torsdag, mars 21, 2019

Idag för tre år sedan

Den här dagen för tre år sedan förlorade min pappa sitt ena ben. Döden kom knappt två dygn senare och tog hela pappa ifrån oss (i jordisk bemärkelse). Det var fullständigt gräsliga dygn. På söndagskvällen kom smärtan som fick honom att skrika så högt att det hördes ut på gatan innan ambulansen kom och hämtade honom. På måndagens eftermiddag kom beskedet att benet inte gick att rädda, på tisdagen fick man inte bukt med smärtan i andra delar av kroppen och på onsdagsmorgonen förstod vi att pappa skulle somna in för alltid efter att bara tre dygn tidigare klättrat i trädgårdens fruktträd i full färd med att beskära dem efter konstens alla regler. Det var ofattbart. Resan från från full fart till orörlighet i en IVA-säng, lemlästad och full av smärtstillande var plötslig och lika fullständigt oväntad som obarmhärtig.

Jag hade under dessa dygn hunnit planera inköp av permobil, funderat på hur villan på Fasanvägen skulle byggas om, bett till Gud om en annan lösning än den som sedan blev och under tiden kastats längre och längre in i den djupaste förtvivlan. Att förlora båda sina föräldrar inom loppet av lite mer än två månader var grymt. Jag var allt annat än beredd på det. Pappa var, och är fortfarande, oerhört viktig för mig.

Men, livet gick vidare. Dagen då pappa dog fyllde min dotter Emmy 27 år. Hon hann hem för att tillbringa sin älskade morfars sista vakna timmar tillsammans med honom dagen innan. Vi var många runt hans säng när han tog sitt sista andetag. Sedan åkte vi hem. Mycket till födelsedagsfirande blev det ju inte det året.

Nu på lördag fyller hon 30 år. Familjen har utökats med lilla ljuvliga Ilse Ingrid som äntligen döptes och välkomnades in i Guds stora familj i lördags. Mamma Ingrid lever vidare i hennes namn och pappa Rolf lever vidare i min systers barnbarn Anton Otto Rolf. Det är fint ändå.

På lördag kommer mammas och pappas grav att vara smyckad med färska blommor och tänt ljus och sedan ska vi fira Emmy med buller och bång. Sorgen och glädjen de vandra tillsammans... Sällan är de orden ur Sv ps 269 så aktuella för mig som just under tiden 21-23 mars, varje år...

Inga kommentarer: