Idag hade vi kommunfullmäktigemöte. Tja, det ska vara kommunens högsta beslutande organ, men det blir för det mesta en välregisserad tillställning där de flesta replikerna är väl inövade och kända på förhand av alla. Vi vet liksom vilka som säger ja och vilka som säger nej, och vi vet att alla som säger nej blir kallade utvecklingsfientliga och bakåtsträvande. Vi vet också att utrymmet för att göra något utöver att säga ja är mycket, mycket litet.
Idag var Linnéuniversitets framtida placering uppe på tapeten. Många trodde att det rörde sig om en avsiktsförklaring, men det gjorde det ju inte. Det handlade om VAL AV LOKALISERING och inget annat. Alla som vill Kalmar väl och som vill att Linnéuniversitetet ska finnas kvar i Kalmar skulle rösta ja till en placering på Fredriksskans. Jag röstade ja. En liten minoritet ville utreda mer. Man får ju faktiskt inse fakta: Även om man frågar efter mer beslutsunderlag så får man inte mer. Här har kommunen hamnat i ett utpressningsläge och på offersidan dessutom, och då är det bara att hålla god min och säga ja. Alternativet finns ju inte. Men beslutsunderlaget var bedrövligt, och universitetets egen hantering av sådant som vi kallar offentlighetsprincip och öppenhet lämnar mycket i övrigt att önska.
Alltså: Var detta ett beslut? Nja, det var det kanske inte.... men det var ett ja. Och något annat var helt enkelt inte möjligt att välja.
Övriga frågor hamnade i skymundan denna kväll. Jag noterade att Vasa fritidsgård, den gård som jag som dåvarande nämndsordförande fick kämpa för från december 2009 till hösten 2010, bland annat på uppmaning från kommunledningen, nu ändå ska stänga sin kvällsverksamhet. Det var precis det som skulle genomföras med start i januari 2010 pga dålig ekonomi (ett nämndsbeslut pga sparkrav), men då protesterade främst särskolan. Fritidsgårdens kvällsverksamhet var speciellt viktig för särskolans elever hette det då. Vi backade och öppnade upp. Är det några jag ömmar för är det nämligen särskoleungdomarna, och jag lyssnade på dem. De har minsann inget gratis här i livet. Nu genomförs samma åtgärd, dock utan att nämnden har fattat något beslut, och särskolan är helt tyst. Hur kan det komma sig? Har fritidsgården mist sin betydelse för de här ungdomarna? Eller är det helt enkelt så att budskapet inte har nått ut? Sjutton vet.
Jag kanske har suttit i fullmäktige för länge, det är möjligt. Jag har hur som helst tröttnat på att lyssna på inlägg efter inlägg som dels går ut på att smutskasta motståndare och binda fast halmdockor på dem, dels bara syftar till att framställa den egna ståndpunkten som den enda rimliga. Jag efterlyser respekt och hänsyn, lyssnande attityder och ärliga uppsåt att vilja skapa ett gott samhälle för andra. Jag vill att en spade kallas för en spade även i fullmäktige, och jag vill att vi tillsammans någon enda gång ska kunna stoppa ner prestigen längst ner i portföljen och medvetet lyssna på hjärtat istället. Det vore så himla befriande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar