Det här var segt. Är inne på fjärde dagen utan att ha stuckit ut näsan genom dörren. Det börjar kännas lite instängt minst sagt, men nu börjar jag skönja en ljusning. Idag kan jag nästan andas genom näsan. Det ni! Men halsen är en smärre katastrof. Jag försökte ta några toner igår. Det gick inte så bra....
Min förkylningshistoria är lång och upplevelserik. När jag var liten fick jag ALLTID öroninflammation när jag blev förkyld. Suck. Jag tror jag blev totalimpregnerad med Rinomar och penicillin. När den åkomman växte bort började halsen krångla. Jag minns när jag gick på grundutbildningen på universitetet i slutet av åttiotalet. Vi läste juridik med inriktning på arbetsrätt och jag hade tappat rösten fullständigt. Grupparbete, tjo ho. Vilken tillgång man var. Och så kom första advent mitt i alltihopa och man skulle delta i sången i Linköpings Domkyrka. Pyttsan. Inte ett ljud fick jag fram. Jag kommer ihåg en fikastund när vår föreläsare pekade på mig och sa till min närmaste kurskompis: "Det är väl bäst att jag sätter mig här hos dig. Den där har du väl inte mycket utbyte av". Nej, och inte kunde jag protestera heller :-)
När jag gifte mig i oktober 2006 hade jag hosta som sträckte sig över flera veckor. För andra gången hostade jag sönder ett revben och fick sova sittande. Rösten räckte till "JA" och löftet vid altaret, men det var inte så mycket mer än så. Det blev, som nog alla kan förstå, ingen sång den adventssöndagen heller och det stackars luciatåget som jag skulle ha hand om fick klara sig med bara pianospel. Fy. Där vill jag inte hamna igen. Att vara röstlös är ingen kul situation. Så nu försöker jag förebygga detta genom att vara lite mer försiktig med mig själv. Jag håller mig inomhus och tar det så lugnt jag kan.
Goe liberalen tycker nog att det är skönt, för det här betyder ju förstås att jag är lite tystare än vanligt. Vad som sedan sker i tysthet, den verbala aktiviteten vid tangentbordet när jag är ensam hemma och dricker varmt feministiskt och revolutionärt Ninja-te, kan ju ingen kontrollera ;-) Och i morgon tror jag att jag kan våga mig ut, åtminstone en liten stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar