Livet är orättvist ibland

Medan bomberna faller över Libanon firar vi i Sverige semester i strålande sommarsol. Oskyldiga barn och vuxna dödas i ett fullständigt oproportionerligt krig. En av världens största militära apparater anfaller ett litet land. Jag kan inte kalla det rimligt. Terrorism och våld kan aldrig rättfärdiga ännu mer terror och våld. Israels agerande denna gång saknar både rim och reson, detta oavsett vad man i övrigt anser om konflikten i Mellanöstern och dess ursprung.

Låt oss därför för ett ögonblick se bort från de politiska konfliktorsakerna och tänka på de föräldrar som mister sina barn, de barn som mister sina föräldrar och de familjer som mister sina hem. Listan kan göras lång över mänskliga konsekvenser. Våldet är aldrig acceptabelt.

Naturligtvis bör vi se till att avbryta de diplomatiska förbindelserna med Israel. Det är en politisk markering. Sverige måste på olika sätt markera sin avsky. Vi kan också påverka genom FN. Men det mänskliga då?

Ja, jag har inga svar. Jag har mest en massa tankar, känslor och ilska, och jag vill inte att de ska leda till hopplöshet. Jag tror nämligen att många tänker som jag. Vi måste bidra till att förståelsen för terrorns konsekvenser växer. Vi måste vara motvalls, ty vår tystnad är i själva verket ett bifall till ett fortsatt bombande.

Det är människor som bombar. Det är människor som skadas. Varför skulle det vara så omöjligt att vi, som också är människor, skulle kunna påverka skeendet? Vi kan väl tänka på det i alla fall medan vi ligger i solstolen och njuter av sol och värme? Ibland är nämligen livet orättvist. Just nu, sommaren 2006, är det inte vi i Sverige som har hamnat på skuggsidan. Det är barnen i Libanon.