Jerusalem på fel väg

Jan Johansen gjorde det, Black Ingvars gjorde det men Jerusalem gjorde det inte. Jag blir så trött. Det handlar alltså om spelningar under SDs festival i Sölvesborg i slutet av augusti. De första två ställde in sin medverkan. De vill inte stödja ett politiskt parti med främlingsfientlighet på agendan. Jerusalem gör tvärtom.


Jag vet allvarligt talat inte om jag ska skratta eller gråta. Helst vill jag göra det senare. Jag har lyssnat på Jerusalem otaliga timmar. Jag kan en hel del av deras texter utantill. Det är texter som har talat direkt till mig och de har tonsatts i en musikstil som man helt enkelt inte kan komma undan. Vem minns inte Krigsman, Jag vill ge dig en blomma, Noa eller Moderne man? Men sedan hände det något. Det blev i ärlighetens namn en aning otäckt. Dancing on the head of the serpent var mer inriktad på makten på nedre planet än motsvarigheten i himlen och Vi kan inte stoppas blev en aning egofixerad. Jag tröttnade, men de första plattorna har hållt. Länge. Nu vet jag inte hur jag ska förhålla mig.


Visst, vi ska leva i världen men inte av den. Visst, vi ska finnas där människor som behöver evangeliet rör sig och lever. Det behöver dock inte betyda att vi ska locka folk till partiaktiviteter där vi riskerar att de dras med i själva motsatsen till vårt glädjebudskap. Vi ska inte rulla oss i brun sörja och därigenom locka även andra att tappa balansen. Vi måste hålla rent från rasism och hat.


SD gillar att ta på sig offerkoftan. Om kontrakterade artister överger evenemanget så kan risken öka för att SD blir offer än en gång, jag vet det. MEN, och det är viktigt: Det är inte SD som löper risk att fara illa. Det är människor som behöver skydd och stöd för att kunna bygga upp en tillvaro i fred. Det är människor som flytt från våld och förföljelse, och det är MOT dem, inte FÖR dem, SD riktar sin hatinspirerade politik. Den är inte inspirerad av kärlek och glädje utan precis tvärtom.


Jag hoppas Jerusalem får Guds ledning i att tänka en gång till. De har ett budskap att sprida. Jag hoppas att de kan få fortsätta att vara redskap i Guds händer utan att förknippas med den bruna ideologin. Som sagt, jag hoppas men jag fruktar att de kommer att välja fel. De uttrycker sig just nu med en vokabulär som avslöjar att de har anammat normaliseringen av SD. De ser SD som ett parti bland andra. Det leder fel.


Normaliseringen av rasismen får konkreta följder. Vi ser det, igår här i länet kanske tydligare än på mycket länge. En syrier blev misshandlad av en busschaufför på Öland. Av oklara anledningar vägrade chauffören släppa in honom i bussen som passagerare och det ena ledde till det andra. Resultatet blev misshandel och okvädingsord, såvitt jag kan bedöma i stort sett oprovocerat. Han kan inte bara göra det. Han blir dessutom hyllad av människor som inte verkar fatta bättre. Man skäms som svensk.


Vardagsrasism får aldrig tolereras. SD är inte ett demokratiskt politiskt parti bland andra. Det är två teser som jag aldrig kommer att överge och jag kommer att kämpa för evangelium, demokrati, kärlek och rättvisa "även om det kostar mig allt" som Jerusalem sjöng en gång. Jag hoppas att de hittar tillbaka dit. Det är min bön. Herre, förbarma dig.

Hörselskada är inget hinder för förståelse och analysförmåga

Reaktion på inlägg på Östra Smålands ledarsida 15 juli (se länk här).

Är det något jag är trött på så är det förlöjligande av funktionsnedsättningar. I fredagens Östra Småland (15 juli) är det fd riksdagsmannen Anders Andersson (KD) som försöker göra sig rolig genom att uppmana Joakim Carlsson att byta hörapparat. Han har nämligen, enligt Andersson, totalt missuppfattat partiledaren Ebba Busch Thor.

Jag kan försäkra Anders Andersson (KD) om att vi som verkligen använder hörapparat och kanske även andra hjälpmedel inom hörselområdet (till skillnad från Joakim Carlsson) inte har det minsta svårt att uppfatta vad Busch Thor framför. Hon talar klart och tydligt. Vi har heller inga problem med att vare sig lyssna eller analysera. Det är inte tankeverksamheten som brister hos oss. Det är hörselsinnet.

Anders Andersson (KD), som jag i övrigt känner som en trevlig person, borde veta bättre än att raljera över funktionsnedsättningar. Att diskutera åsiktsskillnader måste inte innebära att man förlöjligar medmänniskor. Vi skulle få en bättre ton i debatten om den kunde hålla en högre nivå, och då menar jag intellektuellt, etiskt och moraliskt. Vi behöver inte skrika åt varandra. Det räcker att visa vanlig mänsklig och hederlig respekt.

Var lite hörselsmart Anders Andersson (KD)! Visa respekt även för oss som behöver hjälp med att höra men som inte har problem med att lyssna och förstå, så lovar jag att jag kommer att respektera dig också trots att jag inte delar dina åsikter!

Birgitta Axelsson Edström

Kalmar

Minnen och nutid

Blogginläggen blir en aning sporadiska den här sommaren. Det är inte så att det inte finns något att skriva om, snarare tvärtom, men rutinerna är rubbade och tiden till att sitta still vid datorn finns sällan. Vi är inne i slutfasen av husröjningen, och hela den processen har tagit såväl fysisk som psykisk energi. Nu ska det sista slängas alternativt köras till Stadsmissionen. Det är massor av minnen som passerar revy i både bildlig och bokstavlig bemärkelse. Vad gör man med en felfri men dammig blårutig barnvagn i årsmodell 1964 brukad av enbart en bebis? En trehjuling som är ännu äldre med en bakplåt som flak? En trampebil som definitivt har sett sina bästa dagar men som var en av mina allra käraste ägodelar när jag var liten? Ja, det är minsann inte lätt, men jag försöker tänka att jag inte ska lämna lika mycket saker efter mig när jag lämnar jordelivet. Helst skulle man vilja sälja det mesta man har och flytta in i en etta med sovalkov... Men då får inte pianot plats och inte mina noter och inte mina böcker (både noter och böcker tenderar dessutom att bara bli fler och fler). Vi får nog lov att bo kvar i fyran som vi har.


Det är sommar som sagt, men ännu inte semester för min del. Ändå känns det som äkta sommar. Det jobb jag har är mer ett nöje än ett måste nämligen. Vi har som sagt röjt igenom mitt barndomshem och hittat hur mycket saker som helst och lite till...

Den här tavlan, ett enkelt tryck på kartong som visar Jesus som undervisar folket från båten, manar fram en himla massa sommarminnen från alla de somrar som vi tillbringade i Bohuslän. Det var dit vi åkte varje år för att hälsa på släkten (främst farmor och farfar, farbror Alve och pappas övriga syskon med familjer). Tavlan hängde i farmors och farfars sovrum i huset vid Solvik på Klädesholmen i en ram som numera är trasig. Det var på somrarna jag såg  här bilden, de där somrarna som alltid var varma och då vi gick och badade i badviken på förmiddagarna och knatade hem vid lunchtid för att alla dagar, utom söndag och eventuellt en vardag per vecka men inte mer, äta fisk (företrädesvis makrill som farfar hade fiskat). Jag gillade inte fisk. Jag åt potatis och sås. Jag gillade inte kött heller så där över hövan. Grönsaker gick väl an, och spenatstuvning (men mamma var alltför rädd för att använda salt för att hennes stuvning skulle vara riktigt god). Kanske kunde jag äta spagetti också, utan ketchup, och potatismos på pulver. Hade jag varit förälder åt mig hade jag blivit galen... Men hur som helst, jag fick tillräckligt med energi ändå. Många är de stunder då jag tittade på den här tavlan och fantiserade om hur det var då, i verkligheten. Nu sparar jag den digitalt. Jesu undervisning kan man numera också ta till sig på andra sätt än via en tavla på väggen. Frågan är om man gör det i tillräcklig mån, trots alla möjligheter. Vilka fördelar vi har numera i förhållande till förr! Vi kan umgås med Jesus hela tiden och överallt, då kunde han bara vara på ett ställe i taget. Tack och lov för Golgata, uppståndelsen och himmelsfärden! Utan dem hade vi varit förlorade.


Nu laddar jag för kvällens lovsång och bön i Två Systrars kapell här i Kalmar. Vi börjar strax efter kl 20. Jesus kommer att vara där, kanske inte lika påtagligt synlig som då i båten på bilden men inte mindre reell, och han vill möta både dig och mig! Det är precis det jag (och kanske även du?) behöver, nämligen en stunds lugn och ro, ny energi och kärleksfylld glädje mitt i allt stök man befinner sig i på andra plan, semester eller ej. VÄLKOMMEN!

Jag bugar mig i ödmjukhet: Tack!

Igår kväll var det högtidsdag för oss som älskar musik och som befann oss i Kalmar. Sommarens Musik på Larmtorget inleddes med östgötarna Peter Johansson och Bruno Mitsogiannis i högform. Peter minns jag från We will rock you i London våren 2006. Vi satt i Dominion Theatre och upptäckte i programmet att det var en för oss okänd svensk, dessutom östgöte, som hade huvudrollen som Galileo. Sedan den dagen håller jag Peter som en av de största rösterna i Sverige. Bruno har jag inte lika mycket minnen av, men han är å andra sidan rena rama ungdomen ännu ;-)


Jag brukar sällan falla i farstun när det gäller Musik på Larmtorget. Det är en begränsad budget som ska leverera gratisunderhållning vid en ansenlig mängd kvällar och arrangörerna brukar trolla med knäna, men det är inte ofta som artistvalet passar mig så där som hand i handske. Sådana krav kan man heller inte ställa. Det är många musiksmaker som ska tas hänsyn till. Dessutom: Ska det vara gratis att lyssna så får man ta det som det blir. Det gör jag de gånger jag har möjlighet att åka in och utbudet känns lockande i någon mån. Det är kul att vi har musik i stan!

Vad gjorde det att regnet hängde i luften???

Men gårdagskvällen slog knockout på det mesta. Det var ett sånt där tillfälle då allt bara stämde. Två fullblodssångare med förstklassiskt kompband levererade inte bara njutningsbara coverhits på löpande band utan hade uppenbart och genuint ärligt roligt på scenen också. Den glädjen smittade av sig till oss i publiken. Vid vissa tillfällen lyfte man dessutom från marken. Hotel California framfördes i ett skimmer av magi. Under Queens stora låtar gungade hela Larmtorget. När extranumret The show must go on klingade ut önskade man att konserten bara hade börjat. Den enda låt jag egentligen kan säga att jag saknade var Bohemian Rhapsody, men jag antar att torget inte hade klarat av den. Peter Johansson och Bruno Mitsogiannis, håll utkik efter dem framöver om ni inte redan har upplevt dem för då behövs ingen uppmaning om att hålla koll. Det lär ni redan göra. Ni som ännu inte kommit i åtnjutande av deras musik: Ni har goda stunder framför er! Tack Peter, Bruno och bandet för en fantastisk kväll!


Musik kan rymma så mycket i känsloväg. Gårdagskvällen rymde det mesta. Hur i all världen ska sommarens kommande musikframträdanden kunna toppa det här??? Det var en inledning som hette duga. Tack Destination Kalmar och alla andra som jobbar med Musik på Larmtorget. Den här gången bugar jag mig djupt i ödmjukhet.

Legitimitet?

Jag sällade mig inte till skaran som lyfte landshövdingen till skyarna när han meddelade att han skulle ta tag i sitt alkoholberoende. Jag önskade honom Lycka till. Jag sällar mig inte till skaran som nu jublande sparkar på den som ligger heller. Jag önskar honom fortfarande Lycka till men insåg förstås direkt att han skulle vara tvungen att  på ett eller annat sätt lämna sin post. Nu blir det den brutala vägen, efter beslut av regeringen och inte på eget initiativ. Det kan man beklaga på ett personligt plan. Det finns alltid vägar framåt, och jag är övertygad om att han rent praktiskt och ekonomiskt kommer att klara sig betydligt bättre än många andra. Det är likväl en katastrof som man inte önskar någon. Fallet blir ändå hårt. Naturligtvis gör det ont. Det finns ingen anledning att gotta sig i någons olycka, oavsett vem det är. Jag har dessutom bara positiva erfarenheter av Stefan Carlsson som person även om jag naturligtvis många gånger har ställt mig frågor om vad som händer inne på Länsstyrelsen när folk slutar sina anställningar i parti och minut och lämnar kryptiska förklaringar till varför. Kanske får bilden en aning klarare konturer nu, eller så är jag fel ute. Vem vet? Inte du, och inte jag heller.


Men det allvarliga i den här sörjan, förutom ett totalgalet dåligt omdöme hos landshövdingen själv (möjligen är förklaringsbart utifrån sjukdomsbilden), är Länsstyrelsens tysthetskultur och brist på kurage. Det är pinsamt på den grövre skalan att problemen och sexsamtalen varit kända under en längre tid. Det är tecken på korruption, inte minst det faktum att man inte bara har hållit tyst och låtit bli att göra något utan att man dessutom försökt dölja missförhållandena. Det är skäl nog för att fler ska flyttas från sina poster på Länsstyrelsen. Medberoendet kan ta sig många uttryck och kan säkert också förklaras, kanske av rädsla för att skada sitt eget skinn, kanske av feghet, kanske av något annat, men det anstår inte en statlig myndighet att bete sig på det sättet. Statliga ämbets- och myndighetspersoner har i uppdrag att upprätthålla ordningen. Det har man knappast lyckats med här. Det är långt allvarligare, än en enskild persons missbruk och dess följder av både det ena och andra slaget, att detta har fått fortgå.


Länsstyrelsen utövar tillsyn på statens uppdrag. Vilken legitimitet åtnjuter den verksamheten sommaren 2016 och framöver om inget händer utöver landshövdingens avsättning?


***
Frågan om ny landshövding? OM det blir någon så är mitt tips sedan igår kväll fd KD-ledaren Göran Hägglund...

Eftertanke

Idag går mina tankar till alla hustrur som får makens otrohet, om än enbart bestående av betalsamtal på telefon, basunerad ut på nätet till allmän beskådan.

Det kan inte vara lätt. Det är ju emellertid inte hustrun som har anledning att skämmas, men jag tror inte riktigt att det hjälper ändå.

Grattis älskade pappa!

Idag skulle pappa fyllt 78 år. Han fick inte uppleva den dagen i livet. När jag var och satte dit blommorna vid graven så sa jag till honom att jag så himla mycket hellre än att prata med en sten och ett glasklot hade velat fira honom som vanligt, med paket, födelsedagsdikt och sång och ätit hans hembakade bullar och den sedvanliga hemgjorda jordgubbstårtan (den vi åt varje år utom den gången han propsade på att göra våfflor på balkongen). Jag tror att han förstår det. Jag sa också till honom att det är urjobbigt att tömma huset. Hans svar blev det vanliga: "Arbeta lugnt och metodiskt. En sak i taget. När du har klarat av en sak är "att göra-högen" som ligger framför dig mindre."

Så, grattis älskade pappa. Hoppas du kan glädjas åt de solgula blommorna. De lyser upp i varje fall.

På vägen till graven passerade jag den här stenen. Det är ju inte helt utan att jag önskar jag vore barn igen.

Tack till kyrkogårdsverksamheten
för vår vackra begravningsplats!

Om missbruk

Alkoholism är en sjukdom. Jag håller med om det. Sjukdomsinsikt är en dygd. Därför är det väldigt bra att vår landshövding är öppen och ärlig och därigenom tar itu med sitt eget tillfrisknande. Jag önskar honom all lycka med projektet!

Men ändå så blir hela den här affären lite för mycket tycker jag. Kreti och pleti berömmer honom för hans klarsynthet. Det är ju i själva verket så att var och en som har missbruksproblem bör agera på det här sättet, och omvärlden borde inte bli så exalterad över att någon gör som man bör. Missbruk finns bland oss, i de flesta miljöer och i samtliga samhällsklasser. Det är som bekant inte bara alkohol som missbrukas, det är allt möjligt och det är inte helt ovanligt att missbruk finns i flera avseenden hos en och samma individ eller att det flyttar sig mellan sfärerna. Lägger man av med det ena så kan man börja med något annat. Därför är missbruk långt mer komplicerat än att bara dricka för mycket sprit. Det är en del av personligheten som man måste hantera.

Jag har vid ett flertal tillfällen kommit i kontakt med människor som missbrukar relationer. Det är också smärtsamt, och sjukdomsinsikten i de fallen har varit i närheten av noll. Omgivningen har dock lidit mer än någon i rimlighetens namn borde kunna stå ut med och samtidigt ha livet i behåll. Missbruk av makt är inte heller helt ovanligt. Sådant kallar man korruption för övrigt. Det sker exempelvis när man inte uppmärksammar att det föreligger jäv vid makt-och myndighetsutövning.

Hur som helst, missbruk SKA man prata om, dock inte på ett sätt som uppmuntrar till skvaller, jakt på sensationer eller obegränsat gottande i andras olycka. Att prata med är helt enkelt att bry sig. Att stoppa huvudet i sanden och hävda att det är ett personligt problem hos den som är drabbad är inte omtanke utan ren feghet. Vad säger man om arbetskamrater och vänner som hjälper den drabbade att förneka sin situation? Jag vet vad jag säger. Jag säger "fega krakar som inte är mer än en liten lort". Jag har sett det. Jag försökte, men fick veta att man skulle vara tyst för anseendets skull. Sedan gick det som det gick, alldeles för tidigt.

Nu hoppas jag att både den professionella och den personliga omgivningen som landshövdingen befinner sig i, media och övriga gör vad man kan för att hjälpa till med rehabiliteringen, eller åtminstone inte stjälper den. Det är vi människor skyldiga varandra. Jag minns hur det skrevs om Gudrun Schyman och hennes alkoholberoende i slutet av 1990-talet och hur de återfall (som drabbar så gott som alla) åkte karusell på löpsedlar och ettor. Jag hoppas världen har lärt sig något sedan dess och hanterar den här frågan mer vuxet och moget. En sak som gör det lättare för landshövdingen än för Gudrun är att han är man. Det finns nämligen en större förlåtelsezon för en man än för en kvinna.

Apropå kvinna, ja. Nu får vi en tillförordnad landshövding under den ordinaries "time-out". Problemet här är inte att det är en kvinna utan att det öppnar för jäv av modell större. Statens förlängda myndighetsarm har nämligen ansenliga förgreningar in i en av länets kommuners allra yttersta politiska ledning. Det kan knappast vara optimalt, eller hur?

Men makten bestämmer ju sitt eget regelverk. "Makten framför allt", "HSB" och "Staten det är jag" kommer nog undan den här gången också.

Men alltså, lycka till Stefan! Hoppas att fler vågar göra som du, om det än borde vara så att de redan hade gjort det!

Glad midsommar!

Ibland så rinner inspirationen till och så vill man göra något skapande. Idag blev det en "godisskål" :-)

Ha en skön midsommarhelg, ta det lugnt med det som man behöver ta det lugnt med och njut av den svenska sommaren i det skick den behagar visa sig!

Sommarhälsning

Pressmeddelande från Byteatern Kalmar Länsteater 22 juni 2016

Det är med stor lättnad vi kan konstatera att lokalproblemen för Byteatern Kalmar Länsteater nu ska få en lösning som ger teatern möjlighet att utvecklas!

Kalmar kommun och Landstinget i Kalmar län har i dagarna kommit överens om en satsning på länsteaterns framtid. Det som kommer att ske är följande: Det befintliga teaterhuset i Kalmar hamn (Hamnscenen) kommer att både byggas om och byggas till för att kunna möjliggöra modern teater- och scenkonstverksamhet. Därmed blir de mångåriga arbetsmiljöproblemen, vilka har begränsat teaterns verksamhet i väsentlig grad, ett minne blott.

Teatern kommer att utöka sina spelytor och därmed kommer teaterproduktionen att kunna öka i väsentlig omfattning. Detta gynnar inte bara Kalmar som residensstad. Det är en satsning som gynnar hela länet och som ger länsteatern ännu bättre förutsättningar att verka i hela länet. Med ökade produktionsytor kan teatern både spela (på plats och på turné), planera och repetera samtidigt. Självklart kommer länsteateruppdraget, dvs att erbjuda professionell teater i hela länet med speciellt fokus på barn och ungdomar, vara det viktigaste även när det nya huset står färdigt!

Utvecklingen öppnar också för samarbete med Linnéuniversitetet. Universitetet kommer, när nybyggnationerna är klara, att befinna sig bokstavligt talat nästgårds. Tusentals studenter och anställda kommer då dagligen att befinna sig i teaterns absoluta närhet vilket kommer att ge nya och talrika kontaktytor med människor som kanske tidigare inte ens hittade till Byteatern.

Det är oerhört glädjande att kommunen och landstinget har resonerat sig fram till en ansvarsfördelning och därmed säkrat länsteaterns verksamhet. Vi kan utan tvekan slå fast att den lokallösning som nu presenteras, på befintlig plats i hamnen men med omfattande satsningar på såväl inomhus- som utomhusmiljö med fokus på utveckling, tillgänglighet och säkerhet, är det bästa alternativ som vi på teatern har haft att ta ställning till. Det uppfyller så gott som samtliga de av oss uppställda kriterierna för en fungerande lokallösning. Det här blir en nystart som gör att vi kan se framtiden an med tillförsikt!

Birgitta Axelsson Edström, ordförande

Svante Oledal, vice ordförande

Daniel Rylander och Mia Carlsson, teaterchefer

När man vågar...

I fredags fick jag hoppa in som vikarie på två begravningar på mycket kort varsel. Med Guds hjälp gick det bra, både för mig och för den som skulle ha spelat. Jag klarade av musiken hyfsat, man hann kalla in en stensäker sångsolist och ordinarie kantorns sjukdom var inte så allvarlig som vi trodde. Allt blev alltså bra till slut :)

Det är ju i de där stunderna, de stunder som vi inte på något sätt räknar med, som det oväntade kan ske. Så var det i fredags. Efter den sista begravningsakten bytte jag några ord med de anhöriga på trappan till kapellet. Den nyblivne änkemannen, som jag inte känner, sa ungefär så här:

Tack för allt som blev så bra! Prästen var bra, klockaren var bra och musiken var jättebra! Vet du, jag blev så glad igår när jag hörde att det var du som skulle spela idag. Jag läser alltid vad du skriver i Barometern, och jag tycker alltid att du har så rätt. Jag läser allt i Barometern från första till sista sidan utom platsannonserna. Jag har ju ändå fyllt 91 år... Visst, jag har röstat borgerligt, men jag tycker att du har rätt ändå. Jag, och mina bekanta, har sagt att vi så gärna skulle vilja träffa dig för vi tycker att du verkar så klok och trevlig. Jag ville bara säga det.

Jag blev mycket överraskad men samtidigt mycket glad. När man som jag, känner sig otillräcklig i det mesta för att inte säga totalt värdelös, så suger man åt sig sådana ord som en törstande i öknen. Jag tackade hjärtligt, och gick tillbaka in i kapellet där jag mötte prästen Kenneth vars axel jag kunde snyfta emot. Det blev helt enkelt för mycket. Det var glädjetårar, men också en hel del tårar av sorg över att jag inte kunde dela de fina orden med just mamma och pappa. De stod alltid på min sida, även när det blåste kallt och misslyckandena grinade mig rätt i ansiktet. De vek inte en tum när jag meddelade dem att jag hade bestämt mig för att sluta med vänsterpolitiken i Kalmar. De välkomnade beskedet även om de visste att framtiden därmed blev väldigt osäker. De hade under lång tid lidit å mina vägnar även om jag inte berättade allt som hände. De förstod ändå. För det är jag dem evigt tacksam.

Ja, jag vet att jag är ganska skör just nu. Det är ju inte bara sorgen och saknaden efter mamma och pappa som känns hela tiden, det är väl en allmän utveckling att man blir mer och mer känslig med åren. Jag såg det hos pappa, och jag märker det på mig själv. Samtidigt som det kan vara jobbigt, så klart, så är det ändå en ganska fin påminnelse om att man är mänsklig med allt vad det innebär. Man har kontakt med sitt känsloliv och det är då inte bara de ledsamma känslorna man kan släppa fram utan även de andra som är positivt laddade såsom lycka, glädje, hopp och kärlek. Tänk så fattigt livet skulle vara om man inte kunde känna dem!

Jag är tacksam för de oväntade mötena och de ord jag får på vägen. Denna gång fick jag så mycket tillbaka när jag vågade mig på en utmaning jag tidigare inte hade vågat anta. Det kan jag också lära mig en hel del av. Om jag vågar...

Och det måste man ju, eller hur?

"Det är de andras fel"

Igår var jag så vansinnigt trött på dessa politikersvar som alltid går ut på att skylla ifrån sig på andra och/eller att lyfta fram exempel på aktörer som är ännu sämre för att själv framstå i bättre dager. Det är ju inte helt ovanligt att stöta på sådan argumentation, för att nu uttrycka sig litotetiskt.

Idag blir jag lika vansinnigt trött på en kyrkligt aktiv debattör (på Barometern Debatt) som skyller Svenska Kyrkans tillkortakommanden vad gäller exempelvis resor och representation på kyrkans organisationsform, med andra ord på de förtroendevalda som utses i kyrkovalet och som är partipolitiskt aktiva. Där begår debattören exakt samma fel som de politiska pamparna: Resonemanget går ut på att skylla ifrån sig och på att skylla på någon annan. "Visst, fel har begåtts men det är inte jag som är ansvarig, det är någon annan".

När fel begås så tar man gemensamt ansvar. Det gäller förtroendevalda, ideella krafter och anställda. Det är att handla etiskt och moraliskt riktigt. Det är exakt DET vi ska göra om vi vill kyrkan väl.

Under en högmässa i april sjöng vi en text ur Johannesevangeliet:
"Såsom Han har älskat och gett av sin kärlek 
ska vi också älska varann.
Vi ska ha gemenskap och vara rädda om varandra. 
Man ska kunna se att vi är syskon."

Ligger strategin "Det är de andras fel" i linje med de orden?

Ett sista farväl

"Därborta vid pilen
har jag lagt min far..."

Och inte bara min far. Nu vilar både mamma och pappa därborta på kyrkogården, bredvid varandra vid det blå glasklotet. Min storasyster och jag sänkte ner de båda vita urnorna sida vid sida, läste Kärlekens lov från Paulus första brev till korintierna kap 13 och Bo Setterlinds vackra dikt Odalmannen. Solen sken från en klarblå himmel och i ögonvrån lekte kaninungarna, nästan som en illustration av orden i dikten vi just läst:
"Jag stod som harens unge, när han kom. 
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen 
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så."

Hela upplevelsen idag var surrealistisk. Det går inte att tänka sig att det var mamma och pappa vi bar i våra händer, i urnor hårt tryckta mot kroppen, och egentligen var det ju inte det heller. Det var vad som nu finns kvar av deras jordiska tillvaro. Vi bär så mycket mer med oss, så många minnen av så många glada stunder och de immateriella värdena dyker upp när vi nu försöker reda ut företaget att tömma det hus där de bott sedan 1963. Det är ett stort arbete. Mängden av saker, papper och möbler är ansenlig. Jag lovar att man kan ligga sömnlös för mindre, men det måste gå att göra ett värdigt avslut.

Tack mamma och pappa för allt! Jag badar i minnen och saknar er oerhört mycket! Jag vet att ni lever vidare på annat håll, inte bara i vårt medvetande och genom oss, utan i himlen där era själar nu njuter av en tillvaro utan sjukdomar och smärta men med kärlek som flödar över. En gång ses vi där, i en stad ovan molnen.

"Tänk när släkt och vänner, alla mötas där, på den andra stranden, skiljas aldrig mer..."

Argument av det omogna slaget

Nu har jag deltagit i så många diskussioner om kyrkans resor och lyssnat på ännu fler att det finns EN sak jag måste säga högt och tydligt:
Resor kan i de allra flesta fall motiveras utifrån en rad olika skäl, men så fort någon vill lansera en reseidé och använder argumentet "Alla andra reser så då ska vi också göra det" så kommer min inställning att vara "Den här resan ska inte genomföras".

Sådana argument har jag själv använt otaliga gånger, framför allt när jag ville börja använda träskor till skolan när det fortfarande var snö ute. Det bet inte riktigt på mamma när jag envist hävdade att alla andra i klassen hade träskor på sig.

Men det är klart, jag var ju bara typ nio år...

Arbetsdag på annorlunda sätt

Idag är det arbetsdag igen. Gårdagen tillbringade vi till stora delen i bil då vi for fram och tillbaka till Östergötlands stora nöjesmetropol Åtvidaberg för att hälsa på svärföräldrarna som behövde hjälp för att få igång radiomottagningen på det nya boendet. De har fått flytta in i ett alldeles nybyggt äldreboende, och det var verkligen fint. Det måste jag framhålla, även om jag kanske hade önskat en aning mer moderna lösningar rent tekniskt, men man kan ju inte få allt... När man är gammal och inte längre klarar sig på egen hand i ordinärt boende så ska man få känna att man får det bra. En sådan situation har man lyckats skapa för Stina och Fille. Nu kan de till och med lyssna på radio. Kombinationen nybyggen och gamla radioapparater är svår att få att fungera, men till slut gick det med hjälp av några bergssprängare från pappas hus. Han behöver dem ju tyvärr inte längre.

Idag tog jag då chansen att jobba utomhus för att få lite sol på mig. Jodå, det gick att få igång den gamla laptop-datorn och det mobila bredbandet från Telias Flintaperiod och sitta ute i solen och planera en församlingsresa istället för vid skrivbordet. Så där tio minuter efter att jag var klar så sa datorn ifrån genom att hävda att enbart 7% av batteriladdningen var kvar och att jag nu var tvungen att sätta i sladden. Det gjorde jag inte. I detta digitala tidevarv kunde jag fixa lite knapptryckningar via mobilen och få iväg några meddelanden innan jag fick spontanbesök i solen av församlingsprästen och ett intressant samtal på köpet.

Jaha, tänker ni, nu ska kyrkan ut och resa igen. Ja, det tycker jag absolut att vi ska!

Min idé är att vi ska lära oss mer om vad som har hänt i kristenhetens historia i Småland och Östergötland. Kanske finns det en hel del vi kan relatera till idag? Kanske kan vi få inspiration från historien att verka i framtiden? Alltså, klosterlivet i Vadstena kan vara ett sådant fenomen som kan studeras. Vi får se hur det blir och om kollegerna och församlingsborna tycker att det låter spännande. Det tycker i varje fall jag, och inte bara spännande förresten. I högsta grad tycker jag att det vore lärorikt och lära ska man göra hela livet.

Nu får datorn vila ett tag och ladda batterierna medan jag befinner mig inomhus. Andra arbetsuppgifter ska utföras, och jag tror INTE att grannarna tycker det vore roligt om jag skulle flytta ut pianot för att öva utomhus ;-)

Gud är större

Jag tänker inte kommentera granskningen av Svenska kyrkans resor och hantering av medel och dess företrädares etik och moral. Den får tala för sig själv. Det enda jag vill säga är att de avarter som granskningen har avslöjat befinner sig på mycket långt avstånd från den verksamhet som bedrivs i församlingar runt om i landet. Där sliter såväl avlönade anställda som ideellt arbetande volontärer med att fylla de behov som finns av en tillbedjande kyrka i världen. Det är fjärran från lyxmiddagar, kränkningar, bonusflygresor och betalda mobilräkningar.

Inför Heliga Trefaldighets dag 22 maj spreds en kollektvädjan från kyrkans internationella arbete. Skrivelsen är formulerad av chefen Gunilla Hallonsten. Bönen som avslutade brevet löd (med betonande fet text av mig):

"Gud, Heliga Treenighet, Fader och Moder, Son – syster och broder, och Ande – livgiverska och inspiratör, led oss till dina djup av rikedom, kunskap och vishet, så att vi uppmuntras att utföra kärlekens uppdrag och kan vittna om nådens hemlighet. Du som lever och verkar från evighet till evighet, till dig ber vi om detta. Amen."

Oj oj, det där blev visst för mycket. Diskussionens vågor går höga. Svenska kyrkan bedöms av en del efter detta att ha tappat sin anknytning till Bibeln. Jag ser bara en enda sak: Den manliga överordningen är en aning ifrågasatt. De kvinnliga attributen lyfts in i en bön, och det utmanar det rådande värderingssystemet. (Och ja ja ja, jag VET att jag inte har en teologisk examen men jag vet också att en levande debatt är utvecklande även om alla som deltar i den inte är teol kand eller TD...)

Bra jobbat, säger jag. Låt oss inte göra Gud mindre än nödvändigt. Det har kyrkan gjort i årtusenden. Det räcker med det och blir över. Den viktiga frågan i sammanhanget är ju: Kan Gud sägas ha ett kön? Svaret är: Naturligtvis inte. Det är vi människor som har det.

Gud bär namnet Jag är. Gud skapade människan till sin avbild, till man och kvinna skapade han oss. Räcker inte det? Genom alla tider har Gud förminskats genom att människor utifrån sin patriarkala värdegrund, inkorporerad i såväl kultur, ekonomi som religion för att bara nämna några fenomen i samhället, har tillskrivit honom (sic!) manliga egenskaper. Är det Gud själv, dvs Jag är, som dyrkas eller är det människors bilder av Gud? Vad är det som egentligen utmanas när Gud beskrivs utifrån nya perspektiv som gör bilden ännu rikare, ännu mer talande och ännu mer kärleksfull?

Gud har inget kön. Gud är större. Gud är helt enkelt, och så svårt, varat själv.

Även detta är en formulering som utmanar normerna.
Ännu har jag inte sjungit psalmen i något kyrkligt sammanhang,
men jag ser fram emot den dagen då det händer :-)

Lite galen också ju...

Jag hade velat vara
En liten fluga bara...

Ja, det hade varit spännande att ha fått höra hur diskussionerna gick när man i Kloka Huset kläckte idén om pooler i Kalmarhems  som regi... Det kanske var så här när The Wise Men Trio kuckelurade ihop efter vårens budgetarbete:

- Grabbar, den här budgeten känns inte bra. Den är liksom för mjuk i kanterna. Att satsa miljoner i riktade statsbidrag till omsorgen duger inte om man vill ha rubriker. Vi måste komma med nåt annat, nåt häftigare!
- Mina vänner, vi satsar på enskilda vägar! DET är bra! Alla vägar som går förbi en lada ska få mer bidrag!
- Jag vill ha heltid, ju. Alla ska ju kunna försörja sig på sitt jobb, ju!
- Ni fattar inte. Vägar och heltidsjobb, blaha blaha... Vi ska så klart vara årets sommarstad varje år! Det räcker inte med heltid, vägbeläggning på landet och gamla som mår gott. Sånt är så trist! Vi måste visa att vi är fräscha järnmän som vill nåt vettigt och hållbart med staden!

Och så fortsatte diskussionen. Begreppsvärlden blev alltmer grumlig. Till slut, när syret tagit slut liksom dricksvattnet denna rekordtorra vår, så kom de förlösande orden:

-Vi låter allmännyttan bygga swimmingpooler!

En sällsam timing. När vattenbristen är enorm, i en kustkommun där vi har bevattningsförbud så lanseras denna idé. Tja, som någon sa:

-Man måste ju kunna vara lite galen också ju.

Jo tack. Tydligen.

Dagen efter Mors dag 2016

Igår var det Mors dag. Det var första gången jag firade den utan att mamma fanns med. Själv blev jag firad med blommor och böcker. Goa dottern vet precis vad jag behöver! Nu är sommarens lata stunder i solstolen räddade, liksom regniga eftermiddagar i soffan (såna hoppas jag också få uppleva i sommar). Vi åt tårta och bullar och hade det riktigt mysigt framemot eftermiddagen efter jobbet på högmässan i kyrkan och lite röjningsarbete i villan i Bergavik.

Men sinnet är allt annat än ljust. Jag saknar både mamma och pappa så mycket att det gör riktigt ont. Speciellt jobbigt är det nu när vi har sålt huset och håller på att tömma det. Varenda pryl är förknippad med minnen. Varje gång när man går nerför källartrappan så känner man att det är en av de sista gångerna man gör det där vardagliga: Man trampar just där och håller i ledstången medan man förflyttar sig nedåt en aning på sniskan för att inte snubbla. För Emmy är det ännu värre. Idag kan det ha varit sista gången hon var där. Sådant känns. Även om man är flera som hjälps åt med det rent praktiska så sitter tankarna och känslorna på insidan och man måste hantera dem på egen hand. Tusentals minnen finns fasthäftade i väggarna överallt och mammas och pappas röster kan man höra hela tiden liksom stegen i trappan och golvknarret. Mitt fina barndomshem ska nu befolkas av andra och snart hoppas jag att det springer nya små barnafötter där. Jag hoppas de stänger dörren till källaren bara. Det räcker att jag ramlade ner där huvudstupa i späd ålder.

Men, mamma och pappa, gårdagens tårta hade räckt till er också. Jag hade gärna sett att ni hade ätit den istället för att jag fick en massa rester över att äta idag. Sorgen och saknaden är nämligen närmast oövervinnerlig. Hoppas att ni får ännu godare tårta där ni är, däruppe i himlen, och att du mamma får all grädde du kan önska dig. Det var ju ändå Mors dag. Kram och tack för allt du var från dotter nr 2.

Ojämlikhet

Naturen virvlar förbi tågfönstret
Solen värmer min ena axel
Den andra fryser
Så nära och så reellt kan ojämlikheten upplevas
Mitt i det vackra, gröna, sköna överflödet

Att obstruera och att gynna på samma gång

Idag har vi haft stiftsfullmäktigesammanträde i Växjö. Fullmäktiges ordförande har avgått efter turbulensen som uppkom med anledning av hans uttalanden om dels homosexualitet, dels kyrkans deltagande i Pride. Det är inte konstigt. Någon annan väg gick inte att gå.

Vi hade kunnat välja ny ordförande idag. Det var Centerpartiets förslag. Posten har nämligen tillfallit just C, och jag förstår att de redan hade en ny kandidat. Lika lätt att förstå är att ärendet inte fanns upptaget på dagens dagordning, en dagordning som dominerades av årsredovisningar. Den dagordningen är signerad av den numera avgångne ordföranden Bruno Edgarsson och skickades ut långt innan den ödesdigra intervjun i Smålänningen publicerades. Förutsättningen för att ett ärende av detta slaget ändå ska kunna behandlas vid sittande bord är att samtliga närvarande beslutande fullmäktigeledamöter är överens om att så ska ske.

Naturligtvis var inte alla överens om det. Företrädarna för Frimodig kyrka, anförda av Dag Sandahl, protesterade. Ja, det var väl i och för sig väntat det också. Kan man sätta käppar i hjulet så gör man det. Det är föga fruktbart, men det kanske är själva vitsen, vad vet jag?

Nu får vi vänta till november tills en ny ordförande kan väljas, om inte presidiet tycker att det är värt pengarna att kalla in hela fullmäktige till ett extra möte för att avgöra endast den frågan. Det hoppas jag inte att de tycker. Det anser nämligen inte jag vara försvarbart. De pengarna kan göra bättre nytta för Guds rike om de används till andra aktiviteter. Förste vice ordförande, med S-märke, kommer därför att fungera som ordförande i åtminstone ett halvår framåt. Jag undrar om företrädarna för Frimodig kyrka har fattat att deras agerande i realiteten bara gynnar Socialdemokraterna?

ViSK, Pride och kärlek

Vänstern i Svenska Kyrkan (ViSK) har i stiftsfullmäktige i Växjö stift ett enda mandat. Det har denna mandatperiod tillfallit mig. Jag tror inte att det ens behöver sägas, men jag gör det ändå: 

Vi i ViSK delar inte de åsikter om Pride, samkönade äktenskap och homosexuell kärlek som stiftsfullmäktiges ordförande ger uttryck för. För oss är alla lika mycket värda oavsett sexuell orientering. Det finns inte för mycket kärlek i världen, det finns tvärtom för lite. Det är inte vår sak att beskära människors frihet eller stänga möjligheterna för alla att leva lyckliga liv i kärleksfulla relationer. Kyrkan finns till för alla!

Pride och Växjö stift

Stiftsfullmäktiges ordförande i Växjö stift gillar inte Pride-tanken. Det framgår i mängder av olika artiklar som sprids idag. Han har svårt med homosexuell kärlek, verkar övertygad om att man "väljer" sexuell orientering och han tror att kyrkans hållning när det gäller vigsel av homosexuella par är problematisk och får människor att lämna Svenska kyrkan. Jag tycker att hans åsikter är åt skogen. Jag håller alltså inte med, varken om åsikterna eller om hans slutsatser. Det gör för övrigt inte biskopen heller då han ju personligen gick med i Prideparaden i Växjö i helgen och höll upp skylten "Stolt biskop". Jag är stolt över Växjö stift och mitt hjärta fylldes av glädje när jag såg att Prideflaggor vajade på flaggstänger både på gårdsplanen vid Östrabo och framför domkyrkan när jag var i Växjö för en vecka sedan.

Domkyrkan i Växjö torsdag den 12 maj

Biskopsresidenset Östrabo där stiftskansliet håller till

Kyrkomötet har varit tydligt i frågan, och jag har samma åsikt. Homosexuell kärlek är lika mycket värd som heterosexuell. Problemet är inte att vi har för mycket kärlek i världen. Problemet är det motsatta: Vi har för lite. Vad vi har för mycket av är hat. Det måste vi göra något åt!

Därför är det med sorg i hjärtat jag ser hur Bruno Edgarsson, för det är så centerpartisten heter, hudflängs. Hur mossiga och unkna idéer och åsikter han än hyser så har han faktiskt rätt att ha dem och att uttrycka dem. Huruvida hans åsikter gör honom olämplig som förtroendevald inom Svenska kyrkan är en sak som hans nomineringsgrupp, alltså Centerpartiet, har att hantera.

Vi kan kritisera hans åsikter, och det bör vi göra om frågan berör oss, men vi ska inte vare sig idiotförklara honom eller utesluta honom från den kärlek som vi ju vill ska omfatta oss alla. Än en gång: Skilj på sak och person. Vad jag menar är alltså att vi som står för en annan syn och som värderar kärlek så högt bör kunna hantera en oliktänkande så som det anstår vår värdegrund. Älska varandra såsom Gud älskar oss. Då kan världen förstå att Gud är både kärlek och sanning.

På vår bröllopsagenda (det är 10 år sedan i år!) hade vi en liten dikt av Nils F Nygren på framsidan. Den lyder så här:

Måste vi tänka lika

för att tänka väl om varann?

Måste vi tala lika 

för att tala väl om varann?

Måste vi tycka lika

för att tycka om varann?

Nej, det ska väl inte behövas. Låt oss diskutera i respektfull anda, vara tydliga och klara över var vi står och mötas där vi inte är överens. Exakt DET är vad vi ska göra för att praktisera den kärlek som står över allt annat. Det hindrar oss inte från att vara olika, men det kan hjälpa oss att förstå varandra. Den förståelsen kan leda till så mycket annat, till exempel till en och annan ändrad åsikt. Jag tror nämligen att man kan ändra sig, och att det gäller alla.

Störst av dem är kärleken

Med posten kommer nu eftersända fakturor, t ex på energi, annonsering på Hemnet och slutfaktura på telefonabonnemang. Jag ska naturligtvis betala dem. Det är inget problem i sig. Problemet är att jag tittar på dem, på vem de är ställda till och inser än en gång att jag skulle göra precis vad som helst för att få min pappa tillbaka. Nu har han varit borta i nästan två månader.

Det är svårt att acceptera det som har hänt. Idag, när jag fick ett mycket svårtytt brev från min mammas kusin så var min första tanke att berätta för pappa om vad som står i det. Och det går ju inte. Varje dag händer något sådant. Varje dag är saknaden stor. Varje dag önskar jag att den här våren aldrig hade börjat.

Jag är trots allt på rätt väg. Numera kan jag sova utan sömnmedel. Drömmarna har börjat komma tillbaka. De är välkomna! Då, på natten, så finns en annan värld som hjälper mig igenom den vakna tiden på dagen. Jag förstår någonstans att min fantasi och kreativitet har börjat leva igen, om än inte när jag är riktigt medveten. Det känns dock bra att hjärnan producerar något, visserligen lite halvgalet, men ändå.

Jag har försummat mycket under den här tiden. Veckorna som följde efter att mamma gick bort den 15 januari var svåra. Pappa behövde mycket stöd då. Det är dock inget som går att mäta med det som pappas bortgång förde med sig. Då tappade jag fotfästet. Det gick så hastigt och det var så grymt och jag har inte kunnat fungera. Det har betytt en massa försummelser både i form av kontakter och aktiviteter. Dimman lade sig som en våt filt över livet. Jag har nog kunnat göra en del, men långt ifrån allt jag borde ha gjort. Jag vet det, men jag vet också att det inte tjänar något till att ha skuldkänslor för det. Man kan helt enkelt inte göra mer än vad man kan. Sorgen tar plats, och om man inte låter den göra det så får man betala senare. Det säger de allra flesta och de allra flesta förstår. De allra flesta har stöttat på allra bästa sätt. Den här förlusten var så stor att jag inte kunde hantera den på egen hand.

Jag tror att det är så här: När man förlorar båda sina föräldrar på så kort tid som två månader och är med dem båda i det sista ögonblicket så blir det en erfarenhet som kommer att prägla en på många sätt. Det är overkligt, men ändå påtagligt verkligt. Livet flyr för de kära och ens egen del i livskedjan blir så tydlig. Kanske är det därför som jag just nu är speciellt känslig för att se fotografier från när Emmy var liten. Livets obeständighet blir ännu tydligare då. Det vi tog för givet, nämligen att mormor och morfar alltid fanns där, är inte så längre. Nu väntar ett år där vi ska fira mors dag, midsommar, mammas och pappas födelsedagar, fars dag och jul för första gången utan att de finns med. Sådana stunder kommer att ge en ännu mer smärtsam saknad än vanliga vardagar. Men kärleken finns kvar.

Det är kärleken som är störst och den kan man känna när såväl tron som hoppet sviker. Det gör de nämligen när det är som mörkast. Resten är ytlighet, och det har blivit allt tydligare under den här processen. Den insikten, som jag delar med Paulus, är jag tacksam för. Den var dock nästan omänskligt dyr att skaffa sig.

Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.

När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. 

Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.

Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

(ur Paulus första brev till Korintierna, kapitel 13 enligt Bibel 2000)

Just sayin´...

Frivilligarbete, behövs det?

Vårt samhälle vilar på det ideella arbetet. Har du hört det förr? Jag har sagt det massor av gånger, och skrivit det minst lika många gånger. Jag har jobbat ideellt hela mitt medvetna liv och jag vet vad det betyder på många plan. Andra har också hävdat vikten av frivilligt samhälleligt engagemang, och sant är det. Fortfarande.

Utan det ideella arbetet, och naturligtvis menar jag då alla de frivilliga som ställer sin tid, sitt engagemang och sin energi till förfogande utan att kräva betalt för sina insatser, skulle vårt samhälle gå i konkurs. För ganska många år sedan gjorde kultur- och fritidsförvaltningen i Kalmar ett överslag på hur många timmar som föreningslivets ledare ställde till förfogande på ideell basis och kom fram till att mätt i skälig timlön så motsvarade det en hel extra nämndsbudget. Säg att budgeten låg på drygt 100 mkr per år. Skulle man ha betalat alla ledartimmar så skulle det alltså ha gått åt det dubbla. Vilken kommun skulle ha råd med det?

Ingen. Därför blev jag så oroad när jag för ett par veckor sedan läste att man någonstans inom Kalmar kommun funderade på att lösa Skälbys 4H-gårds pengabekymmer genom att "ta över en del i egen regi". Är det verkligen ekonomiskt försvarbart? Nej, det är det verkligen inte, men det är inte det största bekymret med en sådan lösning. Det största problemet är att kommunen i så fall hade tagit ifrån människor BÅDE ett intresse som de brinner för OCH reellt inflytande över frågor som verkligen betyder något. DET är ett stort problem. Tänk bara på hur många gånger som detta har hänt, för det mesta förstås i all välmening, men det blir fel. Istället för att hjälpa och bygga hållbart så tar man ifrån människor kanske det viktigaste de har och på sikt så passiviserar vi generation efter generation. En massa energi som hade kunnat brukas till något gott och uppbyggligt går då till spillo. Det är fel väg att gå. Så utvecklar man god grogrund för alienation och regrediering. Det är inte önskvärt.

Nu blev det ju inte så här den här gången, tack och lov. Istället får gården de pengar de behöver för att klara av verksamheten. Både engagemanget och tryggheten kan bibehållas. Att det sker på det sätt som det nu görs, genom att kommunledningen öronmärker exakta resurser är så typiskt Kalmar att jag inte längre orkar skriva om det. Att kommentera vilka alternativa sätt som man skulle kunna använda sig av för att också bibehålla nämndsledamöternas engagemang känns liksom ganska fruktlöst i dagens läge. Huvudsaken den här gången är att gården får vad den behöver. Äntligen.

Vi har inte för mycket engagemang idag. Vi har istället för lite, så det gäller att ta vara på det som finns och se till att människor fortsätter samt inspirerar andra att göra detsamma. Något annat har vårt samhälle inte råd med. Världen är nämligen full av tappade sugar, och fler sådana vill vi väl inte producera?

TACK!

Dagens insändare i Östra Småland och Barometern:

Vi från Badrumskören, Gärdslösa Kammarkör och Vox Communis vill rikta vårt varma tack till alla som medverkade i och lyssnade på våra konserter på temat Om våren och kärleken. Konserten i Köpings kyrka 20 april gav 15 000 kronor till Världens Barn och konserten i Lorensbergskyrkan 27 april inbringade 25 000 kronor till Kisima Mixed Secondary School i norra Kenya. Vi vet att varenda krona kommer att göra nytta! Vi vill skicka ett särskilt tack till Svenska Kyrkan i Köpingsvik och till Lorensbergskyrkan i Kalmar som hjälpte till med mycket av det praktiska och ställde sina vackra lokaler till vårt förfogande.

Vi önskar alla en härlig fortsättning på våren och en lika skön sommar!

Birgitta Axelsson Edström, Ingegärd Cafourek och Lage Olsson
Körledare och arrangörer

Vi sjöng och samlade in!

PM om konserten i Köpingsvik:

De tre körerna Badrumskören, Gärdslösa Kammarkör och Vox Communis arrangerade den 20 april en konsert i Köpings kyrka på temat Om våren och kärleken. Intäkterna gick oavkortat till insamlingen för Världens Barn. När sammanräkningen är klar visar det sig att kvällen gav hela 15 000 kr!

- Vi är djupt tacksamma till alla medverkande och till alla som kom och lyssnade (och sjöng med!). Alla bidrog till en väldigt härlig kväll och till de goda intäkterna, säger de tre körledarna Lage Olsson, Ingegärd Cafourek och Birgitta Axelsson Edström samstämmigt. Vi vet att varenda krona kommer att göra nytta för barns framtid. Vi vill rikta ett särskilt tack till Köpings kyrka som hälsade oss välkomna och ställde sin vackra lokal till vårt förfogande och till INA Mode i Borgholm som hjälpte till med biljettförsäljningen. Vi önskar alla en härlig fortsättning på våren och en härlig sommar! Vem vet, kanske återkommer vi med fler arrangemang i liknande stil framöver, funderar de tre vidare. Det här gav nämligen mersmak!

PM om konserten i Lorensbergskyrkan:

De tre körerna Badrumskören, Gärdslösa Kammarkör och Vox Communis arrangerade den 27 april 
en konsert i Lorensbergskyrkan på temat Om våren och kärleken. Intäkterna från kvällen gick oavkortat till Kisima Mixed Secondary School, en skola i norra Kenya som drivs i syfte att skapa bättre förutsättningar för en hållbar framtid för Kenyas familjer. Två representanter från skolan, David Kariuki och Daniel Amunga, medverkade tillsammans med Ebbe Westergren med en presentation av skolan. När sammanräkningen av biljettintäkter och kollekt nu är klar visar det sig att den mycket välbesökta kvällen gav hela 25 000 kr!

-Vi är djupt tacksamma till alla medverkande och till alla som kom och lyssnade (och sjöng med!). Alla bidrog till en väldigt härlig kväll och till de goda intäkterna, säger de tre körledarna Lage Olsson, Ingegärd Cafourek och Birgitta Axelsson Edström samstämmigt. Vi vet att varenda krona kommer att göra nytta. Vi vill rikta ett särskilt tack till Lorensbergskyrkan som hälsade oss varmt välkomna, hjälpte till med allt praktiskt och ställde sin vackra lokal till vårt förfogande och till Barometern som hjälpte till med biljettförsäljningen. Vi önskar alla en härlig fortsättning på våren och en härlig sommar! Vem vet, kanske återkommer vi med fler arrangemang i liknande stil framöver, funderar de tre vidare. Det här gav nämligen mersmak!

Summa summarum: Vi hade alltså möjlighet att sjunga två kvällar och samlade in totalt 40 000 kronor till mycket behövande ändamål. LITE stolta är vi allt.... men framför allt väldigt tacksamma över möjligheten att få bidra!

ETT STORT TACK TILL ALLA 

SOM VAR MED OCH BIDROG!

Sista visan?

Med anledning av de pågående processerna i ljuset av bortglömda kinapuffar...

Yta yta yta
Grävskopa gillar vi
Spela, smyga och söndra
Så att alla dom andra
Som står utanför
Inte får nån info
Om vad som sker hos oss
Det är vi som har makten
Tack för att ingen minns!

(Melodi "Nu går sista visan")

Trist MP...

Nej, det gick inte längre. Det förstod ju vem som helst. Åsa Romson kunde inte längre vara språkrör för Miljöpartiet. Det var inte ens spännande att höra valberedningens presskonferens vid lunchtid idag i det avseendet.

Men det hela är ändå pinsamt dåligt hanterat. Miljöpartiets kris handlar om så mycket mer än Åsa Romson. Det handlar förstås om utnämningar som inte har fungerat, men ännu mer om brutna politiska löften och om att partiet har bytt ståndpunkt i sina hjärtefrågor när de nu har haft chansen att förverkliga dem, åtminstone stegvis. Så har inte skett, och ansvaret för detta bär ytterst partiledningen.

Och så byter man ut Åsa Romson och låter det andra språkröret Gustav Fridolin sitta kvar. Frågan är om inte han har ett större ansvar än Romson för den politiska irrfärden. Har han verkligen rent mjöl i den ideologiska påsen eller ligger där en stor illaluktande kolbit och pyr?

Ett delat ledarskap bär man gemensamt. Man står enade i framgång och man ska falla tillsammans när det går åt pipsvängen. Så borde ett parti som har fattat innebörden i orden gemensamt, ansvar och feminism agera, men det gör inte Miljöpartiet. De agerar som så många har agerat före dem i så många olika sammanhang. Vi känner igen det.

Hur många friska fläktar kommer från det gröna partiet idag? Ärligt talat, inte så många. Det jag känner mest är stanken av unket gammalt patriarkat. Det är trist på så rara ärter som under så lång tid har ärligen kämpat i motvind för hållbarhet och för en bättre framtid. De borde kunna bättre än så här.

1917 eller 2016?

Jag har väldigt medvetet valt att hålla mig på avstånd från debatten som gällde Vänsterpartiets kongress i Örebro under helgen som gick. Skälen till detta är många. Ett av dem är mitt svala intresse. Jag har tyvärr hört det mesta förut.

En sak som jag ändå måste kommentera är motionen som handlade om sk tendensfrihet. Man kan läsa hela motionen och se vilka som undertecknat den här. Motionen röstades ned, och jag undrar hur det överhuvudtaget är möjligt år 2016 i ett samhälle som ser sig som vilande på demokratisk grund och där människor åtnjuter såväl åsikts- som yttrandefrihet. Hur ser partiet på sådana grundbultar när de ska appliceras på det egna partiet och dess medlemmar?

Jag känner klara vibrationer från Orwells Djurfarmen och tänker osökt på frasen "Alla är jämlika, men en del är mer jämlika än andra".  Om man förmenar medlemmar att tänka fritt, att försöka påverka politiken internt och att prata med likasinnade har man inte i ett demokratiskt system att göra. Det är hårda ord, men det är exakt så jag känner.

Och här trodde faktiskt inte mina ögon när jag läste partistyrelsens svar och ännu mer fick jag gnugga mig i ögonen när jag läste att motionen avslagits av kongressen. Det är helt enkelt FÖR mycket för ett parti som fortfarande säger sig slåss mot Stalinstämpeln och k-ordet. Är den kampen alltså också ett spel för gallerierna?

Debatten, diskussionen, själva det politiska livet och den ideologiska utvecklingen ska strängt taget alltså föras på ett ställe, nämligen i partistyrelsen. Det låter snarare 1917 än 2016, kamrater.

Ledstjärna...

De tre vise männen följde stjärnan till Betlehem. Där hittade de barnet i krubban. Guds son, sann Gud och sann människa, hade fötts i ett stall bland djuren långt bortom ära och makt. Stjärnan ledde dem dit. Själva hade de knappast hittat.

Vilken stjärna leder de tre vise männen i Kalmar? Om det hade varit demokratin som varit deras ledstjärna tror jag att de hade tagit en annan väg, det vill säga den väg som leder genom ärendeberedning i berörd facknämnd.

Jag minns att det fanns en tid då kommunstyrelsens ordförande visserligen lyssnade på alla, men att denna lyssning ledde till att den facknämnd som skulle ha den aktuella frågan eller problemet på sitt bord också fick förtroendet att göra sitt jobb och utföra sitt uppdrag. Det var länge sedan. Nu är det en helt annan regelbok som gäller. Varför spelplanen ser ut som den gör är det nog inte längre någon som begriper.

Eller är det någon som fattar vitsen med att spela Rävspel mot sina egna medspelare?

Alla elevers bästa i första rummet!

Debattartikel publicerad i Barometern 6 maj 2016

I Skollagens första kapitel femte paragrafen står: ”Utbildningen ska utformas i överensstämmelse  med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna som människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet samt solidaritet mellan människor. Var och en som verkar inom utbildningen ska främja de mänskliga rättigheterna och aktivt motverka alla former av kränkande behandling.”

De gångna veckornas rapporter kring slutna sektioner inom Kalmarsunds gymnasieförbunds skolor och olika former av antagningsprocedurer ger upphov till ganska allvarliga funderingar kring hur verksamheten uppfyller lagens mening i denna paragraf. En utredning är tillsatt, och vi förutsätter att den görs grundligt och seriöst. Ändå ställer vi oss frågan hur dessa sektioner, som inte på något sätt är ett nytt påfund, har lyckats hålla sin verksamhet hemlig fram till i förra veckan. Är det överhuvudtaget möjligt?

Eller är det så, vilket vi befarar, att kulturen med slutna sällskap fortplantar sig från samhällets, och därmed även offentliga verksamheters, topp ner till eleverna? Att den insynsskyddade verksamheten utgör en så grundläggande struktur att den inte ens behöver uppmärksammas? Att det helt enkelt är så man gör?

Ja, kanske är det så. Då är det inte konstigt att även den politiska ledningen, med dess gamla partistrukturer och partipiskor, håller tyst. Vi ser ju att tystnadskulturen regerar även denna gång. Vi andra, som värnar om en offentlig diskussion där alla kan delta, ser däremot öppenhet som nödvändig för en demokrati värd namnet.  Slutna mossiga strukturer, där en del får vara med och andra inte, utgör ett hinder för såväl samhällets som människors utveckling. Om sådana finns och fortfarande verkar år 2016 är det ett fenomen som inte är värdigt en offentligt driven skola. Vi borde kommit längre och åtminstone verkat enligt Skollagens inledning och därmed satt elevernas bästa i allra första rummet. Det borde vara varje elevs, inte bara vissas, självklara position.

Birgitta Axelsson Edström

Kerstin Ljungberg

Aktiva i Feministiskt initiativ Kalmar

Svar på brev till ansvarig utgivare

Jag fick svar på mitt brev, två stycken närmare bestämt. Tyvärr så var väl inte svaren så tillfredsställande i sakfrågan, men jag har i varje fall lyft problemet. Bara en liten detalj: Jag bryr mig egentligen inte om det nya tidningshuset lokalmässigt. Det är inte det som engagerar mig. Jag bryr mig däremot om att de arrangemang som riktar sig till folk i allmänhet, eller som här specifikt till prenumeranter vilka ju borde vara en del av allmänheten och därför dela allmänhetens karakteristika, ska vara möjliga att delta i för den som är hörselskadad. Det går ju, om man bara som arrangör tänker till lite grann, men för att kunna göra det så måste man höja kunskapsnivån ett eller ett par snäpp. Det blir inte mindre tydligt efter dessa svar. Man behöver inte köra en hel föreläsningsserie och stänga en stor grupp utanför och sedan invänta en stor och kostsam installation. Det finns andra lösningar. Det räcker inte med högtalare för den här gruppen. Det behöver faktiskt inte prövas överhuvudtaget. Det VET vi.

Men STORT OCH ÄRLIGT TACK för svaren ändå!

Svar nr 1 
Hej Birgitta

Tack för mejl och för ditt engagemang kring våra lokaler. Jag beklagar att våra anställda gett dig olika besked om hörselslingan, och skickar därför frågan vidare till vår interna projektledare för husrenoveringen, Mikael Larsson Ek, som kan ge dig den fulla och korrekta bilden. 

mvh

Anders

------------
Anders Enström
Chefredaktör och ansvarig utgivare

Svar nr 2

Hej Birgitta!

Tack för ditt engagerade brev till Anders Enström om hörselslinga mm i vår föreläsningslokal.
Jag beklagar att du fick ett oklart besked om vad som gällde i vår lokal. Det kan bli så när ett hus är nytt och ovant.
Det som gäller är att vi för närvarande inte har någon hörselslinga i den aktuella lokalen.
Bakgrunden till det är att vi i vårt stora ombyggnadsprojekt har haft mängder av detaljer att tänka på och i första, andra och tredje hand är det här lokaler för kontorsverksamhet.
Vi har dock sett en möjlighet att utnyttja vårt lunchrum och ställa om det till en föreläsningslokal och hur det fungerar får vi nu skarpa tester på med vår föreläsningsserie under våren.
Vi har sett till att det finns en väl fungerande högtalaranläggning med mikrofoner, lokalen är lätt tillgänglig för rullstolsburna och vi börjar nu se att det går relativt enkelt att ställa om lokalen. Vi har dock inte tagit några beslut på hur vi ska arbeta med den typen av mer externa verksamheter.
Än så länge har vi inte varit i våra nya lokaler i mer än en månad och vill avvakta någon månad till innan vi gör en rejäl utvärdering, utöver den löpande, av vad som fungerar bra och vad som vi måste förbättra.
Hörselslingan kan mycket väl vara ett exempel på det senare och jag har så sent som i dag ställt en fråga om detta till vår teknikleverantör som ska återkomma med olika eventuella förslag på lösningar.

Med vänlig hälsning

Mikael Larsson Ek
Utvecklingschef Barometern Oskarshamns-Tidningen
Intern projektledare för ombyggnaden av Tidningshuset

Agera för medmänsklighet 9 maj kl 18.30!

Vi upprepar förra årets idé! 

På Europadagen måndagen den 9 maj kl 18.30 

tittar vi in i någon medmänniskas ögon och säger: 

"Jag är glad att du finns!" 

Det finns massor av människor som aldrig får veta 

att de betyder något för någon annan. 

Ta chansen, var du än är, vad du än gör och vem du än är, 

att göra en annan människa glad 

måndagen den 9 maj kl 18.30. 

Det kan aldrig leda till något annat 

än större kärlek här i världen!

Brev till ansvarig utgivare

Hej Barometern/Gota Media gm ansvarig utgivare!

Vilket trevligt initiativ att ta hit Marcus Oscarsson på en föreläsning! Barometern fyller ju 175 år, och som ni så riktigt har påpekat flera gånger så är en sådan lång utgivningstid ett resultat av en stor skara trogna prenumeranter. Det passar ju perfekt att visa upp det nya fina tidningshuset för dem och samtidigt bjuda på en intressant föreläsning! Om jag inte har fattat helt fel så finns det flera tillfällen inplanerade utöver just denna föreläsning som hölls i förra veckan.

När jag läste om evenemanget på sociala media samma kväll som det ägde rum så ställde jag frågan om det fanns hörselslinga i föreläsningslokalen. Det var ingen officiell fråga, mer en undran, men de svar jag fick från några av tidningens anställda blev ganska förvirrande. I tur och ordning så fick jag nämligen följande reaktioner:

• INGEN ANING
• JA
• NEJ

Jag begär inte att enskilda anställda ska veta allting och det spelar ingen roll vilka jag har kommunicerat med. Jag begär inte heller att det ska finnas en fast installerad slinga i en lokal som egentligen är ett fika- och lunchrum (det var tydligen där föreläsningen ägde rum). Det jag dock hoppas kunna begära är att det ska finnas fundamentala möjligheter för hörselskadade prenumeranter att ta del av bonusarrangemang som riktar sig så allmänt som till ”prenumeranter” och att det ska vara en känd och grundläggande policy att sådana hänsyn tas. Vi lever ju ändå i år 2016, eller hur? De tekniska möjligheterna är oerhört många! Det håller absolut inte som argumentation att hävda att arrangemanget enbart riktar sig till prenumeranter och inte till allmänheten. Det finns inget som talar för att det inte finns hörselskadade i den trogna prenumerantskaran (sannolikheten ökar markant med stigande ålder och något säger mig att äldre sannolikt prenumererar i större utsträckning än yngre) och en prenumeration har mig veterligen samma pris oavsett den betalandes hörselkurva.

Diskussionen på kvällen via nätet tog slut i viss oenighet och jag blev uppmanad att kontakta tidningens ägare/ledning, och det är därför jag skriver nu. Uppenbarligen har det skett en miss här (om det nu inte är så att svar nr två ovan är det rätta). Nu är ju fler kvällar inplanerade, och chansen finns att rätta till misstaget. Det finns mobila slingor att tillgå. Jag vet att Kalmar kommun har sådana och även HRF i Kalmar kan säkert bistå med hjälp och stöd. Ta chansen att öka tillgänglighet och grad av delaktighet samtidigt som ni visar respekt för den som har drabbats av en funktionsnedsättning! En sådan har man nämligen inte valt. Däremot kan man naturligtvis, vilket framkom i diskussionen under kvällen, välja att inte delta i evenemang som man inte kan tillgodogöra sig, men är det verkligen en rimlig användning av ordet ”frivillig”, dvs att skyla över tidningens misstag genom att säga att ”det är frivilligt att gå dit” när det handlar om en grupp människor som helt enkelt utesluts alternativt får sitta med i publiken hela kvällen utan att höra vad som sägs?

Lite kuriosa: Min pappa har prenumererat på Barometern i alla år i Kalmar. Inte en enda gång, inte en enda provmånad, byttes Barometern mot Östra Småland under min uppväxt och inte senare heller. Dagen efter Marcus Oscarsson-föreläsningen hittade jag ett erbjudande i hans brevlåda från Barometern om att ”pröva en dagstidning via prenumeration”. Det hela blev ganska absurt. Vi har nämligen stoppat tidningen eftersom pappa mycket hastigt fick lämna jordelivet för drygt en månad sedan. Kvällen innan jag såg lappen i brevlådan fick jag klart för mig att OM han hade levt hade hans möjligheter att ta del av en intressant bonuskväll i den tidnings regi som han har stött i vått och torrt i 57 år hade varit lika med noll. Med den hörselskada han hade så hade det inte varit möjligt att höra ett ord utan en simpel hörselslinga att koppla in hörapparaten på. Föreläsningen var uppenbarligen inte riktad till alla prenumeranter, utan bara till en del. 57 års inbetalningar hade kanske, i den bästa av världar och i det bästa av tidningshus, kunnat ge åtminstone möjligheten att delta till en prenumerant med sällsynt klart intellekt och ett vaket politiskt sinne men med en medfödd hörselnedsättning?

Så här kan vi väl inte ha det? Jag vet nämligen att min pappa inte är ensam, varken i världen eller i Kalmar med omnejd, om problemet ”dålig hörsel”. Han kommer inte att ställa några fler krav där han finns i sin himmel och jag är övertygad om att han inte längre plågas av sådana futtiga begränsningar som en defekt hörselnerv, men vi andra som fortfarande lever bör få ett hyfsat bemötande och en rimlig chans till delaktighet. Det GÅR om man bara vill och om man är villig att lära sig lite mer om tillgänglighet och hjälpmedel!

Jag bistår gärna med mer upplysningar om intresse finns!

Vänliga hälsningar

Birgitta Axelsson Edström

Också trogen prenumerant

3 maj 2016

Sorgen sätter spår

Tankarna tröttas

Inspirationen instämmer

Eftertanken ersätter

Morgondagen motarbetas

Framtiden fruktas

Nuet negligeras

Livet letar lugn

Tankar vid Valborgsmäss och första maj

Lite konstigt känns det ju, efter så många år... I morgon är det första maj. Sista gången jag firade den dagen var 2014. Då talade jag som sexa på EU-listan i Emmaboda på Vänsterpartiets arrangemang. Min egen partiförening ordnade något annat. Inte en enda gång under hela EU-valrörelsen var man intresserad av att ha min hjälp. Däremot var jag inbjuden från andra håll, från Malmö, Oxelösund och Borgholm för att nämna några. Det var i sanning en märklig tid.

Nu upprepas det där mobbarbeteendet. Jag är inte ensam. Jag har sett det på fler håll, alltså att engagerade kamrater (läs främst kvinnor) mycket genomtänkt och genomarbetat fryses ut på grund av avsaknad av ja-sägar-genen. Jag bad om stöd och hjälp från partikansliet och dåvarande PS i god tid. En enda lät bli att reagera. Det var partisekreteraren. Alla andra gav mig, om än inte hjälp som kunde ändra något i sakfrågan, ändå moraliskt stöd och uppmuntrande ord. Från partisekreteraren var det tyst. Dödstyst.

Nu går drevet igen, långt mer offentligt än tidigare. Krav på uteslutning av en riksdagsledamot formuleras, men man kommer inte att ta tag i frågan före kongressen i nästa vecka. Då riskerar man nämligen att få beslutet upphävt. Man inväntar rätt tillfälle, och sedan slår fällan igen. Poff bara. Patriarkatets översitteri är otroligt efffektivt.

Det är inte så man vinner segrar för rättvisan! Det är inte så man agerar förebild i en annars egoistisk värld! Det är inte så man skapar grogrund för jämställdhet, solidaritet, empati och lika människovärde för alla! Det är tvärtom.

Och därför känns det skönt och befriande, om än konstigt, att inte heller 2016 gå med i något första maj-tåg. Orden klingar ju falskt. Det handlar inte om rättvisa längre, utan om att visa att man är rätt, dvs ja-sägare. Jag vill inte tillhöra ett parti som bara består av syndfria. Det känns på något sätt inte ärligt. Förresten så vet jag inget om någon första maj-aktivitet förutom sossarnas här i Kalmar. Jag har inte hört ett ord. Kanske vill man inte anordna offentliga V-tillställningar längre?

Kampen går vidare, på mer moderna och ärliga sätt för oss som vill ha förändring på riktigt och för mångas bästa, inte för egen vinning. Ett första steg kan vara att sjunga in våren och därmed sprida glädje, kärlek och hopp. Det har jag varit med och gjort idag i Läckeby tillsammans med den fina kören Vox Communis. I morgon är en annan dag. Undrar vad den kan innebära? Det är Bönsöndagen. Det kanske kan stämma till viss eftertanke.

Ha en skön första maj!