Ett GOTT NYTT ÅR!

Ett gott nytt år

i alla land

Ett gott nytt år

i Jesu namn

Jag tror och hoppas

och förstår

att ett liv med Jesus

är ett gott nytt år!

Jag låter några ord ur Ingmar Olssons repertoar förmedla en nyårshälsning ännu en gång :-)

Gott nytt 2011!

Bokslut 2010

Så där ja, då har jag betalat årets sista räkningar åt Vänsterpartiet i Kalmar. Så skönt. Jag passade på att betala några av det nya årets första också. Det är lika bra att få det gjort så behöver man inte oroa sig för att glömma dem och få försmädliga påminnelser. Såna undviker jag som pesten. Sedan väntar bokslutsarbete innan man kan slå ihop böckerna för 2010. Det tar väl någon månad till innan alla uppgifter är inkomna. Bokslut är något som är ganska dubbelt. Det är i sig inget kul jobb precis, men det är himla skönt att få det gjort så att man kan börja med nya rena papper igen för det nya rena året.

Bokslut handlar inte bara om ekonomi, debet och kredit. Det handlar om så mycket annat också. Det blir man påmind av i dessa dagar, inte minst genom alla listor som publiceras överallt. "Året i bilder", "Årets största händelser", "Årets nya ord", "Idrottsåret", "Årets bästa musik", "Årets bästa skivsläpp" och tusentals andra uppräkningar av olika slag. Jag tänker INTE skriva nån sån, men däremot tar jag mig friheten att reflektera lite över erfarenheter jag har fått under året 2010.

2010 var det valår. Själv blev jag invald som ersättare i Vänsterpartiets partistyrelse i våras under partikongressen. Det var förstås både överraskande och hedrande. Jag har av olika skäl inte kunnat delta i alla möten under hösten, och det sörjer jag över, men det var helt enkelt inte möjligt. De gånger jag har varit med har det varit stimulerande diskussioner, högt i tak och en harmonisk blandning av allvar, strategi, skämt och eftertänksamhet. Det är en spännande partistyrelse vi har med en stor samlad kompetens och med plats för olika åsikter. Sådant tycker jag om. Jag har aldrig själv lyckats hålla mig mainstream, och kräver naturligtvis inte det av andra heller. Det är när åsikter bryts mot varann som utveckling sker, inte när man bara stryker varann medhårs. Det sistnämnda leder till stagnation och till sotdöden i det längre perspektivet.

Valet gick inte bra, vare sig lokalt, regionalt eller nationellt. Vi bytte inte regering. Alliansen med helige Fredrik sitter kvar. Vi behöll majoritet i landsting och kommun men har ett sämre läge. Vår position är märkbart försvagad. Det känns naturligtvis inte speciellt roligt. Främlingsfientliga SD har däremot stärkt sin ställning. Min stilla bön inför kommande år är att människor besinnar sig. Jag vill inte ha ett samhälle där orättvisorna breder ut sig, där hudfärg, religion, plånbok eller nationalitet bestämmer människovärdet, där de som behöver hjälp och stöd inte ska få det eftersom de som inte behöver det vägrar att dela med sig eller där våra djupt mänskliga drivkrafter att hjälpas åt byts ut mot egoism och "var och en ska sköta sig själv". Vi har fler val framför oss. Det är vår uppgift att kämpa för ett bättre samhälle, och det är hög tid att göra det nu.

År 2010 har även inneburit att jag har omvärderat en hel del, inte minst relationer och samarbeten. Jag har förlorat några vänner, men vunnit desto fler. Jag har lärt mig mycket. Jag har förstått hur viktigt det är med feministiska nätverk och diskussioner oss kvinnor emellan. Jag har återigen blivit påmind om hur livsviktig min vardagsrelation med Gud är. Jag har bestämt mig för några principer, och jag hoppas kunna hålla dem. Till exempel har jag bestämt mig för att den dagen då jag börjar beskriva mina politiska och samhälleliga drivkrafter i termer av maktbehov och maktbegär, då är det dags att lägga ner politiken och satsa på något helt annat. Den dag då jag ens överväger att låta bli att önska mina meningsmotståndare en fridfull jul, då har jag börjat ta mig själv på för stort allvar. Den dagen då min position blir viktigare än att agera rättvist gentemot samhällets minsta, då är det hög tid att lämna stafettpinnen till någon som har en friskare agenda. Men jag är inte där än, och jag hoppas att jag aldrig kommer dit heller.

"Du skulle vara hans händer,
och gå dit Han ville gå.
Du skulle vara fullkomligt
förenad med Honom i allt.
Så kan vår jord bli förvandlad,
och så kan Hans värld ta gestalt."

Så sjöng vi i en av ungdomskörerna jag ledde på 80-talet och många gånger till sedan dess. De textraderna betyder mycket för mig. Jag ser att just nu betyder dessa textrader att jag ska fortsätta med arbetet för en bättre värld, och för MIN del (kanske inte nödvändigtvis för andra) betyder det att fortsätta driva den politik som vi i Vänsterpartiet står för, alltså rättvisa, solidaritet, medmänsklighet och respekt. Jag kräver inte att alla ska förstå mig eller ens tycka som jag, men liksom jag måste acceptera andras vägval och bevekelsegrunder så hoppas jag att andra kan acceptera mig och mina.

Det blev ett litet bokslut över en del händelser 2010. Jag har inte nämnt min fantastiska familj som ger mig kärlek, glädje, styrka och trygghet. Tack goe liberalen och goa dottern! Tack mamma och pappa! Tack storasyster med gossar tre! Och tack hela Vox Communis, den fantastiska kommunkören som har vuxit och blivit något alldeles i hästväg :-) Och tack alla vänner och alla kamrater!

Jag önskar alla

ett gott nytt 2011

med nya utmaningar!

God fortsättning!

God fortsättning på er alla bloggläsare! Jag hann varken skriva igår eller i förrgår, men självklart önskar jag alla en riktigt God Jul! En utebliven julhälsning kan ju annars tolkas som också en julhälsning (eller hur ni arbetsgivare som inte vill eller orkar önska era anställda en fridfull jul??), men så menade jag förstås inte. Jag bara helt enkelt hade fullt upp med bestyren här hemma. Snön ligger vit, utsikten från fönstret ser ut som ett julkort, tomtarna och änglarna har invaderat hemmet, granen är klädd med kulor i alla regnbågens färger och ljusen är tända överallt i lägenheten. Jag myser. På riktigt. :-)

Så, GOD fortsättning på er ALLIHOP!

Julen är snart här...

Man borde skriva blogginlägg oftare, jag vet det, men jag har inte haft tid på länge att reflektera på riktigt över tingens ordning. Det finns ju så mycket att reflektera över, om orättvisor, brist på empati, pampvälde och dolda agendor på så många nivåer, men tiden räcker inte till. Jag har inte ens haft möjlighet att ringa de samtal som jag borde ha ringt, så även bloggen har fått leva ett liv vid sidan av ett tag. Jag tänkte inte låta det förbli på det viset. Jag hoppas på ett nytt liv efter nyår då jag till och med ska hinna med att BÅDE andas och blogga.

Hur som helst, idag har tiden gått åt till att städa inför julen, handla inför julen, slå in paket inför julen och överhuvudtaget tänka på det man måste tänka på inför julen. Då hinner man inte med att reta sig på gökungarna och gnällspikarna. Det är en fördel, men varför håller man på att stressa ihjäl sig inför julen? Varför firar vi jul? För att vi ska äta, öppna paket och titta på Kalle Anka på TV? Nej, knappast. Vi firar jul eftersom vi ska tänka på att räddningen för oss människor är tillgänglig. Guds kärlek omfattar oss alla. Julens största gåva är livet.

Det behöver man inte stressa för. Betydelsen av den gåvan känner man lättast om man tar det lite lite lugnt, åtminstone nån gång under julen. Jag ska försöka tänka på det, i alla fall försöka. Kanske finns det tid till det i morgon :-) eller nästa dag eller nån gång på natten. Då är jag ju ändå vaken....

Kvinnor kan!

Igår var det Lucia. Jag var som vanligt ute i Smedby och spelade åt Ingelstorpsgymnasiets luciatåg. Jag måste ge tjejerna en eloge! Det var ju nämligen så att killarna fegade ur. Inte en enda liten Staffan kunde tänka sig att ställa upp, och då blev det lite torftigt i just Staffansvisan. Då tog tjejerna saken i egna händer. Mitt i luciatablån tog de på sig strutar och sjöng Staffan var en stalledräng som om de aldrig hade gjort nåt annat.

Som sagt, kvinnor kan. Minsann :-)

Ett samhälle som håller ihop

Så passerade då den tredje helgen i advent. Med konsert i Oskarshamn fick den ett magiskt skimmer över sig. Att uppleva Anders Ekborg, Bengt Magnusson och Anders Lundqvist mitt i julstressen är en lisa för själen. Det är vackert, stillsamt, innerligt och på allra högsta musikaliska nivå.

Sen fick vi då nyheterna om terrorattentatet i Stockholm, om självmordsbombaren som sätter skräck både i den svenska julhysterin och i det demokratiska samhället. Det blev ett allt annat än bekvämt uppvaknande ur den stilla julefriden. Ja, terrorn är här också. Det måste vi nog inse. Vi ska bestämt ta avstånd från all form av terror och våld. Det är fegt att till metoder som drabbar människor bara för att de råkar befinna sig på en viss plats. All sådan kriminalitet ska bekämpas. Det är självklart.

Samtidigt ska vi absolut inte låta detta leda till att vårt öppna demokratiska samhälle lider skada. Rasismen kan skörda framgångar när företrädare för den sortens tänkande ("vi är bättre än andra och därför ska de andra ut") försöker använda detta vidriga attentat för sina egna syften. Rädslan kan sprida sig, men det är INTE rimligt att låta hundratusentals oskyldiga muslimer som bor och arbetar i vårt land lida för vad EN kriminell extremist ställer till med. Vi ska bekämpa terror och våld, inte oskyldiga människor som inte har gjort sig skyldiga till något annat än att de är födda in i en religion i ett visst land och sedan har hamnat här i Sverige. Det är ju inte dem vi ska känna avsky och rädsla inför, det är inför våldet och terrorn.

Nu är det viktigare än nånsin att vi håller ihop, behåller lugnet och inte vidtar åtgärder som skadar den demokrati som vårt annars trygga samhälle vilar på. Öppenheten är en av våra viktigaste principer. Låt inte hatet ta över och splittra upp både samhälle och människor. Bygg istället upp ett samhälle som håller ihop, inte bara för att det är jul utan för att det är ren och skär överlevnad för friheten och demokratin.

Nu ska dom ut!

Nu är det hög tid. Nu har jag tröttnat på dom där eländiga spillrorna som lägger sordin på trivseln här i livet. Överallt finns dom, energivampyrerna, och intar positioner som är så lömska att man får använda hela sin kreativa förmåga för att komma åt dom. Dom tror visst att det är deras självklara rätt att invadera världen. Det "har ju alltid varit så" och då ska det fortsätta att vara så. Nej, säger jag, det ska det ta mig sjutton inte.

Det är dags att tänka nytt, och som vanligt är det väl vi kvinnor som får ta tag i problemet. Det brukar ju vara så, och även om det är surt och det borde vara ett gemensamt problem att rätta till missförhållandena, så får man nog i det här läget helt enkelt visa att kvinnor kan (för det kan vi!) när ingen annan vill. Ska vi få en förändring, så får vi jobba fram den själva. Vi kan inte ha det så här längre. Det måste röjas upp. Kom nu inte och säg: "Det är väl inte så farligt?" eller "Ta det lugnt". Vi har tagit det lugnt länge nog, och jo, det ÄR farligt. Vi vet vilka problem vi kan få om vi låter det gå för långt. Vi har ju varit där förr. Och nu är det VI som ska bestämma. Gör vi jobbet, så är det också vi som har rätt att formulera villkoren efteråt.

Så nu är det alltså dags. Nu ska dom ut.

Vilka då undrar ni kanske? Råttorna förstås. Dammråttorna häruppe. Trodde nån något annat?

Energikick!

Jag är så glad över kören som jag är med i! Jag måste bara få säga det :-) Vox Communis är ett av livets stora glädjeämnen!

Igår hade vi julkonsert tillsammans med ungdomarna från Stage4You, musikgymnasiet i Torsås. Det blev en blandad kväll, med tradtionell och otraditionell julmusik och med annan sorts musik också förstås, och av denna kväll fick man världens kick. Jag ljuger inte när jag säger att kvällen förstörde nattsömnen (det är så gott som omöjligt att somna med så mycket positiv energi sprittande runt i kroppen) och dessutom gav upphov till nåt som är skrämmande likt baksmälla (ja, dagen efter kvällen före fast utan alkohol förstås). Men det får det vara värt!

Det är så underbart skönt att få göra positiva saker med positiva människor och förgylla tiden för både andra och för en själv! Inga skitord nånstans, inga hånleenden, inget tjurande och ältande av gammal skit, inga hånskratt, bara glada ärliga ansikten burna av en uppriktig önskan att göra sitt allra bästa och spänna linan en bra bit över det man trodde var möjligt. Och möjligt var det! Ja, jösses vad möjligt det var :-)

Vi klarade till och med "Hej mitt vinterland" två gånger, och solisterna Emma, Rolf, Pierre och Monika klarade sina uppdrag med den äran. Vi får inte glömma Christer och Åke (piano och bas) och så Thomas förstås som såg till att vi hade gradänger att stå på. Sådana behövs när man är så många som vi är. Alla gjorde ett kanonframträdande och var vackrare än nånsin förr i gnistrande glitter och mycket rött. TACK ALLA! TACK till Ulla och Stage4You (artister och tekniker). TACK till föreningen Aktiv Fritid som arrangerade hela tillställningen, sålde biljetter och bjöd på fika. Och TACK till publiken som också var med på noterna :-)

Att jag idag känner mig som en säck rutten potatis efter att ha rest mig från stolen på ett mindre intelligent sätt och alltså får dras med en värkande rygg ett tag hör egentligen inte hit. Såna skador är ingenting jämfört med den energikick som jag fick igår :-)

Fördelning med alltför snäva ramar

Idag var jag på ett besök på ett av kommunens demensboenden. Vi träffade personal där och ventilerade lite kring omsorgsnämndens beslut att jämna ut resursfördelningen mellan den "vanliga" äldreomsorgen och demensvården. Det var ett intressant samtal.

Alla är överens om att det behövs mer reurser till allt tyngre boendeavdelningar. Äldre bor kvar hemma längre och är i allt sämre skick när de väl flyttar in på ett äldreboende. Samtidigt finns det inte utrymme att flytta personaltid från demensavdelningarna. De behöver den personalresurs som de har. Har man egen erfarenhet av hur det är att umgås med gravt dementa människor så vet man hur mycket jobb det kan vara. Även om man är demenssjuk har man rätt till en värdig tillvaro. Det måste ett välfärdssamhälle kunna garantera, trots en borgerlig regering som plockar bort 42 miljoner i stadsbidrag från en kommun som Kalmar.

Det ska naturligtvis vara behoven som styr. Beslutet från oktobersammanträdet i omsorgsnämnden känns inte riktigt förankrat eller utrett. Konsekvenserna är inte kända, och därför sprider sig oron såväl bland personal som bland de boendes anhöriga. Jag hoppas att nämnden kan ompröva sitt beslut nu i december, så att man kan utreda först innan några åtgärder vidtas. Efter diskussionen vid senaste fullmäktigesammanträdet så verkar det som om alla partier som var med och beslutade i omsorgsnämnden hade bytt fot och ville bromsa. Utsikterna att förändra beslutet känns alltså ganska goda, men faktum kvarstår: Det saknas resurser inom omsorgens verksamhet. Det problemet måste man ta itu med, men jag hoppas att lösningsvägar kan öppnas som inte innebär att man försämrar för demensvården.

Men det är inte lätt, när man har en regering som fortsätter på den inslagna välkända vägen "Att försämra för kommuner och landsting och flytta resurser från välfärden till privata redan välfyllda fickor". Vi kommer att vara tvungna att hantera den utvecklingen i fyra år till och under fyra år syssla med att försöka fördela resurser så rättvist som möjligt inom alltför snäva ramar. Det blir en utmaning, men det är så den svenska väljarkåren har bestämt att det ska vara, trist nog.

Årets julkalender - en favorit??

Jag gillar årets julkalender :-) Speciellt gillar jag mamman i famliljen, Ritva Rantanen, hon som skulle sköta matlagningen, bingoutropen och musiken på Finlandsfärjan samtidigt som hon skulle dirigera bilarna på bildäck. Det är ju inte utan att man känner igen sig i den situationen ;-) Fast så illa har det väl inte varit, inte hittills i alla fall. Fast visst sjutton har man många gånger känt sig som spindeln i nätet som ska hålla koll på 13 olika saker samtidigt. Det hör väl till könsrollen kan jag tänka mig. Man ska vara "duktig" och har aldrig lärt sig att säga det lilla magiska ordet NEJ. Men att ta upp kollekten samtidigt som jag spelar orgel till psalmen har jag i alla fall klarat mig undan. Hittills som sagt ;-)

Hur som helst, jag hoppas att familjen Rantanen får det bra på sitt nyinköpta maffiga hotell. Jag väntar med spänning på att den lilla minigrisen från trailern ska göra entré. Små minigrisar är nämligen bland det sötaste som finns :-)

Man lär sig

Det finns en del såna där små vardagsmysterier som man ibland kan gå och grunna på. Ett är skillnaden mellan å ena sidan människor som är som dom är och å den andra människor som ska lära sig att acceptera de människor som är som dom är. Jag tillhör definitivt den senare gruppen, dvs vi som kan och ska lära oss att acceptera.

En liten reflektion är att det ofta är män som "är som dom är" och kvinnor som "ska acceptera". Det kan man i och för sig bli lite irriterad över ibland, det erkänner jag, men för det mesta är jag glad att det är på det viset. Det visar ju att vi är utvecklingsbara och har lärandeförmåga ;-)

Hur som helst, man kan inte styra världen och andra människor. Man kan bara ändra på en enda person här i världen, och redan det är svårt nog. Det är nämligen en själv, och håller man på att reta sig på andra människor så är det ens eget problem och ingen annans. Ja ja, usch så svårt det är, men man lär sig med tiden, för varje dag lite mer. Man lär ju så länge man lever, för det kan man, åtminstone jag :-)