Jag trodde att jag skulle dö som vänsterpartist. Detsamma sa en fd partikamrat norrut i landet för ett tag sedan. Vi verkar dela öde på det viset. Inget tyder på att någon av oss går tillbaka till ett parti som har utvecklats åt helt fel håll.
Folk brukade säga till mig att jag inte var som en "vanlig vänsterpartist". Det brukade göra mig ganska irriterad. Idag känner jag annorlunda. Efter att ha tillbringat en hel del tid i närheten av vänsterpartister från olika håll i dagarna så inser jag att det är hedrande att inte ses som en sådan. Vanligt hyfs och viss social kompetens vinnlägger jag mig om att både ha och visa. Bland vänsterpartister i gemen (naturligtvis finns det undantag!) verkar sådant ses som ett borgerligt och allmänt oönskat beteende. Tyvärr så är det beteendemönstret ganska likt det som vissa ledande SD-företrädare har. Det borde inte vara meriterande och/eller önskvärt.
Förresten, jag har av trollfabrikens lokale VD blivit kallad hycklare, hatisk och självgod. Det är inget problem. Det vore värre om han beskrev mig i positiva ordalag. Han var tydligen enligt vittnesmål runt och fotograferade på dagens Pridefestligheter. Tack och lov så missade jag honom i folkvimlet. Han kanske inte missade mig dock. Undrar vad han har att säga om att jag inte bara är feminist, kristen, gift med en liberal och engagerad i Öppen kyrka. Jag jobbar ju på Sensus också och det var i Sensus tält jag befann mig idag. Det går säkert att hänga ut mig för det också vid närmare eftertanke.
"You can't please everyone so you gotta please yourself" sjöng Ricky Nelson. Det ligger något i det, och så här i Pridetider så måste man väl tillåta sig att vara som man är och välja det sällskap som man trivs med och inte blir kvävd av. Jag har ingen anledning att ångra det val jag gjorde för tre år sedan. I Feministiskt initiativ beter vi oss som vanligt folk, precis som i de flesta partier. Det känns bra. Att vara som en vanlig feminist ligger närmare mig än mycket annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar