Jag trodde väl aldrig att jag skulle må så här dåligt efter att ha opererat min axel. Nu har det snart gått tre veckor och jag sover fortfarande inte på nätterna. Det går inte att ligga ner, jag kan inte använda min säng och jag tillbringar nätterna lutad mot kuddar i ett soffhörn. Jag sover en halvtimme, trekvart eller om jag har tur en timme i sträck. I förmiddags lyckades jag sova en dryg timme vilket betydde massor. Det är inte bara smärtan i axeln som ställer till det. Nu har det börjat göra ont mellan skulderbladen också och allra värst är det axellåsande bandaget som ska sitta på dygnet runt och som i denna helvetiska sommarsol alstrar så mycket värme att jag får både värmeutslag och annat otrevligt. Det är inte alls roligt att leva under de här förhållandena.
Samtidigt så vet jag att det finns så många andra som har det så mycket värre, och jag vet ju att det här går över så småningom även om det är en massa rehab som väntar. Just nu har jag kommit dithän att de tre träningsavbrotten per dag då jag får vara utan bandaget är lufthål i både bokstavlig och bildlig bemärkelse. Det är ju alltid nåt. Balkongdörren kan stå öppen på vid gavel sedan goe maken satte dit myggnätet och det ger en viss lindring av värmen på natten i varje fall. Dessutom har jag dragit ner på morfinmedicineringen till ett minimum vilket också är ett framsteg, så visst finns det ljuspunkter. Men, jag mår skit.
Inte ens skriva kan jag. Det blir enhandsvals och det tar för lång tid och man får ändra alla meningsinledningar till versaler i efterhand. Att passa tider är ett eget litet helsicke. Att ha uppgifter som ligger och väntar är en plåga. Just nu vill jag bara ha möjlighet att sova när som helst, få domna bort ett tag och få vila kropp och själ. Att promenera bort till affären är nog för att suga musten ur mig. Att gå till kyrkan och få dela lite gemenskap och att sitta på ljugarbänken utanför porten härnere i skuggan och prata bort lite tid med husets daglediga pensionärer är däremot sådant som ger kraft. Jag försöker, men det är tungt.
Och det får nog vara det ett tag. Hjälparen ska komma läste vi i söndags. Jag lever på det hoppet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar