Utmaning

Det där med politik är inte alltid helt lätt att reda ut. Det är en sak att ha grundprinciper, mål och visioner och tyvärr en helt annan att försöka nå dit genom otaliga sammanträden och diskussioner i samarbete med andra som man inte själv har valt att arbeta med, som inte delar riktigt samma målbild och som av allt att döma inte tycker det är speciellt angenämt att samarbeta med mig heller. Det är en utmaning kan jag tala om.

Men det är ju det som är hantverket, och det lär man sig med tiden även om det kan vara en dyrköpt läxa. Det handlar i hög grad om att komma fram till kompromisser som åtminstone leder åt rätt håll, om än i pinsamt mikroskopiska steg, men det är ju vardagen för oss som företräder små partier. Det finns dock annat som jag aldrig kommer att köpa, oavsett från vilket håll det kommer. Det mesta går dock att lösa om man visar varandra respekt och hänsyn, om man inser att det kan vara bra att lyssna istället för att bara prata själv och om man respekterar det gemensamma regelverket och inte medvetet eller omedvetet fipplar med det formella. Och visst är det gott att veta att de allra flesta håller med om det?

Idag ska jag dock ta mig ifrån den lilla kalmaritiska sandlådan för att arbeta i ett helt annat sammanhang där vi vill samma sak allihop, nämligen att skapa världens bästa välfärd för alla. Det känns skönt. Då och då måste man nämligen påminna sig om vad som är meningen med alla de ändlösa diskussionerna som känns både fruktlösa och meningslösa ibland. Man sitter ju inte där och slåss för ingenting eller, hemska tanke, för sin egen försörjning, utan för att man drivs av viljan att skapa något gott i både stort och smått för någon annan än sig själv. Det är då studiebesök i verkligheten och träffar med partikolleger fyller en speciell funktion. Den typen av andningshål är livsviktiga även om resan dit den här gången är lång och av allt att döma verkar bli fylld av ilskna gallskrik från en liten flicka som inte alls verkar uppskatta tågresan. Förmodligen lider hon mer än jag.