Denna fredag i oktober skulle vi ta färjan över från Oskarshamn till Visby för en helg med teater, kultur och ledig samvaro, men det var efter begravningsgudstjänsten i Birgittakyrkan ännu gott om tid innan jag skulle stiga på bussen norrut. Jag cyklade därför hem till pappa en stund. Jag hade nämligen fått en känsla: Inte heller jag skulle ha min pappa kvar i livet för evigt. Jag ville ta vara på tillfället denna fredag när jag bara hade en begravningstid inbokad och därför hade all tid i världen. Pappa blev som vanligt glad när jag kom. Mamma hade flyttat till vård- och omsorgsboende bara en liten bit bort från villan och pappa cyklade dit varje eftermiddag/kväll för att hålla henne, och kanske också sig själv, sällskap. Vi satt och skvallrade ett tag om ditten och datten i rummet vi hade kommit att kalla Caféet (pga det stora fönstret där vi hade ett litet fikabord tidigare som garanterade utsikten mot gatan). Han hade, också som vanligt, fullt upp att göra. Fredagar var städdagar. Det visste jag. Dessutom var trädgården i behov av lite ans. Den grönskade fortfarande. Hösten hade ännu inte kommit även om det var lite gula blad här och där. Någon sommarvärme var det väl inte heller direkt, men solen höll sig kvar.
Idag tänker jag på denna fredag i början av oktober. Aldrig kunde jag tro att jag skulle förlora både mamma och pappa så snabbt även om vetskapen ju fanns där: Ingen lever för evigt här på jorden. Jag ska strax bege mig bort till kyrkogården med lite blommor, inte för att mamma och pappa behöver det, utan för att jag behöver det. Nu när vi har lämnat över deras hus till nästa lilla familj så glömde jag det självklara som jag skulle gjort: Jag skulle plockat en bukett med trädgårdsblommor att sätta i en vas vid deras grav. Nu får det bli köpeblommor istället. Det är bättre än inget, och definitivt något som jag tror både mamma och pappa begriper när det gäller deras hopplöst trädgårdsointresserade dotter nr 2, jag som utan att märka det lyckades torka ut en hel rabatt med flox och rosor längs uppfarten (en uppfart som jag passerade och använde flera gånger om dagen) en sommar medan de var på semester en eller två veckor på 80-talet nån gång. Hopplöst fall, liksom.
Men jag saknar er, mamma och pappa, båda två, och jag är övertygad om att trädgården på Fasanvägen som ni lämnade efter er nu har hamnat i betydligt tryggare händer än mina. Minnena av er och allt ni var och gjorde tänker jag vårda, länge. Gott minne har jag nämligen, som en elefant(?), men det där med att vårda trädgård och blommor är inte min grej. Jag hoppas att jag har lärt mig annat värdefullt av er så att jag kan hedra er på andra sätt. Jag gör så gott jag kan, hur långt det nu kan räcka. En sak vet jag dock: Utan den Amazing grace som vi så ofta både sjunger och pratar om så räcker absolut ingenting till något i ett evighetsperspektiv.
 |
| Lila och vita nejlikor på mammas och pappas grav 30 juli 2016 |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar