fredag, september 06, 2013

Hur kunde det bli så fel?

Hur behandlar vi våra gamla och sjuka? Ja, den frågan har jag all anledning att ställa mig efter det senaste dygnets turbulens. En nära anhörig har inte bara fallit mellan stolarna, hon har bokstavligt talat fallit ihop. Jag behöver inte gå in på några detaljer, men faktum är att hon kom till sjukhuset i förra veckan för att hon mådde dåligt, och hon blev hemskickad igår i ett ännu sämre skick. Man ställer sig ju frågan Varför? "Medicinskt färdigbehandlad" är svaret från sjukhuset samt "Det är kommunens ansvar". Vid kontakter med kommunen framkommer att inget kan göras förrän på måndag då det kan ske en vårdplanering vilket enbart är ett första steg. På min fråga om vad vi ska göra fram till dess, det är ju bara fredag idag, så beror svaret på vem man frågar. Sjukhuset säger "Vet inte" och kommunen säger "Kontakta sjukhuset". Nu sitter jag och väntar på att en vårdcentral ska ringa och tala om för mig hur DERAS samtal med sjukhuset fungerade, för helt uppenbart är att dörren dit är stängd för oss anhöriga. Är en patient utskriven så är hon nämligen inte längre sjukhusets bekymmer och där varken vill man eller kan man göra nåt alls. Väntan på det telefonsamtalet har pågått nu så länge att jag har missat ett viktigt möte som jag nog egentligen var tvungen att gå på, men man måste ju prioritera sina närstående i det här läget. Det hoppas jag att de flesta förstår, inklusive mötesarrangören.

Tunga vård- och omsorgsinsatser dygnet runt inklusive hjälp med precis allting kan inte ges av en nära anhörig trots att den nära anhörige i övrigt står utan hjälpbehov. Jag trodde att det var ganska solklart i det här välfärdssamhället, men tydligt är att det finns grova maskor som man kan falla igenom. Kommunikationen är bristfällig, informationen ges inte tillräckligt tydligt, helhetssynen lyser tyvärr med sin frånvaro och mitt i all den sorg som det innebär att se en älskad anhörig må dåligt så måste man slåss både med en vårdapparat som verkar ha glömt att det är människor det handlar om och med sin egen känsla av otillräcklighet eftersom det helt enkelt inte går att göra allt själv hur mycket man än försöker. Om jag bara hade mött en gnutta förståelse för det problemet hos någon annan än sjuksköterskan på vårdcentralen (som ju faktiskt står helt utanför hela processen som har blivit som den blivit) så hade jag inte känt mig så uppgiven och frustrerad, men nu känns det som om ingen inblandad vare sig vill eller kan ta ansvar. Och under tiden så ökar oron, stressen och lidandet.

Jag är trött och arg. Jag sitter och tittar på två telefoner och möts av tystnad, ointresse och snorkiga svar. Det är inte så här det skall vara när man har behov av vård. Hur kunde det bli så fel??

Uppdatering:
En korttidsplats är nu fixad, tack vare suverän hjälp från Kalmar kommuns omsorgsförvaltning. VARMT TACK till alla som tillsammans lyssnade, såg och organiserade! Ni är guld värda!

Inga kommentarer: