Goda gula minnen

Idag har jag varit hemma hos mina föräldrar en god stund på eftermiddagen, hemma i huset där jag bodde mina första 21 år, det gula tegelhuset som pappa hela tiden håller på och förbättrar, renoverar, bygger ut, bygger om och vårdar. Det är inte mycket som ser ut som när jag växte upp, men det är ändå fortfarande "hemma". Och när man kommer dit så blir man barn igen, åtminstone i mammas ögon. Det är väl så det ska vara. Min dotter blir heller aldrig vuxen. He he ;-)

I slutet på veckan var jag i Borgholm på konferens och sammanträde med Kalmarsunds Gymnasieförbund. Borgholm på höstkanten, det är ödsligare än ödsligast. Det var mörkt, disigt, tyst och tomt. Ändå påmindes jag om den där sommardagen då jag och pappa åkte till just Borgholm och köpte min första bil. Jag hade tjatat ett bra tag, det kan jag erkänna. Det blev en varmgul VW Polo av 1975 års modell den kvällen. Den kostade 4500 kronor och såldes privat av en kille i Borgholms södra delar. Pengarna hämtade vi i Minutenapparaten på Storgatan. Pappa fick ta ut pengarna i två omgångar, för så stora belopp kunde man inte ta ut på en enda gång på den tiden.

Mamma trodde inte sina ögon när vi kom hem med två bilar framemot kvällskvisten. Hon undrade om Polon var treväxlad. Mammas och pappas Saab 99 var av 1974 års modell. Att den var fyrväxlad var det ingen som ifrågasatte. Jag för min del kommer aldrig att glömma turen från Borgholm då jag körde min första bil för första gången. Registreringsnumret minns jag fortfarande. HDX 569. Att bagageluckan var fullständigt genomrostad och att den bara hade 40 hk var fullständigt ointressant. Hästkrafterna räckte till mina behov, och bagageluckan bytte vi mot en annan likadan lucka (men grön och tillknycklad) som pappa hittade krockskadad utanför en lackeringsfirma. Med Plastic padding, svart och gul sprayfärg blev den som ny :-) och bilen blev i övrigt smyckad med fastklistrade nallar på sidorna, svarta fartränder och svartmålade fälgar. Så småningom förärades den det passande namnet "Gullet".

Gullet hade många fördelar, men hon saknade klocka och bilstereo. Alltså hade jag en lös och batteridriven kassettbandspelare placerad på passagerarsätet. Den hade jag alltid där på full volym, och när jag parkerade så lade jag den i bagageutrymmet pga stöldrisken. Det var inte sällan det var just den här låten som pumpades ut i kupén: Wired for sound-Cliff Richard Bandet hade jag spelat in från syrrans skiva :-) När jag hör den minns jag känslan av frihet och den där speciella lukten av plast som vi aldrig lyckades vädra ur :-) Dessutom, texten är kul:
"I met a girl and she told me she loved me
I said: You love me, then love means you must like what I like:
My music is dynamite
She said: I´m not a girl you put on at an stand-by
I am a girl who demands that her love is amplified
Switching to overdrive...."

Se där. Jag var nog Ninjafeminist redan då och vägrade att låta nån sätta sig på mig ;-) (att det ändå tyvärr har hänt och fortfarande händer då och då får nog förklaras av min mänskliga ofullkomlighet...)

Hur som helst, Gullet behöll jag i två år. Jag körde 500 mil och fick 6500 kronor när hon gick ur min ägo. Värdet hade alltså vuxit med närmare 50%. Inte illa, va? Bandspelaren behöll jag, men den äppelformade röda digitalklockan som satt fastklistrad på instrumentbrädan följde med i köpet liksom den nya växelspaksknoppen och rattmuffen. Samt nallarna och klistermärket "I love" som jag hade satt fast framför Polomärket på bagageluckan.

Man glömmer inte sin allra första bil, och inte sitt barndomshem heller. Jag har bara ljusa och gula minnen av bådadera.