torsdag, april 20, 2017

Människor, det är vi...

Ska det vara så svårt att lära, det att människor det är vi?

Vi sjöng Olle Adolphsons och Beppe Wolgers underbara Mitt eget land igår i Köpings kyrka. En varm känsla av samhörighet och medmänsklighet följde med när vi åkte därifrån. Vi människor behöver varandra. "Den rädsla som alla gömmer, just på den är min hand ett svar."

Och så kommer man då hem så småningom, sover gott en hel natt och börjar sedan skumma igenom textflödena på diverse sidor och tidningar. Man måste ju hålla sig uppdaterad över vad som händer i den stora världen, speciellt när det inte går att göra mer åt studierna idag eftersom jag väntar på andras inlämningsuppgifter (som inte har kommit) och då finns ju inget att reagera på. Då infinner sig den stora tröttheten, den där som inte betyder att man sover gott utan som gör att man dräneras på god energi. Det fick jag alltså uppleva idag. Det är inte angenämt.

Nej, det är inte angenämt, men för det mesta så lyckas jag uppbåda lite vrede över sakernas tillstånd istället för att helt resignera. Så även denna gång alltså. Jag råkade läsa ett replikskifte efter en ledare den 3 april i tidningen Världen idag skriven av Olof Edsinger. Naturligtvis läste jag även ledaren med den föga kvalificerade rubriken Transfrågan - allt annat än enkel. Artikeln har besvarats av Lukas Romson samt Johanna Wickberg och Ann-Christine Ruuth. Edsinger har också skrivit ett svar här. Jag blev mörkrädd, på riktigt. Plötsligt så känns vår inlämnade motion om Regnbågsnyckeln i Kalmar pastorat ännu mer aktuell.

Jag har tidigare haft ett meningsutbyte med Olof Edsinger, teolog med rötter och fötter inom EFS. Vi var inte överens då heller. Vem är Edsinger till att sätta sig till doms över människor som inte känner sig hemma i sig själva och inte med de stereotyper som Edsinger själv verkar tro är av Gud givna? När vi, utifrån all empati som vi borde kunna uppbringa inför människor som inte bara känner sig utanför gemenskap med andra utan även främmande för sina egna kroppar, borde öppna våra dörrar på vid gavel så smäller Edsinger igen kyrkporten så det skallrar i hela glashuset. Transpersoner och HBTQ-människor i största allmänhet utgör störande moment i världsbilden. De som kan förklaras medicinskt/biologiskt är resultat av felaktigheter under fosterstadiet, en "felaktig signal till hjärnan som gör att de identifierar sig med sitt motsatta kön". Så kan det vara. En del av oss blev liksom fel redan under tiden vi låg i mammas mage. Jag fick en hörselskada. Så kan det gå, alltså. Om man nu tycker att det är "fel". Men mitt kön har jag aldrig behövt ifrågasätta, och det är jag tacksam för. Det är nämligen ingen enkel process, och dessutom blir man ifrågasatt i parti och minut.

Sedan gör Edsinger detta till en kostnadsfråga. Det är för dyrt med könskorrigerande behandling. Det garanterar ju inte lycka ändå. Hur många medicinska behandlingar och kirurgiska ingrepp garanterar lycka? Det kanske vi borde tänka över en stund och sedan hävda att vi enbart ska utföra sådana.
  • Du får bara operera bort din inflammerade blindtarm om du blir lycklig av det.
  • Behöver du träffa en psykiater för litiumbehandling av din schizofreni? OK, men bara om du lovar att bli lycklig.
  • Här i landet behandlar vi bara bröstcancerpatienter som inte drabbas av depressioner över ett bortopererat bröst.
  • Prostatacancer? Det behandlar vi inte alls. Risken är stor för impotens och det brukar göra män och deras sexualpartners olyckliga. Det är bättre att ha sex tills du dör i förtid.
Jag raljerar, ja visst. Jag vet det, men hur fjärran är det inte att tänka så? Det gör vi helt enkelt inte. Det är ju inte anständigt, men när det gäller könskorrigerande behandlingar så gäller alltså andra måttstockar, åtminstone om man lyssnar till folk som Olof Edsinger som kallar dem som stödjer rätten till abort för "abortvänner". Om inte det är både motbjudande och raljerande så vet jag inte vad som skulle vara det. Att sedan, med den här attityden, hävda att alla ska mötas med respekt och kärlek är inte bara uppblåst. Det är verklighetsfrämmande. "Du är visserligen fel, men Gud har sagt att jag ska älska dig." Hur mycket armbåge och hur lite hjärta ligger i ett sådant välkomnande?

Visst vore det enklare om alla kunde hålla sig till samhällets normer! Visst vore livet så mycket bekvämare om allt var förutsägbart! Visst vore allt så mycket lättare att hantera om det var ordning på torpet! Men, så kan det inte vara. Det normsystem vi människor har skapat är för trångt. För många hamnar utanför, hur mycket Edsinger och hans gelikar önskar att så inte vore fallet. Gud har nämligen skapat oss sådana.

Många pratar om mångfald idag. Det är bra. Mångfalden manifesterar sig även i Guds skapelse, och vi kan själva välja hur vi förhåller oss till det. Antingen så förnekar vi dess rätt att finnas och stöter därmed på problem hela tiden när det visar sig att den faktiskt, trots allt, finns. Den andra möjligheten är att bestämma sig för att älska den och därmed låta människor få blomma ut på det sätt som de kan. Vi kan faktiskt välja om vi vill vara rövhattar eller inte. Vilket kön vi identifierar oss med eller vilka vi förälskar oss i är något som inte är fullt lika enkelt att välja. Det går nämligen inte.

Åter till gårdagskvällens konsert. "Ska det vara så svårt att lära, det att människor det är vi?" Det är kanske dags att vi förstår att det betyder att vi duger som vi är. Ingen är mer märkvärdig än någon annan, ingen kan hävda att den egna rätten att vara sig själv är mer "rätt" än någon annans. Vi lever på samma planet och ska försöka göra det i fred och frid, utan rädsla för varandra. Det är vad vårt förvaltarskap innebär, och inte har vi lyckats särskilt väl hittills. Jag kan ändå inte släppa min övertygelse om att det går att bättra sig även för mänskligheten i stort, men läsningar som dessa artiklar gör att tvivlet smyger sig in. Om inte vi i Guds familj kan hålla sams och värdera varandra som likar, vem skulle då göra det?

2 kommentarer:

Yvonne Wolski sa...

Det du skriver är så självklart och så rätt!

Birgitta Axelsson Edström sa...

Tack Yvonne! Kampen går vidare!