Kulturbegreppet är inte helt
enkelt. Det har inte varit helt bekvämt att använda heller, inte för mig. Kultur är något främmande, och
inte något som vi pratade om i min familj. Kultur var något som andra sysslade
med, såna som var välutbildade och som hade fin smak. Det vi gjorde var något
helt annat. Vi spelade, sjöng och höll på med drama. Vi skrev dikter på skoj.
Vi skrev låtar på skoj. Vi gjorde det mesta på skoj, och mamma och pappa hejade
på. Mamma som var musikintresserad och hade drömmar som hon inte kunde förverkliga och pappa som
alltid har skapat, allt från hus, ljusstakar i trä till fiskar i smide och
designat smarta lösningar för trångt boende. Men kultur? Näe.
Det här har följt mig. Jag har
ALLTID skapat, men absolut inte professionellt. Allt är på lekmannabasis, men
ändå helt livsavgörande. Det handlar om att få uttrycka sig, att använda flera
språk och att utvecklas och det handlar om att kommunicera, att testa gränser
för sin egen förmåga och låta andra få testa sin. Det handlar om att tillåta,
och inte om att begränsa, om att öppna, inte att stänga och om att uttrycka,
inte om att bedöma. Det är djupa och genuina mänskliga behov som vi måste få
tillfredsställa om vi ska kunna bli just människor i original och inte kopior.
Det är livsviktigt! Det handlar om att jag ger mig själv chansen att vidga
vyerna, att vara öppen för nya saker, att våga uppleva sådant jag inte tidigare
upplevt. Vi har som människor möjlighet att växa och utvecklas hela livet, och
varför ska jag då inte göra det? Och varför ska en del ha möjligheten men inte
andra? Jag tror att det är sant det som Rollo May har uttryckt: ”Den som inte
kan skapa måste förstöra.” Vilket slöseri på människokraft!
Allt är ju inte ekonomisk tillväxt
här i världen. Jag är inte så naiv att jag tror att vi kan skapa ett
välfärdssamhälle utan tillväxt, men jag ställer på allvar frågan om hur
välmående ett samhälle blir om vi inte fyller behoven av kultur. Kulturen är
nämligen det som utvecklar oss allra mest, och vi måste redan i unga år vänja
oss vid att använda och förstå kulturella uttryck.
Därför är det så livsviktigt
att den estetiska bildningen, den som ger oss beredskap för att utnyttja hela
vår potential, får det utrymme som krävs i skolan. Skolan har aldrig varit och
kan aldrig vara ett ställe där allt kretsar kring lönsamhet, svenska, matematik
och engelska. Skolan är till för HELA eleven, och vi måste också utanför skolan
ge möjligheter att utvecklas vidare. Det kan handla om kulturskolor,
musikscener, bibliotek och bildningsförbund men också om teatrar, föreningsliv
och utställningsytor. På det sättet skapas förutsättningar för ett välmående
samhälle bestående av välmående människor och inte bara av välmående pengar.
Hos oss mår pengar bra säger nån kapitalplaceringsaktör i TV-reklamen, men är
det någon mening med det om inte människorna gör det?
Kultur är glädje, kreativitet,
inspiration, insikt och hopp, men det bygger på att vi har människor som deltar
och som ställer sina förmågor till tjänst. Det handlar om professionellt
kulturarbete så klart, men också om att
delta själv på amatörens villkor. Det råder inget motsatsförhållande mellan de
där två. Det är just DET som är det fina i kulturens kråksång: Det är en
mångfaldsverksamhet som ENBART berikar. Och finkultur, vad är det? Och vad är
då motsatsen?
Och jag tror, eller jag är
övertygad om det, att kulturkompetens, om den har blivit införlivad på riktigt
i den människa man är, påverkar hela vårt sätt att vara. Jag tror nämligen att den
som har fått chansen att uttrycka sig har större möjligheter att förstå andras
uttryckssätt. Jag tror också att den som känner sig trygg i sig själv inte
nödvändigtvis måste leta fel hos andra. Den som känner sig accepterad som ett
original behöver inte konkurrera med andra original. Konkurrensen frodas
däremot bland kopiorna.
Därför är den kulturella
bildningen inte bara viktig för mänsklig utveckling, för konsten och skönheten,
den är nödvändig för att vi ska kunna bygga ett hållbart samhälle. Låt mig ta
ett litet exempel:
I morgon ska vi åka till
Åtvidaberg, ni vet den lilla orten i Östergötland som har laget som blev
tvåfaldiga svenska mästare i fotboll i början av 70-talet. Det där med två
gånger är viktigt för oss som brukar skandera EN GÅNG ÄR INGEN GÅNG, KFF HAR
INGET GULD :-) Hur som helst, idrotten är viktig för orten. Mycket av
kulturen och den stolthet som finns i Åtvidaberg är knuten till just fotbollen,
även om laget har varit nere och vänt i dåvarande trean. I morgon spelas allsvensk
match mot Elfsborg på Kopparvallen, och innan avspark sker så ordnar
bandyklubben ett event med legendaren Conny Torstensson, Elfsborgs
fotbollstränare samt Hammarbys bandytränare. Det är inte konkurrens, det är
gemensamt arbete trots olikheter. Det KUNDE ha varit konkurrens och sura miner
för att fotbollen får för mycket utrymme och bandyn för lite, om det hade varit
det naturliga förhållningssättet. Det är det inte. På en liten ort vet man att
det är TILLSAMMANS man skapar bäst. En grundläggande respekt för varandra, för
olikheter och skilda resurser och förmågor, är nämligen en av de allra
viktigaste fundamenten för en demokrati. Sammanhang där sådant saknas mår inte
väl, och människorna där far ordentligt illa. Fråga mig, jag vet, av egen erfarenhet.
Bara upplysningsvis: Jag hör
till dem som inte anser att fotboll är kultur, fotboll är idrott och idrotten
kan SKAPA en kultur i betydelsen sätt att vara mot varandra. Och en sak till:
Vi ska inte bara på idrott i Östergötland. Vi ska se Vadstenaoperan också,
Kerstin Ekmans nyskrivna ”Jorun orm i öga” där min dotter Emmy sköter
ljuset. DET kallar jag kulturtripp :-)
Socialdemokraten Bengt
Göransson, tidigare kulturminister i Palmeregeringen, är en klok man. Han säger
bland annat att man inte alls mår bättre av kultur. Det finns mängder av
teaterföreställningar, filmer, litteratur och musik som man får ångest och
sömnlösa nätter av. Han har helt rätt. Man mår inte bättre, men man lär sig
något, och det är en del i bildningsprocessen.
Att lära sig och att vidga
vyerna är inte nödvändigtvis något man direkt skrattar av eller som skapar
lycka i sig, men det ger verktyg att hantera verkligheten. DET är jag övertygad
om.
Därför, rent logiskt, så KAN
man må bättre av kultur. Också. Jag tror nämligen att kulturbildning ger oss
redskap på längre sikt, förutom att en hel del kultur faktiskt även direkt ger
oss positiva upplevelser. Jag har sjungit i kör i hundra år (nästan). Just nu
har jag världens roligaste kör, nämligen Vox Communis, nästan 100 otroligt positiva
människor i olika åldrar som träffas för att ha roligt tillsammans genom att
sjunga. Och JA, vi HAR roligt! Till och med vetenskapliga rön säger ju numera
att en ökad hälsa bland körsångare inte är ren inbillning utan att man rent
objektivt kan se en bättre hälsa och högre livskvalitet hos körsångare, och jag
kan lova att det inte beror på oss körledare.... Det beror på skapandet, på
styrkan i att göra något tillsammans, att se sig själv som en betydelsefull del
i en större helhet, att upptäcka att vi kan ställa våra gåvor och resurser i
tjänst och därigenom bli värdefulla för både oss själva och varandra. Bland
annat. Sedan kan jag inte undgå att säga att den energi som man som dirigent
känner, den som nästan rent fysiskt strömmar från alla dessa engagerade
människor som sjunger av hjärtans lust, skapar en flygande matta för både
kropp, själ och ande. DET är lycka! Och det gör inget om det finns lite falska
toner här och där. Det är ju äktheten det handlar om, inte tonsäkerheten.
Jag unnar fler den här
upplevelsen. Alla människor ska ha möjlighet att våga pröva kulturens vingar
och dess flygande matta, även om begreppet kultur kanske känns lite obekvämt.
Vi kan både resa ut i världen, långt
längre än vi trodde var möjligt, och in i vårt eget hjärta där våra egna
möjligheter bor. Kulturen gör själva
livet levande. Den ÄR livsviktig, och just därför får den inte stuvas undan
eller väljas bort. Den är det mänskliga fundamentet, och ska värderas därefter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar