sv Ps 754) med svensk text av den forne växjöbiskopen Jan Arvid Hellström avslutade gårdagens högmässa. Melodin är medryckande och församlingen sjöng som vanligt så det stod härliga till. Vi får vara en del av Skaparens storhet, och det är i sanning värt en lovsång. När man sedan kommer ut och tittar efter de där färgerna så inser man ju dock ganska snart att det mesta är gult. Det som brukar vara friskt och grönt veckan före midsommar är i år halmgult, risigt, fult och snårigt. Jag tänker då på en annan sång:
Herre, ge oss vatten!
Ge oss vatten som ger liv.
Vi törstar efter dig!
Den norske musikern Arnold Börud har skrivit den och framfört den med Mini-Tvers för sisådär 40 år sedan, men den är mer aktuell än nånsin. Vi behöver regn och vi behöver vatten i såväl bokstavlig som bildlig betydelse. Vi behöver bli fyllda av liv, både vi och växtligheten för att må riktigt bra. En regndans kanske kan vara idé att pröva? För min del blir den rätt orörlig, men jag är gärna med i tanken och ger moraliskt stöd. De danssteg jag kan ta är de ynkliga rörelser jag förmår i bassängen på sjukhuset. Det är minsann inte mycket att komma med.
Men, det där med att fylla upp är intressant. Vad väljer vi att fylla våra sammanhang med? I morse blev det så tydligt när jag öppnade en av våra dagstidningar. Jag möttes av rubrikerna i bilden nedan.
Alltså, hur stora nyheter är detta? Att 42-åringar är påverkade när de går på krogen är väl snarare mer regel än undantag? Och att en rattfull förare kör konstigt är väl naturligt? Jag tror inte att det är ovanligt att 17-åringar försöker ta sig in på ställen med ”lånade” leg heller. Jag försökte själv som alltför ung tonåring att ta mig in på Hotell Borgholm genom ett fönster, det är alltså sisådär hundra år sedan, men inte sjutton blev det en notis i tidningen för det. OM det hade blivit det så vågar jag knappt tänka på hur mamma och pappa hade skämts.... Men jag tror inte att jag är ensam. Sådant händer och det händer ofta. Måste man då skriva om det i tidningen?
Vad hade hänt om vi hade gjort en annorlunda nyhetsvärdering? Kanske hade det utrymme som dessa notiser tog, det handlar väl om 15% av en helsida i runda slängar, kunnat användas till att beskriva en positiv nyhet? Det FINNS nämligen sådana också, men de syns alltför sällan. Jag tror att vi är svältfödda på den typen av läsning, och jag tror att den är både viktig och livgivande precis som vattnet som vi behöver, och då menar jag inte bara för oss människor som individer och för vår natur utan för vårt samhälle och vår framtid tillsammans. Vi kan inte bara matas med elände, vi måste få lite glädje också.
Inte är det för mycket begärt när vi ju faktiskt har så mycket att vara tacksamma för och glädjas åt? Vänlighet, kärlek, hopp och framtidstro finns ju överallt! Låt oss sprida det på alla sätt vi kan! Allas bidrag behövs! Den lilla barnsången nedan, skriven av Göte Strandsjö 1977, nynnade jag på när jag idag promenerade hem från träningen. Kanske ska vi sprida även den? Vi är betydelsefulla allihop. Det vi gör spelar roll. Låt oss testa och se om vi med lite optimism och hoppfullhet kan slå undan fötterna på de eländesbeskrivningar som vi matas med. De är nämligen inte HELA sanningen om vår tid. Det finns tack och lov så mycket mer om vi bara hjälps åt!
Det betyder mer än du tror
om du på den plats där du bor
sprider glädje, sprider kärlek, håller fred.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar