Vanligt folk, typ...

Jag trodde att jag skulle dö som vänsterpartist. Detsamma sa en fd partikamrat norrut i landet för ett tag sedan. Vi verkar dela öde på det viset. Inget tyder på att någon av oss går tillbaka till ett parti som har utvecklats åt helt fel håll.

Folk brukade säga till mig att jag inte var som en "vanlig vänsterpartist". Det brukade göra mig ganska irriterad. Idag känner jag annorlunda. Efter att ha tillbringat en hel del tid i närheten av vänsterpartister från olika håll i dagarna så inser jag att det är hedrande att inte ses som en sådan. Vanligt hyfs och viss social kompetens vinnlägger jag mig om att både ha och visa. Bland vänsterpartister i gemen (naturligtvis finns det undantag!) verkar sådant ses som ett borgerligt och allmänt oönskat beteende. Tyvärr så är det beteendemönstret ganska likt det som vissa ledande SD-företrädare har. Det borde inte vara meriterande och/eller önskvärt.

Förresten, jag har av trollfabrikens lokale VD blivit kallad hycklare, hatisk och självgod. Det är inget problem. Det vore värre om han beskrev mig i positiva ordalag. Han var tydligen enligt vittnesmål runt och fotograferade på dagens Pridefestligheter. Tack och lov så missade jag honom i folkvimlet. Han kanske inte missade mig dock. Undrar vad han har att säga om att jag inte bara är feminist, kristen, gift med en liberal och engagerad i Öppen kyrka. Jag jobbar ju på Sensus också och det var i Sensus tält jag befann mig idag. Det går säkert att hänga ut mig för det också vid närmare eftertanke.

"You can't please everyone so you gotta please yourself" sjöng Ricky Nelson. Det ligger något i det, och så här i Pridetider så måste man väl tillåta sig att vara som man är och välja det sällskap som man trivs med och inte blir kvävd av. Jag har ingen anledning att ångra det val jag gjorde för tre år sedan. I Feministiskt initiativ beter vi oss som vanligt folk, precis som i de flesta partier. Det känns bra. Att vara som en vanlig feminist ligger närmare mig än mycket annat.

Happy Pride!

Idag börjar Kalmarsund Pride. Det blir en vecka full med aktiviteter som syftar till att öppna sinnen för den normkorsett som begränsar både tänkande och utrymme för oss alla. Jag kommer inte att hinna delta vid speciellt många arrangemang, men jag stödjer arbetet så gott jag kan. I lördagens parad ska vi i F! vara närvarande i alla fall.

Nomineringsgruppen Öppen kyrka - En kyrka för alla har också stora delar gemensamt med tankarna bakom Pride. Det kan reta upp en del som får sin världsbild ifrågasatt. Det är ingen nyhet för mig. Den reaktionen är väldigt väntad. Häromdagen lade jag upp en bild på ett homosexuellt bröllop. På bilden har två män gift sig och texten från ÖKA pekar på att den kärleken självklart ska bli välsignad på samma sätt som annan kärlek. Reaktionen lät inte vänta på sig utan manifesterade sig på flera sätt, bland annat genom att frågan om huruvida Gud har ändrat sig och också tycker att den här kärleken ska vårdas, uppskattas och välsignas.

Mitt svar blev nej på A och ja på B. Gud ändrar sig så klart inte, utan det är vi som lär oss mer om kärlekens väsen. Gud har skapat kärleken och är kärleken själv. Kärleken är störst av allt, men vi människor har under årtusendens gång försökt att begränsa den. Det är hög tid att vi slänger av oss det oket och låter kärleken spridas istället. Världen behöver inte mindre kärlek, den behöver mer, men är det något varken vi eller världen behöver så är det mer hat och tvångströjor.

Happy Pride!🌈

På gång

Jag sitter i soffan med sockar på, hör regnet och blåsten utanför, känner hur höstmörkret sänker sig och jag har tänt några ljus. Livet känns just nu bättre än på riktigt länge!

Förbanna inte mörkret

utan tänd istället ljus...

Mycket händer i livet just nu. Nytt spännande jobb på Sensus främst i Växjö, ny intressant kurs i Umeå är inledd (tyvärr än så länge utan litteratur men jag hoppas Bokus tar sig i kragen snart och levererar) och jag blev antagen som prästkandidat i Växjö stift. Det känns som om livet har återvänt till mig! Jag längtar efter att göra nytta, att ha kolleger att diskutera och arbeta tillsammans med, att lära mig nya saker och att kunna försörja mig själv. Visserligen lär det bli en hel del riktigt tidiga morgnar på cykeln mot stationen, och ni som känner mig vet hur plågsamt det är för mig att stiga upp tidigt, men det får jag helt enkelt ta. Kanske kommer även jag någon gång i livet att uppskatta känslan av att ha en hel dag framför mig utan att det ska göra så gott som fysiskt ont att ta sig ur sängen...

Och så är det kyrkovalstider också, ja. Idag var det nomineringsgruppsinformation i pastoratet och jag var i Birgittakyrkan (min geografiska hemförsamling) och pratade för Öppen kyrka - En kyrka för alla. Där fanns även Borgerlig samling, POSK och SD. Till skillnad från vad jag hörde förra söndagen så lämnade POSK idag faktiskt en hel del information om vad de vill arbeta för framöver, och det var ju positivt. Det var inte bara gnäll över hur elaka andra är mot dem, och det är jag tacksam för. SDs representant använde i princip sin tid till att tala om hur kristen han var och Borgerlig samling fick stå till svars för de allmänpolitiskt knutna gruppernas beslut att ställa upp i kyrkovalet. SD är förresten det mest motsägelsefulla alternativet: De vill göra kyrkan mindre politisk genom att ställa upp i valet som politiskt parti. Den nöten kan man suga på ett tag! Å andra sidan, den glasklara och skarpa logiken har väl aldrig varit ett signum för vare sig SD som parti eller deras företrädare...

Det är dock viktigt att kyrkans medlemmar röstar. Den som väljer sofflocket framför valurnan stödjer den gruppering som man tycker allra minst om i och med att dess inflytande får en större andel då. Det är enkelt matematik och värt att tänka på. Vill Du att kyrkan ska stå på de svagas sida? Vill Du att kärleken ska värderas högst och att den förlamande rädslan för det främmande ska bytas ut mot äkta möten som kan leda till utveckling? Vill Du att evangeliet ska tolkas in i vår tid och bli en angelägenhet för alltfler människor? Vill Du att alla människor ska känna sig välkomna i kyrkans gemenskap? Rösta då på en nomineringsgrupp som arbetar i den riktningen och låt inte SD, som naturligtvis mobiliserar sina styrkor till max, även få kraften av Din röst! Söndagen den 17 september har vi medlemmar varsin röst. Använd Din och låt inte någon annan ta den!

Öppen kyrka - En kyrka för alla är ett partipolitiskt oberoende alternativ med ett tydligt program, en tydlig profil och ett brinnande engagemang för kyrkan i vår tid och i framtiden. Du kan läsa mer här. Vi ska inte tillbaka till fädernas kyrka under fornstora dagar, vi ska förbereda för barnens och barnbarnens kyrka. Då behövs nya sätt att vara kyrka, och dem vill vi vara med att arbeta fram. Välkommen att vara med i det arbetet du också!

Sverige behöver inte mer rasism i politiken

Genmäle till Marita Sandberg (Barometern 26 augusti) publicerat 1 september 2017

Marita Sandberg (26 aug) har reagerat på min artikel om att stoppa rasismen. Det jag läser i hennes text är en faktisk uppmaning i Donald Trump-anda till alla politiker att agera med rasismen som ledstjärna.

Rasism är ett reellt maktmedel som används för att förtrycka dem som inte passar in i den vita västerländska normen. Sandberg sällar sig tyvärr till den skara som stödjer den utvecklingen. Hade hennes mål varit ett samhälle fritt från icke-demokratiska tendenser så hade hon inte buntat ihop människor efter hudfärg, etnicitet eller religion. Sådant, det lär oss historien, skapar konflikter av oerhört allvarligt slag som är svåra att överbrygga.

Det finns de som tror att vi skapar fred genom att bruka våld och krig. Det är dömt att misslyckas. Man kan vinna krig med våld, men man vinner inte därmed fred. Med de blodiga erfarenheter mänskligheten har så skulle man kunna tänka sig att det vore naturligt numera att förstå att vägen framåt är att överbrygga rädslan för det främmande med hjälp av tryggheten i att vara en människa med mänskliga rättigheter tillsammans med andra. För att komma dit krävs folkbildning. Behovet är riktigt stort.

Att ta politiskt ansvar för Sverige är att ta krafttag för att nå folklig medvetenhet om betydelsen av att bevara det demokratiska samhället, inte att driva rasistisk politik. Jag hoppas att den svenska politiken snart kommer att förstå det och sedan agerar därefter. Annars är vårt land illa ute. Demokratin kan vi nämligen aldrig ta för given.

Birgitta Axelsson Edström, talesperson för Feministiskt initiativ Kalmar län

Kyrkoval i september

För en inkluderande kyrka, inte bara för den som går till kyrkan varje söndag, inte bara för kvinnor och män och tjejer och killar, inte bara för den som nästan kan Bibeln utantill utan för ALLA!

Öppen kyrka - en kyrka för alla är en partipolitiskt oberoende nomineringsgrupp som vill välkomna och inte exkludera. Vårt program hittar Du här!

Rösta i kyrkovalet den 27 september!

Ord och handling

Ord kan 

såra

förödmjuka

kränka

Det kan 

handlingar också

Speciellt 

när orden 

och handlingarna

inte följs åt

Kommunikation är 

svårt

men lättare 

om man 

verkligen 

vill

att orden

och handlingarna

ska säga

samma sak

Helg och valarbete

Så har då antagningskonferensen passerat. Det var två dagar sprängfyllda med samtal på vackra Villa Gransholm i Öja, en gammal disponentvilla som nu fungerar som hotell och restaurang med konferensmöjligheter. Vi inledde med en mässa i Öja kyrka under biskop Fredriks ledning. Jag fick förmånen att spela där. Det kändes riktigt gott och som en härlig inledning på konferensen.

Villa Gransholm

När jag åkte tåg hem igår kväll så kändes det som om hjärnan hade blivit manglad. Det var helt enkelt omöjligt att tänka en enda konstruktiv tanke eller att läsa en enda sida skönlitteratur. Huvudet krävde vila, bara vila, och klarade inte av att hantera nya intryck (utöver FB-uppdateringar...). En kille på Växjö station tilltalade mig och undrade om jag kunde kolla om han hade fått målarfärg på sina kläder när han av misstag hade satt sig på en bänk som var uppmärkt med "nymålat". Han hade inga synliga fläckar kunde jag upplysa om, och det gjorde honom glad. Det var den enda sociala interaktion jag fixade på hela vägen hem. Nu väntar vi alla på antagningsbesked. Den väntan är över på fredag eftermiddag.

Ja, just det, det FANNS lite blå himmel i Växjö. Kryss i taket!

Vy från perrongen på Växjö C

Det normala brukar ju råda, nämligen regn. Det var det i fredags morse när jag åkte förbi åt andra hållet. Ju närmare Växjö jag kom, desto tjockare blev molntäcket.

Det intensiva programmet på konferensen var tankeväckande och väldigt nyttigt, och ytterligare en stor fördel medförde det: Jag fick annat att tänka på än fajten med Dag Don Quijote Sandahl. Nu fick han avsluta replikskiftet i gårdagens Östra Småland, och han gjorde det på förväntat vis. Hans argumentation, bestående av diverse personangrepp och härskartekniker, var enligt hans egen utsago "oundviklig". Med tanke på alla andras tystnad så torde han vara relativt ensam om den åsikten. Nåja, han får väl fortsätta leva på sin bitterhet och sina tappade sugar. Hans främsta argument för att kyrkans medlemmar skulle rösta på just hans grupp, Frimodig kyrka, är att den är den enda som nämner Jesus i sitt program. En lite småelak reflektion över detta är att det annars nog hade varit svårt att förstå att programmet handlar om kyrkan och inte om verksamheten i den konservativa klubben Det var bättre förr med den ständiga reservationen Om det inte var bättre förr så är det ändå sämre nu. Vi i Öppen kyrka - En kyrka för alla vill hellre påverka framtiden än leva i det förflutna, och vi talar också om klart och tydligt åt vilket håll vi vill gå. Det är väl där den stora skillnaden finns mellan våra nomineringsgrupper.

Idag hade vi som ställer upp i det lokala kyrkovalet möjlighet att presentera våra nomineringsgruppers program vid kyrkkaffet i pastoratets kyrkor. Jag hamnade i Två Systrars kapell tillsammans med POSK (Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan) och Borgerlig samling. (Om jag hade hunnit skulle jag ha dykt upp i Birgittakyrkan också där motsvarande presentation skulle äga rum 30 minuter senare men det gick tyvärr inte att hinna dit. Jag får ta det nästa söndag istället.) Det var dock frapperande hur lite information de andra grupperna ville släppa ifrån sig om vad de vill och vad de värderar. Borgerlig samling ville starta barnkörer, typ. POSK ville bara tala om hur synd det var om POSK som fick 42% av rösterna i förra valet men ändå inte fick bestämma allt i pastoratet. Alla är dumma mot dem, nämligen. Övriga 58%, eller alltså de 58% av väljarna som ville något annat än POSK, släpper inte makten till de 42% som stödjer POSK. Tja, det är ju enkel matematik egentligen tycker jag. Har man inte över hälften av rösterna så har man ingen majoritet, eller hur? Och har man inte över hälften av rösterna så måste man ju samarbeta med någon annan så att man tillsammans får över hälften av mandaten. Det vill inte POSK. Ja, vad säger man? Det är en aning omoget agerat, om man uttrycker sig litotetiskt. Dessutom så känner man igen strategin. Det är ju exakt samma toner som hörs från SD i den sekulära politiken. Jag undrar om inte POSK borde tänka sig för och välja sina strategiska förebilder med lite större omsorg. Hur som helst, det vi fick höra var att POSK avskyr partipolitiskt anknutna nomineringsgrupper och att det bara är de som redan idag är engagerade i kyrkan som ska kunna göra sin röst hörd. Jag ställer mig då frågan om hur det ska vara möjligt att dra fler till kyrkan? Hur ska vi få andra att känna sig delaktiga framöver? Hur ska vi visa att alla medlemmar har samma värde? Och, det som är pinsamt att vi aldrig får veta är ju vad POSK egentligen vill, tänker och tycker. Visst kan man hänvisa till skriftliga program eller webadresser, men om deras företrädare aldrig talar om vad de vill, hur kan man då tro på att de kommer att förverkliga det? När offerkoftan alltid är mer attraktiv att dölja sig i istället för att ta bladet från munnen och säga vart man vill att kyrkan ska gå, då är det verkligen fattigt. Det är varken visionärt, engagerat eller inspirerande. Vår kyrka förtjänar långt bättre än så.

Den 17 september är det kyrkoval. Jag vill uppmana alla medlemmar att gå och rösta. Den som inte utnyttjar sin rösträtt ger rösten och inflytandet till den gruppering som ligger allra längst bort från den uppfattning man själv har. Med andra ord: Använder du inte din röst kommer någon annan att ta den, och det är alltid den du sympatiserar med allra minst.

Du är viktig! Din röst gör skillnad! Du har en plats i kyrkan och i Guds familj, en plats som aldrig kan fyllas av någon annan. Välkommen hem!

Kränkande, djupt sårande och sorgligt

Insändare i Östra Småland den 25 augusti 2017

Jag var med om att efterlysa en saklig debatt inför kyrkovalet den 17 september. Vad jag fick var tystnad med ett enda undantag: En frustrerat utrusande Dag Sandahl, förvillande lik Don Quijote på Rosinante, som ägnar sig åt att slåss mot egenfabricerade väderkvarnar medelst kränkningar och personangrepp. Det är sorgligt ur en lång rad perspektiv, inte minst ur kyrkans eget.

Östra Småland 24 aug 2017

Innan den här fruktlösa debatten avslutas så måste jag å Dag Sandahls vägnar be mina vänner i EFS, Vasakyrkan och Vänsterpartiet om ursäkt. Ingen av er har ett enda uns med den här diskussionen att göra. Orsaken till att ni blev indragna vet jag inte, och inte tror jag att ni får en förklaring från Sandahl heller, men fel var det.

Don Quijote blev med tiden mer och mer sympatisk, kanske för att han hade en jordnära väpnare vid sin sida. Dag Sandahl saknar troligen en klok Sancho Panza att lyssna på. Det kan antingen bero på att det är tomt vid hans sida eller helt enkelt så vill han inte höra de ord som sägs. Det kanske är därför hans utveckling på sympatifronten i det här meningsutbytet går i motsatt riktning. Som bekant så måste man lyssna ibland, speciellt i demokratiska sammanhang. Man lär sig inget av att bara höra sig själv prata.

Det är val i Svenska kyrkan den 17 september. Jag hoppas att så många medlemmar som möjligt använder sin rösträtt. Den allra största delen av kyrkans verksamhet är nämligen vitt skild från den kränkande och djupt sårande debattnivå som karakteriserar Dag Sandahls retorik. Det finns gott om andra alternativ att välja på. Öppen kyrka – En kyrka för alla, den grupp jag tillhör och som vill debattera sakligt och respektfullt, är ett av dem.

Birgitta Axelsson Edström, kandidat för Öppen kyrka – En kyrka för alla

Rasism måste stoppas nu!

Debattartikel i Barometern 23 augusti 2017

I Sverige agerar organisationen Nordisk Alternativhöger. Två av de ledande i organisationen deltog i demonstrationen i Charlottesville, USA härförleden, en aktion som slutade i dödligt våld och kaos. I demonstrationen syntes såväl deltagare i Ku Klux Klan-mundering som med nazistsymboler. Organisatören Richard Spencer, som nämns på Nordisk Alternativhögers hemsida som strategisk rådgivare, kommer sent i höst till Sverige för att medverka i en konferens. Detta kommer att ge Nordisk Alternativhöger allt större möjligheter att synas i det mediala landskapet. Organisationen skriver på sin hemsida ”Ras är verkligt. Ras har betydelse. Ras är grunden för identitet.”

Hur är detta möjligt i Sverige år 2017? FN:s konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering instiftades redan 1965 och Sverige ratificerade den 1972. Konventionen kräver av alla undertecknande stater att de avskaffar organisationer som främjar och uppmanar till rasdiskriminering men Sverige vägrar fortfarande att förbjuda nazistisk organisering. FN:s rasdiskrimineringskommitté har vid ett flertal tillfällen kritiserat Sverige för detta.

Rasistiska organisationer utgör ett allvarligt hot mot vår demokrati och innebär en begränsning av det offentliga rummet för alla som är föremål för det hat och det våld som de sprider. HBTQ-personer, romer, judar och muslimer men även politiska motståndare som feminister och antirasister är några av de många grupper som hotas. När ska nazistiska organisationer nekas tillstånd att demonstrera och ta över våra gator och torg? Och när ska Sverige börja följa den FN-konvention som ratificerades redan 1972?

Rasism är ett reellt maktmedel för att förtrycka, dominera och utöva våld på människor som inte passar in i den vita västerländska normen. Detta maktmedel brukas mer och mer. I sommar har vi sett det brukas på plats på en av vår demokratis allra finaste arenor, nämligen i Almedalen. Det är hög tid att sätta stopp nu. Sverige behöver inte rasism. Sverige behöver istället utveckla den demokratiska medvetenheten och viljan. Där är universella mänskliga rättigheter och frihet från diskriminering i alla dess former själva förutsättningarna.

Vi i Feministiskt initiativ menar därför att Sveriges riksdag i enlighet med FN:s rekommendationer behöver ompröva beslutet om förbud av nazistisk organisering. Rasistiska organisationer hör inte hemma i det moderna bildade Sverige. Vidare måste vi säkerställa att våra medborgare omfattar uppfattningen att icke-diskriminering, lika rättigheter och möjligheter är grundläggande demokratiska principer som inte kan bortförhandlas. Det gör vi genom omfattande bildningsinsatser såväl bland barn och ungdomar som bland vuxna. Läget är allvarligt. Vår framtida demokrati står på spel, och vi måste göra allt för att inte historien ska upprepas. Det handlar inte om att begränsa yttrandefriheten, utan om att slå vakt om den som ett självklart inslag i en fungerande demokrati där de demokratiska spelreglerna följs. Rasistiska organisationer befinner sig inte ens på samma spelplan i det avseendet.

Filosofen Karl Popper skrev: ”Om vi på ett obegränsat sätt tolererar intoleranta människor, om vi inte är beredda att försvara ett tolerant samhälle mot de intolerantas angrepp, då kommer de toleranta att gå under, och toleransen med dem.” Det är hög tid att vi förstår hur kloka och allvarliga de orden faktiskt är.

Birgitta Axelsson Edström, talesperson Feministiskt initiativ Kalmar län

"På väg fast jag inte vet vart"

Så har då mina sista begravningsspelningar passerat. Det kändes bra att göra dem i Heliga Korsets kyrka som ju var platsen där jag tjänstgjorde den första begravningen som vikarierande kantor i Kalmar pastorat. Till och med prästen var densamme. Den här gången vägrade jag inte panikslaget att kompa begravningsbönen vilket jag ju gjorde i augusti 2015 när jag tio minuter före klockringning fick veta att den skulle sjungas. Jag hade ju inte ens en aning om hur den lät! Jag lärde mig dock hyfsat snabbt och spelade den vid min andra begravning, dock med en annan präst. Begravningsentreprenör på eftermiddagen var goe Per på Fonus som ju hjälpte oss med både mammas och pappas begravningar. Med honom kan man alltid byta många ord om livet i allmänhet och det är riktigt roligt att samarbeta då. Samarbetet med Kalmars begravningsbyråer går förresten överlag väldigt lätt och smidigt. Varje begravning blir ett teamwork och det känns gott att få bidra.

Just begravningar är känslofyllda av naturliga skäl, men det är sällsamt meningsfullt att medverka. Musiken talar till människor på ett speciellt sätt och den gör att känslorna kan tillåtas komma fram. I själva verket är det kanske så att känslorna tvingar sig fram när garden sänks. Ett kyrkorum med en kista eller urna i blickfånget betyder att en människas liv är över och att vi tillsammans får tacka för den tid som varit. Det är fint att få avsluta så, men det gör så klart ont. Ont på ett speciellt grymt sätt gör det kanske om den tid som varit inte alls blev som man hade önskat. Liv kan vara korta och långa, fyllda av arbete och sjukdom, rika på vänner och materiella tillgångar men när livet en dag är slut så är vi alla lika. Saknaden finns kvar hos de sörjande. Det är tungt. Jag vet det.

Skogskyrkogården, Kalmar.

Jag har känt att just musiken kan betyda mycket i sorgeprocessen. Det är viktigt för många att musiken stämmer med den avlidne. Önskemålen kan vara många och olika. Det är en del av charmen med arbetet att tillsammans försöka hitta rätt i musikdjungeln. Allt oftare kommer förslag på nyare och modernare musik, och det tycker jag känns gott. Låtar som exempelvis My way, La vie en rose, Strövtåg i hembygden, Green grass of home, Håll mitt hjärta och Tro blir personliga och är dessutom roliga att spela. Visst är det oerhört vackert med de traditionella styckena, men man behöver ju inte vara rädd för att gå lite grann utanför ramarna för att på det sättet forma akten så att den känns mer som ett personligt avsked. Nu i fredags spelade jag till exempel ett potpurri på Vikingarna-låtar, något jag faktiskt inte trodde att jag skulle få önskemål om i ett sådant sammanhang, men det blev helt rätt just där.

Nu går jag vidare till nya uppdrag. "Jag är på väg fast jag inte vet vart" är ord från Mikael Wiehe som jag återigen har anledning att citera. Nya vägar öppnas, och två mycket roliga och lärorika år som kantorsvikarie är över. Jag vill säga TACK till Kalmar pastorat och alla härliga kolleger för att jag fick chansen att uppleva det! Det kanske är nödvändigt av flera skäl att avsluta det här kapitlet. Jag har nämligen under flera månader haft ont i höger arm och jag misstänker att det har att göra med att jag använder högerhandens fingrar på ett felaktigt sätt vilket ger eko upp i armbågens muskler och nerver. Kanske har det med min nackskada att göra i grund och botten. Att vakna på nätterna av ilande värk är ju inte hållbart i längden, men så blir det efter intensivt spelande och sedan klingar det av lite grann även om det aldrig riktigt släpper. Första september gör jag alltså min första arbetsdag på mitt nya heltidsarbete och det känns riktigt bra och spännande! Jag hoppas ändå kunna få spela då och då i någon kyrka när hjälp behövs någon helg eller kväll så jag inte glömmer bort allt jag har lärt mig under åren som gått. Musiken är ju fortfarande viktig för mig och jag vill gärna bidra med det jag kan i kyrkan. Kanske kan det bli på fler sätt än via musiken framöver om Gud så vill, men jag tar ett steg i sänder.

Dag för dag, en liten stund i taget, alltid trygg trots allting runt omkring. 
Jag får vila i min Faders händer. Som hans barn så är jag inte rädd, 
för han älskar mig och är mig nära varje dag i glädje och i sorg. 
Jag får del av kraften från min Herre och hans löften får jag lita på.
(Tomas Hagenfors)

Idag blir det en mässa på Kalmaranstalten. Det är också ett sällsamt meningsfullt sammanhang. Därefter till kvällen inleder vi höstens sångövningar med Vox Communis. Livet går vidare och det ser faktiskt mer ljust ut än på länge, dag för dag, en liten stund i taget...

Djurängsbackarna, Kalmar

Sorglig attityd i kyrkovalstider

Insändare i Östra Småland 22 augusti 2017

Det är inte ofta jag har anledning att vilja citera det gamla S-stadsrådet Carl Lidbom men när jag läste Östra Smålands insändarsida i lördags (19 augusti) så kändes det väldigt nära. Dag Sandahl, Frimodig kyrka, har nu nämligen gått alldeles för långt när han besvarar Öppen kyrkas insändare (18 augusti).

Vi har demokratiska val i Svenska kyrkan. Det förutsätter seriös och öppen debatt mellan de deltagande nomineringsgrupperna. Det var en sådan vi efterlyste.  Dessutom krävs en grundläggande respekt för att det både kan och ska finnas en mångfald av åsikter och uppfattningar i den kropp som Kristi kyrka är. Sandahl misslyckas på samtliga punkter. Det är inte seriöst att sprida rena lögner och insinuationer. Det är inte öppet att aldrig redovisa hur den egna nomineringsgruppen kommer att ta ställning. Sandahls retorik gentemot andra nomineringsgrupper visar mer likheter med mobbning och översitteri än med ett ärligt meningsutbyte. Jag blir bedrövad.

Sandahl menar att jag redan borde veta vad Frimodig kyrka vill. Det gör jag. Efter snart åtta år i stiftsfullmäktige har jag definitivt inga problem med det. Det är en av de nomineringsgrupper som jag absolut inte kan tänka mig att stödja. Folklig och levande är inte epitet man direkt sätter på den argumentation som brukar användas där trots att Sandahl menar att Frimodig kyrka har just dessa mål för kyrkan. Det måste väl ändå finnas någon form av harmoni mellan ord och handling? Men nu är det ju inte jag som behöver upplysning. Det är väljarna.

Sandahl kallar mig kommunist och stiftsbolsjevik. Jag har aldrig varit med i ett kommunistiskt parti, än mindre varit bolsjevik. Det är kränkande att påstå sådant. Skulle jag kalla Sandahl för papist eftersom Svenska kyrkan, som han ju både tillhör och verkar i, en gång lydde under påven? Det är naturligtvis orimligt, även om han ju delar det påvliga synsättet på kvinnliga präster.

Han menar vidare att jag tillhör flera politiska partier och flera församlingar. Det är felaktigt. Sådana rena faktafel gör ju att hela artikelns trovärdighet med fog kan ifrågasättas. Jag har varit aktiv i Vänsterpartiet i drygt 20 år. Jag bytte tillhörighet till Feministiskt initiativ hösten 2014, ett år efter kyrkovalet 2013. Jag valdes in genom den partifristående nomineringsgruppen Vänstern i Svenska kyrkan (ViSK). Jag kunde naturligtvis fortsatt där även i 2017 års kyrkoval, men jag valde själv att byta. Öppen kyrka (ÖKA) ligger nämligen närmare mina ståndpunkter. Jag är medlem i Svenska kyrkan, S:ta Birgitta församling i Kalmar. Det är den enda församlingstillhörighet jag har. Jag är dock även sedan många år medlem i EFS missionsförening. Att Dag Sandahl inte vet att EFS har missionsföreningar som befinner sig inom och inte utanför Svenska kyrkan blottar en förvånande okunskap.

Jag har erfarenhet av mobbning och utfrysning. Jag vet vad det kan göra med människor. Varken sådant, lögnspridning, kränkningar, översitteri eller respektlös retorik hör hemma inom Svenska kyrkan vare sig i dess verksamhet eller i dess ledning. Jag vet mycket väl att Dag Sandahl historiskt har bidragit med mycket positivt i kyrkans arbete och till evangeliets spridning. För detta ska han ha såväl erkännande som uppskattning. Det är bara så trist att det goda riskerar att överskuggas av de grova övertramp som nu görs från hans sida. Det vore förstås intressant att veta om kollegerna i Frimodig kyrka på det lokala planet (Agneta Adeen, Peter Bexell, Per Dahl och Jonas Lockman-Lundgren) anser att Sandahls sätt att agera och uttrycka sig är fruktbart för kyrkans fortsatta utveckling. Är det den här attityden vi kan förvänta oss från Frimodig kyrka även efter valet i höst?

Birgitta Axelsson Edström, kandidat för Öppen kyrka – En kyrka för alla (ÖKA)

Ironman och attitydfrågan

Ironman-veckan har passerat. Det är folk överallt, folkliv, glädje, blod, svett och tårar tills den siste går i mål sent på lördagskvällen. Kalmar lever upp, i en del ögon kanske lite väl mycket när till och med yrkeschaufförer ryter till under veckan före loppet då cyklister i sin iver att träna de sista milen inte förstår att de bara äger gatorna under just lördagens tävling och inte hela veckan. Själv såg jag ett exempel på cykelburen självmordspilot i torsdags eftermiddag då han krånglade sig mellan körande bilar som just fått grönt vid trafikljusen vid Stensövägen-Södra vägen. Man undrar ju i sitt stilla sinne om det inte vore kul att ändå få köra Ironmanloppet när man har tagit sig ända till Kalmar istället för att hamna i ambulans efter att ha blivit överkörd av en intet ont anande bilförare som inte fattar att det kan dyka upp en vinglande cykelracer mitt framför motorhuven. Det vore ju så oerhört smärtsamt för båda parter, om man säger så, och det går ju att undvika.

I lördags stod vi med en klunga vänner i Läckeby och hejade fram deltagarna under cykelloppet. Vi gjorde det med musik, vågenrörelser, klockor, skällor, trummor och skyltar av alla olika slag. Själv höll jag under senare delen av fältet upp en spraymålad skylt med texten "DU ÄR BÄST". Man behöver få veta det efter 15 mils hård cykling när man inte ligger uppe bland proffsen och alltså redan vet att man är en del av den yttersta eliten tänker jag. Många blev glada och visade tummen upp. En annan skylt som fick glada tillrop av de allra flesta var den som syns på bilderna nedan.

"Det behöver jag!"

"THANKS!"

Texten lyder: TAP HERE TO POWER UP! Självklart var det inte aktuellt att hålla upp den när täten passerade, men lite senare blev skylten och kontakten ett välbehövligt och uppskattat inslag. Till och med de följemotorcyklar och följebilar som passerade gjorde tummen upp eller stannade till och passade på att "power up" genom att slå till den här kartongbiten som blev alltmer sliten och fick lagas med tejp åtskilliga gånger under eftermiddagen. Men så klart, det fanns ju undantag...

En av de passerande motorcyklarna hade en passagerare som började gnöla. Fyra sekunder senare dök hon upp igen, denna gång till fots och hävdade att man inte fick stå på den sidan och "störa tävlingen". Så typiskt tråkigt svenskt paragrafrytteri och en ren manifestation av en plötsligt förvärvad maktställning som hon förmodligen annars inte kommer i närheten av. Den goda stämningen förstördes på ett ögonblick av denna fyrkant till byråkratfunktionär och det var nära att en del av oss gav upp. Nu besinnade vi oss ändå, och efter ett litet tag var skylten uppe igen och cyklisterna kunde fortsätta att hämta kraft av våra glada leenden och våra tillrop, vårt oväsen och våra "tävlingsstörande" moment.

Men, om Ironman ska vara en folkfest så måste man tillåta människor att bidra med det man kan. Det här blev ju löjligt och bör leda till en diskussion om vilken attityd som ska råda under tävlingsdagen från funktionärer gentemot både deltagare och publik. Ironman ÄR en viss påfrestning på regionen, men eftersom det samtidigt är så roligt med folkliv och fest så tar man gärna en del olägenheter under denna relativt korta tid (inom vissa gränser så klart). Men, om man ska behöva känna sig som en brottsling när man bidrar till trivseln så är faktiskt stora delar av nöjet borta och den vanliga gnäll- och gnyattityden tar då lätt över. Är det något som är en positiv utveckling i något stycke för tävlingsledning och kommunledning?

Jag skulle aldrig ens komma på tanken att genomföra en Ironman. Jag väljer att kanalisera min energi på helt andra saker. Jag kan ändå respektera den som utmanar sig själv på det här området och genomför ett lopp mot sina egna begränsningar, och därför är det roligt att bidra med en liten del till dem. Jag hoppas kunna fortsätta med det.

Och till sist: GRATTIS ANNA LUNDGREN, LINNÉA WINBERG OCH MAJA JÄGERBRINK som vi följde lite extra under loppet. YOU ARE SUPERIRONWOMEN!

ÖKA: Ett tydligt alternativ i kyrkovalet

Insändare i Östra Småland 18 augusti 2017

Kyrkovalet närmar sig. Vi noterar att flera nomineringsgrupper har börjat delta i det offentliga samtalet, och det är positivt. En respektfull debatt bidrar till att skapa intresse för ett annars ganska bortglömt val. Det låga valdeltagandet är bekymmersamt då det gör att legitimiteten sjunker. Vi som är engagerade förtroendevalda, kandidater och nomineringsgrupper bör hjälpas åt för att öka andelen röstande. En väg är just att tala om vilka frågor vi tänker att driva framöver.

I kyrkovalet deltar politiska partier, grupper med viss anknytning till politiska partier samt helt partipolitiskt obundna grupper. Vad de två förstnämnda står för är ganska tydligt. De tänker driva en politik i kyrkan som anknyter till partiernas rikspolitik. Vi noterar dock att det är ganska knapphändig information som lämnas från två av de större partipolitiskt obundna nomineringsgrupperna. Gruppen Frimodig kyrka brukar synas då och då på insändarsidorna. Vi undrar ändå vad Frimodig kyrka egentligen tänker arbeta med under den kommande mandatperioden. Vi får nämligen främst veta att de kandidater som röstas in för Frimodig kyrka i stort sett kan driva sin egen agenda efter eget samvete. Det är inte riktigt respektfullt mot väljarna. De kan därmed inte veta vilka frågor som de medverkar till att driva eller vilka ställningstaganden som kommer att göras. Samma kritik kan i stort riktas till POSK (Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan). Det som verkar förena den gruppen till största del är motståndet mot politiska partier i kyrkan. Vi menar att det inte räcker. Man måste tala om vad man själv vill först och främst, inte bara vilja utesluta andra.

Vi i Öppen kyrka – En kyrka för alla (ÖKA) är tydligare. Hela vårt program finns att läsa på nätet. Vi vill arbeta för en öppen kyrka där alla människor är välkomna på riktigt, oavsett bakgrund, kön, ålder, sexuell läggning, allmänpolitisk uppfattning eller antal kyrkobesök per år. Vi vill att Svenska kyrkan ska vara alla medlemmars kyrka och vara öppen för alla som söker, tvivlar eller tror. Gudstjänsterna ska utformas så att människor blir berörda och inte känner sig främmande och därför bör kyrkan använda både nya och gamla uttrycksformer. Varje människa ska bemötas med kärlek och aktning och alla former av diskriminering ska motverkas. Det är evangelium i praktiken!

Vi vill vidare ha balans mellan könen bland biskopar, präster och diakoner och vill självklart att alla som arbetar i kyrkan ska ha en god arbetsmiljö. Vi vet att kvinnliga präster tyvärr fortfarande möts av motstånd och att deras prästkallelse ifrågasätts. Det måste självklart ändras. Vi vill lika självklart att präster skall kunna viga par till såväl olikkönade som samkönade äktenskap. Det här är också evangelium i praktiken!

Kyrkan ska vara en engagerad röst i samhällsdebatten och ingripa där det finns mänsklig nöd. Att kyrkan på olika nivåer arbetar mot fattigdom och för social rättvisa och är en föregångare i miljöarbetet för en hållbar framtid är naturligt. När kyrkan som en del av den världsvida kristenheten arbetar för fred, mänskliga rättigheter och goda livsvillkor för alla så är också det evangelium i praktiken.

Hur vill DU som kyrkomedlem att framtidens kyrka ska agera och fungera? DU kan påverka genom att använda din rösträtt i kyrkovalet den 17 september. Lägger du din röst på Öppen kyrka – en kyrka för alla så vet du vad du stödjer.

Birgitta Axelsson Edström och Gunnar Thorbert, kandidater för Öppen kyrka - En kyrka för alla

Högst och längst...

Insändare publicerad  i Östra Småland 16 augusti 2017

Lotta Wahlmino och Jennie Uller (L) ställer frågor om kommunalrådet Johan Perssons (S) uttalanden med anledning av de önskade poolerna som Kalmarhem förväntas bygga (Östra Småland 15 augusti 2017). Det finns all anledning att ifrågasätta vilka principer som ligger bakom de politiska beslut som fattas på olika nivåer, men ibland infinner sig en viss trötthet. Det kan jag erkänna. Därav den relativa tystnaden från vår sida just denna gång. Vi som ännu inte har insyn i de beslutsfattande rummen har dessutom mycket begränsade möjligheter att påverka utvecklingen.

I Kalmar har det byggts höga hus och långa bryggor, och den utvecklingen fortgår. Vidare har man anlagt en lång sittbänk som gör anspråk på att i något avseende vara allra längst i sitt slag. Just längd och höjd är tydligen viktigt i den tävling som verkar pågå. Det är i ljuset av dessa monumentbyggnationer och mätningar som vi även måste se pooldrömmarna. Att kommunalrådet i sin iver att motivera ännu fler monument försöker sig på att använda ett inte på långa vägar vare sig färdigtänkt eller ens giltigt jämställdhetsperspektiv måste ses som ännu ett bevis på att genusmedvetenheten i den ledande kommunpolitiken inte har utvecklats i samma takt som ambitionen att framstå som just högst och längst.

Frågan är om det är fler fallossymboler på längden, höjden eller bredden som Kalmar behöver för att utvecklas som boendeort. Jag tillåter mig att tvivla. Jag tror att det är andra dimensioner som behöver uppvärderas, t ex verklig rättvisa, trygghet, jämställdhet och en transparent demokrati. Sådant är värt mycket mer och är mer hållbart än ännu fler monument över typiskt manliga maktambitioner.

Birgitta Axelsson Edström, talesperson för Feministiskt initiativ Kalmar län

En sång till modet

Här är en sång till modet
Den är till alla dom
som vågar tro på morgondan
fast natten är så lång
Här är en sång till modet
en liten, enkel låt
Det kanske verkar meningslöst
Men jag sjunger den ändå

Här är en sång till modet
till glädje, hopp och skratt
Till dom som tror på kärleken
fast hatet är så starkt
Till alla som slår sej samman
Till alla som ställer krav
Till dom som vet hur svårt det är
och ändå säger ”ja”

Här är en sång till modet
hos dom som vågar se
Som inte låter tysta sej
men säger som det är
Till alla som bygger broar
Till alla som släpper in
Till dom som tror att människan
kan göra det, hon vill

Här är en sång till alla
som vägrar att ge opp
Till dom som kämpar vidare
fast livet är så hårt
Till alla som vågar längta
till nåt dom aldrig sett
Som inte låter kuva sej
men håller på sin rätt

Här är en sång till modet
Den är från mej till dej
En liten enkel visa
med det jag helst vill säg’
Så vårda den väl och lär den
och nynna den ibland
För då växer den och sprider sej
i hela Sveriges land

(Mikael Wiehe, 2000)

Just idag, just här och nu, så känns den här texten av Mikael Wiehe både skrämmande aktuell och oerhört viktig. Politiken har blivit ett spel och det är något de allra flesta har accepterat. Politiskt mod är numera mer att våga lägga förslag på stora monumentala byggnadsprojekt och allt mindre att ta krafttag mot våld, rasism, intolerans och sexistiskt förtryck. Det är sådant mod vi behöver, och det är sådant mod vi ska besjunga och hylla. Eller hur? 

Besök hos det förflutna

Jag tog mig en cykeltur idag ner till Två Systrars kapell för att leta upp noter inför kommande förrättningar. Det känns alltid kul att komma dit och byta några ord med folket där, så även denna dag. Det visade sig att just denna måndag fanns så gott som alla i tjänst, så jag hade tur. De såg pigga ut och mådde gott efter semesterledigheterna. Kul! Jag hittade dock inte riktigt allt jag behövde, men nästan. Det ska nog gå att fixa ihop vad jag behöver till fredagens begravningar. När jag kom hem så insåg jag dessutom att en del av det jag hade letat efter ju redan fanns i min egen nothylla. Så där blir det ibland numera. Jag känner mig som pappa som inte hittade rätt hammare eller rätt mejsel och därför köpte nya när behovet visade sig. Resultatet blev att han hade x antal snarlika hammare och mejslar eftersom de gamla dök upp när han väl hade köpt nya.

Jag bestämde mig för att cykla förbi mitt föräldrahem också. Nu är det ett år sedan vi lämnade det och den nya lilla familjen har bott in sig. Medan jag fortfarande jobbade i Två Systrars kapell så tvingade jag mig till att promenera förbi därborta en gång i veckan. Det var för att vänja mig vid tanken på att någon annan än mamma och pappa bodde där och så att jag inte skulle utveckla någon form av rädsla för själva huset och mina egna reaktioner. Det har fungerat bra, men nu var det ett tag sedan jag var i närheten. Idag befann sig båda de nya ägarna i arbete med trädgården så jag stannade och pratade med dem. Jag blev till och med inbjuden att se hur det såg ut inne i huset, och det var spännande! De flesta ytskikt var utbytta utom kök och badrum, en vägg var borta men visst var det samma hus! Det kändes riktigt bra att se att huset blir omhändertaget med respekt för dess egen karaktär. Till och med "det blå rummet" (som hade husets äldsta tapeter: ganska extrema ljusblå och vita jätteblommiga anno 1977) hade behållit namnet. De nya ägarna ville ha det så och hade därför valt att ha tre vita väggar och en blå :-)

Jag var lite rädd för min egen reaktion när jag steg in genom dörren, men det gick bra. Mina minnen av hur det var förut finns kvar ändå och jag vårdar dem väl. Andra vårdar nu huset på ett sätt som jag inte förmår. Jag tror att mamma och pappa ler i sin himmel. Jag saknar dem, men det hade inte varit lättare om jag dessutom skulle tagit över ett hus som jag egentligen varken vill eller kan ta hand om. Det förstår säkert de också. De känner ju mig bättre än de flesta gör. Mina intressen befinner sig ju så långt ifrån trädgårdsskötsel och husvård som de kan göra.

Innan jag lämnade Fasanvägen så fick jag ett löfte också: När äpplena och päronen mognar till hösten så får jag komma och plocka! Det blir gott!

Drömmar av skilda slag

Mina drömmar spelar ju i en division för sig. För det mesta är de inte så där riktigt obehagliga, men nu på senare tid så har jag haft två som jag inte alls tyckte om.

Den första i raden handlade om att jag hade hamnat i fängelse, närmare bestämt på Kalmaranstalten. Det framgick inte exakt vad det var som var orsaken, men jag kände på mig att det handlade om medhjälp till något brottsligt som jag egentligen borde ha fattat att jag inte skulle ha gjort, men som jag ändå av någon anledning hade gjort. Resultatet blev 14 dagars sluten anstalt. Det var inte kul alls. Jag funderade en hel del över hur jag skulle bete mig därinne. Skulle jag skriva dagbok? Ja, det tror jag att jag landade i. Ett stort bekymmer var att jag insåg att det skulle bli problematiskt att medverka i kyrkans besöksgrupp på anstalten framöver. Det hade jag ju lovat att jag skulle göra vid två tillfällen i slutet av månaden (precis som jag har gjort i verkligheten och det kom jag ihåg) och det fungerar ju inte om man inte har ett rent registerutdrag att visa upp. Det skulle jag ju inte längre ha, även om jag hade det när jag började vara med i gruppen i höstas. Fanns det en chans att jag skulle kunna komma in ändå? Skulle de känna igen mig med nödvändighet? I drömmen finns tydligen möjligheter som inte finns i verkligheten... Hur som helst, jag kände mig så himla dum och jag skämdes så grymt. En morgon var kyrkoherden på besök. Vi satt tillsammans med alla andra klienter i en nybyggd kupol högst upp på anstalten med stora glasrutor med utsikt över centrala Kalmar och jag tror att vi åt frukost och samtalade. Plötsligt hördes toner och sång och en lång rad barn med blockflöjter och sångröster tågade in. Det var nästan lite Luciatåg över det hela, men det var inga vita särkar och med i tåget fanns även vuxna av skilda nationaliteter. Jag kände igen en av deltagarna, en av mina lekskolekompisar som jag vet har flyttat till Göteborg. Jag ville naturligtvis inte ge mig tillkänna. Jag hoppades att hon inte skulle känna igen mig. Det är liksom inte kul att bli stämplad som fängelsekund tänkte jag. Sedan vaknade jag. DET var skönt. Jag insåg att jag var fri och kunde lägga drömmen bakom mig. Trodde jag alltså. Vem stod plötsligt framför mig på Stortorget senare samma dag med ett stort leende och gav mig en kram om inte denna lekskolekompis på hastigt besök i hemstaden? Jag kunde inte låta bli att säga: "Jag drömde ju om dig i natt!" och hon skrattade ännu mer, speciellt när hon fattade vilket scenario vi hade figurerat i. Visst är det konstigt och nästan lite halvscary att just hon dyker upp just denna dag?

I natt var det dags igen. Då var jag på sjukhuset alldeles ensam och bönade och bad om att jag skulle få prata med någon som jag kände men ingen ville kännas vid mig. Jag vet inte riktigt varför jag var där,men det var något riktigt traumatiskt som höll på att hända, det vet jag. Goe maken väckte mig kl 0620 eftersom han behövde skjuts till stationen, och aldrig har jag väl varit så glad över att bli väckt så dags! Det var inget kul alls att känna sig helt utlämnad till tystnad i ett utsatt läge. Tack och lov att det inte var verkligt! När jag kom hem efter bilturen ner till stan så somnade jag en stund igen. Då drömde jag något helt annat. Av någon anledning fick jag åka med i Liberalernas nyinköpta blå minibuss. Ingen ombord visste vart den skulle, men ut och åka skulle den. Det var inte skrämmande (jag vaknade inte vettskrämd direkt, mer frågande), men kanske var situationen lite symptomatisk för just det partiet ;-)

Drömmar är fascinerande. Någon gång borde man, alltså jag, försöka utröna vad de där hejdlösa skådespelen kan betyda. Eller kanske inte...

It's bad...

Tre farbröder härifrån staden
Vill satsa alltmera på baden
Fler bryggor man bragt
Och nu har man lagt
Tre rödgröna pooler till raden.

Sy segel!

Jag tror att marknadskulturen är på väg att dö. Det är en trend som har visat sig under flera år. Kalmar marknad har i och för sig inga gamla rötter, men den blir både mindre och sämre för varje år. Rockneby har desto längre historia och jag trodde den skulle klara sig något bättre. Idag kan jag konstatera att jag nog trodde fel. Rockneby marknad är just nu bara en liten ynklig rest av många års stolta traditioner. Intresset sjunker, antalet knallar sjunker och dessa påflugna mobilabonnemangsförsäljare som numera inte bara ropar efter en utan handgripligt tar tag i en när man går förbi gör ju inte upplevelsen mer angenäm. Fyra partier var synliga idag. Inte ens politiken prioriterar alltså marknaden som ett tillfälle att träffa mängder av väljare på kort tid. Det hela är ganska tragiskt. Vad kommer det att betyda för vår samhällsgemenskap om våra mötesplatser enbart är virtuella och vi sköter våra inköp enbart över nätet?

Samtidigt kan vi inte bromsa utvecklingen helt. Tekniken ger möjligheter som inte går att tygla. Det är därför jag är väldigt tveksam till gårdagens stora Kalmarnyhet där en skola, för övrigt min gamla grundskola, förbjuder mobiltelefoner och tvingar eleverna att lämna in mobilerna i några plastlådor på metallvagnar. Det blir nästan skrattretande att se försöken att tygla den nya tekniken med den gamla genom att skapa "mobilhotell". Jag tror att försök som dessa kommer att dömas rätt hårt i historiens backspegel framöver. Det har ju hänt förr otaliga gånger.

Som sagt, vi kan inte styra utvecklingen helt. Vi måste lära oss att navigera i det nya landskapet. Som någon klok lär ha sagt: När stormen kommer bygger en del vindskydd medan andra hissar segel. Hur kan vi hissa segel och hitta ny energi i den miljö vi har att hantera?

Det tål att tänkas på. Jag har tänkt en del över en fika just nu, i skuggan av den efter storbranden uppbyggda Ryssby kyrka på det charmiga Fik och butik i Rockneby. Jag har kommit fram till att det bästa är att sy segel snabbt som sjutton. Virtuellt, alltså.

Öppen Kyrka inför valet 17 september

Vi i Öppen Kyrka - En kyrka för alla ställer upp i kyrkovalet till alla tre nivåerna. Idag har vi lämnat lite information till det lokala pastoratet så att det ska framgå vad vi vill. Det är ju rimligt att nomineringsgrupperna som ställer upp i valet har ett tydligt program så att väljarna vet vad man kan vänta sig av respektive grupp. Vi är tacksamma för den hjälp pastoratet ger oss att sprida våra idéer. Hoppas nu att kyrkans medlemmar verkligen röstar!

ÖPPEN KYRKA – en kyrka för alla vill värna om Svenska kyrkan som en öppen folkkyrka där alla är välkomna, delaktighet ses som värdefull och beslut fattas med frimodighet inför framtiden. ÖPPEN KYRKA står helt fri från de allmänpolitiska partierna. Läs gärna mer på vår hemsida här.

ÖPPEN KYRKA vill att Svenska kyrkan i Kalmar skall vara:

ENGAGERANDE

• Föra ut evangeliet på sådant sätt att människor upplever att Gud kommer oss alla till mötes och delar vår vardag.
• Låta alla intresserade bidra till församlingens arbete.
• Ta barns och ungdomars perspektiv på särskilt allvar.
• Visa frimodighet och framtidstro och ta tillvara den stora tillgång det är att Svenska kyrkan har så många medlemmar och inrymmer så stor mångfald.

GUDSTJÄNSTFIRANDE

• Fira gudstjänst så att människor blir berörda och inte känner sig främmande.
• Använda både nya och gamla uttrycksformer.
• Engagera fler lekmän i gudstjänsterna.

FÖRÄNDRINGSVILLIG

• Uttrycka tron på nya sätt och samtidigt vårda levande traditioner.

• Tolka Bibeln in i vår tid för vår tids människor.
• Ha balans mellan könen bland alla anställningskategorier.

• Sikta på barnens och barnbarnens kyrka och inte fastna i fädernas kyrka.

EN FOLKKYRKA

• Vara demokratisk och se direkta val som en tillgång.
• Viga par av såväl samma som olika kön.

• Vara lätt tillgänglig för alla som efterfrågar kyrkans tjänster.

DIAKONAL

• Ge människor möjlighet att tjäna varandra.
• Vara en engagerad röst i samhällsdebatten.
• Ingripa där det finns mänsklig nöd.
• Arbeta mot fattigdom och för social rättvisa både hemma och globalt.

TROVÄRDIG OCH SOLIDARISK

• Driva opinion för en hållbar samhällsutveckling och vara en föregångare i miljöarbetet.

• Bemöta varje människa med kärlek och aktning och motverka alla former av diskriminering.
• Verka för en human flyktingpolitik.
• Arbeta för fred, mänskliga rättigheter och goda livsvillkor för alla.

ÖPPEN FÖR DISKUSSION OCH MÅNGFALD

• Ta vara på mångfald liksom på egen tradition i Svenska kyrkan.

  
• Öppet diskutera vetenskapliga, interreligiösa och ekumeniska frågor.

• Vara öppen för alla som söker, tvivlar eller tror.

Det bortglömda valet

Snart är det kyrkoval. Det brukar kallas det bortglömda valet. Det är ett sorgligt faktum att så få av Svenska kyrkans medlemmar anser att det är angeläget att gå till valurnorna och utnyttja sin rösträtt. Anledningarna kan förstås vara många, men vi som är engagerade i kyrkan, såväl som förtroendevalda och som medarbetare i andra former, måste nog ändå göra vad vi kan för att göra kyrkans framtid till en fråga som engagerar både mer och fler. En utebliven röst förvandlas nämligen i realiteten till en röst på den nomineringsgrupp som man sympatiserar allra minst med. Den utvecklingen tror jag inte att någon egentligen stödjer. Vi vet vilka sådana alternativ vi har att slåss emot. Jag har valt sida och kommer i höst att ställa upp för nomineringsgruppen Öppen kyrka - En kyrka för alla. Vi är en grupp som är helt fristående från sekulära politiska partier, men vi har ändå ett tydligt program och en tydlig vilja. Läs gärna mer på hemsidan. Stämmer inte vårt program med dina värderingar, rösta då på något annat alternativ som känns bättre.

Jag tror inte att tuppfäktningar i stil med en del av dem vi har läst på våra lokala insändarsidor nu i sommar gör kyrkovalet mer intressant, snarare tvärtom. I takt med att gängse avarter på politisk debatt också infiltrerar kyrkovalet så sjunker naturligtvis intresset. Pajkastning har aldrig lett till ett större politiskt intresse och engagemang. Istället gör det att föraktet för förtroendevalda i allmänhet ökar. När man dessutom skriker att en del nomineringsgrupper inte skulle ha rätt att ställa upp i valet så visar det att man har en märklig syn på demokrati. I demokratiska val vinner man röster på sitt eget program, inte genom att utesluta andra. Varför verkar det vara så svårt att debattera sakfrågor och därigenom öka intresset istället för att förfalla till att både idiot- och omyndigförklara sin motpart?

Jag är övertygad om att Svenska kyrkan har flera viktiga funktioner för många människor. Den främsta är att sprida evangelium till alla i vår tid genom att leva ut och verka för det. I det arbetet behövs var och en av oss som delar tro. Helheten i kyrkan blir inte komplett utan DIG. Du är välkommen precis som du är och just DU är viktig!

Bita ihop, bryta ihop och komma igen

Idag har jag rensat i två garderober. Resultatet blev tre mindre kassar i soptunnan och tre större kassar till Stadsmissionen samt två garderober med betydligt bättre möjligheter till överblick över de kläder och pinaler som jag har användning för.

Jag gick fram ganska bryskt bland mina kläder. Det var en ansenlig mängd som fick byta hem och som jag hoppas kan komma till nytta för andra. Det finns liksom ingen anledning att ha massor av tröjor som jag aldrig kommer att använda mer bara liggande och samla damm. Jag tillät mig dock att spara en nostalgihög. Där finns bland annat en egensydd blåblommig klänning som även har använts som nattlinne, några tröjor från volleybolltiden i EFS, en specialdesignad t-shirt från sista gymnasieåret med vår klassföreståndare på (och texten Kunskaperna vilar på vår Axel), en svart tröja från Ordfront med ett speciellt feministmärke i skarprosa och en knallröd pikétröja med det gamla V-märket på ryggen. Det märket har jag själv duttat dit med textilfärg och egentillverkad schablon. Det var inför valrörelsen 2002 som jag använde en icke oansenlig tidsrymd till att tillverka aktivisttröjor därhemma då partiföreningen inte hade pengar till att inskaffa partiets egna profilkläder men ändå fortfarande hade en politisk vilja till förändring i rättvis riktning. En tröja med den söta partifiguren Vera med röd klänning, gröna skor, slangbella och missnöjd blick får också ligga kvar i garderoben. Hon rensades ut ur partiet då hon ansågs vara alltför förknippad med Gudrun S som partiledare. Naturligtvis handlade det mer om att Vera var en så tydlig feminist och att den profilen skulle tonas ned.

I nostalgihögen ligger också en tröja från min sista valrörelse i V år 2010, en vit t-shirt med pastellfärgade byggklossar med texten HÅLL IHOP.

Det gick ju sisådär om man ska vara ärlig i sitt tillbakablickande. Just det året och de närmast följande hade det i Vänsterpartiet Kalmar passat bättre med texten FRYS UT eller JAGA BORT. Det hade åtminstone varit med sanningen överensstämmande, men just sanningsbegreppet har det också varit problem med i det sammanhanget. Det är klart att anblicken av allt detta väckte en del minnen till liv, inte bara positiva sådana utan också minnen som jag ännu inte tycker är så där himla kul men som ändå är viktiga i erfarenhetsportföljen. Tack och lov så är en del kapitel slut!

Nu återstår resten av skåpen i lägenheten samt källarförrådet. Innan året är slut hoppas jag kunna arbeta mig igenom allt och göra en rejäl rensning. Att det behövs är lätt att förstå då stora delar av mitt föräldrahem ligger nedpackat hos oss sedan ett år tillbaka och jag har inte klarat av att ta mig igenom allt sedan dess. Nu tänker jag inte kasta det förstås, men det finns mängder av annat som måste kastas om vi ska kunna få till ett förråd som man ska kunna beträda utan "risk för det egna livet" som en liten granntjej en gång uttryckte sig.

Det är bara att bita ihop, bryta ihop och komma igen, på flera plan!

Välkomna!

Ni som bor i Kalmar med omnejd och inte sjunger i kör, ta tag i saken och kom till oss! Välkomna!

En ny regering!

Hemmalördag pågår. Vi skulle åka iväg och grilla idag men kroppen sade skarpt ifrån igår så det är bäst att ta det lite lugnt istället. Nästa vecka börjar Pierre så smått att jobba igen efter ett par semesterveckor. Det får bli en lugn helg för oss.

Med anledning av Anders Borg och hans eskapader så kan det vara på sin plats att lämna några tips till alla som "varit där" och som tänker sig att festa till det lite den här helgen och framöver: Försök att tänka igenom hur du behandlar dina medmänniskor i vardag och på fest, tänk på att klä på dig kläder som gör det enkelt att skyla dina mer intima delar, tvätta insidan av munnen med tvål och ta det lugnt med spriten. Då blir livet säkrare för oss andra.

Jag orkar egentligen inte ens bli upprörd över fjanteriet kring Anders Borgs fyllebeteende. Han är inte längre finansminister och inte heller längre politiskt aktiv vad jag vet. De olika måttstockarna som används för kvinnor och män och för fattiga och rika har jag redan mött så många gånger att det inte längre är en nyhet i något stycke. Kanske kan deras existens den här gången ändå upptäckas av fler, för tydligare än så här har de sällan visat sig. Man kan ju alltid hoppas. Man kan ju tänka sig hur det hade låtit i kommentarsfält om förövaren varit kvinna, feminist, socialist eller invandrare...

Det som alltså skrämmer mer än Borgs taskiga omdöme, omåttliga alkoholintag och hutlöst pinsamma uppträdande är att hans fd partikamrater och nuvarande ledande företrädare för Moderaterna tycker att det som hänt inte är så farligt. Istället så tar man honom i försvar och hävdar att det kan hända vem som helst. Det kan det helt enkelt inte. Han blir upphöjd då han har bett om ursäkt. Är det något att berömma i sammanhanget? Sedan när är det kutym att uppmärksamma att folk beter sig som folk? Vilken värld lever vi i ? Ska jag kräva beröm för att jag tvättar händerna efter toabesök också, som vuxen normalt funtad människa?

Raden av M-politiker som uttalar sitt stöd för Borg är lång, pinsamt lång. Anna Kinberg Batra, partiledare och kvinna har dock såvitt jag vet förhållit sig tyst. Hon måste ha ett eget litet helsicke med sin politiska omgivning. Man undrar ju hur Moderaternas partiaktiviteter i gemen brukar se ut, vad de har för sig där och vilken vokabulär de brukar svänga sig med på sina fester. Kom inte och säg att man blir förvandlad bara för att man är full och får en blackout. Det som händer är att de värderingar som sitter djupast då får chansen att visa sig. eftersom anständighetens gränser viker undan i takt med antalet centiliter etanol som slinker ner i halsen i sällskap med paraplydrinkar och avec. Så enkelt är det.

Med detta i åtanke ter sig en framtid med M i spetsen för en svensk regering som en mardröm redan utan SD i båten. Vem vill ha valpar i regeringen som inte tycker att det är så farligt att kompisar springer runt och dinglar med klockspelet, tafsar andra i skrevet och kallar kvinnor för horor när de har supit sig stupfulla?

Det vill i varje fall inte jag. Jag vill ha en feministisk regering, på riktigt, en regering med företrädare för en sund människosyn och med en seriös agenda i syfte att bygga ett samhälle som sätter mänskligheten, vår miljö och kärleken före ett fokus på enbart absurd ekonomisk tillväxt som förgör både vår samtid och vår framtid. Det är hög tid nu för en förändring. Varken den borgerliga alliansen eller de rödgröna förmår att göra en sådan kursändring, än mindre SD. Då finns enbart ett alternativ kvar.

 

Uppdatering lördag kväll: Anna Kinberg Batra har nu uttalat sig och sagt att hon ser allvarligt på det inträffade. Det gillar inte Anders Borg eftersom han tycker att det är fel att uttala sig om rykten. Han har dock i sin tur meddelat att han avgår från sina styrelseuppdrag i Kinnevik och Bima av omsorg om bolagen. Beslutet är taget på grundval av samma rykten som AKB har hänvisat till, de rykten som var orsak till Anders Borgs egen ursäkt igår fredag.

Dagens sanning torsdag

Att hävda att man inte vill rösta i kyrkovalet på grund av att politiska partier ställer upp där är samma sak som att hävda att man inte tänker rösta i de allmänna valen eftersom politiska motståndare ställer upp där. Vetskapen om att exempelvis SD ställer upp i val gör mig ÄN mer motiverad att rösta. Röstar jag inte alls så stödjer jag ju indirekt den gruppering jag avskyr allra mest!