Debattartikel publicerad i Barometern 23 november och Östra Småland 26 november 2018
För ett år sedan var #metoo på var och varannan löpsedel.
Upprop med namnunderskrifter om övergrepp och utsatthet publicerades gång på
gång från olika yrkesgrupper och samhälleliga institutioner. Det var en
välbehövlig aktivitet. Många sanningar kom ut i ljuset, sanningar som vi i ärlighetens
namn hade varit medvetna om under lång tid men inte vågat släppa ut. Nu skulle
förändringens vindar blåsa i orkanstyrka! Gamla unkna patriarkala värderingar
som levat instängda i välmåga skulle vädras ut och ersättas med upplysta och
jämställda normsystem. Äntligen skulle det ske! Det är nu det händer, som någon
sa.
Men det hände inte. Idag vet vi det. Den folkbildande och
värderingskritiska processen med syfte att förändra vårt samhälle och vår
samvaro i grunden i jämställd riktning som kunde ha inletts ersattes av något
helt annat. Istället jagades kända män med anklagelser om att de följt det
samhälleliga normsystem som uppmanar män att ta för sig och trampa på kvinnors
rätt. Kändis på kändis radades upp. Jag menar inte att kändisar ska ha en
gräddfil, inte alls. Vad jag menar är att det som kunde ha blivit samhällelig
förändring istället blev en hämndstinn hetsjakt på rubriker, och kända män som
i många fall, men dock inte alla, inte hade kunnat hålla fingrar och övriga
kroppsdelar i styr räddade i själva verket både normsystemet och ”vanliga
karlar” från att behöva förändras. Fokus skiftades bort från skapandet av en
jämställd tillvaro där kvinnor ska ha samma möjligheter och rättigheter som män
till en blodtörstig jakt på enstaka kvinnoförnedrande män. Och än en gång så
förlorade kvinnorna. Vi förlorade stort. Än en gång var ett fåtal män viktigare
än kollektivet kvinnor, precis som det under mångtusentals förflutna år har
varit och som det fortfarande är.
Det är en bitter insikt, men av insikter bör man lära. Det
går inte att hata fram en bättre värld. Det går inte att hämnas fram en bättre
värld heller. Det går däremot att lära sig att förstå hur det hela hänger ihop
och sedan agera klokt. För att nå dit krävs samtal, möten, diskussioner och en
gemensam vilja att förstå och att komma framåt. Kort sagt behöver vi
folkbildning. En sådan process är ingen quick fix, men den leder åt rätt håll.
De svenska stolta demokratiska traditionerna vilar nämligen på
folkbildning. Skeendet kring #metoo är inte det enda tecknet på att
folkbildningen har hamnat på efterkälken. Vi ser samma sak i den partipolitiska
sfären. Istället för hållbara och långsiktiga analyser så lanseras snabba,
enkla och felaktiga lösningar, och de partier som är experter på det sistnämnda
vinner folkets röster. Jag undrar hur vi år 2018 kunde hamna här. Det måste
råda en brist på både bildning, klokskap och tålamod på samhällets alla nivåer.
Det är synnerligen allvarligt, och ansvaret bär vi alla.Vi kan göra det vi kan där vi är. Vi kan vägra att anta den enkla världsbild som leder fel. Vi kan säga ifrån och vi kan göra det tillsammans, för inte har vi tappat hoppet om en bättre värld bara för att #metoo har förlorat ett år? Vi har ju en hel framtid att förändra!
Birgitta Axelsson Edström (F!)
Kalmar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar