Om tro, hopp och kärlek

På söndag, tredje söndagen efter trettondagen, är temat enligt kyrkoåret Jesus skapar tro. Vi kommer att läsa om hur Jesus botade en dödssjuk pojke på distans. Det undret gjorde att många kom till tro, men hur fungerar det idag? Jesus finns ju inte här på jorden lika påtagligt i fysisk mening, och det är svårt att se tecken och under på samma tydliga sätt. Ändå är tron i högsta grad levande hos många. Hur går det till? Hur kan man tro på en Gud när man ser all ondska, allt våld, allt förtryck, alla orättvisor och all terror som finns i världen? Hur kan man hävda att Gud är kärlek när så många lider av sjukdom och andra människors orättfärdiga maktutövning?

Ja, det är inte lätt, men på något sätt så fungerar det. Hur-frågan är intressant och har sysselsatt många under århundradena. Ändå finns tro fortfarande. Vi är många som har en levande relation med levande Gud (sann Gud och sann människa) om än i en annan dimension än de relationer vi har med andra människor. Det är en Gud som vill helighet men som är barmhärtighet. Det är en vän som är närmare än någon annan. Jag önskar att fler ska lära känna den vännen och min bön är att vårt sökande efter svaret på hur-frågan ska leda till att fler hittar hem!

Människan behöver tro och hopp. Utan hopp kan man inte leva, men hopplösheten breder ut sig mer och mer. Jesus skapar både tro, hopp och kärlek. Må vi inte stå i vägen. Min bön är: Gud, ge oss förstånd och ödmjukhet nog att lämna över oss till dig så att vi kan vara dina händer och fötter här bland alla de människor som du älskar men som ännu inte vet om det!

Flickors rättigheter måste värnas!

Debattartikel i Barometern 14 januari 2017 och Östra Småland 20 januari 2017

Ensamma barn på flykt lever farligt och flickor är särskilt utsatta för tvångsgifte, övergrepp och sexuell exploatering. Problemen upphör inte när de kommer till Sverige. Därför har vi myndigheter som ska se till att varje barn skyddas mot våld, exploatering, tvångsgifte och övergrepp. Här ska det inte göras skillnad på barn och barn. Sverige har ju en lagstiftning mot barnäktenskap i syfte att undvika risken för exploatering av barn. Flickor i Sverige har helt enkelt rätt att leva i frihet och har också rätt att själva välja sin partner.

Utländska barnäktenskap är inte giltiga i Sverige om det inte finns synnerliga skäl, och varje fall ska prövas utifrån det enskilda barnets rättigheter. De senaste dagarnas medierapportering pekar dock på att kommuner i vårt län verkar sakna handlingsberedskap för att hantera barnäktenskap på ett rimligt sätt. Ändå finns flera för kommunernas socialtjänst kända fall där mycket unga flickor lever i äktenskapligt samliv med män som i många fall är betydligt äldre. Att flickor i mycket späd ålder blir gravida och föder barn innan de själva har lämnat barndomen borde vara en varningsklocka med mycket skarp klang. Tyvärr verkar den ändå inte ha uppfattats.

Kunskapen om mänskliga rättigheter verkar alltså vara bristfällig i våra kommuner. I de kommuner i landet där Feministiskt initiativ har mandat ligger därför ökad kunskap om mänskliga rättigheter högt upp på dagordningen. Det behövs sannerligen om flickors rättigheter ska bedömas som lika viktiga som pojkars/mäns. Så bör det vara även i Kalmar län!

Feministiskt initiativ kommer aldrig acceptera att utsatta flickor på flykt utnyttjas eller att olika regler ska gälla för barn i Sverige och barn på flykt. Barnkonventionen gäller för alla barn, såväl i Kalmar län som i hela Sveriges land.

Birgitta Axelsson Edström

Talesperson för Feministiskt initiativ Kalmar län

Dagens ord

Hopp

Ibland känns livet meningsfullt :-)

Drömvardag

Så har vardagen återkommit, och med den mina drömmar. Julhelg betyder inte ledighet när man jobbar i kyrkan, utan det är snarare tvärtom. Det märkte jag inte minst idag när jag skulle tidsredovisa december månad, men det märks ändå att det är en annan lunk under storhelger. Det har definitivt sin charm, men faktum är att även vardagen har en viss charm. Att städa ut julen, vilket vi detta år gör gradvis, är nog rätt skönt det också när det väl är färdigt. Jag var dock inte alls beredd på det stora vemod som sköljde över mig i söndags när de flesta tomtarna åkte ner i källaren. Jag klarade julen hyfsat, mycket tack vare en härlig familj, goa vänner och mycket jobb, men nu i söndags kom saknaden efter mamma och pappa tillbaka. Det känns in i hjärtat. På söndag den 15 januari är det ett år sedan mamma tog sitt sista andetag. Det har varit ett hemskt år, men nu är det över åtminstone i kalendermening.

Mina drömmar, ja. Natten till igår var jag på någon form av tillställning, det var oklart om det var begravning eller bröllop för det fanns tydliga referenspunkter till båda, men hur som helst var både det svenska och det brittiska kungahuset på plats. Vi skulle ha våra platser i närheten av vår prinsessa Madeleine eftersom vi stod henne närmast. Vi åkte till stället där vi skulle vara (en plats som såg ut som det stora torget i Karlskrona) i bil med prinsessan Sibylla och hennes otroligt bortskämda vinthundar. De kräken var inte bara oerhört snorkiga, de kunde prata också och då menar jag inte hundprat i Lady och Lufsen stil, alltså "Hundar kan inte prata! Han prata med mig!!!" som vi kan höra varje julafton, utan verkligen PRATA. De här sade bestämt att de inte tänkte kliva ur bilen på rastning om de inte fick ha långkalsonger på sig. Ungefär när vi var på väg att inta våra platser blev jag väckt av goe maken som meddelade att frukosten var klar. I skenet av den fortfarande lika gröna julgranen kunde jag äta frukost och tacka Gud för att jag slapp vinthundarna och all övrig överklassetikett ;-)

I natt var det dags igen. Då var det Pierres och min tur att gifta oss, och det gjorde vi i Bohuslän. Själva ceremonin minns jag inget av, men jag vet att middagen hölls på Hotell Nordevik i Skärhamn. Det var en brokig samling gäster som hade samlats och vi var tvungna att springa ner i förråden i källaren för att hitta stolar till alla. Medan vi sprang upp och ner i trapporna så såg jag genom ett fönster hur en av våra dagstidningsjournalister med skräckslagen blick åkte förbi i rullstol i racerfart nerför en backe på gatan utanför. Två personer försökte hysteriskt bromsa farten. Den ena var min yngsta faster, iklädd bygdedräkt, och den andre var en fd förvaltningschef på Kalmar kommuns barn- och ungdomsförvaltning. Jag gick ut när de väl fått stopp på färden och deklarerade mycket stolt att det minsann var min faster Naima som utgjorde räddningen, men jag hade svårt att hålla mig för skratt för det såg ju helt enkelt för dråpligt ut. Journalisten, vi kan kalla honom Anders Matsson, blev ännu surare när jag inte tog hans skräckupplevelse på allvar utan skrattade år något som kunde blivit hans död. Ja, visst är jag en hemsk människa!

Nåväl, inne i matsalen pågick festen. En av gästerna försökte göra sig hörd genom att läsa upp en Powerpointpresentation som han hade skrivit ut på papper i så litet format att han var tvungen att hålla förstoringsglas med en hand och papperet med den andra. Det gjorde att han inte kunde hålla i mikrofonen också, så han skrek istället för full hals. Det hade jag svårt att acceptera, så jag fixade fram ett mikrofonstativ (jag har ju ett liggande i bilen) och så sa jag att han fick ta det från början när jag väl hade fått dit mikrofonen. Problemet var ju att själva föredraget va så långt att gästerna inte orkade lyssna en gång till. Ett annat problem, eller hellre en räddning, var att det var dags för mig att vakna. Återigen stod frukosten framdukad och jag fick äta fil och flingor istället för bröllopsmiddag. En sån har jag ju redan ätit för drygt tio år sedan så jag sörjer inte över det. Brudgummen har jag ju framför mig varje morgon, nästan i alla fall, sedan dess.

Vad betyder de här drömmarna? Ingen aning, men jag drar åtminstone slutsatsen att min kreativitet börjar vakna till liv igen. Tankarna virvlar när jag inte kan kontrollera dem, alltså när jag sover. Jag tror att det är ganska friskt egentligen, men med tanke på dröminnehållet så kan det måhända finnas en hel del som ser tecken på begynnande galenskap. Man får väl tycka och tänka vad man vill, tänker jag. Mina drömmar lever nog sitt eget liv ändå. Jag tänker inte hindra dem!

Och spännande är det att se vad som händer varje natt. Dessutom är det gratis :-)

Trettondedag jul 2017

(Skrevs 6 januari men pga tekniska problem blev publiceringen fördröjd...)
Gläns över sjö och strand,
stjärna ur fjärran,
du som i Österland
tändes av Herran.
Stjärnan från Betlehem
leder ej bort, men hem.
Barnen och herdarna
följa dig gärna,
strålande stjärna,
strålande stjärna.

Natt över Judaland,

natt över Sion.
Borta vid västerrand
slocknar Orion.
Herden, som sover trött,
barnet, som slumrar sött,
vakna vid underbar
korus av röster,
skåda en härligt klar
stjärna i öster;

Gånga från lamm och hem,
sökande Eden.
Stjärnan från Betlehem

visar dem leden
fram genom hindrande
jordiska fängsel
hän till det glindrande
lustgårdens stängsel.

Hän till det glindrande
lustgårdens stängsel.

Armar där sträckas dem,
läppar där viska,
viska och räckas dem,
ljuva och friska:
Stjärnan från Betlehem
leder ej bort, men hem.
Barnen och herdarna
följa dig gärna,
strålande stjärna,
strålande stjärna.

Viktor Rydbergs Betlehems stjärna är nog något av det vackraste jag vet... Och idag på trettondedag jul så är den alldeles speciellt talande.

Litet tips till If...

Det där med postgången i Sverige är en liten följetong i sig. Igår fick jag en faktura från försäkringsbolaget If. Den var utskriven den 22 december. Den nådde mig igår den 2 januari och ska betalas senast 10 januari. Jag kan vara lugn, och det kan ni också vara: Jag har inga problem med att betala den. Jag gjorde det med en gång.

Men, kära If, vi befinner oss fortfarande i långhelgernas tidevarv. Att människor är ute på resor är trots allt inte ovanligt under den här tiden på året. Är det då rimligt att skicka ut fakturor som ska betalas inom åtta dagar från ankomstdag i brevlådan? Jag antar att försenings- och påminnelseavgiften inte är försumbar. Det brukar den nog inte vara i något sammanhang, vilket jag minns från den gången jag missade en CSN-betalning av misstag och fick punga ut med åtskilliga hundralappar totalt i onödan. Sådant aktar jag mig för.

Skriver man ut fakturor och skickar iväg dem den 22 december, två dagar före julafton, så händer det här. Det bör inte vara en nyhet för någon på vilket försäkringsbolag som helst. Ett tips till nästa år: Ge fakturamaskinen julledigt dagarna före jul men låt den jobba övertid fram till Lucia så att fakturorna når fram i tid. Det ger fler nöjda och färre missnöjda kunder, jag lovar!

Toner till tusen

Ett sätt att summera året 2016 är att räkna samman de bidrag som vi i kören Vox Communis har varit med om att samla in till välgörande ändamål. Fyra konserttillfällen under året gav 65 512 kr. Pengarna har gått till Världens barn, Kisima Mixed Secondary School i Kenya, Operation Smile och Barncancerfonden Östra.

Att sjunga och skapa musik tillsammans är något som förgyller livet i sig. Kan man dessutom se till att stödja värdefullt arbete som stödjer barn medan man sjunger och skapar glädje såväl åt sig själv som åt de åhörare som lyssnar och kanske sjunger med så är det en spinoffeffekt som ger ännu mer mening.

Tack till alla som har bidragit och som vi har samarbetat med. Badrumskören med Lage Olsson i spetsen och Gärdslösa kammarkör under ledning av Ingegärd Cafourek ska särskilt nämnas. 2017 är ett nytt körår. Håll utkik! Vi har sprakande planer även för det året, och musik kan det inte bli för mycket av!

Gott slut och gott nytt!

Storhelger innebär ledigt för många men inte för alla. Kyrkan har högsäsong! Samtidigt ska man se till att umgås med nära och kära, så bloggen har levt för sig själv ett tag. Jag tror inte den har lidit av lugnet ;-)

Jag vill ändå önska alla ett gott slut på 2016, ett år som för mig varit jobbigt på många sätt. Förlusten av mina älskade föräldrar har lagt en tung sorgesordin över det allra mesta. 15 januari förlorade vi mamma och den 23 mars följde pappa högst oväntat och grymt efter. Det har varit ett svårt år med många tankar och mycken oro inför framtiden också på jobbfronten.

Nu ser vi framåt. Vad har Gud i åtanke för oss under 2017? Vi ska inte känna oro. "Om Gud är för oss, vem kan vara emot oss?" (Rom. 8:31)

Alltså:

God fortsättning!

En fullspäckad och hektisk men trots allt rolig julafton har passerat. Vi har umgåtts, ätit, sjungit, firat mässa och bett julböner, spelat spel och träffat en tomte med misstänkt östgötsk dialekt. Bonusbarnbarnet somnade uttröttad i soffan utan ett uns gnäll, men har man träffat tomten och fått en massa julklappar så är man nog nöjd med dagen. Det är jag också. Julklapparna jag fick uppfyllde min önskelista med råge 🎅🏻 Jag saknar mamma och pappa men vilar i förvissningen att de firar evig jul utan julstress i en helt annan dimension än vår begränsade.

En god fortsättning på helgen önskar jag alla! Glöm inte: Jesus vår konung är född idag!

TACK ALLA!

Julkonserten på Teatervallen söndagen den 4 december med Vox Communis och gäster Johan Gustafsson och Mia Salomonsson inbringade hela 12 640 kronor som direkt går till Barncancerfonden Östra.

Tack Johan och Mia för att ni förgyllde kvällen med vacker sång och musik. Vi vill tacka alla som kom och köpte biljetter och delade glädje, ord och ton med oss. Stort och varmt tack också till alla på Soppköket Porten som så entusiastiskt hjälpte till med allt praktiskt och såg till att allt inklusive fika fungerade prickfritt. Tack till Kalmar Kommun, dels Sporthallen som lånade ut gradänger, dels Aktivt Liv som sponsrade oss med lokal- och instrumenthyra och som därmed såg till att vårt bidrag till Barncancerfonden Östra kunde bli större.

Vi önskar alla en GOD JUL och glöm inte att sprida ljus och ta hand om varandra därute. Som vi sjöng tillsammans på Teatervallen: Där ljuset är, DÄR är det jul!

Vi ses igen under 2017 då Vox Communis kommer att fira sitt 10-årsjubileum med mer sång och musik!

Julhälsningar

Vox Communis

genom

Birgitta Axelsson Edström, stolt och glad körledare

Fjärde söndagen i advent

Fjärde söndagen i advent. Temat är Herrens moder. Jag har faktiskt lite svårt för helgonsöndagar. Jag kan tycka att de tippar över ibland. Det är inte helgon som ska dyrkas. Det är treenig Gud som ska stå i centrum. Jag kan inte riktigt med SvPs 480 heller. Den var första psalm under dagens högmässa, och det psalmvalet kan jag tänka mig är vanligt runt om i landet just denna dag. Vi sjunger "Sjung med henne Herres lov. Salig Maria" numera. När jag lärde mig den i trestämmig damkör så löd orden "Sjung vår Herres Moders lov: Salig Maria" och det var jag definitivt inte bekväm med. Jag antar att den raden sitter kvar och att det är därför min motvilja är så stark fortfarande.

Men helgonen kan vi naturligtvis lära oss en hel del av. De är enkla människor, som du och jag, som på något särskilt vis har funnit Guds kraft och låtit den verka tydligt genom livet. De har gått före och vi kan ha dem som förebilder. Det gäller ju att se det så. Gud har burit dem och kan därmed också bära oss. Jungfru Maria och hennes moster Elisabet, som evangeliet idag handlade om, har också något att säga oss, bland annat om att be bönen "ske din vilja och inte min" (Maria) och att inte tappa hoppet trots att det ser mörkt ut utan tro på löftet. Elisabets barnlöshet i hög ålder vändes ju till att hon fick föda Johannes Döparen. Något som jag fastnade för är vad som hände när Maria gästade Elisabet. Elisabet var ju så klart uppfylld av sin egen lycka över att vara gravid till slut efter ett löfte från Gud. Hon förstod att hon bar på ett speciellt barn, men när Maria kom så förstod hon direkt att barnet Maria skulle föda var ännu mer speciellt. Hon bejakade den insikten. Någon har sagt: "Varje gång en av mina vänner lyckas så dör något inom mig." Den inställningen stämmer inte alls in på Elisabet i dagens text, men, handen på hjärtat, visst kan den stämma in på många av oss då och då? Vår missunnsamhet är nog mänsklig men ack så trist. Självklart ska vi glädjas med varann när det går bra för någon av oss! Delad glädje är ju dubbel glädje!

Jag har fortsatt med lite förberedelser inför jul sedan jag kom hem efter kyrkan. Jag har diskat en del glas och uppläggningsfat i köket, rensat avloppet från mitt handfat samt gjort rent i ugnen. I övrigt tror jag att det i år blir en jul med "julefrid framför julefint" som goa dottern skrev i ett sms i helgen. Varför ska man slita ihjäl sig med  att putsa rören till radiatorerna med Häxans putsmedel, desinificera hela köket och jaga ihjäl varenda dammkorn? Sådant brukade min mamma syssla med dagarna före jul, och det var nog till stor del den hysterin som gjorde att jag föddes ett antal veckor för tidigt på juldagsmorgonen för länge sedan och förstörde storasyrrans julhelg när hon bara var fem och ett halvt år gammal. I det avseendet ska jag försöka skaka mig loss från mammas modell i år. I det avseendet har hon inte varit någon bekväm förebild även om jag under hela min uppväxt fick fira jul i ett skinande rent hus pyntat med tomtar och allt som hör svensk jul till. Hon kan ju inte längre kolla om dammet finns kvar här hos oss eller om kylskåpshyllorna är avtorkade. Jag tror att det blir jul ändå. Man ska ju orka fira den också, inte bara förbereda den, eller hur?

Snön lyser med sin frånvaro här i Kalmar. Det är tråkigt men naturligtvis bra för alla som ska röra sig i trafiken. När mörkret kommer tidigt på eftermiddagen så kan man låtsas en god stund av den vakna tiden att snön ligger vit på taken i varje fall. Det är också lättare att ta sig ut på promenader när det är barmark. Jag tänker unna mig en sådan om en stund. Det är gott att dricka kaffe sedan och nalla en saffransbulle ur frysen. Säg inget till Pierre bara! Han är i Östergötland och firar sin syster på 70-årsdagen medan jag är hemma och jobbar. En liten lussekatt kan jag väl få som tröst när jag är tvingad att vara gräsänka i ett helt dygn och därmed missar smörgåstårtan från Sandelius konditori i Åtvidaberg?

Feed the world...

Jag tog en sväng på ett köpcentrum i staden under eftermiddagen. En del livsmedel behövde handlas och lite julklappar har jag kvar på listan att bocka av. När jag ändå var där så gick jag in på onödighetsprylaffären, ni vet en sån där affär som så gott som uteslutande säljer onödiga ting som man inte har en aning om att någon behöver och som de flesta av oss aldrig kommer att behöva heller. Jag gick inte in för att handla, utan mest för att ta en sväng bland festglasögon med tomteskägg, helgonglorior, diverse pappaskar, batteridrivna fjärrstyrda ormar och grytunderlägg av tuggat bröd.

Medan jag gick där så skvalade musiken som brukligt är i högtalarna. Det är julhandel nu vilket betyder julmusik hela tiden. Den här gången lät den så bekant. Det var Do they know it's Christmas med Band Aid, stödplattan som spelades in av engelska musiker 1984 till förmån för offren för svälten i Etiopien och som framfördes under Live Aid.

Omslaget till skivan då låten spelades in 2004, 20 år efteråt.
Först då köpte jag den.

Jag var tvungen att stanna till. Insikten slog mig rätt in i mellangärdet. Vad håller vi på med? Det överflöd som omgav mig där i affären, vilken nytta gör det? Gör mina inköp där att behövande som saknar mat för dagen och tak över huvudet får det ens en promille bättre? Kan vi hushålla bättre med våra resurser så att de räcker åt alla? Vi borde, för att citera Ingmar Olsson: Dela vårat bröd.

Jag gick ut ur affären. Just den här dagen blev inget mer inköpt. Den här tankeställaren följer nog med mig ett tag framöver. Det blev absurt att höra Feed the world eka i affären mitt bland alla rådjurshuvuden i plast att hänga på väggen. Sådana är mycket lättare att köpa än att dela med sig av livets nödtorft till den som inget har. Vilken värld har vi skapat oss egentligen? Vad är det att vara människa, om vi tänker efter?

Visst kan vi bygga om världen till något bättre, men vi måste börja någon gång och någonstans. Det är nog inte fel att börja göra det just vid jul och just här. Många av oss har ju allting vi rimligen behöver och ganska mycket mer än så. En tanke på det kan starta en revolution.

Stillhet och tystnad

Här är stillhet och tystnad... Så börjar texten på Koppången som jag idag valde att spela som postludium vid högmässan i Birgittakyrkan. Melodin av Per-Erik Moraeus något av det vackraste som har skrivits, och texten (av Py Bäckman) är inte illa den heller. Vi i Vox Communis sjöng den i söndags på vår julkonsert på Teatervallen med Mia Salomonsson som solist. Den berör.

Den här eftermiddagen, efter jobb i kyrkan och lite pyssel med julklappar och inköp av ny golvskrapa till duschen efter att den gamla helt sonika gick av igår, så råder det stillhet och tystnad här hemma. Det är skönt. Jag trivs med att ha folk omkring mig som igår då bonusbarnbarnet och bonusdottern var här medan vi bakade saffransbullar  och sedan på kvällen när vi tillsammans med goda vänner hade glögg- och mustprovning med tomtegröt. Det är vid dessa tillfällen man verkligen förstår hur många olika smaker det kan finnas på glögg och must! Det är riktigt spännande! Ta gärna efter idén: Bjud hem vänner som var och en tar med en väl maskerad flaska glögg, provsmaka i blindtest och jämför vad ni tycker. Resultatet blir överraskande! I vårt test fanns en överlägsen glöggvinnare, nämligen Malmköping Tomtemors starkvinsglögg. På mustsidan var det svårare, men vi var överens om att man INTE ska lagra must i romfat och att julmust som smakar som kemisalen luktade på högstadiet inte är någon höjdare ;)

Men som sagt, nu när mörkret har lagt sig så är det skönt med lite lugn och ett ensamt stearinljus på soffbordet. Nu när julen närmar sig så känns det extra tomt efter mamma och pappa. Jag har aldrig firat jul utan dem. Det kommer att bli konstigt, men det är ju livets gång. Släkten följa släktens gång. Jag får tända ljus på deras grav och tänka att de firar en ständig glädjehögtid numera utan att stressa med städning, matlagning, bakning och julklappsinköp, men det känns ensamt för mig. Jag hade gärna köpt ännu en andaktsbok med namnet Dagens Lösen till pappa som jag gjort så många gånger. Jag tänker på att jag inte får glömma att köpa en ask Fazers gröna marmeladkulor varje gång jag ser såna i mataffären innan jag säger till mig själv att mamma ju har ätit sin sista marmeladkula. Det kommer att bli en konstig julafton, inte bara för att det blir första gången jag ska tillaga lutfisk själv. Frågan är om den ens kommer att smaka jul. Det blir tomt.

Men jul blir det ju ändå, om inte Herren kommer tillbaka innan dess. Julen är annat än mat och julklappar. Det är glädjens högtid, en glädje som når långt över utöver det här jordiska livets tidsperspektiv. Det är Guds stora gåva till mänskligheten som vi firar och den chans till evigt liv som den gåvan innebär. Jag tittar på ljuset som brinner på bordet framför mig och tänker på Koppångens ord igen: Jag vet att dom som har lämnat oss har förstått att vi är liksom fladdrande lågor så länge vi är här.

Det stora ljuset kommer. Dess ljus övertrumfar allt. Vi får kraft att reda ut sorgen efter nära och kära. De har det bra hemma hos Gud. Vi som är kvar på jorden är älskade och vi är aldrig ensamma vi heller, inte ens när det är jul. Det är trösterika ord. Vi fladdrande lågor är omslutna av en kärlek som flödar över alla gränser och vars storhet vi nog aldrig i det här jordiska livet kommer att kunna greppa fullt ut.

Sinnesrobönen

Ge mig sinnesro 

att acceptera det jag inte kan förändra, 

mod att förändra det jag kan, 

och förstånd att inse skillnaden. 

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total 

att den släcker min indignation över det 

som är fel, vrångt och orätt. 

Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder

 och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta 

om möjligheten att nå en förändring 

bara för att det som är fel är lag och normalt, 

att det som är vrångt och orätt har historia. 

Och låt mig aldrig tvivla på förståndet 

bara för att jag är i minoritet. 

Varje ny tanke startar alltid hos en ensam.

Reinhold Niebuhr 1926

Lov och pris på alla vis!

Idag kom Kyrkans Tidning i brevlådan. Det är alltid intressant läsning! Högt blandas med lågt, kyrkans självrannsakan i organisatoriska termer blandas med teologisk debatt och för ovanlighetens skull i dagens medieklimat så kan man se att även glada nyheter presenteras. Att kyrkan i vid bemärkelse är en miljö som präglas av mångfald blir tydligt. Tack och lov för det, säger jag.

En ständigt återkommande fråga är det pågående kyrkohandboksförslaget och processen som omger arbetet. Veckans tidning utgör inget undantag. Idag får vi läsa att det har skett ett skifte vad gäller den musikaliska expertisen. Frågetecknen kring handboken är många, och kanske är de berättigade. Vad vet jag? Musiken kanske är för dålig eller, som många säger: "Den håller inte"? Eller kanske är den för svår? För simpel? För tråkig? För modern? För gammaldags? Och språket kanske är undermåligt? Eller för torftigt? Eller för avancerat? Eller rätt och slätt alltför radikalt?

Jag har faktiskt ingen säker uppfattning. Förmodligen beror det på att jag är djupt okunnig. Jag vill bara att fler och fler ska kunna känna sig välkomna och hemma i kyrkan och kunna delta i gudstjänsterna som de medlemmar i Kristi kropp som vi alla är. Jag vet också att vi inte i kyrkan, eller någon annanstans för den delen där man ska enas om former av något slag, kommer att kunna nå fram till fullständig enighet om vad som är den perfekta liturgiska skepnaden. Ibland får man nöja sig med "good enough". En annan sak, som jag också vet efter mångårig erfarenhet, är att en ständig svart-vit diskussion i formfrågor stänger fler dörrar än den öppnar. Det finns vettigare och mer fruktbara frågor att lägga sin energi på, till exempel på hur vi ska kunna följa missionsbefallningen i slutet av Matteusevangeliet. I Kristi kyrka finns det nämligen plats för alla oavsett musikaliska preferenser. Vi kan lova Gud på det sätt som känns rätt, och inget säger att vi måste göra lika allihop hela tiden, eller hur? Det är i mångfalden Guds rikedom blir ännu mer synlig!

Halleluja!

Prisa Gud i hans helgedom,

prisa honom i hans höga himmel.

Prisa honom för hans mäktiga gärningar,

prisa honom för hans väldiga storhet.

Prisa honom med hornstötar,

prisa honom med harpa och lyra,

prisa honom med tamburin och dans,

prisa honom med strängaspel och flöjt,

prisa honom med klingande cymbaler,

prisa honom med jublande cymbaler.

Allt som lever och andas skall prisa Herren.

Halleluja!

(Ps 150)

Lova Herren, alla hans verk,

överallt i hans välde!

Lova Herren, min själ!
(Ps 103:22)

Dagen efter julkonserten före

Dagen efter julkonsert brukar man vara lite "off". Det blir som en baksmälla ungefär fast mycket roligare. Jag har bara haft en enda Baksmälla typ 1 en enda gång och där vill jag aldrig hamna igen, men den här sorten Baksmälla efter konsert har jag upplevt desto fler gånger. Jag tar gärna ett par sådana till :-)

Igår fyllde vi i Vox Communis med vänner Teatervallen med människor som fick två timmars musikalisk och fysisk spis i form av sång och julfika. Vi som medverkade hade jättetrevligt! Vi vill härmed (i slumpmässig ordning) rikta ett stort TACK till alla som på olika sätt hjälpte till så att den här konserten kunde genomföras:

• Jörgen Astner på Kalmar Teater som ordnade så att allt funkade med lokalen
• David Lönneborg som skötte tekniken
• Alla på Soppköket Porten med kocken Mattias Renhorn i spetsen som gjorde ALLT för att konserten skulle funka med fika och mat och fantastiskt bemötande
• Johan Gustavsson från Öland som medverkade som inbjuden trubadur och sjöng så att intet öga var torrt
• Mia Salomonsson från Alvesta som med sin vackra sopranstämma medverkade som solist
• Rolf Johansson som inte bara stöttade upp oss med sin starka basstämma i kören utan också sjöng solopartiet på Adams julsång med den äran
• Körens egen julkonsertgrupp som så smidigt har kreerat och planerat allt inför dagen från början och dessutom haft hand om biljettförsäljningen
• Dotter Emmy som tillverkade konsertaffischen
• Våra "egna" jätteduktiga solister Helena Juneberg i Go tell it on the mountain och Pierre Edström (eller var det renen själv?) i Rudolf med röda mulen
• Christer Svensson och Åke Eklund utan vars säkra och alltid glada stöd på piano och bas vi inte skulle kunna ta en ton
• Sven-Göthe Lidheim som körde de gradänger fram och tillbaka som vi tacksamt fick låna från Kalmar Sportcenter och som vi med gemensamma starka krafter lyckades bära in och ut ur Teatervallens vackra konsertlokal
• Lena Kulmala som presenterade Barncancerfonden Östras aktiviteter
• Hela publiken som kom och med sina biljettköp såg till att Barncancerfonden Östra kommer att få ett rejält tillskott till sin viktiga verksamhet

Jag hoppas att jag inte har glömt någon. I så fall får ni höra av er! Jag vill förstås sända ett mycket stort TACK till hela den otroligt positiva och glada kören Vox Communis för att ni finns och kommer till våra övningar och sjunger med hjärtans lust. Tack också för all hjälp med praktiska saker runt om våra arrangemang. Vi skapar glädje och hopp tillsammans! Finns det egentligen något bättre att lägga sin tid och sin kraft på?

När man medverkar på en konsert så blir man inte speciellt bra på att ta fotografier under tiden, så jag kan inte med bilder visa hur varmt och glatt vi hade det igår, men jag kan här till höger visa vilken underbar julklapp jag fick av kören, nämligen det här blomsterhavet i julklappspaket. Det står nu här hemma och lyser upp vårt vardagsrum! Tomtemor som står bakom fick jag vid en tidigare julkonsert :-)

Kören Vox Communis har funnits i snart 10 år (våren 2017). Det är en förmån att få arbeta med det här stora glada gänget! Under våren kommer vi att dyka upp i nya sammanhang, kanske med en jubileumskonsert som blickar tillbaka på våra år men samtidigt ser framåt. Välkomna! Håll ögon och öron öppna så ses vi igen! Till dess så återupprepar jag vår hälsning från igår:

WE WISH YOU A MERRY CHRISTMAS 

AND A HAPPY NEW YEAR!

Sången om dvärgarna

Göteborg fyllde 300 år 1923. Staden satsade på att bygga upp nöjesfält och utställningshallar. På ett ställe hade man byggt upp ett land för lilleputtar där de levande dvärgarna  hade hus och jobbade i smedjan. Kent Andersson, gudabenådad både som skådespelare och poet, har inspirerad av denna händelse skrivit Sången om dvärgarna. Den skickar en pil rätt in i hjärtat, speciellt idag när vi manifesterat för LSS och rätten till assistans. Läs och låt orden sjunka in.

Kom och skratta åt Lilleputt

Le åt hans krumma små ben

När han dansar för dig

med små små skutt

och lockar dig in i entrén

Vi går in i Lilleputtlandet

i Lilleputtlandet där dvärgarna bor

Där står hela det fullvuxna bandet

i helgdagskläder och glor

På en liten liten smedja

där en liten liten smed

hamrar på en liten kedja

på ett litet litet städ

På den lilla ässjan brinner

elden som gör smeden varm

och den lilla svetten rinner

längs han lilla lilla arm

Åt den munterhet som råder

bockar dvärgen lite trött

Dvärgar tackar för applåder

och den uppskattning dom mött

Men isar det inte längst inne

i märgen

kväver du inte ett fasans skri

när du ser människor

skratta åt dvärgen

som bara är lite mindre än vi?

I plommonstop kubbar

cylinderhattar

står man och pekar på dvärgen

och skrattar

Tills dvärgen blir ledsen

och fäller en tår

som bara är lite mindre än vår

Vad gråter en dvärg åt?

Detsamma som du

Det vimlar av dvärgar

i världen nu

Förkrympta förhånade

olyckligt lottade

står dom försmådda för små

och bespottade

Och tittar med sorg

på det lilla dom fått

i sina små liv

och dom gråter så smått

Åt det lilla lilla fatet

med sitt lilla lilla bröd

åt det lilla lilla hatet

med sin stilla lilla glöd

åt den lilla lilla vreden

med sin lilla lilla brand

åt den lilla stilla vreden

i hans knutna lilla hand

åt den lilla lilla krampen

i hans lilla lilla bröst

åt den stilla lilla kampen

med sin illa lilla röst

Men lossnar det inte

små flagor av färgen

på huset vi målat

med demokrati

när du ser människor

sparka på dvärgen

som bara är lite mindre än vi?

Vad slåss en dvärg för?

Detsamma som du

Det vimlar av dvärgar

i världen nu

Förkrymta av maktspråk

och lagarnas text

förbannar han dom som har

hämmat hans växt

Då knyter han näven

och reser sig opp

med stigande vrede

och växande kropp

O ni som växer er höga

som bergen där himlen

är klarblå och sikten fri

Fruktar ni inte den framtid

då dvärgen växer sig

hundrafalt högre än ni?

Bereda vägen?

Vi lever i adventstiden. Vi har hälsat Jesus med orden "Välsignad vare han som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden!" och vi har uppmanat varandra att bereda väg för Herren. Men vad betyder det?

Jag tänker direkt på Ylva Eggehorns ord i Millenniepsalmen (Sv Ps 717) som vi sjöng på den lilla mässan i Domkyrkan i måndags. Den börjar:
Så kom du då till sist, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder
men det var bortom bilderna du kom.
Vi trodde du var användbar, till salu.
Vi skrev ditt namn på våra stridsbanér.
Vi byggde katedraler upp mot himlen
men du gick hela tiden längre ner.

Världens frälsare föddes i ett stall, fick sova i en krubba bland djuren efter förlossningen och drevs i landsflykt under sina första veckor. Hans ursprung var omtvistat då hans mor blev gravid innan äktenskap hade ingåtts. Han föddes som jude och var därigenom medlem av ett folk som genom historien har förföljts och bespottats. När han dog gjorde han det som en brottsling, offentligt avrättad efter ett domstolsförfarande som liknar en parodi och där ingen ville ta ansvaret. När han skulle hälsas som kung vid intåget i Jerusalem red han på ett åsneföl. Scenariet måste varit långt bortom all ära och glans.

Hur bereder vi vägen för denna kung? Vet vi hur vi ska göra? Och var kan vi se honom när han kommer?

Jo, längre ner. Hela tiden. Inte bland våra fina ord och högtstående ideal, våra vackra arrangemang och vår teologiska korrekthet. Vi hittar honom i den lidande, den fattiga, den ifrågasatta och den utstötta. Det är där Gud blir verklig och synlig, i det ömkliga och oansenliga.

Där finns vår kung, i en främlings gestalt och i en skepnad som är långt utöver mänsklig struktur och segertaktik. Som vi sjunger i Sv Ps 103: "Han segrar när han lider. Välsignad vare han som kommer i Herrens namn!"

Låt oss bereda vägen! Blir vi kallade för naiva, mesiga och lättlurade dårar må det vara hänt, ty "Guds dårskap är visare än människorna, och Guds svaghet starkare än människorna." (1 Kor. 1:25). Guds storhet är av ett annat slag än människans och utklassar den med miljoner hästlängder. Det är ett ord att lita på.

Politiskt bestämt smörgåspålägg

Bregott i den lilla skolmagen

bryter mot den svenska lagen.

Närodlat, visst i all ära,

men ett ansvar man inte får bära

i den lokala politiken.

Något blev alltså fel i taktiken!

Att neka skolan margarin på bröd

har inte i lagen något stöd...

(När den politiska majoritetens fyra kommunalråd bestämde att skolan i Kalmar kommun ska servera Bregott på smörgåsarna halkade man visst lite bland paragraferna....)