Igår sjöng kören Vox Communis igen. Det är alltid lika kul att sjunga med dessa härligt positiva människor! Glada miner och glada tillrop kännetecknar hela skaran, och det är fantastiskt. Jag hoppas att det kan smitta av sig till andra också. Jag inte bara hoppas det förresten, jag tror att det ÄR så. I alla fall lät det så när jag pratade med en del av gårdagens publik.
Musiken är en otrolig tillgång i livet. Med musiken kan man uttrycka både känslor och uppfattningar, och man kan uppleva dem också, kanske inte alls på samma sätt som den som framför musiken har avsett. Det är spännande. Detsamma gäller även andra kulturformer förstås, men för mig är det musiken som intar en särställning här. Den talar rakt in i hjärtat. Även poesin kan ge liknande upplevelser, och när man sätter ihop text och musik på ett så perfekt sätt att de liksom "gifter sig med varandra" och smälter samman till en enhet, då är det en fullpoängare för mig. Ett exempel på detta är Simon&Garfunkel´s Bridge over troubled water. Den sjöng vi igår. Ett annat exempel är Mikael Wiehes Nu kan jag gå ut och möta världen. Den sjöng vi inte. Ett tredje exempel är Ingmar Johanssons Alltid på väg. Den sjunger vi inte heller i kören, men jag sjunger den själv ofta.
ABBAs Thank you for the music borde vi kanske ta upp i kören. Den säger också något västentligt, men då måste vi få fram lite solister. Det är nästa utmaning. Hittills har det bara varit våra herrar som har tagit ton på egen hand, men nu börjar det bli dags även för tjejerna (som ju också är så himla duktiga!) att våga. Annars börjar väl grabbarna i ren protest sjunga Å å å tjejer, å å å tjejer, ni måste höja era röster för att höras. Och det vore ju lite skämmigt, speciellt med tanke på att vi är så många tjejer... Men stort tack till er killar som banar vägen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar