Jag tycker egentligen att det är ganska sorgligt, det där med min församling. Jag tror jag blev aktiv i kyrkan så tidigt som 1977 och med undantag av de år då jag bodde i Östergötland (1986-1990) så har jag varit kyrkan trogen hela tiden, i medgång och motgång. Men nu känner jag mig inte hemma där längre. Vad kan det bero på?
Det finns många goa människor i församlingen som jag tycker väldigt mycket om. Sådana vänner vill jag inte mista. Men utanpåverket, det stämmer inte längre. Plötsligt en dag i våras så fick jag en smäll mitt i solar plexus när jag spelade på en gudstjänst, och sedan dess har miljön känts främmande. Visst är det trist när man inte längre hittar sin Gud i den kyrka där han alltid har funnits förut?
När jag var yngre hade jag klistermärken med texten: "Om du tycker att Gud känns långt borta, vem tror du då har flyttat på sig?" Den texten är en ganska bra påminnelse om hur saker och ting förhåller sig, men jag tycker inte i dagsläget att Gud känns långt borta. Han finns överallt, i mig och i mina medmänniskor, men han har lite svårt att nå fram till mig just när jag befinner mig innanför kyrkans dörrar. Och därför känns det inte lika angeläget att gå just dit. Har kyrkans väggar blivit tjockare med åren? Eller stängs kyrkdörren för hårt?
Sedan tror jag att det kan bli lite vanskligt för en församling att vara utan pastor. Visst, vi har haft såna perioder förut, men då har vi ändå haft ungomspastor eller liknande, och då har det funnits en viss stabilitet ändå. Nu finns ingen alls. Kanske är jag en svikare som inte är med och stöttar upp just i det här läget, men jag känner att jag inget tillför. För jag tycker att det var så himla onödigt att försätta församlingen i den här sitsen. Det hade funnits alternativ, men de förkastades. Varför kunde man inte vara lite mer flexibel, lite mer smidig och lite klokare? Suck.
Fast visst är det sorgligt. Jag tycker det. Jag saknar spelningarna, sången och musiken, men jag kan inte ställa upp på sammanhang som jag inte i hjärtat ställer upp på. Jag bara är sån. När jag sitter där så undrar jag i mitt stilla hjärta hur mina kompisar utanför kyrkan skulle känna sig om de satt bredvid mig, och jag är riktigt rädd att de skulle känna sig både främmande och obekväma. Likväl vet jag att de är älskade av Gud, precis som alla andra är, både innanför och utanför kyrkan.
Kanske finns det någon mening med mina funderingar. Kanske finns det någon mening med att jag är som jag är. Det tror jag, för tror, det gör jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar