tisdag, september 24, 2013

"Det slutar aldrig annars"

Ni missade väl inte den tyska TV-serien "Krigets unga hjärtan" när den visades av SVT tidigt i somras? Jag såg den med stort intresse. Krig skildras ofta utan att ta hänsyn till effekterna på individnivå, men här var det just dessa som stod i fokus. Starkt, gripande och oerhört lärorikt.

En del av historien bet sig fast ordentligt i mitt sinne. Den handlar om sjuksköterskan Charlotte som tjänstgör på ett tyskt militärsjukhus vid östfronten. Hon fick i uppdrag att bland lokalbefolkningen välja ut ett sjukvårdsbiträde. Kravet var att hon skulle tala och förstå tyska. Valet föll på en ukrainsk kvinna som senare visade sig vara väldigt kunnig, för att inte säga onaturligt kunnig, i just sjukvård. Det var i och för sig inte så konstigt. Hon var utbildad läkare, men inte bara det, hon var judinna också. Detta märkte Charlotte som i sin nitiska patriotism anmälde kollegan. Det dröjde inte förrän hon fängslades och fördes bort, till ett okänt öde kunde man anta.

Nåväl, kriget tog slut. Det var inte Hitlers Tyskland som stod på den segrande sidan, det var Röda armén med Stalin som segerherre. Sjukhuset utrymdes, men Charlotte blev kvar när de sovjetiska soldaterna trängde in i anläggningen. Precis som brukar vara fallet så räcker det inte att vinna krig och landområden, soldaterna ska även erövra fiendens kvinnor via våldtäkter. Charlotte blev förstås utsatt. Det spelar ingen roll varifrån segrarna kommer, driften att erövra, förtrycka, belägra och härska över den förlorande sidans kvinnor verkar vara densamma. Det handlar om att ta, bara ta. Mitt i våldtäkten dök dock en kvinnlig officer upp. Hon beordrade soldaten att avbryta, vilket också skedde. Officeren visade sig vara den judiska läkaren Charlotte hade skickat i döden, och hon ställde förstås frågan "Varför räddade du mig?" Svaret blev "Det slutar aldrig annars."

Och det är sant. Det slutar aldrig annars. Någon måste sätta stopp, trots att det inte alltid är rättvist. Annars får vi inget av värde kvar. Rättvisan segrar inte alltid i den här mänskliga världen, och nu pratar jag inte om vare sig krig i största allmänhet eller om andra världskriget i synnerhet, utan om vår sociala samvaro människor emellan. Det här lär man sig, ibland the hard way, men kampen fortsätter ändå fast på andra arenor. Såna är vi människor. Vi ger inte upp, men vi söker oss nya vägar. Kan man välja bort miljöer som bryter ner en så ska man göra det och istället bygga upp något nytt, trots att osäkerheten är större än det mesta annat.

Jag säger alltså: Tack till Kommunhälsan som gav mig kraft att gå vidare under 2012. Tack till Skolledarförbundet och Mats Nyblom som har ställt upp för mig till 100% sedan det brände till på allvar i våras. Tack till partikansliet i Stockholm och ledande partiföreträdare för stöd och peppande kommunikation under hela processen. Tack till Ninjafeministerna som alltid finns där med värme och klokskap. Tack till Byteaterns människor som har gett mig mer än ni nog själva förstår. Tack för alla förböner och för all värme och kärlek från vänner och församling (trots att det finns en hel del frågetecken kring min politiska färg här och där). Ett extra stort tack förstås till Pierre, Emmy och övrig familj och alla goda vänner (ingen nämnd och ingen glömd) som har stått ut med mina ups and downs under de senaste åren och ändå är kvar hos mig. Stor kärlek och varm välsignelse till er alla!

Och till övriga säger jag: Gå i frid. Må Guds kärlek följa er. Gud älskar ju alla. Den önskan är både det enda och det bästa jag kan ge. Vad som har hänt är förfluten tid och kan varken ändras eller ångras. Framtiden kan ingen av oss människor förutsäga, och det är nog ganska skönt när man tänker efter.


"Livet det går vidare, det har bara börjat..."

2 kommentarer:

Thore Berggren sa...

Birgitta, glöm inte att tacka dig själv också. Från alla oss som gläder oss åt att din röst inte har tystnat. Varken i politiken eller resten av livet.

Birgitta Axelsson Edström sa...

Tack Thore. Vi får väl se hur det blir med röst och tystnad framöver. Jag tar en dag i taget.