Vart pekar ambitionen med äldreomsorgen?

Insändare i Östra Småland 26 mars 2015 och Barometern 30 mars 2015:

Jag läser med bestörtning i lokalpressen om de besparingseffekter som drabbar äldreomsorgen i Kalmar och undrar vart vi egentligen är på väg. När jag möter anställda som högt och tydligt deklarerar ”Vi har ALDRIG tidigare arbetat under så dåliga förhållanden som vi gör nu” så undrar jag naturligtvis ännu mer över sakernas tillstånd. Var är viljan och vart pekar ambitionen?

Jag är inte längre förtroendevald i kommunpolitiken. Jag är däremot i högsta grad fortfarande berörd av äldreomsorgsverksamheten som anhörig, och mitt samhällsengagemang kan man inte utplåna hur gärna någon än vill. En äldreomsorg som går på knäna, engagerade medarbetare som känner sig både slutkörda och uppgivna och låsta demensavdelningar utan nattpersonal imponerar knappast. Att omsorgsnämndens nuvarande majoritet får med sig pensionärsorganisationerna på en väg som leder mot att så gott som samtliga träffpunkter drabbas av personalneddragningar och rejält minskade öppettider imponerar inte heller. Sotdöden lurar naturligtvis bakom hörnet med en sådan strategi.

Resultatet av allt detta blir att de människor som är beroende av äldreomsorgen, såväl brukare som närstående, känner att tryggheten är hotad. När man, som grädde på moset, dessutom får klart för sig att boende i vård- och omsorgsboenden i kommunens norra centraldelar helt sonika ska flyttas till Smedby 11 km västerut från Kalmar centrum när byggnationen där är klar senare i år så blir det helt enkelt för mycket. Var finns respekten för var och en?

Självklart måste en kommun ha rätt att utveckla verksamhet och att bygga nya boenden. Lika självklart är det att man ibland måste stänga ner ställen som är gamla, slitna eller på annat sätt är tungjobbade. Det är inte det jag protesterar emot. Det jag protesterar emot är att man verkar ha glömt att man har med människor att göra, människor som har valt sitt boende precis som de flesta av oss andra, och som precis som vi andra har olika individuella behov och olika preferenser. Kanske vill många flytta till ett nyrenoverat boende, men det måste finnas utrymme att hitta lösningar som var och en kan acceptera. Varje människa är nämligen viktig och unik och värd att lyssnas på. En kommun som inte gör det bör ju skämmas.

Gör om och gör rätt! Våra äldre förtjänar bättre än det spel som nu pågår, ett spel som mer verkar inriktat på att få goda resultat i standardkostnadsjämförelser än på att erbjuda god omsorg. En sådan fokusförskjutning vittnar inte bara om beslutsfattares cynism, den är också direkt hotande för våra behövande äldre. 

Birgitta Axelsson Edström

Nära anhörig