tisdag, maj 15, 2012

Kallar du mig naiv? Ja, men jag tror på värme mellan människor...

Den här bilden tog jag förra vintern. Vanten låg vid den busshållplats som jag oftast använder de få gånger jag åker buss hemifrån in till stan. Det var kallt.... Jag minns att jag tyckte synd om den som hade glömt eller tappat vanten, inte för att den var speciellt fin (men det var den ju också) utan för att den behövdes som skydd mot kylan. Jag som lider av vita fingrar så fort temperaturen kryper ner under 8 plusgrader inser ju hur utsatt man kan känna sig. Snö och utan vante, huvaligen!

Men nu behöver man inga vantar längre, men inte sjutton kan jag påstå att samhället är så mycket varmare bara för att utetermometern har parkerat sina siffror över 10 plusgrader. Utförsäkringar, gränsdragningsproblem, kvinnor som blir slagna och mördade av sina män, män som har tappat sin självkänsla och inte kan hävda sig på annat sätt än att härska över sin partner, lidande och behövande människor som faller mellan stolarna när alla skyller på alla, barn och ungdomar som far illa, ett arbetsliv som sliter ut dem som har jobb, och lämnar dem som inget hellre vill än att arbeta, utanför.... Det blåser kyliga vindar i dagens Sverige, isande kalla. Och de kommer inte från norr, de kommer från höger.

När till och med statsministern tar begreppet "etniska svenskar" i sin mun så inser man att kylan minsann har trängt in i de styrandes hjärtan också, även om vi är många som har misstänkt det eller till och med vetat det sedan länge. Jag fryser inombords, och inte räcker det med en fastfrusen vante för att lindra frossan.

Var är värmen som kan hjälpa? Var är engagemanget som kan elda på? Var är protestropen som borde skalla mellan husväggarna? Jag blir ganska modstulen ibland. Har vi slutat att bry oss? Har vi köpt "sköt dig själv och skit i andra"-taktiken?

Jag vill inte tro det. Jag vill tro på ett uppvaknande. Jag vill tro att vi människor tillsammans kan bidra till en mänskligare tillvaro där vi alla kan få en plats. För, man KAN helt enkelt inte vara utanför det samhälle man själv är en del av. Så fort vi delar upp människor i grupper där den ena är bättre än den andra och där en del är mer värda än andra så hamnar några utanför. Det är fel. Vi måste se oss som en enhet, som en mänsklighet där vi har solidariskt och gemensamt ansvar för både nutid och framtid. Ingen av oss är något utöver den andre, vi är alla lika och lika mycket värda, och vårt uppdrag är att med de gåvor vi har fått göra livet något lite bättre för dem vi har omkring oss. DÅ kan man må bättre själv också.

Och då kanske vi kan ersätta den tappade vanten för den som behöver en sådan. Och har vi leenden, skratt, hälsningar och ett vänligt ord över så kan vi ge bort sådana också. Det kan vi börja med redan idag. Det varma samhället börjar i ditt och mitt hjärta, och sedan sprider det sig över hela Sveriges land och även utanför dess gränser.

Kallar du mig naiv? Ja, det får du, men det är ändå så här jag tänker. Det är vad mitt liv bygger på, och jag tror att vi är många som delar den naiviteten. Tänk om vi kunde hitta varann så att utvecklingen gick lite snabbare! Det skulle sannerligen behövas!

Inga kommentarer: