Utbildningsminister Jan Björklund (FP) kritiserar ständigt den skola han politiskt ansvarar för. Enligt honom har den svenska skolan aldrig varit sämre än den är nu. Björklund är dock inte den som bara gnäller. Han är en handlingens man. Tyvärr genomför han åtgärder som leder käpprätt åt skogen. När Skolverket, i samklang med talrika skolforskare, framhåller att skolans problem hänger samman med segregation, differentiering och mindre lärarledd tid genomför den borgerliga regeringen med utbildningsministern i spetsen reformer som istället ökar problemen.
Elitklasser startar nästa höst för 300 tolvåringar. Det ökar både segregationen och differentieringen. Dessutom dräneras den kommunala skolan på resurser när fristående skolor utökar sin verksamhet medan kommunen enligt lag alltid har det yttersta ansvaret för skolan. Om en fristående skola går i konkurs måste den kommunala skolan ta hand om eleverna. Samtidigt kan halva elevunderlaget plötsligt välja en annan skola, och därmed ta halva budgeten med sig. Den kommunala skolan måste alltså ha anpassningsförmåga till tusen och konkurrerar därmed inte på lika villkor.
Friskolereformen har blivit ett slags sorteringsmaskin där föräldrarna till högpresterande elever väljer att flytta sina barn från vissa skolor. Den kommunala skolan får därmed stort ansvar för att hjälpa de svagaste och mest utsatta eleverna samtidigt som resurserna krymper. Det är en ekvation som inte kan lösas. Resultatet blir, trots hårt arbetande och kompetent personal, en sämre skola. Försämringen förstärks ännu mer genom den politik för ökade klyftor och ökad segregation som högerregeringen driver på alla andra områden.
En skola som sorterar ut och delar upp elever kan aldrig bli världens bästa skola. Skolverket och forskningen är helt överens. En jämlik skola som inkluderar elever istället för att stänga dem ute är däremot en skola där människor utvecklas.
Under nittiotalet var den svenska skolan mest jämlik i Europa. Elevernas resultat berodde inte på vilken skola de gick i. Idag ökar segregationen. Föräldrarnas bakgrund spelar allt större roll. Resurssvaga familjer med låg utbildningsnivå skiljs från högutbildade och resursstarka. Elever med invandrarbakgrund går på en skola, elever med svensk bakgrund går på en annan.
Tyvärr ser det ut som om Jan Björklund kommer att få rätt med tiden. Den svenska skolan kan år 2014 visa ännu sämre resultat. De svagare eleverna kommer att ha ännu sämre möjligheter, och de högpresterande kommer inte att lyckas bättre. Problemet är dock inte skolans elever eller dess personal som sliter med sitt uppdrag. Inte heller efterkrigstidens skolreformer kan lastas. Problemet är Jan Björklund själv och den politik han mot bättre vetande tänker genomföra.
2 kommentarer:
Hej Birgitta!
Det framgår inte av ditt inlägg huruvida du anser att en bra skola är en skola där alla elever når samma resultat, eller en skola där alla elever får hjälp att nå så långt som möjligt utefter sina förutsättningar. Själv tycker jag det är uppenbart att elitklasser åtminstone gynnar eliteleverna (förutsatt att det verkligen är de begåvade eleverna som hamnar där, istället för de elever vilkas föräldrar är rika - något man måste hålla skarp kontroll på!). I en elitklass kan undervisningen anpassas efter de duktigas förutsättningar, de slipper sega sig igenom ännu en förklaring av något de förstått redan för ett år sedan, läraren hinner gå igenom mer stoff och barnen får lära sig mer. Vilket naturligtvis ökar skillnaden mellan barnen i elitklass och barnen i normalklass, vilket på ett sätt kan ses som orättvist.
Dessutom finns forskning från Kenya
(forskningsrapport här: http://ipl.econ.duke.edu/bread/papers/0809conf/Dupas.pdf) som visar att om man tillför en extra lärarresurs till en grundskola, så tjänar alla barn i skolan på att nivågrupperas snarare än slumpgrupperas. Inte bara de duktiga, utan även de medelbegåvade och de med lägst betyg förbättrar sig. Studien är förstås inte direkt överförbar på svenska förhållanden, men visst är den tankeväckande?
Håller helt med dig om att det inte är rättvist, hur den kommunala skolan förutsätts leva med vilt svängande elevtal. En faktor som inte nämns tillräckligt i debatten!
Att barn till högutbildade presterar bättre i skolan än barn till lågutbildade behöver f ö inte vara ett tecken på att skolan inte fungerar. Jag kan gott tänka mig att skolbegåvning, liksom kroppslängd eller hårfärg, till viss del är genetiskt betingad. Eftersom föräldrarna till dagens skolbarn gick i skolan på sjuttio- eller åttiotalet, hade även de tillgång till studiemedel, så att de studiebegåvade fick möjlighet att utbilda sig oavsett socialklass. Man kan alltså anta att de flesta med anlag för studier återfinns bland de högutbildade, och dessa anlag för de sedan vidare till sina barn.
Självklart kan inte alla elever nå samma mål. Det faller på sin egen orimlighet. Varje elev är unik och har unika förmågor, men varje elev ska (utan hänsyn till bakgrund) just därför få möjlighet att utvecklas så långt det är möjligt. Det är det som kallas likvärdighet.
Den svenska skolan blir tyvärr mer och mer segregerad. Högpresterande elever med högutbildade föräldrar utan invandrarbakgrund finns i vissa skolor. Elever med invandrarbakgrund eller med större svårigheter i skolan hamnar på andra håll.
Detta blir en nedåtgående spiral. Uteblivna kamrateffekter försvårar lärandet ännu mer. Segregationen i skolan är kunskapshämmande, även för de elever som presterar väl. Elitklasser är ingen bra lösning för dessa elever. De presterar inte bättre där. Även dessa elever har möjlighet att utvecklas bättre om de befinner sig i mindre segregerade skolmiljöer.
Skicka en kommentar