Hemläxa 9 november 2016

Jag fyller år på juldagen. Det är ingen rolig dag att fira födelsedag på, men nu tycker jag faktiskt mer synd om alla dem som fyller år idag 9 november. Det är ju ännu värre. På juldagen firar man Jesu födelse, och jag kan i allra högsta grad förstå att det är en större händelse än just det faktum att mamma födde mig på juldagsmorgonen. Jag ser hellre att folk minns Jesus än mig. Det är inget konstigt. Det är ju en glädjens dag! Men 9 november? Årsdagen för Kristallnatten år 1938 och dagen då USA såg till att rösta fram Donald Trump till president år 2016 är en sorgens dag (även om Berlinmuren föll just denna dag vilket är en händelse som balanserar upp det en aning). Just idag går man som i en dimma.

Det är nu förståsigpåarna gör sig påminda. Ni vet, alla de där som säger något i stil med:

• Det var väl ingen överraskning?
• Den som trodde att Trump inte hade en chans har inte varit vaken de senaste månaderna.
• Den som trodde att Clinton skulle vinna utan problem är naiv.
• Väljarna har aldrig fel, så klaga inte!
• Ni politiker får skylla er själva!

Jag har idag av en reporter på ett av lokalorganen blivit anklagad för att inte respektera valresultatet och för att felaktigt skylla på väljarna. Jag fick också veta att jag minsann tillhör det förhatliga politiska etablissemanget. Det känns väl lite så där, det kan jag erkänna. Jag lämnade ju partiarbetet i samband med valet 2014 för en tillvaro helt utan inkomster och arbete eftersom jag inte stod ut med förljugenheten, den omoraliska makttaktiken och den bristande interndemokratin. Jag tycker inte att det är rättvist att bli ihopbuntad med ett sammanhang jag har lämnat.

Jo, för att gå tillbaka till det amerikanska valet: Jag respekterar valresultatet och väljarna har all rätt i världen att rösta efter eget huvud. Det jag ändå vill säga, och det har jag sagt oerhört många gånger tidigare, är att demokrati som styrelseskick kräver vissa förutsättningar. En del är teknikaliteter och formalia. Jag nämner några exempel: Allas röster ska vara lika mycket värda. Vem som helst av väljarna ska kunna bli vald till uppdrag. Information ska vara tillgänglig för alla, yttrandefrihet och åsiktsfrihet ska råda och föreningsrätten måste vara garanterad. Det krävs också transparens i beslutsvägar, att korruption inte finns och att media står fri från styrandes kontroll. Public service är viktig! Självklart måste allmän rösträtt finnas liksom valhemligheten upprätthållas.

Men, det finns också andra förutsättningar som är mjukare till sin karaktär och därmed svårare att sätta fingret på. Det får aldrig göras bodelning mellan kärlek, empati, solidaritet, värme, moral, hederlighet och etik å ena sidan och politik och makt å den andra. Där ser vi idag att det brister på väldigt många håll. Politik blir ett sätt att skaffa sig makt, och sedan kan man lämna hederligheten därhän. Det är farligt och leder inte till ett samhälle som präglas av mänsklighet och demokrati utan tvärtom. Något vi också måste jobba med, och det var där reportern härsknade till på mig, är bildningen. Oorganiserade massor kan göra upplopp och revolt mot etablerade strukturer. Det har vi sett många gånger. Det leder aldrig till förbättringar utan bara till kaos och våld samt offer som hade kunnat undvikas. En motståndsrörelse som jobbar med bildning och organisation kan nå betydligt längre. Det är då en revolution (som jag menar inte måste vara blodig och våldsam i bokstavlig bemärkelse) kan ge hållbara resultat. På samma sätt är det vid val. Ett väljarkollektiv som har tilltro till sin egen förmåga att tänka och resonera och som förstår komplexitet och kan se relevanta reella samband och inte bara förenklade lösningar på chimära samband kan göra kompetenta val. Hur gör vi för att säkerställa att en sådan förutsättning finns?

Jag menar att vi gör det i alltför liten grad. I Sverige växte folkbildningen fram under 1800-talets senare del. Det var då vår demokrati också utvecklades. Folkskolestadgan kom 1842 och den följdes av bildningsambitioner även för vuxna. Efter andra världskriget, då Sverige drog kloka slutsatser av erfarenheterna från Tyskland under 1920-30-talen, tillsattes 1946 års skolkommission i syfte att se till att den medborgerliga bildningen skulle vaccinera mot diktaturtendenser och förtryck. Det var klok och framtidsinriktad politik omsatt i effektiv handling!

Idag står vi där igen. Behovet av bildning är skriande. Vaccinet har förlorat sin verkan. Glömskan har slagit till. Vi tror, grovt sett, att det bara är kapitalistisk tillväxt som är viktigt och att det enda vi måste kunna är att skriva och räkna. Men vad ska vi läsa och vad ska vi räkna på om vi inte lyfter blicken och tar hänsyn till mjuka värden, de värden som gör människan till människa? Det gäller inte bara USA, det gäller även hos oss. Var och en av oss har ett ansvar där. Vi kan inte stillatigande se på hur människor röstar bort demokratin när inte verktygen för att upprätthålla den finns! Vi måste se till att på alla sätt vi kan bidra till en annan utveckling. Vi kan skapa mötesplatser som kan ta bort rädslan för det nya och utsätta oss själva och varandra för utmaningar och därigenom lära oss att vi faktiskt kan förbättra läget. Vi måste enträget och ihärdigt tro att det går att skapa en bättre värld utan att trampa på andra. Vi måste förstå att vi människor bor på samma planet och har ett gemensamt ansvar för det som händer här. Vi kan aldrig slå oss till ro och säga att vi inte bryr oss. Vi MÅSTE helt enkelt bry oss. Vi måste tänka längre än vår egen nästipp och dessutom inse att det finns viktigare värden än vad som ryms i vår egen plånbok. Vi MÅSTE organisera och vi MÅSTE jobba!

Låter det svårt? Ja, det är det. Ingen säger något annat, men det är nödvändigt. Det fungerar inte att säga att "någon annan" ska göra det och att "min position är att ställa mig över det arbetet" vilket ibland kan skymta fram i vissa grupper. Ansvaret är ditt och mitt, tillsammans. Ingen annans. Den hemläxan har vi allihop. Har du inte fattat att du har haft den läxan sedan länge är det hög tid att du fattar det idag, 9 november 2016. Idag stod det nämligen klart att världens mest framgångsrika land, "the land of the free and the home of the brave", röstade fram en populistisk, rasistisk, sexistisk och galen skrävlare till president, en gubbe som inte ens drar sig för att å det grövsta förödmjuka kvinnor, invandrare och människor med funktionsnedsättningar. Det är allvar nu. Det allvaret kommer många att få känna av in på bara skinnet, och det visste de som röstade. Det budskapet har varit tydligt, liksom taktiken och argumenten.

Jag måste respektera valresultatet. Jag kommer dock aldrig att förlika mig med att sådana avarter av mänskligt beteende som Trump representerar och personifierar får så mycket stöd att det ger verklig makt. Det är pinsamt. Det är så gott som kränkande och jag mår illa. Jag står för det, för det är exakt så det känns idag. Ändå ska jag plantera mitt äppelträd och försöka ha tilltro till att framtiden kan bli bättre.

I morgon, eller kanske ikväll. Just nu sörjer jag och tårarna bränner innanför ögonlocken.