Väl framme vid hamnbassängen (om det nu finns en sådan...) så fick bilen sladd och vi hamnade i vattnet och på ett lutande plan gled kombin längre och längre ner. Mörkret omslöt oss och paniken låg på lur men på något sätt lyckades vi ta oss ur bilen och in på biblioteket (som just låg intill vattnet) som var fullt med folk. Det var nämligen Luciamorgon den 13 december insåg vi, och massor av barn i vita särkar och glitter i håret, änglavingar och ljus framförde ett långt och komplicerat luciaprogram. Jag applåderade entusiastiskt efteråt. Visst var det kallt, men sången och glädjen värmde. Då sa bilföraren som satt bredvid mig ganska skarpt (och lika fantasilöst och humorlöst som vanligt):"Det passar sig inte att applådera här."
Jag blev så ilsken att det förmodligen började ryka ur öronen och sa med hög stämma: "Om man inte ens kan parkera en bil utan att köra ner i vattnet så kanske man ska se till att hålla käften!" Vilket språkbruk, va?!? Det är INTE likt mig... Men tyst blev det, utöver en morrning om att det minsann står en hyrbil utanför som vi kan använda att åka hem i.
Då kom jag på det värsta: Alla mina körnoter låg i bilen! Jag rusade ut och såg den stora grå bilen stå uppdragen på land, frostangripen och med bagageluckan öppnad. Där låg mitt notställ, drypande vått. Där låg också mina körpärmar, lika drypande våta. Jag drog ut allt som var mitt och ställde mig att vänta på att den där hyrbilen skulle dyka upp så att jag åtminstone kunde åka hem och börja lägga ut alla papper på tork. Jag hann att tänka att hela lägenheten skulle behöva tas i anspråk. Skulle jag inte lyckas med detta så skulle hela julkonserten vara i fara... Ilskan växte, om det nu var möjligt.
Sedan vaknade jag av att goe maken meddelade att kaffet var klart. Vilken lättnad! En frisk vind drog in genom det öppna fönstret där lite klara solstrålar också letade sig fram. Balkongdörren stod öppen och köket flödade av ljus. Kaffet, som kunde varit luciakaffe, smakade bättre än någonsin och jag var sååå lättad.
Jag vet vilken bil det var. Jag vet också vem som körde bilen. Jag vet inte riktigt säkert vem medpassageraren var, men jag är ganska säker, men jag avslöjar INGET mer än att det inte finns några logiska kopplingar mellan de olika aktörerna eller bilen. Man kan ju inte gärna anklaga någon för något som har skett i någon annans dröm, men det finns ändå ömma tår som kan ta otroligt illa upp, speciellt hos en del (vilket jag tidigare har kunnat konstatera då och då). Tack och lov så var det ju bara en dröm, om än med en hel del realistiska inslag. Det är ju inte utan att man undrar över vad som sker innanför skallbenet när man inte har kontroll! Å andra sidan, drömmar ska man inte ha kontroll över. Det ska man dock ha över bilar, speciellt i närheten av vatten och när det är halt... Och att applådera efter ett luciaprogram är i allra högsta grad passande! ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar