Kulturens mänskliga och viktiga betydelse, eller hur?

Det blev en riktigt rolig och lärorik kväll där på Öland i fredags, i mysiga Björklunden i Stenåsa socken där dansbanan inte bara lockade kulturintresserade människor utan även ett antal tusen mygg på krigarstråt. Myggen gav dock upp inför det starka kulturfokus som vi hade. Vi var liksom inte intresserade av att lyssna till myggsång och gav dem inte de applåder som de är vana vid ;-) Nu var det mänsklig kultur som stod på agendan! Initiativtagare för kvällen var Vänsterpartiet Öland och som glad och inspirerande värd fungerade Elisabeth Cima Kvarneke (se bilden till höger).

Det blev en brokig samling betraktelser och föredrag av oss inbjudna talare Bengt Olof Johansson, Susanne Eriksdotter, Björn Samuelsson, Gun Nilsson och Ulf Wickbom samt undertecknad. Vi fick lära oss om konstmuseets verksamhet, konstens uppdrag och museets kommande utställningar, om Ölandsvetet och om hur odling av gamla sädessorter berikar både miljö och mänskligt liv, om hur teaterns förmåga att skapa skeenden i medvetandet och inte i verkligheten hjälper oss människor att förstå vår omgivning, om Gärdslösa prästgård som vill vara ett kulturarvscentrum med en miljö för gemenskap, samtal och möten och om hur kulturen skulle kunna vara den kraft för samhällsförändring som politiken idag inte förmår att vara. Vad jag bidrog med kan ni läsa i föregående blogginlägg :-) För underhållningen stod den oförliknelige och underfundige trubaduren Gunnar Danielsson.

Samtalet efteråt kom till stor del att handla om hur vi nu ska göra för att skapa möjlighet för mänsklig utveckling. Visst finns det många hinder i vägen! Visst saknar vi till stor del engagemang i beslutsfattarleden och politiken har blivit både tand- och visionslös, kanske främst eftersom insikten om kulturens betydelse helt enkelt inte är så stor som den borde vara. I en värld som till så stora delar fokuserar på enbart lönsamhet, kortsiktighet, ekonomi och teknik är det svårt att skapa goda förutsättningar för verklig mänsklig utveckling. Sådan tar nämligen tid.

Men vi får inte låta oss nedslås. Vi KAN göra skillnad! Vi KAN om vi VILL och om vi är MÅNGA. Jag vet att det sprids initiativ av olika slag, sådana som sjunger långsamhetens och reflektionens lov, sådana som vill satsa på djupa och verkliga värden istället för ytlighet, taktik och strategi. Vi KAN ändra riktning! Vi BLIR FLER! Vi KAN älska, skapa, sjunga och leva istället för att bara leva för att producera kapital. Det FUNKAR.

Om vi inte tror att det funkar kan vi lika gärna lägga oss ner och dö. Det vill inte jag, och det vill nog inte skaran i Björklunden i fredags heller. Då hade vi ju inte samlats där för att diskutera just kulturens nödvändighet för mänskligt liv, eller hur? Så låt oss fylla Björklunden fler gånger, och även andra arenor! Så här tom som den var när jag kom dit ska den väl inte behöva vara när vi människor har så stora behov av att skapa, mötas, utvecklas och ha roligt?

Kultur från mitt perspektiv

(Mitt inlägg i kvällens kultursamtal i Björklunden arrangerat av Vänsterpartiet Öland. Mer tankar från kvällen kommer senare när jag har bringat reda i mina anteckningar på mobiltelefonen...Tack goa öländska V-kamrater som bjöd in oss till denna trevliga kväll!)

Kulturbegreppet är inte helt enkelt. Det har inte varit helt bekvämt att använda heller,  inte för mig. Kultur är något främmande, och inte något som vi pratade om i min familj. Kultur var något som andra sysslade med, såna som var välutbildade och som hade fin smak. Det vi gjorde var något helt annat. Vi spelade, sjöng och höll på med drama. Vi skrev dikter på skoj. Vi skrev låtar på skoj. Vi gjorde det mesta på skoj, och mamma och pappa hejade på. Mamma som var musikintresserad och hade drömmar som hon inte kunde förverkliga och pappa som alltid har skapat, allt från hus, ljusstakar i trä till fiskar i smide och designat smarta lösningar för trångt boende. Men kultur? Näe.

Det här har följt mig. Jag har ALLTID skapat, men absolut inte professionellt. Allt är på lekmannabasis, men ändå helt livsavgörande. Det handlar om att få uttrycka sig, att använda flera språk och att utvecklas och det handlar om att kommunicera, att testa gränser för sin egen förmåga och låta andra få testa sin. Det handlar om att tillåta, och inte om att begränsa, om att öppna, inte att stänga och om att uttrycka, inte om att bedöma. Det är djupa och genuina mänskliga behov som vi måste få tillfredsställa om vi ska kunna bli just människor i original och inte kopior. Det är livsviktigt! Det handlar om att jag ger mig själv chansen att vidga vyerna, att vara öppen för nya saker, att våga uppleva sådant jag inte tidigare upplevt. Vi har som människor möjlighet att växa och utvecklas hela livet, och varför ska jag då inte göra det? Och varför ska en del ha möjligheten men inte andra? Jag tror att det är sant det som Rollo May har uttryckt: ”Den som inte kan skapa måste förstöra.” Vilket slöseri på människokraft!

Allt är ju inte ekonomisk tillväxt här i världen. Jag är inte så naiv att jag tror att vi kan skapa ett välfärdssamhälle utan tillväxt, men jag ställer på allvar frågan om hur välmående ett samhälle blir om vi inte fyller behoven av kultur. Kulturen är nämligen det som utvecklar oss allra mest, och vi måste redan i unga år vänja oss vid att använda och förstå kulturella uttryck.

Därför är det så livsviktigt att den estetiska bildningen, den som ger oss beredskap för att utnyttja hela vår potential, får det utrymme som krävs i skolan. Skolan har aldrig varit och kan aldrig vara ett ställe där allt kretsar kring lönsamhet, svenska, matematik och engelska. Skolan är till för HELA eleven, och vi måste också utanför skolan ge möjligheter att utvecklas vidare. Det kan handla om kulturskolor, musikscener, bibliotek och bildningsförbund men också om teatrar, föreningsliv och utställningsytor. På det sättet skapas förutsättningar för ett välmående samhälle bestående av välmående människor och inte bara av välmående pengar. Hos oss mår pengar bra säger nån kapitalplaceringsaktör i TV-reklamen, men är det någon mening med det om inte människorna gör det?

Kultur är glädje, kreativitet, inspiration, insikt och hopp, men det bygger på att vi har människor som deltar och som ställer sina förmågor till tjänst. Det handlar om professionellt kulturarbete så  klart, men också om att delta själv på amatörens villkor. Det råder inget motsatsförhållande mellan de där två. Det är just DET som är det fina i kulturens kråksång: Det är en mångfaldsverksamhet som ENBART berikar. Och finkultur, vad är det? Och vad är då motsatsen?

Och jag tror, eller jag är övertygad om det, att kulturkompetens, om den har blivit införlivad på riktigt i den människa man är, påverkar hela vårt sätt att vara. Jag tror nämligen att den som har fått chansen att uttrycka sig har större möjligheter att förstå andras uttryckssätt. Jag tror också att den som känner sig trygg i sig själv inte nödvändigtvis måste leta fel hos andra. Den som känner sig accepterad som ett original behöver inte konkurrera med andra original. Konkurrensen frodas däremot bland kopiorna.

Därför är den kulturella bildningen inte bara viktig för mänsklig utveckling, för konsten och skönheten, den är nödvändig för att vi ska kunna bygga ett hållbart samhälle. Låt mig ta ett litet exempel:

I morgon ska vi åka till Åtvidaberg, ni vet den lilla orten i Östergötland som har laget som blev tvåfaldiga svenska mästare i fotboll i början av 70-talet. Det där med två gånger är viktigt för oss som brukar skandera EN GÅNG ÄR INGEN GÅNG, KFF HAR INGET GULD :-) Hur som helst, idrotten är viktig för orten. Mycket av kulturen och den stolthet som finns i Åtvidaberg är knuten till just fotbollen, även om laget har varit nere och vänt i dåvarande trean. I morgon spelas allsvensk match mot Elfsborg på Kopparvallen, och innan avspark sker så ordnar bandyklubben ett event med legendaren Conny Torstensson, Elfsborgs fotbollstränare samt Hammarbys bandytränare. Det är inte konkurrens, det är gemensamt arbete trots olikheter. Det KUNDE ha varit konkurrens och sura miner för att fotbollen får för mycket utrymme och bandyn för lite, om det hade varit det naturliga förhållningssättet. Det är det inte. På en liten ort vet man att det är TILLSAMMANS man skapar bäst. En grundläggande respekt för varandra, för olikheter och skilda resurser och förmågor, är nämligen en av de allra viktigaste fundamenten för en demokrati. Sammanhang där sådant saknas mår inte väl, och människorna där far ordentligt illa. Fråga mig, jag vet, av egen erfarenhet.

Bara upplysningsvis: Jag hör till dem som inte anser att fotboll är kultur, fotboll är idrott och idrotten kan SKAPA en kultur i betydelsen sätt att vara mot varandra. Och en sak till: Vi ska inte bara på idrott i Östergötland. Vi ska se Vadstenaoperan också, Kerstin Ekmans nyskrivna ”Jorun orm i öga” där min dotter Emmy sköter ljuset.  DET kallar jag kulturtripp :-)

Socialdemokraten Bengt Göransson, tidigare kulturminister i Palmeregeringen, är en klok man. Han säger bland annat att man inte alls mår bättre av kultur. Det finns mängder av teaterföreställningar, filmer, litteratur och musik som man får ångest och sömnlösa nätter av. Han har helt rätt. Man mår inte bättre, men man lär sig något, och det är en del i bildningsprocessen.

Att lära sig och att vidga vyerna är inte nödvändigtvis något man direkt skrattar av eller som skapar lycka i sig, men det ger verktyg att hantera verkligheten. DET är jag övertygad om.

Därför, rent logiskt, så KAN man må bättre av kultur. Också. Jag tror nämligen att kulturbildning ger oss redskap på längre sikt, förutom att en hel del kultur faktiskt även direkt ger oss positiva upplevelser. Jag har sjungit i kör i hundra år (nästan). Just nu har jag världens roligaste kör, nämligen Vox Communis, nästan 100 otroligt positiva människor i olika åldrar som träffas för att ha roligt tillsammans genom att sjunga. Och JA, vi HAR roligt! Till och med vetenskapliga rön säger ju numera att en ökad hälsa bland körsångare inte är ren inbillning utan att man rent objektivt kan se en bättre hälsa och högre livskvalitet hos körsångare, och jag kan lova att det inte beror på oss körledare.... Det beror på skapandet, på styrkan i att göra något tillsammans, att se sig själv som en betydelsefull del i en större helhet, att upptäcka att vi kan ställa våra gåvor och resurser i tjänst och därigenom bli värdefulla för både oss själva och varandra. Bland annat. Sedan kan jag inte undgå att säga att den energi som man som dirigent känner, den som nästan rent fysiskt strömmar från alla dessa engagerade människor som sjunger av hjärtans lust, skapar en flygande matta för både kropp, själ och ande. DET är lycka! Och det gör inget om det finns lite falska toner här och där. Det är ju äktheten det handlar om, inte tonsäkerheten.

Jag unnar fler den här upplevelsen. Alla människor ska ha möjlighet att våga pröva kulturens vingar och dess flygande matta, även om begreppet kultur kanske känns lite obekvämt. Vi kan både resa  ut i världen, långt längre än vi trodde var möjligt, och in i vårt eget hjärta där våra egna möjligheter bor.  Kulturen gör själva livet levande. Den ÄR livsviktig, och just därför får den inte stuvas undan eller väljas bort. Den är det mänskliga fundamentet, och ska värderas därefter.

Apropå att leva som man lär...

Att leva sin lära kan nog vara svårt
För den som får ögat sitt grumlat
Av sådant som frestar med pengar och makt
Och lockar kompassen att snurra

Av snurrandet blir man en yrslig figur
Med snedskär istället för skönhet
Man ser mest sitt eget, och tappar sitt mål:
Att skapa en framtid för andra

Men lyfta på blicken det kan vem som helst
Som vågar och vill nå det rätta
Men vill man det inte, det väljer man själv
Så kan man med råge det slippa

Kanhända kan livet bli enklare då
När sikten är skymd av ett ego
Man får som man vill och är nöjd med att se
En spegel istället för vägen

Men vägen går framåt, trots egots begär
Att skymma det rätta i livet
När vänster blitt höger och kurvan blir tvär
Ditt ego kör ner dig i diket!

Kulturen i fokus på Öland!

Jag passar helt enkelt på att göra reklam för ett evenemang i nästa vecka, när FanZone vid Sveaplan har stängt men Öland har öppet:

Vänsterpartiet på Öland hälsar oss alla 

varmt välkomna till ett samtal om kulturen 

i mycket vid bemärkelse!

Olika intressen....

Jag är stadsmänniska, det är bara att erkänna. Det är oerhört sällan jag går igång på naturens egna underverk, och det kan jag faktiskt vara lite ledsen på mig själv över. Man ska aldrig ta naturen för given, den måste vi vårda och det är lättare att vårda något som man uppskattar. Visst finns det tillfällen då jag blir riktigt andlös av en vacker solnedgång här hemma i Sverige och av de häftiga Drakgrottorna i Porto Christo (se nedan) där naturen har skapat ett konstverk som slår det allra mesta, men det är som sagt sällan jag låter mig påverkas. Jag är bortskämd. Jag är också pinsamt okunnig i såväl flora som fauna, trots att jag är naturvetare och borde veta bättre. För mig är det snarare blå blomma, susande träd med löv och gullig kanin när de korrekta uttrycken är lavendel, asp och hare. På den nivån befinner jag mig. Jag kan dock se skillnad på en huggorm och en snok. Det där handlar om livsnödvändig kunskap…

Men det finns annat jag kan gå igång på, som bilar till exempel. I förra helgen var vi i Åtvidaberg på ÅSSA-museet och där såg jag, hör och häpna, en vacker Volvo. De hade en P1800 (Helgonets bil för er som minns Roger Moore!) men också en P1900, en nedcabbad variant med snygga linjer och hög charmfaktor. Volvo är liksom varken direkt eller indirekt förknippat med skönhet eller charm (Amasonen är väl det vackraste man har skapat, och då fattar man hur illa det är….), så det var en äkta raritet som stod där, en av de ca 70 tillverkade exemplaren åren 1956-1957 innan produktionen lades ner eftersom glasfiberkarossen inte höll måttet rent kvalitetsmässigt. Snygg var den i varje fall!!! Jag önskar jag hade tagit en bild på den!

Veckan före såg jag denna lilla pärla i närheten av Kalmar Arena (där dam-EM i fotboll spelas just nu) och då hade jag kameran tillhands.J

  

Vilken fin gammal Saab 99! Den har 43 år på nacken. Vilken kvalitet! Och så mycket vård och omsorg den måste ha fått! Jag tänker mig tillbaka till 1974 då min familj köpte en ny bil, den första nya bilen jag upplevde efter år av begagnade stinkande djungeltrummor och en Peugeot med galopperande rost. Om man då tänker sig 43 år tillbaka i tiden, så kommer man fram till 1931. Hur många bilar av den årsmodellen rullade på våra vägar 1974??? J

De var nog lätt räknade. Idag är det inte helt ovanligt att se 60-talare då och då, åtminstone sommartid. Det hände något både med kvalitet och teknik under de där åren. Vi kan nog kalla det utveckling J

Jag övningskörde alltså med den där vita Lyx-Saaben  av 1974 års modell, fyra år nyare än den jag såg i förra veckan. Den har på något sätt blivit ”hemmabilen” för mig. Den var i familjens ägo till 1985, så visst har man färdats ett antal mil med den. Det konstiga var, att trots alla reparationer och elände som den bilen medförde så kändes den alltid ny. Den var fräsch i elva år! En grej jag minns är tändningsnyckeln. Den såg ut som ett timglas med extremgetingmidja, så gissa vad som hände med den…. Jo, den gick av. I tändningslåset. Förstås. Pappa, uppfinningarnas urfader, fixade det där på sitt vis ett antal gånger. Ett tag fick man starta bilen med en spisknapp. När den gav upp så fick det bli skiftnyckel. Men fräsch var bilen, en älskad trilskande liten personlighet med pigg tvålitersmotor med tyvärr ganska god törst J Dess efterträdare, en Saab 90 årsmodell 1985 med den mondäna lackfärgen ”dolomitersand” levde upp till sin kulörbeteckning. Rena rama öknen. Trögare än trög, torr och trist och med charmfaktor noll. Den byttes ganska omgående mot en pigg Mitsubishi. Jag menar, man vill ju ha en bil som orkar rulla på hjulen och som kör dit man själv vill, eller hur och inte en gammal trög skördetröska med sand i motorn? Det ville mina föräldrar också.

Bilar är kul. Själv har jag numera en Cittra. Den minsta modellen förstås. Goe liberalen, som jag är gift med, kallar den Hjälmen. Jag tar det som en komplimang. Det måste betyda att jag i alla fall har ett huvud att vara rädd om, trots mitt obefintliga naturintresse J

Djuriska självbilder

Jag har ju tidigare berättat om min dotters lilla hittekatt, Franz med de gigantiska öronen. Han hade lite problem med att finna sig tillrätta i en liten studentlägenhet i Malmö så han fick flytta ut till den småländska landsbygden. Allt har gått bra och han trivs. Under sommaren semestrar han dessutom på Öland, så han har kommit upp i smöret ordentligt. LylloFrasseKaninöra.

Men så är det ju det där med självbilden. För ett tag sedan var han ute och sprang som vanligt. Grannen, som tack och lov är nära släkt med Franz fosterföräldrar, hade lämnat sin terassdörr in till vardagsrummet öppen. DÅ händer följande: En råbock rusar i full panik in på tomten, upp på terassen och in genom den öppna dörren. Vad som sedan hände därinne vill nog ingen veta, allra minst husägaren.... Det som hände utanför var desto tydligare. Det var nämligen Franz med de stora öronen som var jägaren. Med gigantiska språng och i full karriär jagade han nästan livet ur den stora råbocken som förmodligen hade gått och betat i lugn och ro ute i skogen tills rovdjuret Franz störde friden. Så fort det stackars rådjuret hade kommit in i huset så stannade dock katten. Han tittade lite efter bocken, kollade så att han kom in ordentligt, ruskade lite på sig och vände lugnt och sansat sin nos åt andra hållet och promenerade därifrån.

Franz är nämligen inte bara Kaiser, han är lejon också. Kaiser Franz. Lejonkungen. Med kaninöron. Själv är jag en av historiens mest envisa åsnor. Tror jag. Det där med djuriska självbilder är nämligen något vi har i släkten.

Yippiiiee!

Så har man då klarat av vad jag hoppas är sommarens enda besök på Folktandvården. Det skulle ha avklarats redan måndagen efter midsommar, men då ställdes det in samma dag pga sjukdom. Idag gick det bättre :)

Men OK, det ÄR inte kul att gå dit, speciellt inte när jag vet att det är nästan ren tortyr att ta röntgenbilder med digital teknik. Inte heller de gamla plåtarna var behagliga att ha i munnen, men det brukade i alla fall fungera. Nu går det inte alls, i alla fall NÄSTAN inte alls. Stora spetsiga plastbitar som man dessutom ska bita i. Idag fick jag använda barnutrusningen, och då blir bilderna en aning för små, men det blev ju bilder i alla fall. Och tårarna sprutade medan den stackars Tina fick göra sprintrekord fem gånger ut och in genom dörren för att köra kameran.

Jag skäms lite för det där. Jag tycker att det är pinsamt att inte kunna utstå vad de allra flesta andra klarar av utan att kräkas upp veckans intagna meny :( Men det går helt enkelt inte, och det blir inte bättre med åren heller. Det blir värre.

Sedan var det dags att rensa gaddarna från sådant som inte ska vara där. Inte heller det är behagligt förrän efteråt. Den här gången lade apparaturen av mitt i processen. Visst kom det lite blixtar och dunder på besök utanför, men att det skulle slå ut salivsug och annat, det var ju bara löjligt. Jag trodde nog mer på min suggestiva förmåga. Kliniken, som säkert har känslor den också, var säkert på krigsstigen mot min hopplösa attityd.... Hur som helst, det gick att slutföra behandlingen ändå, i behaglig tystnad utan slurp-slurp-slurp men med en massa vattensköljningar på manuell väg. Lagom tills jag skulle gå kom funktionerna tillbaka. Vad jag förstod så var det varken mitt eller åskans fel. Det hade med klinikens sommarbemanning att göra. Utrustningen kan i lägen då alltför få behandlingsrum används gå in i viloläge av sig själv, och det var precis vad som hände. Kanske var den helt enkelt trött. På mig.

MEN, jag måste ändå ge Folktandvården i Berga Centrum en stor och varm eloge för det alltid så trevliga bemötandet, för god vård och behandling och för en personalstyrka som kan det där med att skapa en härlig stämning TROTS motvilliga patienter som undertecknad. Jag vill ALDRIG gå dit, men jag tycker ändå ALLTID att det är trevligt att träffa de underbara människorna där. En sådan arbetsplats skulle jag också vilja ha!

Apropå det, jag ändrade också mitt mobilnummer nu när jag var där så att påminnelser når mig i fortsättningen på min egen mobil. Det nya numret kommenterades som vanligt: "Så mycket sex (många sexor) det var....." varpå jag svarade, så ofta utan att tänka först "Ja, man får ju ta det man får". Man får ta det telefonnummer man får alltså. Menar jag. BARA det menade jag ;-)

Tandhygienistbesöket slutade således med skratt och leenden trots allt precis som vanligt, och ingen karies har jag heller. Yippiiiee!

Valfrihet, brukarinflytande OCH vinstbegränsning

Jag är stolt över att som vänsterpartist driva en politik som vill begränsa vinstuttagen i välfärdsverksamheter. Vi har en majoritet av svenska folket med oss, men vi är det enda partiet som vågar ta så tydlig ställning. Det är bekymmersamt inför framtiden. Å andra sidan brukar partier som inte lyssnar till människors åsikter lära sig det med tiden, om inte förr så på valdagen.

Just därför är jag också övertygad om att vi måste ge möjlighet till valfrihet på välfärdsområdet. Det är självklart att man som brukare och som närstående vill ha inflytande över hur mänskliga behov av vård, skola och omsorg tillgodoses. Det står inte i motsatsförhållande till att vi ska vårda varje skattekrona. Det är ju inte alternativen inom välfärden som de vinstdrivande företagen och riskkapitalbolagen står för, det är vinstintresset. Alternativen jobbas istället ofta fram inom idéburen och kooperativ verksamhet, det vill säga av rörelser som har annat än vinstmaximering på agendan. Det är sådana alternativ som ger valfrihet, och det är dem vi borde kunna ge tillgång till offentlig finansiering. Fördelade skattemedel ska användas på bästa sätt. Ibland är det då nödvändigt att gå utanför den gemensamma sektorn.

Vi har nämligen också en läxa att göra inom den offentligt drivna välfärden. Vi kan inte blunda för att det finns brister och förbättringsområden, och vi kan inte heller blunda för att resursbristen är påtaglig med alltför hög arbetsbörda fördelad på alltför få anställda. Det behövs utvecklingsarbete och mer resurser, och vi måste våga pröva nya lösningar och släppa loss kreativiteten. Här finns mycket att göra som ännu inte är gjort, kanske på grund av stela strukturer och brist på mod.

I den bästa av världar borde all verksamhet kunna drivas gemensamt. Det är vår ideologiska övertygelse, men än lever vi inte i en sådan värld. Gamla hierarkier, ofta med patriarkala förtecken, sätter hinder i vägen för nytänkandet. När kartan och verkligheten inte stämmer överens så måste det vara verkligheten som gäller, inte kartan. Då är det självklart att sätta valfrihet och brukarinflytande högt på agendan liksom vinstbegränsning. De tre begreppen hör oskiljaktigt ihop om vi vill ha en demokratiskt styrd välfärd värd namnet på 2010-talet.

Birgitta Axelsson Edström (V)

2:e vice ordf Omsorgsnämnden Kalmar

TACK och LYCKA TILL!

Du har varit en trogen följeslagare under lång tid. I vått och torrt har du ställt upp och hjälpt mig att jämna ut tillvarons ojämnheter med aldrig svikande värme och följsamhet. Trots att du helt säkert har fått arbeta långt mer än de flesta av dina jämnåriga har du aldrig krånglat utan alltid hållit ångan uppe. Du har heller aldrig klagat på den ganska trånga bostaden jag gav dig högt upp i ett mörkt utrymme, och inte heller på det faktum att du bara har fått komma ut i ljuset när det har varit dags för hårt arbete.

Igår så kom jag ändå till den smärtsamma insikten att du har nått din gräns. Jag måste, även om det känns hårt, förpassa dig till de sällare jaktmarkerna. Må din väg gå dig till mötes, eller kanske hellre din strykbräda i strykjärnens himmel. Tack för allt gemensamt jobb och må du aldrig mer läcka brunt vatten som förstör änglarnas vita änglaklädnader, eller kanske det faktiskt är så att innanför himmelrikets pärleportar får även strykjärnsänglarna evig ro och vila? Är det något strykjärn som har förtjänat det så är det du, min Philips!

Semester!

Sommartider, hej hej!

Nu börjar det kännas som sommarledighet på riktigt, även om inte alla pusselbitar ser ut som de brukar. Midsommarhelgen lider mot sitt slut och värmen börjar komma. Vi har till och med fått uppleva ett par ljumma kvällar, något som vi inte fick alls förra sommaren. Det är skönt! Kanske är det just de ljumma kvällarna som är den största tjusningen med sommartider. Långa kvällar utomhus i frisk men ljummen luft, lite kubbspel och ett glas vin. Om man kunde slippa myggen vore det ännu bättre ;)

Byte av mobiltelefon och e-postadress har fungerat bra hittills. E-posten har väl inte riktigt alla fattat än, men det kommer nog så småningom. Än kan jag läsa båda adresserna, men inte så länge till tänkte jag. Den gamla mobiltelefonen saknar jag av förklarliga skäl inte alls. Jodå, visst har jag själv lite svårt att komma ihåg det nya numret när jag har haft det andra sedan 2003, men det går bättre och bättre dag för dag, precis som vi sjunger i Vox Communis. Den stora skillnaden är annars att jag nu har en mobiltelefon som inte är ång- och remdriven. Den har en hel rad med finesser. Man kan gå ut på nätet med den, läsa mail i den och använda knappsatsen när man är i samtal. Just det sistnämnda är ganska viktigt numera när allt går ut på att man ska trycka ett eller två eller stjärna-stjärna när man ska kontakta myndigheter eller kundtjänst. Inget av det funkade med den där pinsamma historien som sedan ett par veckor ligger nedpackad på partiexpeditionen, men så där blir det ju när man måste välja det som inte kostar nåt. Och ni alla som har försökt att nå mig på det gamla numret, kolla upp det nya istället. Det bör gå bättre ;) Och Folktandvården, som jag ska besöka i morgon, har nog skickat påminnelsesms till skrivbordslådan den här gången, i fåfäng tro att det blir läst. Det blir det inte, inte av mig i varje fall, men jag lovar att meddela mitt nya nummer när vi ses i morgon! Det är ju inte direkt så att man längtar just dit (speciellt inte efter röntgenproceduren....), men det är en himla välbehövlig kontroll man får, och det ÄR skönt efteråt :)

Ja, jag har bytt mobilnummer och e-postadress, men jag har inte bytt vare sig parti eller identitet. Kristen, feminist, körledare, kantor och vänster tänker jag förbli så länge jag själv kan överblicka, oavsett vad andra tror eller tänker. Kampen för en bättre värld tänker jag fortsätta att föra tillsammans med människor som vill väl, andra väljer jag bort. Sommaren får bli en tid till tanke och reflektion, både över det som varit och över det som komma skall, vad det än är. Visst känns det spännande, mitt i all ovisshet och oro. Det är blandade känslor, minst sagt, och de måste bearbetas. Om jag känner mig själv rätt blir det många böcker (tips mottages tacksamt!) lästa i sommar :) Sommartider, hej hej!

Glad midsommar!

Idag är det fullt upp, med födelsedagsfirande och midsommarafton med allt som hör därtill, inklusive blixtar, dunder, ösregn och solsken. Jag hoppas att alla har en skön helg i det ganska traditionella svenska sommarvädret!

Och förstås: Ett fyrfaldigt leve för make Pierre som fyller år just idag:
HURRA HURRA HURRA HURRA!

"Tag ditt bord och gå"

När jag var 12 år skadade jag ryggen på gymnastikträningen. Det var en ganska horribel upplevelse. Från att alltid ha kunnat röra mig som jag ville hade jag den här dagen till och med svårt att andas. Ryggen var sned och det såg ut som om överkroppen hade placerats en och en halv decimeter vid sidan av höfterna. En sträckning i ryggen blev diagnosen. Tyvärr blev väl aldrig rehabiliteringen den rätta. Därpå följde nämligen genom hela högstadiet och gymnasiet ischiasvärk ner i ena benet, ibland ganska funktionshindrande. Sedan dess har jag haft svårt att sitta längre stunder, inte alltid, men tidvis. Det har varit viktigt för mig att ha möjlighet att röra på mig i jobbet. På universitetet gick det alltid att lösa, så studierna gick bra.

Under mina år på Högskolan i Kalmar eskalerade problemen, men jag satte inte direkt dem i samband med varandra. En gång cyklade jag omkull på Södra vägen hem till Smedby, vilket resulterade i lite blåmärken men främst värk i ryggen ett tag. Senare hände en olycka hemma i badrummet när jag skulle hänga tvätt. Då började eländet på allvar. Dagen efter kom jag inte upp ur sängen.

Efter lång tid och många läkarbesök och nästan lika många olika behandlingar fick jag diagnosen whip-lash i halsryggen, och det har tagit tid att kämpa sig tillbaka, men det har gått. En stor del i hela processen har förstås min doktor Friberg utan vars ihärdiga hjälp och vilja att testa nya behandlingsmetoder jag aldrig hade orkat ta mig tillbaka. Honom är jag evigt tacksam! Efter bland annat två operationer, akupunktur, anpassade arbetsredskap, halskragar, otaliga mediciner, behandlingsbad och feldenkreispedagogik samt samtalstearpi har jag lärt mig hur jag ska hantera mig själv, vilka rörelser som fungerar och vilka som inte fungerar och jag är idag så gott som symtomfri, förutsatt att jag inte mot bättre vetande får för mig att bära riktigt tungt eller utföra akrobatiska övningar (det sistnämnda krävs ganska sällan kan jag tillstå...). Nu lever jag normalt och har jobbat heltid utan sjukskrivningar sedan jag jobbade i Nybro kommun (start 2000). Jag fick visserligen ge upp arbetet med min avhandling, det är väl en förlust på vägen men ändå en förlust som jag kan acceptera. Det var omöjligt att förena koncentrerat skrivande och mina höga krav på mig själv med det faktum att jag inte KUNDE vara still mer än korta stunder i taget. Det fick jag helt enkelt ta konsekvenserna av. Å andra sidan, jag tror inte jag hade varit lyckligare med en halvdan avhandling och en kvaddad kropp.

Men, det GICK att hantera ett smärttillstånd som kändes kroniskt, eller rättare sagt: Det fungerade för mig, trots att det kändes hopplöst under 90-talets sista år då jag ibland inte kunde ta mer en decimeterlånga steg, då nätterna karakteriserades av knivblad rätt in i nacken och då varje morgons uppstigande behövde planeras decimeter för decimeter.

Jag blev för en tid sedan uppmärksammad på att det finns människor i min indirekta närhet som befinner sig i samma situation som jag gjorde då, för så där 15 år sedan. Framtiden kan kännas som ett enda stort och högt berg, och smärtan hindrar en från att ens titta på en väg uppför. Kanske kan mina upplevelser hjälpa? Det tar tid, men man lär sig leva med det mesta. Jag fick dessutom en fot krossad under samma period, och till och med den kan jag leva med även om den inte alltid beter sig som jag vill, men för det mesta. I min ålder får man väl räkna med lite skavanker här och där. Det var värre när jag bara var strax över 30 och inte visste hur jag skulle ta mig ur sängen. Å andra sidan var det nog tur att jag var så pass ung och så pass vältränad i övrigt. Det gav kraft att ta sig igenom, och det fanns mycket liv kvar bortom det där berget, ett liv som jag då inte kunde se skymten av.

Så där, det var min smärthistoria och det är historien bakom att jag har ett höj- och sänkbart arbetsbord som Försäkringskassan köpte till mig redan på 90-talet för att jag skulle kunna komma tillbaka till jobbet (då Högskolan i Kalmar). Och det, mina vänner, är anledningen till att det i mitt fall mer är "Tag ditt bord och gå" som gäller än "Tag din säng och gå" när jag lämnar en arbetsplats. Jag har nämligen jobbat på jobbet, och det tänker jag fortsätta med i kommande utmaningar, även om jag idag inte riktigt vet vad de kommer att innebära. "Gårdagen är förbi, morgondagen har vi ej sett men idag hjälper Herren" gäller i hög grad även för mig.

Ha en skön midsommar!

De senaste dagarna har det hänt så mycket konstiga saker att jag inte orkar berätta om dem... än. Jag återkommer...

Men jag vill ändå skicka en hälsning till alla inför midsommar. Den kommer här. Håll tillgodo med den så länge tills jag skriver en utförligare utläggning om mina vandringar i Landet Annorstädes! Och ta det lugnt, både i trafiken och med festandet. Inget blir roligare av överdrifter, allra minst Du själv ;-)

Jag ger mig inte heller....

Gud ger sig inte. Han letar och letar efter var och en av oss tills han har hittat oss. Det är som prästen och trubaduren Ingmar Johansson har uttryckt: "I andens rike finns inga hopplösa fall". Där råder ingen slit-och-slängmentalitet heller. Gud räknar inte med ett visst svinn. Han slänger inte bort lerkrukor som det blir fel på. Han tar leran och börjar om igen och gör ett annat kärl som han vill ha. Han ger sig inte. Han älskar ju var och en av oss.

Det var temat för dagens gudstjänst i Heliga korsets kyrka. Prästen och författaren Allan Willny predikade och passade sedan vid kyrkfikat på att göra reklam för sin nya bok. Jag har lärt känna Allan via Facebook och har läst en av hans tidigare böcker, så jag passade på tillfället att träffas IRL också. Det var vad vi hann med innan det var dags att åka hem till mina föräldrar som firade 80 respektive 75 år idag med middag för syrran och mig med familjer. Allt gick bra :) Tack till Fyra kök som ordnade med maten! Vilket överflöd det var! Och gräddtårta med jordgubbar som avslutning. Mums! Nu hoppas jag bara att lotterna som mamma och pappa fick på skoj ska ge lite vinst också, för visst behöver pappa lite fler verktyg och mamma lite mer kläder??? Eller??? ;)

Det har varit en skön helg på många sätt. Dottern har varit hemma från jobbet med operaföreställningen, vi träffade mycket goda vänner i går kväll för härliga långa samtal och god mat och idag har vi fått god andlig och lekamlig spis och gemenskap med nära och kära. Och under tiden har vädret berikat oss med alla sina sidor utom snöstorm och driv-is. Resultatet har blivit ett grönskande och prunkande Kalmar samt ett harmoniskt sinne.

Nu har jag ny kvällslitteratur. Författaren varnade idag för sömnlösa nätter.... Frågan är om jag vågar börja läsa den nu till kvällen, dagen före sista fullmäktigemötet inför sommaren... Romanen "Innan tuppen gal" ligger där vid sängkanten och frestar min litteraturhunger. Vi får väl se hur det utvecklar sig. Somnar jag under morgondagens fullmäktige så är det inte mitt fel. Jag, liksom alla andra människor, är ju skapade till Guds avbild. När han skapade mig så la han nog i en extra rågad dos av just egenskapen envishet, för det är nämligen så att inte heller jag ger mig i första taget. Har jag blivit intresserad av nåt så hänger jag i ;)

Regnig examensdag...

Idag är det ännu en studentdag. Min gamla gymnasieskola har avslutning idag, och regnet har varit en ganska flitig gäst under dagen. Det är lite sorgligt tycker jag. Just den här dagen när så många vill åka runt i stan på lastbilsflak och i nedcabbade bilar så borde det inte regna. Det gjorde det när min dotter gick ut också (så klart från samma skola. En gång Staggnist, alltid Staggnist ni vet), och det blir ju lite visset att få sina fina examenskläder nerblötta.... Å andra sidan, man har ju sol i sinnet ändå när tre års gymnasiestudier är avklarade och framtiden ligger öppen.

Så var det för mig också den där junidagen för exakt 30 år sedan. Med fina betyg från naturvetenskaplig linje så lämnade jag ungdomsskolan för en ganska oviss framtid. Jag valde att ta några sabbatsår innan jag läste vidare på universitet, och det kände jag var ganska klokt. Under de åren kunde jag jobba, inte så himla mycket eftersom det var hög arbetslöshet även då, men deltidsjobb hade jag hela tiden. Samtidigt kunde jag satsa på fritidsintressena på ett sätt som jag aldrig hade kunnat om jag hade fortsatt att läsa direkt. Under den här tiden spelade jag i kyrkan, både orgel, piano och i blåsorkestern och så hade jag en gospelkör som tog en hel del tid i anspråk. Dessutom hade vi en stor ungdomsverksamhet med mycket stort socialt umgänge. Det var härliga kravlösa år, trots att jag inte fick så mycket pengar att röra mig med men jag hade TID och jag hade VÄNNER. Dessutom tog jag för mina surt förvärvade slantar från handelssektorn körkort, något som jag är glad för idag. Under de här åren mognade beslutet fram att studera beteendevetenskap, något som fortfarande intresserar mig mycket trots att jag under de senaste tio åren inte kunnat arbeta med det i nämnvärd omfattning. Det bör nog bli dags igen :)

Jag hoppas att dagens ungdomar ger sig själva tid att fundera vad de vill få ut av livet. Möjligheten att hitta sig själv, att tänka och fundera är ovärderlig, men den kräver förstås också att man kan försörja sig under tiden. Det sistnämnda är ju kärvt idag tyvärr. Men ändå..... Livet är långt, och varje människa är ett rikt mysterium med oanade resurser och möjligheter. Att ta tillvara varje sekund av livet är inte samma sak som att kasta sig in i den ena och än den andra situationen, utan det kan vara att stanna upp och utforska sig själv och vad som är viktigt för just mig. Det är väl använd tid!

Och det gäller förstås inte bara ungdomar. Det gäller oss alla. Att ta sig tid för sig själv, att landa i den människa som är jag, är något som är livsviktigt. Annars går livet, det som är MITT, totalt förbi. Några regniga dagar då och då är nog inte fel i alla fall.... De ger ro, men kanske inte just på examensdagen....

"Den blomstertid nu kommer..."

Idag har jag varit på skolavslutning. Det var Ingelstorpsgymnasiets avgångselever som skulle ha lite musik under sin avslutningsceremoni, och sådant är ja BARA roligt. Det blev lite blandad kompott med sommarmusik från pianopallen, och det hela avrundades traditionsenligt med Den blomstertid nu kommer och Studentsången. Sedan får jag ju inte glömma den jättesöta barnkören från Sjöängsskolan som sjöng så glatt och engagerat som bara en barnkör kan. Av dem fick vi höra, under stort jubel, bland annat Idas sommarvisa och En kväll i juni.

Avslutningsdagen i gymnasiet är en blandad dag. Det är en massa glädje och stolthet, men också vemod och avsked. Framtiden ligger oskriven framför en, men den friheten och den osäkerhet som är dess följeslagare ger inte enbart behagliga känslor. Efter tre års gemenskap så ska man pröva nya vägar, och det som har varit kommer aldrig igen. Samtidigt känner man sig ganska flygfärdig efter 12 år i skolan. Det är således blandade känslor, och så var det på Ingelstorp idag också. Det var skratt och tårar om vartannat, precis som det ska vara. Och utanför värmde solen från en nästan osannolikt blå himmel över en smyckad skolentré där släkt och vänner började samlas med blommor, skyltar och ballonger.

Jag önskar alla eleverna Lycka till i framtiden förstås! Jag hoppas innerligt att de varma känslor som fanns mellan elever, lärare och övrig personal idag också fortplantas i hur man behandlar varandra även i framtiden. Det där med att se varandra som värdefulla resurser som kan förgylla livet för alla är en viktig insikt att bära med sig. Alla är inte lika, och det är heller inte meningen. Alla har olika möjligheter, och det gäller att ta tillvara de olikheterna. Annars blir vårt samhälle ett fattigt samhälle på betydligt fler än ett sätt.

Jag hann aldrig så långt att jag hann spela min favoritavslutningssång innan det var dags att bryta bordet och gå till respektive klasssrum, men jag skickar med texten här istället:

Må din väg gå dig till mötes

och må vinden vara din vän

och må solen värma din kind

och må regnet vattna själens jord

och tills vi möts igen

må Gud hålla, 

hålla dig i sin hand

(irländsk visa och bön, sv övers Per Harling, Sv Ps 730)

Den texten passar kanske speciellt bra just på en lantbruksgymnasieskola.

Ja, just det. VAR hölls avslutningen? Jo, traditionsenligt i skolans kombinerade aula och idrottslokal, och jag lovar, det var INGEN som grät av DEN anledningen ;-) Det vet ni väl alla, att kyrkans portar står öppna för alla och envar 365 dagar om året, ÄVEN om skolavslutningsceremonin av olika skäl INTE hålls just där?

Tack Ingelstorpsgymnasiet för att jag fick möjlighet att fira den här dagen med er! De fina blommorna jag fick lyser upp vår balkong på samma sätt som Er attityd lyste upp min dag!

Sjuttonde balladen

Det kostar på att hålla fred, Gud vet, 
med den som tigger mig att jag skall sjunga
och smickrar mig inför en allmänhet 
men mördar mig i lönndom med sin tunga.
Det kostar på att dricka av hans vin, 
med tvekan fattar jag det fyllda glaset,
han skryter med att han betalt kalaset 
och kallar mig bak ryggen för ett svin.

Men jag har råd, du gamle lurifax, 
och Ni min nådiga, med allt ert pladder,
se jag har råd att sjunga för er strax, 
med poesi besvarar jag ert sladder!
Med gudar dricker jag för edert väl 
och lockar fredens ängel ner i gruset
se'n jag er visat vem som tålde ruset 
och sagt er sanningen och frälst min själ.

Ty sanningen gör gott, och det är sant 
att om i detta land man bryter seden
och inte ständigt kacklar likadant 
som alla andra kycklingar i reden
men går sin egen väg med stort besvär - 
förgäter fulheten för allt det sköna
då kacklar alltid någon gammal höna 
om hur förfärligt lättsinnig man är.

Jag står här ensam, fast i lustigt lag, 
nåväl med rätt, ty själv min väg jag väljer
och målet ser jag tydligt, dag från dag, 
långt bortom dessa flaskor och buteljer.
Och just vid dessa silversträngars drill 
en röst mig når, som hörs blott av poeter -
Jag glömmer därvid alla små förtreter 
och dricker, stolt, min ädla sångmö till!
(Evert Taube)

Evert Taube har skrivit mycket. Nu när jag letar lämplig musik till onsdagens spelning så är det klart att Taube dyker upp både här och där. Han hör ju på många sätt den svenska sommaren till. Calle Schewens vals, Vals på Ängön och Dansen på Sunnanö.... Finns det sånger är MER sommar??? Den här tänker jag dock INTE spela då, men jag skrattar mycket igenkännande inombords när jag läser texten och nynnar melodin. Aldrig i min allra mest vilda fantasi trodde jag att jag skulle känna mig besläktad med Evert Taube, men det gör jag nu :)

Lurifaxar, sladdrare, översittare och gamla sega höns kan fortsätta med sitt pladder. Jag vänder ryggen åt det hållet och går mot en ljusare framtid där sanningen och ärligheten får sitt rätta värde. Jag vill nämligen, som Björn Afzelius i Sång till friheten, leva för och besjunga friheten, vänskapen, rättvisan, freden, kampen och framtiden och då inte bara som vackra ord utan som landmärken fast förankrade i den värdegrund som med åren har blivit min och som har format mig. Den värdegrunden är min sångmö, och den rimmar tyvärr illa med mycket av det som under de senaste åren har påverkat min vardagstillvaro.

Och vem vet, kanske det blir en ny sjuttonde ballad framöver, dock inte av Taube utan av någon helt annan? ;-)

Blomstrande på flera sätt

Försommaren är här. Grönskan har formligen exploderat i skog och mark. Om man cyklar genom Djurängsbackarna så märker man att solljuset knappt tränger igenom. Fenomenet "lövsalar" kan med fördel studeras där. Man är ute, men ändå inne. Man kan uppleva tillvaron som tvärtom också, att vara inne men ändå ute. Det är inte alls lika mysigt... Så jag väljer gärna Djurängsskogen istället :)

Vi har precis avslutat ett presidiemöte på omsorgsförvaltningen. Här finns mängder med intressanta saker att diskutera, studera och utveckla. Behoven är stora. Äldreomsorgen måste omvandlas för att kunna tillgodose behoven hos en åldrande befolkning. Valfrihet och inflytande måste öka. Personalen måste få vettiga arbetsvillkor. Om man känner att man har möjlighet att göra ett bra jobb, så gör man det också och dessutom så mår både man själv och brukaren bättre. Enkelt, va?

Men nu är det ju inte riktigt så enkelt. Vi har ju det där med ekonomi och resurstilldelning att ta hänsyn till, eller hellre, att låta oss styras av. Tyvärr är det ju så. Vi har en stor organisation som bygger på deltidsarbete, och den ska omvandlas till heltid som norm, med minskade ekonomiska ramar. Det är ganska naivt att tro att det ska fungera. Självklart kommer det att kosta pengar. Självklart uppstår svårigheter att bemanna verksamheten med heltider när behoven varierar så otroligt mycket över dygnets timmar. Vi driver ju verksamhet 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året och dessa dygn består av morgnar, kvällar, dagar och nätter och våra brukare har inte samma stöd- och hjälpbehov under hela dygnet. Det finns toppar, och förvaltningen lägger ner ett hästjobb på att lösa ekvationen. Det ska man ha en stor eloge för, och man gör det bra. Men, faktum kvarstår: Att gå från deltid till heltid kostar pengar, och det är ju sjutton att det ska vara så svårt att fatta det på vissa håll!

Om vi hade resonerat likadant när vi fördelat pengar till brandkåren som vi gör när det gäller omsorgen så hade brandmännen bara jobbat och fått lön när det hade brunnit nånstans, när man hade gett utbildning eller när nån kattunge inte hade kommit ner från nån grantopp i någons trädgård. Det är ju DÅ behoven finns, eller hur??? Men självklart, det får man ju inte glömma, det är ju främst män som jobbar inom brandkåren.... 

Nej, rätten till heltid som den nu fungerar är ingen jämställdhetssatsning. Den utjämnar inga skillnader mellan kvinnor och män. Att sedan kvinnor ska ha rätt till heltidslön och kunna leva på sin lön dessutom, DET är en självklarhet. Det är dock ingen självklarhet att det ska leda till ett förkortat arbetsliv pga alltför tunga abetsförhållanden och en arbetstidsförläggning som leder till ohälsa. Jag är rädd för den utvecklingen. Det är därför jag hellre vill jobba för arbetstidsförkortning, och börja där den behövs allra mest, nämligen inom omsorgen och vården.

DET skulle nämligen kunna lösa en hel del problem, och dessutom skulle en sådan höja yrkenas attraktion. Vi behöver rekrytera folk framöver och det kräver att vi har något riktigt bra att erbjuda. Sex timmars arbetsdag är ETT steg på vägen. Utvecklade inflytandemöjligheter och valfrihet inom kommunens ram är andra nödvändiga steg. Gör vi inte detta så kommer vi inom en snar framtid inte att ha något svar på frågan "Vem ska hjälpa mormor?" och det, mina vänner, är att rejält bita sig själv i svansen om man har som ambition att bygga ett hållbart samhälle som blomstrar liksom försommaren ute i Djurängen. Och det vill åtminstone jag.

Dags att bada?

Nu havet sig höjer, dess vågor jag ser.
Ett bud om Guds frälsning och frihet de ger.
Jag skyndar mig ned i den svallande våg.
Guds kärlek mig möter och renar min själ.

Och nu, halleluja, mitt liv från idag
jag avskiljer, helgar till Herrens behag.
Hans kärlek än flödar så mäktig och rik
till fullkomlig frälsning för dig och för mig.
(Sv Ps 226:5-6 Text W. Booth, J. Appelberg och K. Hartman.)

Det är tid för reflektion och omstart, så mycket vet jag, och jag vet också åt vilket håll jag vill gå. Det känns skönt :) MEN jag erkänner att jag inte har en aning om hur det ska gå till. Jag får väl ta mig ett dopp i nådens hav och hoppas på två saker: dels att strömmen leder mig rätt, dels att jag inte sprattlar så förtvivlat att jag inte märker vart strömmen leder.... 

Än finns det en värld där det finns massor att uppgifter att utföra. Där vill jag göra min del, men kanske på helt andra arenor än partipolitikens. Orättvisor och förtryck kommer jag nämligen aldrig att acceptera.