Debattartikel publicerad i Barometern 25 februari 2019
Astrid Lindgren lär ha sagt att bara
vi ger barnen kärlek, mer kärlek och ännu mer kärlek så kommer folkvettet av
sig självt. Mycket pekar på att hon har rätt. Jag tror också att mängden medmänsklig
kärlek i världen är alldeles för liten. Den slutsatsen är nämligen lätt att dra
när man ser mängden folkvett.
Det pågår ständigt ett meningsutbyte som behandlar betydelsen av ett ökat invånarantal för välfärdens utveckling. På ena sidan står de som hävdar att vi ska ta emot invandrare och flyktingar för att det stärker den kommunala ekonomin. Fler invånare ger enligt den sidan mer skatteintäkter. På andra sidan står, senast representerade i debattinlägg av Tamas Lakatos, de som hävdar motsatsen. Ökad invandring anses där leda till allsköns problem och de kommunala resurserna bör därför riktas till de människor som redan bor här. Jag hävdar att båda sidorna har hamnat fel.
Motivet bakom att vi ska hjälpa människor i nöd och förtryck till ett bättre liv med utvecklingsmöjligheter är nämligen inte att vi tjänar på det, lika lite som att vi ska neka att ge stöd på grund av att vi förlorar på att hjälpa. Motivet bakom är istället den andres behov. Man hjälper helt enkelt den som behöver när man själv har möjlighet till det. Frågan handlar i grunden om vår mänskliga natur. Vi människor är sociala varelser som ska ta hand om varandra.
Naiv som jag är så har jag försökt att argumentera för detta i en rad sammanhang, men det är väldigt svårt för många att byta perspektiv. Partier, politiker och andra sitter fast i ekonomismen och måste helt enkelt hitta argument bestående av kronor och ören för att motivera ställningstaganden och handlingar som är djupt mänskliga. Det leder i fel riktning. Vi hjälper inte varandra för att vi själva tjänar på det. Vi hjälper varandra för att den andre behöver det.
Det är hög tid att vi tar till oss Astrid Lindgrens kloka ord liksom tron på att människor kan utvecklas hela livet. Låt oss visa varandra kärlek i praktisk handling så kan det faktiskt hända att folkvettet växer. Det är i alla händelser värt ett försök. Vi människor behöver nämligen varandra, och medmänsklig kärlek har ingen farit illa av hittills.
Birgitta Axelsson Edström
Kalmar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar